"Vi har alltid bott på slottet" av Shirley Jackson

Författare: Shirley Jackson
Titel: Vi har alltid bott på slottet
Genre: Skräck
Antal sidor: 176
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: We have always lived in the castle
Översättare: Torkel Franzén
Serie: -
Förlag: MiMa Förlag
Utgivningsår: (original) 1962 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 oktober 2021




Första meningen: Jag heter Mary Katherine Blackwood.

Baksidetext
En gång var de sju i familjen Blackwood. Men en dödlig dos arsenik fann vägen till familjens sockerskål. Den enda som undvek sockret till bären var äldsta systern Constance. Hon misstänktes för mord på sina föräldrar, sin bror och sin faster, men frikändes. Sedan dess lämnar hon aldrig slottet, sätter inte foten utanför dess trädgårdar.

Farbrodern Julian åt av giftet men överlevde. Numera rullstolsbunden skriver han maniskt på sina memoarer. Merricat, Constances lillasyster, kom inte till bords alls den där kvällen för sex år sedan, eftersom hon skickats till sängs utan mat som straff för olydnad. Det är hon, Merricat, nu arton, som berättar historien. Och hon gör allt för att skydda sin storasyster, om hon så ska tvingas använda häxkrafter. En dag besöker deras kusin Charles slottet. Omedelbart hotas dess sköra, mörka hemligheter.

Min kommentar
Förra året, precis vid den här tiden, så läste jag Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House och jag var väl inte helt övertygad. När jag behövde något tunnare att läsa, för att passa in en annan bok, så kändes det som att Vi har alltid bott på slottet skulle passa alldeles ypperligt. Förhoppningsvis rysligt bra.

Boken börjar med ett förord, som jag hoppar över och läser sist. Det har hänt ett antal gånger att förordet innehåller spoilers eller matar mig med tolkningar som jag inte vill ha. I alla fall inte innan jag har bildat mig en egen uppfattning. Just det här förordet innehåller inga spoilers, utan är mer en reflektion över Shirley Jacksons liv. Det förklarar en hel del och hela boken kommer i ett annat ljus. Kanske är det så att den här historien hade varit läskigare om jag hade läst förordet först.

Enligt min definition så är detta inte skräck, utan mer psykologisk spänning, men då inte av den nagelbitande sorten. Den är egentligen mer obehaglig än spännande. Inte för att man inte vet vad som har hänt, det vet man från första början, men nästan allt skorrar falskt. Stämningen fullkomligt osar av onda aningar, man bara känner att detta aldrig kan sluta väl.

Karaktärerna är väldigt få och man får inte veta speciellt mycket om dem. Det mesta antyds bara. Merricat ger mig rysningar, hon är superkuslig. Constance uppmuntrar och sporrar egentligen Merricats underliga beteende. Farbror Julian är det faktiskt bara synd om och kusin Charles är bara irriterande och hemsk. Även i den här boken är huset i sig en egen karaktär och får mänskliga egenskaper. Vilket blir solklart efter att jag läst förordet.

Trots att man känner till Constances och Merricats hemlighet så är det inte dem man ogillar. Det är folket i byn och kusin Charles som drabbas av min avsky. Däremot så är relationen mellan systrarna riktigt ohälsosam och destruktiv. Jag känner mig lite ambivalent om huruvida familjen var snäll mot Merricat eller om de borde ha hanterar allt annorlunda. Eftersom allt blev som det blev så lutar jag åt alternativ två.

För mig är Vi har alltid bott på slottet en oerhört tragisk historia. Jag funderade länge på om den skulle få en fyra i betyg, men den stannar vid snäppet under. Därmed inte sagt att den inte är bra. Det är den och definitivt mycket läsvärd, men den tog aldrig riktigt tag i mig.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt (beräknat på 143 306 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Vi har alltid bott på slottet: Boktanken, C.R.M. Nilsson och Enligt Jenny.

"Hemsökelsen på Hill House" av Shirley Jackson

Författare: Shirley Jackson
Titel: Hemsökelsen på Hill House
Genre: Skräck
Antal sidor: 224
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The haunting of Hill House
Översättare: Inger Edelfeldt
Serie: -
Förlag: Mima Förlag
Utgivningsår: (original) 1959 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 november 2020




Första meningen: Ingen levande organism kan i längden förbli sund, om den utsätts för förhållanden som är helt och hållet verkliga; somliga påstår att till och med lärkor och gräshoppor drömmer.

Baksidetext
I åttio år har Hill House överblickat den lilla hålan Hillsdale. Därifrån ser det ståtligt och välbyggt ut. Men det finns något "osunt" med huset. Någonting rör sig i det, går längs med dess golv, någonting omänskligt, skändligt - ont.

Dr John Montague, en vetenskapsman som vill finna bevis för det övernaturligas existens, hyr det beryktade huset. Av tolv assistenter han velat få med sig anländer bara två: Eleanor Vance, en ung, tillbakadragen kvinna som flyr vardagen med sin handikappade mor, och Theodora, en excentrisk New York-konstnär. Med dem är också husets arvinge, Luke Sanderson, och på plats möter de husets förvaltare, paret Dudley, som vägrar vistas nära Hill House nattetid. Snart blir det klart för alla varför. Den som starkast påverkas är Eleanor. Som om huset ville henne något särskilt.

När dessa tre livsöden stegvis vävs ihop och fjällsommaren går mot sitt slut befinner sig Allis i en långt farligare situation än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Min kommentar
Ända sedan jag var (för) liten har jag gillat skräck. Kanske är det därför som det nu, flera decennier senare, krävs en hel del för att skrämma mig. Det beror definitivt inte på att jag inte försöker hitta de där böckerna (och filmerna) som ska lyckas i alla fall. Månadsskiftet oktober-november passar utmärkt för att gå i skräckens tecken, tycker jag, och jag har upptäckt att jag tydligen har missat en del skräckklassiker. Bland annat Hemsökelsen på Hill House. Sagt och gjort.

Det börjar så bra och uppbyggnadsfasen ger mig lite kalla kårar. Ibland blir det till och med lite läskigt och ja, jag kan erkänna att jag ibland fick rysningar. Sedan, efter ungefär halva boken, så dyker Montagues fru upp och då spårar allt ur. Mrs Montague blir på något sätt läskigare än huset och då försvinner magin som ett brev på posten (ha, det här blev ju faktiskt lite kul) Det blev rent hysteriskt och faktum är att det blir lite buskisvarning här. De vuxna kvinnorna, i 30-årsåldern, beter sig som små barn och de enda vettiga är männen, Montague och Luke. Det är väldigt märkligt, med tanke på att boken ju är skriven av en kvinna. Betedde sig verkligen kvinnor så här 1959? Eller ska Eleanor och Theodora symbolisera de två systrarna som tidigare bott i huset? Huset självt blir som en egen karaktär och det får för övrigt väldigt många mänskliga adjektiv tillskrivet sig.

För det mesta vet man inte säkert vad som faktiskt händer på riktigt och vad som bara händer i huvudet på karaktärerna. Det gör det både läskigt och lite rörigt. Boken svämmar över av dialog, vilket inte brukar störa mig, men här betyder den inte något. De ljuger och yrar om vartannat. Meningarna är hopplöst långa med otaliga bisatser. Ibland har jag glömt början när jag väl kommer till slutet. Dock vänjer jag mig lite efter ett tag. Kommatecken och semikolon överanvänds och det stör läsflytet. Min gamla svensklärare hade fått ett psykbryt.

Något annat som stör mig är den dåliga korrekturläsningen. Bland annat så heter Luke Anderson i början av boken (och även i förordet), i slutet har han bytt till Sanderson. Vilket i sig skulle vara mer logiskt, eftersom hon som äger huset heter (mrs) Sanderson. Då blir det dock problem med något helt annat. Hon sägs nämligen vara Lukes moster. Är det inte lite märkligt om två systrar gifter sig med män som heter samma i efternamn? Är det möjligtvis faster som menas? Och är det då rimligt att de heter samma? Ja, det är sådant här som jag hänger upp mig på...

Slutet på Hemsökelsen på Hill House är också bra, det är andra halvan av boken som är problemet för mig (mrs Montague, närmare bestämt). Förordet läste jag tack och lov sist. Det är inte att rekommendera att få någon annans tolkning i förordet, innan man har läst själv.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 164 595 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Hemsökelsen på Hill House: C.R.M. Nilsson, Bokhyllan och Snowglitter.