onsdag 25 november 2020

"Hemsökelsen på Hill House" av Shirley Jackson

Författare: Shirley Jackson
Titel: Hemsökelsen på Hill House
Genre: Skräck
Antal sidor: 224
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The haunting of Hill House
Översättare: Inger Edelfeldt
Serie: -
Förlag: Mima Förlag
Utgivningsår: (original) 1959 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 november 2020




Första meningen: Ingen levande organism kan i längden förbli sund, om den utsätts för förhållanden som är helt och hållet verkliga; somliga påstår att till och med lärkor och gräshoppor drömmer.

Baksidetext
I åttio år har Hill House överblickat den lilla hålan Hillsdale. Därifrån ser det ståtligt och välbyggt ut. Men det finns något "osunt" med huset. Någonting rör sig i det, går längs med dess golv, någonting omänskligt, skändligt - ont.

Dr John Montague, en vetenskapsman som vill finna bevis för det övernaturligas existens, hyr det beryktade huset. Av tolv assistenter han velat få med sig anländer bara två: Eleanor Vance, en ung, tillbakadragen kvinna som flyr vardagen med sin handikappade mor, och Theodora, en excentrisk New York-konstnär. Med dem är också husets arvinge, Luke Sanderson, och på plats möter de husets förvaltare, paret Dudley, som vägrar vistas nära Hill House nattetid. Snart blir det klart för alla varför. Den som starkast påverkas är Eleanor. Som om huset ville henne något särskilt.

När dessa tre livsöden stegvis vävs ihop och fjällsommaren går mot sitt slut befinner sig Allis i en långt farligare situation än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Min kommentar
Ända sedan jag var (för) liten har jag gillat skräck. Kanske är det därför som det nu, flera decennier senare, krävs en hel del för att skrämma mig. Det beror definitivt inte på att jag inte försöker hitta de där böckerna (och filmerna) som ska lyckas i alla fall. Månadsskiftet oktober-november passar utmärkt för att gå i skräckens tecken, tycker jag, och jag har upptäckt att jag tydligen har missat en del skräckklassiker. Bland annat Hemsökelsen på Hill House. Sagt och gjort.

Det börjar så bra och uppbyggnadsfasen ger mig lite kalla kårar. Ibland blir det till och med lite läskigt och ja, jag kan erkänna att jag ibland fick rysningar. Sedan, efter ungefär halva boken, så dyker Montagues fru upp och då spårar allt ur. Mrs Montague blir på något sätt läskigare än huset och då försvinner magin som ett brev på posten (ha, det här blev ju faktiskt lite kul) Det blev rent hysteriskt och faktum är att det blir lite buskisvarning här. De vuxna kvinnorna, i 30-årsåldern, beter sig som små barn och de enda vettiga är männen, Montague och Luke. Det är väldigt märkligt, med tanke på att boken ju är skriven av en kvinna. Betedde sig verkligen kvinnor så här 1959? Eller ska Eleanor och Theodora symbolisera de två systrarna som tidigare bott i huset? Huset självt blir som en egen karaktär och det får för övrigt väldigt många mänskliga adjektiv tillskrivet sig.

För det mesta vet man inte säkert vad som faktiskt händer på riktigt och vad som bara händer i huvudet på karaktärerna. Det gör det både läskigt och lite rörigt. Boken svämmar över av dialog, vilket inte brukar störa mig, men här betyder den inte något. De ljuger och yrar om vartannat. Meningarna är hopplöst långa med otaliga bisatser. Ibland har jag glömt början när jag väl kommer till slutet. Dock vänjer jag mig lite efter ett tag. Kommatecken och semikolon överanvänds och det stör läsflytet. Min gamla svensklärare hade fått ett psykbryt.

Något annat som stör mig är den dåliga korrekturläsningen. Bland annat så heter Luke Anderson i början av boken (och även i förordet), i slutet har han bytt till Sanderson. Vilket i sig skulle vara mer logiskt, eftersom hon som äger huset heter (mrs) Sanderson. Då blir det dock problem med något helt annat. Hon sägs nämligen vara Lukes moster. Är det inte lite märkligt om två systrar gifter sig med män som heter samma i efternamn? Är det möjligtvis faster som menas? Och är det då rimligt att de heter samma? Ja, det är sådant här som jag hänger upp mig på...

Slutet på Hemsökelsen på Hill House är också bra, det är andra halvan av boken som är problemet för mig (mrs Montague, närmare bestämt). Förordet läste jag tack och lov sist. Det är inte att rekommendera att få någon annans tolkning i förordet, innan man har läst själv.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 164 595 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Hemsökelsen på Hill House: C.R.M. Nilsson, Bokhyllan och Snowglitter.

2 kommentarer:

  1. Dålig korrekturläsning drar ner min läsupplevelse enormt mycket. Synd, det verkade annars vara en bok i min smak.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hänger alltid upp mig på saker som andra inte bryr sig om alls 🙂 Det var egentligen inget som störde, men jag vill ju liksom ha alla fakta rätt när jag läser.

      Radera