TV-serie: Parenthood #5 (2013)

Titel: Parenthood
Originaltitel: Parenthood
Säsong: 5
Genre: Drama
Skapad av: Jason Katims
TV-bolag: NBC
Skådespelare: Lauren Graham, Peter Krause, Dax Shepard, Erika Christensen, Sam Jaeger
Premiär: 2013-09-26
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 22
Avsnittslängd: ca 49 min
Såg den på Netflix 6 oktober - 15 oktober 2026




Handling
I den femte säsongen ställs Bravermanfamiljen inför flera stora förändringar. Julia och Joel får problem när deras roller i familjen förändras, samtidigt som Kristina kämpar vidare efter sin cancerbehandling och ger sig in i politiken. Sarah försöker hitta sin väg framåt, medan Amber och Ryan planerar för en framtid tillsammans. Zeek och Camille börjar fundera på att sälja huset som varit familjens samlingspunkt i alla år. Samtidigt fortsätter Max att utvecklas, och hans relation med Hank blir allt viktigare när Hank börjar förstå sig själv på ett nytt sätt. Som vanligt innebär förändringarna att hela familjen dras in i varandras liv.

Min kommentar
När jag skulle välja TV-serie att se på egen hand så kände jag att det nog var dags för femte säsongen av Parenthood. Jag är ju lite orolig för att den ska försvinna, eftersom den redan för ett år sedan stod som Sista chansen. Även om den ju faktiskt fortfarande finns kvar där. Vilket jag är mycket tacksam för.

I den här säsongen gör karaktärerna en riktig 180-graderssväng. Minst sagt. De som tidigare har varit pålitliga och de vuxna i alla situationer beter sig plötsligt som dumhuvuden. De som tidigare har varit impulsiva och försökt styra allt i sina barns liv har plötsligt börjat inse att deras barn kanske kan klara sig själva. Åtminstone lite. Det var en skrämmande säsong på det sättet.

Vi börjar med Julia och Joel, som har varit mina favoriter sedan första säsongen och faktiskt min fasta punkt i den här kaotiska familjen. När det nu äntligen är dags för Joel att satsa på sin karriär och Julias tur att ta hand om marktjänsten så ställs allt på ända. Jag blev mest arg på Julia, eftersom Joel i, jag vet inte hur många år, men det är många, har skött hela hemmet. Utan att klaga en enda sekund. Julia klarar inte speciellt lång tid. Hon verkar plötsligt oförmögen att fatta ens de enklaste beslut på egen hand. Vilket ju är konstigt, med tanke på vilket jobb hon har haft. Som hon för övrigt sa upp sig från, utan att först prata med Joel, för att kunna vara med barnen 100%. Sedan bestämde sig Joel plötsligt för att sluta prata och då går det helt åt pipsvängen. Med tanke på hur deras personligheter har varit fram tills nu så känns det här som en lite märklig utveckling.

För att göra allt ännu värre så är verkar Sarah ha fått för sig att bli vuxen. Att tänka efter före. Och att inte alltid kliva in och fixa sina barns problem. Jösses! Det sista där gäller faktiskt även för Adam och Kristina. De börjar också bli vettiga, men de är fortfarande lite för mycket "om barnen får problem så löser vi det åt dem".

Sarahs barn, Amber och Drew, är jobbiga att titta på. Det är så tydligt att de har ärvt sin mammas beteende. De är lättkränkta, veliga och lite hjälplösa utan mamma. Som ju nu, helt utan förvarning, låter dem klara sig lite mer själva. Något de inte alls har fått öva på innan.

Max får vi prata lite om också. Och Hank. Som ju är two peas in a pod. Det är så fint hur de har hittat varandra och hjälper varandra. Det är inte bara Hank som hjälper Max att få lite självkänsla, genom att behandla honom som vuxen och faktiskt prata med honom, inte bara till honom. Och tack vare Hank så vågar Max försöka bryta sig loss från sina kvävande föräldrar. Med lite blandat resultat. Men Max hjälper Hank också. Han får många nya insikter.

Jasmines mamma förtjänar ett eget stycke, tycker jag. Hon gör mig fortfarande tokig. Jag förstår inte att Jasmine låter sin mamma hålla på så, enda anledningen jag kan se är ju att Jasmine vill ha det så som mamma vill ha det. Jasmine har ju annars inga som helst problem att bestämma själv hur hon vill ha det. När hennes mamma inte är där vill säga. Då blir Jasmine sin mamma.

I övrigt så får jag en rejäl blodtryckshöjning av de här bortskämda "barnen" i familjen Braverman. Dessa vuxna människor med egna liv. Som blir så arga och sårade när deras gamla föräldrar vill sälja barndomshemmet, eftersom de inte längre orkar med det. När Crosby dessutom kallar sin mamma självisk på grund av detta så går nästan topplocket på mig. Jag förstår det bara inte. Mitt barndomshem såldes också, för några år sedan, och jag kände ingenting. Eller, när jag tittade på mäklarbilderna så kände jag bara glädje och tacksamhet för att jag haft lyxen att få växa upp där. Men jag var helt klar med det huset.

Allt jag trodde mig veta ställs på huvudet i femte säsongen av Parenthood. Eller nej, inte riktigt allt. Det här med att de alltid är där stämmer fortfarande. Även om de ofta är det utan att någon har bett dem eller att det ens behövs eller är önskvärt. Men de är verkligen alltid där för varandra och det måste jag bara älska.



På Trakt.tv har serien 4,05 i genomsnitt (beräknat på 1,6k betyg).
På IMDb har serien 8,37 i genomsnitt (beräknat på 45k betyg).
Jag ger säsongen 4,0

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Film: Superman (2025)

Titel: Superman
Originaltitel: Superman
Genre: Action
Regissör: James Gunn
Manus: James Gunn, Jerry Siegel, Joe Shuster
Skådespelare: David Corenswet, Rachel Brosnahan, Nicholas Hoult, Sara Sampaio, Nathan Fillion
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 129 min
Serie: -
Såg den på Netflix 4 oktober 2026





Handling
Superman, Metropolis hjälte, försöker göra världen till en bättre plats. Detta kompliceras när hans fiende Lex Luthor bestämmer sig för att sätta stopp för honom. Med hjälp av både avancerad teknologi och en hel del manipulation försöker Luthor vända människorna mot Superman, samtidigt som Superman måste försöka balansera sitt liv som världens mäktigaste superhjälte med sitt liv som Clark Kent.

Och mitt i allt finns Lois Lane, Jimmy Olsen och en rad andra mer eller mindre välbekanta ansikten. Det blir snart tydligt att det här är en Superman som redan har en historia – och att kampen mellan Superman och Luthor bara är början på något betydligt större.

Min kommentar
Filmtittandet blev satt på paus på grund av semester, då har man ju annat att göra. Eventuellt kan det vara så att jag redan på hemvägen bestämde vilken film vi skulle titta på efter hemkomst; Superman. En film som jag egentligen inte hade tänkt att se, från början. Sedan visade det sig att den fick bra betyg på filmsajterna. Jag är inte den som är den och så blev jag ju lite nyfiken också.

Någon Superman-expert är jag inte, men jag läste serietidningen när jag var liten. Med behållning. Och jag har ju sett otaliga filmer. Känns det som. Den här filmen är en omstart på hela sagan (hur många finns det nu egentligen?), men utan att liksom börja från början. När filmen börjar så är allt redan etablerat. Den här gången är det James Gunn, mannen bakom Guardians of the Galaxy, som står bakom rodret. Det märks.

Handlingen är inte så mycket att orda om, det är Superman vs Lex Luthor. Det ovanliga är att medlemmar i Justice League dyker upp också, vilket ju är ganska kul. Jag har ju sett att serien Lanterns nu streamar, men jag hade inte tänkt se den heller. Men nu vet jag inte. Jag tyckte nämligen att Green Lantern var så väldigt bekant, men jag hade aldrig någonsin känt igen honom. Det är Nathan Fillion, han som spelar Castle i Castle. Så nu är jag sugen på serien också.

Castingen är mycket lyckad, tycker jag. Karaktärerna ser till och med (nästan) ut som i serietidningen. Som jag minns det, men det var ju ganska många decennier sedan. Jag är i alla fall nöjd med David Corenswet som ny Superman. Rachel Brosnahan som Lois Lane får kanske inte så mycket tid, men hon gör det bra. Nicholas Hoult, som spelar Lex Luthor, gör ett fantastiskt jobb. Jag avskyr honom verkligen. Men var verkligen Jimmy Olsen (Skyler Gisondo) en sådan kvinnokarl? Ja, uppenbarligen var han det i original. Kul!

För första gången någonsin(?) förklaras varför ingen känner igen Clark Kent/Superman, bara tack vare ett par glasögon. Något som har stört mig i alla år. Jag känner mig faktiskt nöjd med den förklaringen.

Det finns också en politisk underton som jag hade lite svårt att värja mig mot. När ett mindre land hotas av ett mäktigare land gick mina tankar ganska omedelbart till Ukraina och Ryssland. Och när Lex Luthor sedan använder sin makt, sitt inflytande och sin retorik för att få andra att göra det han vill, gick mina tankar åt ytterligare ett håll. Jag tänker inte skriva någon på näsan vad jag såg för paralleller där, men jag kan säga att det gjorde mig betydligt mer illa berörd än jag hade väntat mig.

Superman blev en positiv överraskning för mig, jag gillar den. Det är underhållande och småroligt. Känslan är att man har gått tillbaka till rötterna och satsat på att få fram den glättiga och lekfulla serietidningskänslan. En lyckad satsning.


På Letterboxd hade den 3,8 i genomsnitt (beräknat på 3 415 421 betyg).
På IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 449k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

TV-serie: Ted Lasso #4 (2026)

Titel: Ted Lasso
Originaltitel: Ted Lasso
Säsong: 4
Genre: Komedi
Skapad av: Brendan Hunt, Joe Kelly, Bill Lawrence
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Jason Sudeikis, Brett Goldstein, Hannah Waddingham, Juno Temple, Brendan Hunt
Premiär: 2026-08-05
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 49 min
Såg den på Apple TV+ 4 oktober - 10 oktober 2026




Handling
Ted Lasso är tillbaka i Richmond, men den här gången väntar en helt ny utmaning. Han ska leda AFC Richmonds nystartade damlag, Lady Greyhounds, tillsammans med Coach Beard och de andra välbekanta ansiktena. Ett lag ska byggas från grunden, och Ted får återigen använda sin kanske största talang: att se människorna bakom spelarna och plocka fram det bästa i dem. Samtidigt fortsätter livet utanför planen för Rebecca, Roy, Keeley och resten av Richmond-gänget, och gamla bekanta gör sig påminda. Det blir en säsong om nya början, gamla relationer och om att våga tro på både sig själv och andra.

Min kommentar
Dagen efter att vi kommit hem från semestern tyckte jag att det äntligen var dags att titta på fjärde säsongen av Ted Lasso. Sista avsnittet skulle släppas bara några dagar senare så jag kände att mitt tålamod var slut nu.

Lite märkligt är det med den här serien. Sambon fick tips om den av en kollega, men jag kände mig inte alls sugen på att se den. Fotboll är liksom inte riktigt min grej. Efter bara en säsong var serien en favorit och det har hållit i sig hela vägen. Och den handlar ju inte alls om fotboll, utan om vänskap och gemenskap. Och om att bli den bästa versionen av sig själv.

Underbara Ted Lasso! Det var så härligt att återse honom. Han är så inkännande, inspirerande och han tar verkligen fram det bästa ur alla. Bara genom att se dem och lyssna på dem. Jag hade älskat att jobba med en sådan här person eller haft honom som chef. Alla chefer borde för övrigt gå en ledarskapsutbildning hos Ted Lasso.

Alla gamla favoriter är här. Keeley är lika fantastisk som vanligt. Roy är så otroligt rolig. Rebecca är ... ja, Rebecca. Hennes självironi är ljuvlig. Higgins får fortsätta att ta plats och han är kul på ett väldigt nördigt sätt.

Många nya karaktärer får vi också träffa och Alice Chilton blir snabbt en favorit. Hon börjar som en riktigt bitter översittare, men bara genom att vara i närheten av Ted Lasso så förändras hon. Hon är med i en av de roligaste scenerna den här säsongen. När Diamond Dogs återförenas och nu får sällskap av Cat People så skrattar jag så att jag gråter.

Vi får också lära känna en expertkommentator. En väldigt speciell sådan. Minst sagt. Och hysteriskt rolig. Jag satt och funderade, hela säsongen, på om hon är baserad på en verklig person. Det verkar liksom helt osannolikt att man hittar på henne. Det visar sig att hon spelar sig själv 😁

Zelda är ännu en ny karaktär som gör entré. Hon förstörde varenda scen hon var med i och jag kunde inte förstå varför de valt att göra en karaktär som helt förstör Ted Lasso-viben. Hon är inte ett dugg rolig. Bara störig. Men. Att det var Tracey Ullman fattade jag inte förrän efter ett par avsnitt, när jag plötsligt såg hennes namn i introt. Jag var tvungen att leta upp och lyssna på hennes låt They don't know. Efter fyrtio år så kan jag fortfarande texten.

Lite kuriosa också. Under en scen i puben så sjunger de irländska tvillingsystrarna en visa. Då hörde jag plötsligt Miriam Bryants låt Ett sista glas i huvudet. Den hon gjorde som tolkning på Sven-Bertil Taubes låt. Jag tyckte ju detta var oerhört märkligt, men det var det inte. Det visar sig att låten tvillingarna sjöng är originalet till den låt som översattes till svenska och som Sven-Bertil Taube sedan sjöng.

Fjärde säsongen av Ted Lasso skulle kunna vara slut-slutet, men jag vet inte om det är det. Många gamla bekanta dyker i alla fall upp och många trådar knyts ihop. Det känns som att vi lämnas med vetskapen att de lever vidare, lyckligt, utan oss. Men jag blir ju inte ledsen om det kommer ännu en säsong.



På Trakt.tv har serien 4,4 i genomsnitt (beräknat på 23,4k betyg).
På IMDb har serien 8,7 i genomsnitt (beräknat på 474k betyg).
Jag ger säsongen 4,5

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Film: The whisper man (2026)

Titel: The Whisper man
Originaltitel: The Whisper man
Genre: Thriller
Regissör: James Ashcroft
Manus: Ben Jacoby, Chase Palmer, Alex North (bok)
Skådespelare: Robert De Niro, Michelle Monaghan, Adam Scott, Michael Keaton, Hamish Linklater
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: USA
Längd: 113 min
Serie: -
Såg den på Netflix 18 september 2026





Handling
När Jake, en åttaårig pojke, plötsligt försvinner ställs hans pappa Tom inför sitt livs mardröm. Polisen kopplar snabbt försvinnandet till en serie gamla mord där offren lockades bort av den så kallade Whisper Man. Samtidigt tvingas Tom återknyta kontakten med sin egen pappa, den pensionerade polismannen Pete, och tillsammans börjar de nysta i ett fall där det förflutna visar sig vara betydligt närmare än de kunnat ana.

Min kommentar
Den här fredagen hann jag inte välja en film aktivt, men jag kom ihåg att jag hade sett att en film som heter The whisper man hade börjat på Netflix. Utan några som helst förberedelser så fick det bli den. Jag hade ingen större koll på vare sig vad den handlar om eller vilka som är med.

Min känsla är att filmen så förtvivlat försöker vara suggestiv och i så fall misslyckas den. Ibland är den så mån om att plantera sina ledtrådar att det blir ganska lätt att räkna ut vart den är på väg. Föreställ dig, typ, en blinkande neonpil som pekar på vad det nu är man inte vill att någon ska kunna missa.

För mig är början på en film väldigt viktig, där ska tonen sättas och allt ska etableras. Här ägnas den åt mängder av korta klipp av mängder av scener/människor som jag inte hunnit få någon relation till. Just i relationerna tycker jag att filmen missar en hel del. Dessutom visas många klipp på mördaren, men utan att visa vem det är. Förmodligen är det tänkt att vara spännande, men i mitt tycke är det mest irriterande.

Skådespelarensemblen är helt osannolik, det ena kända ansiktet efter det andra dök upp. De flesta kände jag bara igen, men kunde inte alls placera. Robert De Niro och Michael Keaton var det i alla fall inga tveksamheter om. Så roligt att se dem båda två i något nytt och de är lika bra som de brukar. Redan när Tom Kennedy öppnade munnen kände jag igen rösten, men jag kunde inte för mitt liv komma på varifrån. När jag sedan kollade upp det visade det sig vara Adam Scott, vilket förklarade saken. Det var tydligen skägget som lurade min hjärna.

Det är oklart för mig om det var Adam Scott eller hans karaktär som störde mig. Jag blev i alla fall irriterad varje gång han dök upp i blickfånget. Han verkade framställas som handlingskraftig, men när det verkligen gällde så kunde han inte tänka att det bara var att ta en av de lösa tegelstenarna och drämma till mördaren i huvudet.

Filmen misslyckas helt med att få mig engagerad. Jag är egentligen inte speciellt intresserad av vare sig fallet eller karaktärerna. Det är ganska bra gjort. Med tanke på att det är barn inblandade. Alla känns mer eller mindre som pappfigurer.

Slutet vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. Det finns minst två osannolika överlevanden här. Den ena mer än den andra. Och på riktigt, slutet där i fängelset ... det blir bara för mycket för mig.

The Whisper man är för lång och lite för långsam. Tempot hade fungerat, om känslan hade varit mer intensiv. Eller thrilleraktig, om man så vill. Med den här ensemblen borde filmen vara bättre. Den förtjänar att vara bättre än så här.


På Letterboxd hade den 2,69 i genomsnitt (beräknat på 208 426 betyg).
På IMDb hade den 6,2 i genomsnitt (beräknat på 52k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

TV-serie: Zoey's extraordinary playlist #2 (2021)

Titel: Zoey's extraordinary playlist
Originaltitel: Zoey's extraordinary playlist
Säsong: 2
Genre: Dramakomedi
Skapad av: Austin Winsberg
TV-bolag: NBC
Skådespelare: Jane Levy, Skylar Astin, Alex Newell, John Clarence Stewart, Mary Steenburgen
Premiär: 2021-01-05
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 13
Avsnittslängd: ca 43 min
Såg den på HBO 13 september - 3 oktober 2026




Handling
Ron Trosper arbetar på ett företag som utvecklar köpcentrum och har precis fått ansvar för ett stort nytt projekt. Efter en viktig presentation kollapsar hans kontorsstol under honom, vilket blir början på en besatt jakt efter svar. När försöken att ta reda på vad som egentligen hänt leder till allt märkligare upptäckter börjar Ron misstänka att det finns en större konspiration bakom den trasiga stolen.

Min kommentar
Att välja en ny serie att titta på efter den förra katastrofen var väldigt enkelt. Zoey's extraordinary playlist var precis vad vi behövde för att muntra upp oss, tyckte vi. Dessutom så stod den där stora röda otäcka skylten Sista chansen på den. Jag trodde att vi skulle hinna se klart den innan vi åkte på semester, men det gjorde vi inte. Något som kunde ha slutat mycket tråkigt.

Efter den första säsongen var jag rejält såld på konceptet. Säsong två är inte dålig, men den har tappat mycket av tjusningen. En del av det beror förstås på att det som var nytt och överraskande i första säsongen inte längre är det, men jag tycker också att serien har börjat spreta betydligt mer.

På något sätt så har de lyckats skifta fokus från Zoey och hennes närmaste till helt andra, inte så intressanta personer. Det blev för många människor. För många andra människor. För många kärlekspar. De flesta av de inplockade karaktärerna är dessutom lite av karikatyrer av personliga egenskaper som man förknippar med den typen av person. Det är krångligt formulerat, jag vet. Men tänk dig, till exempel, en datanörd och så tänker du på alla fördomar du kan ha. Och så förstärker du samtliga av de egenskaperna. Så kändes de. Då är det inte roligt längre.

Sidotrådarna är legio, av förklarliga skäl. Plötsligt ska ju allas historier berättas. De flesta är onödiga och, helt ärligt, inte intressanta. Det gör att de personer jag tycker om hamnar i skymundan. Till och med Zoey själv. Nu var jag ganska irriterad på henne och hennes velande efter ett tag, så det gjorde kanske inte jättemycket. Däremot så var både Max och Mo med på tok för lite. För min del så är det de som har varit den stora behållningen i serien. Och de som sjunger klart bäst. Den stora frågan är dock varför i hela friden ett triangeldrama behövde skapas. Som faktiskt blev en kärleksfyrkant ett tag. Det behövdes inte alls. Jag tänker inte ens försöka låtsas vara neutral; solklart Team Max.

Man har även försökt trycka in olika samhällsfrågor, dessvärre på ett ganska klumpigt sätt. I betydelsen övertydliga. Det stora problemet är nog ändå att man har försökt för med för många, vilket gjorde att viktiga saker flaxades förbi hastigt och bara nuddades vid. Det blev inte ett dugg engagerande. Sådant där måste göras med en viss finess. Och är det bara jag, eller är Danny Michael Davis misstänkt lik Mark Zuckerberg?

När vi åkte på semester så hade vi bara två avsnitt kvar av säsongen och jag tänkte att det var gott om tid att se dem. Före 30 september då serien skulle försvinna. Vilket jag typ helt glömde bort. Så när vi satt där kvällen innan vi skulle åka hem, 2 oktober, och tänkte se det allra sista avsnittet så var serien puts väck. Det är ju helt oacceptabelt att missa slutet. Åtminstone för mig. När vi kommit hem letade jag som en tok och hittade serien på Lionsgate+. Som tyvärr verkar vara nedlagd. Men efter någon timme och ett envist försökande så lyckades vi skaffa en provperiod på sju dagar så vi kunde se det sista avsnittet (och vilken cliffhanger det var).

Zoey's extraordinary playlist gör mig fortfarande glad och alla de stora dansnumren, som är väldigt många den här säsongen, är som att hamna mitt i en flashmob. En hemlig dröm jag har 😳 Tydligen så finns en uppföljare, i form av en film. En julfilm, faktiskt. Men den visas tyvärr ingenstans. Jag ger mig dock inte.



På Trakt.tv har serien 3,9 i genomsnitt (beräknat på 1,2k betyg).
På IMDb har serien 8,0 i genomsnitt (beräknat på 21k betyg).
Jag ger säsongen 3,5

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Film: Sinners (2025)

Titel: Sinners
Originaltitel: Sinners
Genre: Skräck
Regissör: Ryan Coogler
Manus: Ryan Coogler
Skådespelare: Michael B Jordan, Jack O'Connell, Hailee Steinfeld, Miles Caton, Wunmi Mosaku
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 137 min
Serie: -
Såg den på Netflix 11 september 2026





Handling
Året är 1932 och tvillingbröderna Smoke och Stack återvänder till sin hemstad i Mississippi efter några år på annat håll. De öppnar en juke joint där den svarta befolkningen kan samlas, dricka, dansa och lyssna på musik. Deras kusin Sammie, som är en mycket lovande bluesmusiker, står för öppningskvällens musik.

Men när natten faller förändras stämningen och det står snart klart att något mycket mörkt har intagit staden. Smoke, Stack och de andra gästerna tvingas kämpa för sina liv, samtidigt som Sammies musik visar sig ha en betydelse som sträcker sig långt bortom den lilla lokalen.

Min kommentar
När jag började kolla upp vilka Oscarsvinnare jag hade sett så visade det sig att jag hade sett förvånansvärt många. Utan att medvetet välja dem av den anledningen. Då tänkte jag att man ju kan göra en grej av det hela och faktiskt försöka se dem. På den vägen är det. Den här fredagen hade jag två att välja mellan och av olika anledningar så var det lite pest eller kolera, men till slut så blev det Sinners.

Lite av vad den handlade om hade jag inte lyckats undvika, eller snarare en liten detalj och det var den som gjorde att den här filmen kvalificerade sig till pest eller kolera; [spoiler]vampyrer[/spoiler]. Vad jag hade att förvänta mig av resten var däremot oklart. Filmen är full av symbolik. Något jag brukar hävda att jag inte gillar. Det här med att behöva tolka saker är bara jobbigt. Men faktum är nog att det mer handlar om att jag inte gillar att få någon annans tolkning nedtryckt i halsen. Vilket är fallet här.

Det trycks så ofta, så hårt och så länge på alla möjliga knappar att jag hinner bli smått irriterad. Det är ingen bra grund för en film. För mig gäller att symbolik ska kännas. Inte förklaras. Och jösses, vad det förklaras här. Allt blir för tydligt. Som att man inte litar på att den som tittar kan tänka själv.

Filmen är ganska sansad från början. Då tänkte jag att det här går nog bra. Sedan blev det lite musikal. Och lite drama också. Sedan blev det splatter. Sedan blev det något slags action med maskingevär. Många genrebyten. Jag har ju sett att den klassas som skräck, med flera olika subgenrer. Någon skräckfilm tycker jag dock inte att det är. Oavsett subgenre. Den är inte skrämmande på det sättet.

Dialogen var lite väl grov i mitt tycke och jag har lite svårt för att tro att folk pratade så 1932. För mig blev det så att ordval tog fokus från handlingen och det är kanske inte vad filmmakare tänker sig. Detsamma gäller vissa scener.

Något jag inte hade förväntat mig var oprovocerade sång- och dansnummer. Eller nja, oprovocerade var de kanske inte. Åtminstone inte alla. Det finns en scen som jag väljer att kalla dansscenen, den tyckte jag om. Men som för nästan allt annat i den här filmen så höll den på för länge. En sak som jag verkligen uppskattade var att man följde de traditionella [spoiler]vampyrreglerna[/spoiler]. I alla fall för det mesta. Slutet tyckte jag också om. Det var fint. Och faktiskt inte alls överförklarat.

Sinners vill alldeles för mycket och lämnar mig faktiskt ganska oberörd. Med några få undantag. Mer handling, mindre symbolik efterlyses. Det är ändå en snygg film. I alla fall tills ungefär en timme in. Sedan dyker [spoiler]vampyrerna[/spoiler] upp.


På Letterboxd hade den 4,1 i genomsnitt (beräknat på 4 846 631 betyg).
På IMDb hade den 7,5 i genomsnitt (beräknat på 524k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Film: Predestination (2014)

Titel: Predestination
Originaltitel: Predestination
Genre: Science fiction
Regissör: Michael Spierig, Peter Spierig
Manus: Michael Spierig, Peter Spierig, Robert A Heinlein
Skådespelare: Ethan Hawke, Sarah Snook, Noah Taylor, Madeleine West, Christopher Kirby
Utgivningsår: 2014
Produktionsland: Australien
Längd: 97 min
Serie: -
Såg den på Netflix 6 september 2026




Handling
En tidsresande agent får i uppdrag att förhindra ett bombattentat som har krävt många människoliv. Jakten på den så kallade Fizzle Bomber leder honom till en bar, där han träffar en person med en minst sagt ovanlig livshistoria. Ett samtal om identitet, kärlek och märkliga sammanträffanden utvecklas snart till något betydligt mer komplicerat, och agenten dras in i ett uppdrag där dåtid, nutid och framtid inte längre är så lätta att skilja åt.

Min kommentar
Ibland får jag för mig att vi ska se någon äldre film, om man nu kan säga så om en film från 2014. Men helt ny är den ju faktiskt inte. Predestination dök i alla fall upp som ny på Netflix och den lät intressant. Jag hade heller inget antecknat om att vi hade sett den så den fick bli söndagsfilmen.

Tidsresor ger mig alltid huvudvärk, men jag har en sällsam fascination för historier om dem. Några av mina absoluta favoritfilmer handlar om tidsresor eller parallella världar. Den här filmen kommer inte att kvalificera sig dit. Faktum är att det nog är mest prat i den här filmen och det händer inte särskilt mycket. Jag vill inte kalla den tråkig, men den lyckas inte engagera mig. Sambon använde tiden till att sova. Idén är ju jätteintressant, annorlunda och kul, men utförandet håller inte riktigt samma nivå. Om du inte har sett filmen, men tänker göra det: Sluta läs här! Från och med nu blir det massor av spoilers.

Kanske låter det som att jag satt där och försökte lösa mysteriet, men så var det inte. Filmen verkade däremot väldigt mån om att hjälpa mig. Ledtrådarna är så tydliga att de nästan lika gärna kunde ha visats med en neonskylt och en pil pekandes på dem. Hela diskussionen om hönan eller ägget. Någon som sjunger "han var sin egen farfar". Läkaren som gör en stor grej av att den brännskadade personen inte kommer att se ut som tidigare. Tidsmaskinsväskan som visar Error Fail. Det är inte direkt subtilt.

Dialogen där i baren är det nästan skämskudde på: Om jag ramlade in på en bar och bartendern pratade så med mig skulle jag nästan säkert ha gått därifrån. Det finns så många andra barer. Hela filmen avslutas med att allt förklaras för mig. För säkerhets skull, antar jag, utifall att jag inte redan hade förstått vad det var som hände. Jag läste faktiskt novellen, som filmen bygger på, efteråt och den är nästan motsatsen till filmen. Man får en enda ledtråd och den är väldigt subtil. Plus att man får minst två oförklarade detaljer. Där kan man snacka om att man får en del att fundera på.

Till skillnad från filmer som Interstellar, Inception och Vanilla sky, som gav mig huvudvärk på riktigt och som är fascinerande i allt som är oförklarat, så är Predestination bara konstig-konstig. Logiken haltade. Om inget barn föddes från början så skulle det ju inte finnas något barn att stjäla. Något som manusförfattarna kanske tyckte att de förklarade med hönan eller ägget. Om detta hade varit ett Exceldokument så skulle man ha fått upp det där irriterande felet Cirkelreferens och inte kunnat fortsätta.

Predestination är mer form än funktion. Det känns som att den är mer upptagen och fokuserad på att konstruera något som är vansinnigt snyggt och glömmer den där lilla detaljen att göra allt intressant. Jag kan se varför den här filmen tilltalar människor. Det finns en ambitiös konstruktion här. Konstruktionen blev helt enkelt viktigare än berättelsen, ledtrådarna alldeles för tydliga och resultatet inte särskilt engagerande. Det blir som att filmen säger: Titta hur elegant jag har konstruerat det här! Jo, fast det är inte särskilt intressant att titta på.


På Letterboxd hade den 3,58 i genomsnitt (beräknat på 287 279 betyg).
På IMDb hade den 7,4 i genomsnitt (beräknat på 340k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

TV-serie: The chair company #1 (2025)

Titel: The Chair company
Originaltitel: The Chair company
Säsong: 1
Genre: Komedi
Skapad av: Zach Kanin, Tim Robinson
TV-bolag: HBO
Skådespelare: Tim Robinson, Lake Bell, Joseph Tudisco, Glo Tavarez, Lou Diamond Phillips
Premiär: 2025-10-13
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 28 min
Såg den på HBO 9 september - 13 september 2026




Handling
Ron Trosper arbetar på ett företag som utvecklar köpcentrum och har precis fått ansvar för ett stort nytt projekt. Efter en viktig presentation kollapsar hans kontorsstol under honom, vilket blir början på en besatt jakt efter svar. När försöken att ta reda på vad som egentligen hänt leder till allt märkligare upptäckter börjar Ron misstänka att det finns en större konspiration bakom den trasiga stolen.

Min kommentar
En serie som jag la till på vår lista för ganska längesedan är The Chair company. Den översållades med lovord och hade (har fortfarande) ett riktigt högt betyg på alla sajter man kan hitta. Jag kände väl att vi behövde något kul så jag valde den som nästa serie.

Den här serien är ännu ett exempel på att höga betyg inte automatiskt betyder att jag kommer att tycka om den. Tvärtom så kan den vara ett perfekt exempel på den nya "moderna" humorn, som jag förstår noll och intet av. Och lite provocerad blir jag när man visar upp Rooster som en liknande serie. Rooster är allt det som The Chair company inte är.

Överdrivna karaktärer har jag aldrig varit förtjust i. De blir liksom mer buskis än faktiska människor. Och den här serien har väldigt mycket gemensamt med buskis. Efter första avsnittet förstår jag inte Ron alls. Den enda gången jag kan relatera är situationen på restaurangen. Hans reaktion på den läskiga servitrisen. I alla fall till en början, men även här urartar det snabbt.

Generellt så har jag inget emot obekväma situationer, som är så pinsamma att man vrider sig i soffan. Men här är det beyond obekvämt. Allt bara eskalerar. Det kommer ingen urladdning/befrielse. Den som gör att man kan skratta och gå vidare. Ett stort problem är också att ingen pratar. Alla skriker sina repliker. Som ofta består av könsord eller andra skällsord och svordomar. Om alla skriker hela tiden så hör man till slut ingenting.

Jag förstår vad serien vill göra och den tar upp en del märkliga beteenden i samhället, vilket gör den väldigt samtida. Men det betyder inte att jag behöver tycka om det. Allt är så otroligt överdrivet, vad gäller allt egentligen. För mig är det inget likhetstecken mellan konstigt och bra.

Jag önskar att det fanns någon subgenre som kunde tala om vilken typ av humor det handlar om för det finns inget roligt i The Chair company. Om man då inte har exakt den sortens humor. Problemet är inte genren. Problemet är The Chair company.

På Trakt.tv har serien 3,55 i genomsnitt (beräknat på 1,5k betyg).
På IMDb har serien 7,3 i genomsnitt (beräknat på 20k betyg).
Jag ger säsongen 1,0

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Film: Mayday (2026)

Titel: Mayday
Originaltitel: Mayday
Genre: Actionkomedi
Regissör: John Francis Daley, Jonathan Goldstein
Manus: John Francis Daley, Jonathan Goldstein
Skådespelare: Ryan Reynolds, Kenneth Branagh, David Morse, Maria Bakalova, Marcin Dorocinski
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: USA
Längd: 110 min
Serie: -
Såg den på Apple TV+ 4 september 2026





Handling
Året är 1987 och kalla kriget är i full gång när den amerikanske marinflygaren Troy "Assassin" Kelly skickas på ett topphemligt uppdrag över sovjetiskt territorium. Men något går väldigt fel och Troy skjuts ner och hamnar bakom fiendens linjer. När han så småningom hittas av den före detta KGB-agenten Nikolai Ustinov borde det vara slutet på historien för hans del. I stället visar det sig att Nikolai är minst sagt ovanlig för att vara före detta KGB-agent – han är nämligen en hängiven beundrare av USA och allt amerikanskt. De två omaka männen tvingas nu samarbeta för att ta sig ut ur Sovjetunionen, vilket blir betydligt mer komplicerat än någon av dem hade tänkt sig.

Min kommentar
Efter att ha lockats av trailern till filmen Mayday så var det bara att se den direkt när den hade streamingpremiär. Actionkomedier är ju bland det bästa som finns. Om utförandet och humorn är som jag vill ha dem. Vilket tyvärr inte är så vanligt nu för tiden.

Ryan Reynolds är ännu en av de där skådespelarna som jag haft svårt för i många år, men nu måste erkänna att jag faktiskt tycker om. De senaste åren så har jag kommit till den insikten och nu lovar jag att sluta säga att jag inte gillar honom. Kenneth Branagh är jag inte heller speciellt förtjust i, men han har inte riktigt kommit dit än att jag gillar honom. Även om jag måste säga att han gör sin karaktär väldigt bra här. Och samspelet mellan dem fungerar väldigt bra, inte minst eftersom de är så totalt olika.

Filmen utspelar sig alltså 1987 och här är så många blinkningar till populärkultur. Och då alldeles speciellt Top Gun. Vad skulle kunna gå fel med det, liksom. Det är också riktigt mycket Bruce Springsteen, från den tiden när han verkligen var bra.

Humorn är precis min typ; ironi och sarkasm. Mycket av behållningen ligger dessutom i Ryan Reynolds minspel. Han kan leverera de mest fyndiga repliker med fullständigt allvarligt ansiktsuttryck, och ibland är det nästan hans reaktion efter repliken som är roligast. En del skämt förstår man kanske inte omedelbart, som icke-amerikan, men vid googling så inser jag att även de var ganska kul. Så det blev lite höjdpunkter flera timmar efter att filmen var slut. Det jag tyckte bäst om var att rent absurda saker sägs/händer, men det görs ingen stor grej av det. Det behandlas i stället som fullkomligt normalt. Vilket gör det ännu roligare.

Precis som vanligt så uppskattar jag att ryssarna pratar ryska. Mer än vad jag egentligen kan uttrycka i ord. Allt blir så mycket enklare när man faktiskt hör varifrån människor är tänkta att komma. Ett litet orosmoment var när Nicks dotter Anna dök upp. Jag är ju inte så glad i krystad romantik (inte någon annan heller, egentligen, i alla fall inte i den här typen av film). Jag måste säga att de löste det på ett föredömligt sätt.

Mayday är ingen djuplodande film. Det här är ren underhållning. Underhållning med en poäng dock. Jag gillar det lilla budskapet, att amerikaner är ungefär lika indoktrinerade som ryssar, trots att amerikaner har alla möjligheter att ta reda på saker på egen hand.


På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 12 213 betyg).
På IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 7,k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

TV-serie: Silo #3 (2026)

Titel: Silo
Originaltitel: Silo
Säsong: 3
Genre: Science fiction
Skapad av: Graham Yost
TV-bolag: Apple TV+
Skådespelare: Rebecca Ferguson, Ashley Zukerman, Tim Robbins, Common, Alexandra Riley
Premiär: 2026-07-03
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 59 min
Såg den på Apple TV+ 27 augusti - 8 september 2026




Handling
Efter händelserna i den andra säsongen har Juliette Nichols återvänt till sin silo och hamnar tillsammans med Bernard i slussen. Samtidigt börjar nya delar av silosystemets historia att träda fram, och berättelsen rör sig mellan nutid och dåtid för att långsamt avslöja mer om hur allt en gång började.

Medan Juliette försöker förstå vad som egentligen pågår, fortsätter kampen om makt, kontroll och information inne i silon. Gamla lojaliteter sätts på prov och nya hemligheter kommer upp till ytan. Ju mer man får veta om människorna bakom systemet och deras planer för mänsklighetens framtid, desto fler frågor uppstår om vad som verkligen har hänt – och varför.

Min kommentar
Mitt i sommaren så hade tredje säsongen av Silo streamingpremiär, men eftersom jag känner mig själv så väntade jag tålmodigt tills alla avsnitten fanns på plats. Det går liksom inte att vänta på ett avsnitt i en vecka. Serien manar till sträcktittning.

Innan jag började skriva ihop det här inlägget läste jag vad jag skrivit om de två tidigare säsongerna. Det visade sig att jag har nämnt i stort sett allt där som jag tyckte nu. Vad gäller de generella sakerna. Jag tycker om när det är konsekvent. Sanningen är att jag hade kunnat fylla den här texten med bara frågor, men det kommer jag inte att göra. Jag nöjer mig med en: Varför?

I Silo 18, den som vi har känt till från start, går livet vidare. Det finns egentligen inga goda eller onda människor. När man börjar skala bort lager så hittar man bara människor som är fast i ett system som de inte vet meningen med. De försöker bara göra det bästa möjliga med sina liv. Sims och hans fru Camille är det perfekta exemplet på hur man får omvärdera vad man tycker. I första säsongen avskydde jag Sims, medan jag inte hade några åsikter alls om hans fru. I andra säsongen avskydde jag dem båda två. I tredje säsongen är Sims mänsklig, hans fru är fortfarande en förfärlig person. Eller? Och är det en slump att trappan i mitten ser ut som DNA?

I den här tredje säsongen får man veta mycket mer om vad som ledde fram till människor i silos. Till en viss del hjälper det, men det skapar i sin tur en förfärlig massa frågor. I Silo 1 är livet annorlunda jämfört med de två andra vi känner till. Här kan jag nämna två av mina frågor. Varför just 50 silos? Varför har en del kvar sina gamla namn, medan andra har fått nya? Jag anar ett mönster.

Rebecca Ferguson måste bara nämnas. Hon är helt fantastisk i den här rollen. Helt klart det bästa jag någonsin har sett henne göra. Hon använder inga stora gester, väldigt ofta räcker det med ansiktsuttryck. En annan skådespelare som dök upp i slutet av förra säsongen är Ashley Zuckerman. Han gör sin karaktär Daniel på ett sätt som gör att jag tror på honom. Här vill jag också nämna scenen med honom och journalisten Helen, när de sitter i en bil och konstaterar att de hellre, båda två, blir en grå gegga än att leva resten av sina liv i en silo under jorden. Det känner jag att jag kan relatera till. Vad finns det egentligen för mening att leva om jorden har gått under? Att leva handlar ju inte bara om att överleva.

Några andra karaktärer som är värda att nämna är bland annat Per Stenson. Man får inte veta vad det är som driver honom. I mitt huvud är det uppenbart att något har hänt honom tidigare, som gör att han tycker att detta är en bra idé. Är han galen, hjärntvättad, ond eller vet han något som jag inte vet? Med senator Thurman är det något helt annat. Hon åker bara med på någon annans idé. Min diagnos blir maktgalen politiker. Men jag har ju haft fel förr. Doktor Victor är också en intressant person, men i hans fall så har vi fått veta ett varför. Det framgick i alla fall att det här var maktgalna människor som på något sätt tyckte att de hade rätt att bestämma vilka gener som skulle befolka världen.

Det allra bästa med hur Silo är uppbyggd är att inget egentligen förklaras. Man får se/höra något, sedan får man tolka det själv. Med hjälp av de ledtrådar de har kastat till en, som ben till en hund. Naturligtvis så tolkar man inte alltid rätt. För varje svar man får så skapas minst en ny fråga. Ofta fler. Men i stort sett samtliga mynnar ut i den farligaste frågan som finns: Varför?

Jag har egentligen inga funderingar eller frågor om vad som händer. Bara varför. Några logiska hål kan jag överhuvudtaget inte hitta, det finns inget jag reagerar på. Serien följer de regler den har satt upp. Så här långt. Det blir väldigt mycket "Okej, men varför gjorde de så?" "Fast hur hänger det ihop med…?" "Vänta nu, betyder det att ...?"

En rolig grej med den här serien är att jag ju brukar ha otroligt teflonlikt minne när det gäller detaljer, men den här serien kommer jag in i så snabbt att det känns som att jag såg andra säsongen alldeles nyss. Det var i januari förra året. Förmodligen så är det bara jag som förstår vilket bra betyg det är. På tal om betyg. Jag var helt säker på att både säsong 1 och 2 hade fått full pott, men tydligen hade den första bara fått 4. Jag kunde ju inte låta bli att jämföra den med boken. Tydligen. Och min hjärna har uppgraderat den till full pott.

Silo är en så helt vansinnigt bra serie och jag vill att alla ska se den. Och känna sig lika förvirrade som jag. På ett bra sätt alltså. Så många ledtrådar. Inte så många svar. Så sanslöst mycket att fundera på. Jag är så sur över att böckerna inte har översatts. Jag hade älskat att läsa detta. I eftertexterna fick man veta att den fjärde, och sista, säsongen ska ha premiär sommaren 2027. Jag längtar redan.



På Trakt.tv har serien 4,2 i genomsnitt (beräknat på 20,3k betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 238k betyg).
Jag ger säsongen 5,0

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Film: War machine (2026)

Titel: War machine
Originaltitel: War machine
Genre: Action
Regissör: Patrick Hughes
Manus: Patrick Hughes, James Beaufort
Skådespelare: Alan Ritchson, Stephan James, Blake Richardson, Alex King, Keiynan Lonsdale
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: Australien, USA
Längd: 109 min
Serie: -
Såg den på Netflix 28 augusti 2026





Handling
En grupp amerikanska soldater skickas ut på vad som ska bli det sista och hårdaste testet innan de kan bli Army Rangers. Uppdraget är enkelt på papperet: ta sig fram till målet och slutföra sin uppgift. Men snart står det klart att det här inte är något vanligt militärt test.

När gruppen utsätts för ett hot de aldrig kunnat förbereda sig på förvandlas testet till en kamp för överlevnad. Med allt färre soldater kvar måste de hålla ihop, hitta ett sätt att bekämpa fienden och framför allt vägra att ge upp.

Min kommentar
Återigen så var det dags att välja en film att titta på. Det här börjar bli svårt, eftersom många nya filmer inte alls passar oss. Av många skäl. Det är svårt att hitta guldkornen bland allt som släpps. Jag bestämde mig i alla fall för att ge War machine en chans. Jag sa till sambon att den skulle bli som Elitstyrkans hemlighet, fast på riktigt. Och ja, det var väl ungefär så. Till en början.

Temat här har man ju sett otaliga varianter på, men den här har faktiskt en oväntad ingrediens. Något som i alla fall jag inte väntade mig. Jag funderade länge på vilket betyg jag skulle ge den. Om den skulle få en fyra, bara för att jag kände mig givmild och var svältfödd på hyfsade actionfilmer. Eller så får den en fyra bara för att den är värd det. Inte för att den är ett mästerverk, utan för att min upplevelse helt enkelt var värd det.

Trots att det här framför allt är en actionfilm så lyckades jag faktiskt känna väldigt mycket med huvudpersonen. Jag kunde till 100 procent förstå hans drivkraft, och jag tyckte faktiskt att den var fin. Lite amerikansk. Men fin. Faktum är att jag nog är lite svag för kamratskap och lojalitet. Det är två egenskaper som jag håller högt. Kanske var det inte helt trovärdigt att just de som klarade sig faktiskt gjorde det, men jag gillar verkligen tanken på leave no man behind.

Jag har sett att många beskriver filmen som testosteronstinn, men det är faktiskt inte alls så jag upplevde den. Visst är det mycket action och väldigt mycket (manliga) militärer, men jag tyckte inte att de hade några direkta superhjältetendenser. De bara vägrade att ge upp.

Om jag ska ha något att klaga på så är det motståndaren. Den var osedvanligt svår att vinna över. Sedan visar det sig att det bara är en skitsak som behövs. Men vet du. Jag köper det. Däremot så var den inte speciellt snygg.

War machine gör verkligen sitt jobb, som underhållning. Alla filmer behöver inte vara nyskapande. Ibland räcker det med ren underhållning. Och jag hoppas faktiskt på en uppföljare. Det görs alldeles för få sådana här filmer; spännande, utan tramsig humor och utan pekpinnar, som inte försöker vara något den inte är.


På Letterboxd hade den 2,66 i genomsnitt (beräknat på 246 852 betyg).
På IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 117k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

TV-serie: Expats (2024)

Titel: Expats
Originaltitel: Expats
Säsong: 1
Genre: Drama
Skapad av: Lulu Wang
TV-bolag: Prime Video
Skådespelare: Nicole Kidman, Brian Tee, Sarayu Blue, Ji-young Yoo, Ruby Ruiz
Premiär: 2024-01-26
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 57 min
Såg den på Prime Video 17 augusti - 25 augusti 2026




Handling
I Hongkong lever tre amerikanska kvinnor helt olika liv, men deras vägar korsas efter en händelse som förändrar allt. Margaret är en förmögen trebarnsmamma vars tillvaro slås i spillror när hennes son Gus försvinner under en familjeutflykt. Hilary, hennes vän och granne, försöker samtidigt hålla ihop sitt äktenskap och sitt eget liv, medan Mercy, en ung koreansk-amerikansk kvinna som nyligen flyttat till Hongkong, dras allt djupare in i det som hänt.

I skuggan av Gus försvinnande växer frågor om skuld, sorg och ansvar fram. Men också om klass, privilegier och de osynliga gränserna mellan människorna som lever i samma stad.

Min kommentar
Av någon anledning så verkar TV-serier plötsligt ha väldigt få avsnitt, vilket gör att det ofta blir dags att välja en ny. En som har legat ett tag på vår lista är Expats och jag tror att jag la till den där tack vare Nicole Kidman. Utan att egentligen veta något om den här miniserien så började vi titta.

Efter det första avsnittet, som var riktigt tråkigt om jag ska vara ärlig, så fick jag byta sättet jag tittade. Detta är nämligen inte alls vad jag förväntade mig. Jag trodde nog inte att serien skulle vara en kriminalserie, eller vad man ska kalla det, men jag hade nog räknat med något mer lättillgängligt. Det jag fick var i alla något som fokuserade på klass, sorg och skuld.

I fokus, till att börja med, är dessa expats; tre kvinnor med amerikansk bakgrund. Med olika bakgrund visserligen, men i mångt och mycket rika amerikaner. De har allihop flyttat till Hongkong, en stad som rimligtvis borde ses som väldigt spännande, annorlunda och verkligen locka nyfikenheten. Dessa rika expats behöver inte kunna ett enda ord kantonesiska eller bry sig om vare sig människor eller kultur där. De har heller inte minsta intresse av att göra det av ren nyfikenhet. De är faktiskt otroligt osympatiska och egocentriska där de lever i sitt eget lilla Hongkong. Hur kan man vara så fullständigt ointresserad av ett land där man har valt att bosätta sig? Dessa tragiska, ensamma personerna skulle säkert bli lyckligare om de lyfte blicken och såg något annat än sig själva.

Det femte avsnittet, som är ett mastodontavsnitt på långfilmslängden 100 minuter, flyttas fokus till hembiträdena. Först där framgår det att även dessa är en sorts expats, men med fullständigt andra villkor. De är från Filippinerna och har flyttat till Hongkong för att jobba. Jag ser det som ett problem att det här inte framgår tidigare, mycket hade blivit tydligare då. Jag vet inte om de här kvinnorna pratade tagalog i något tidigare avsnitt, i så fall noterade jag inte det. När fokus låg på dem så hörde jag ju att det där inte alls var någon form av kinesiska. Det är egentligen först här alla bitar faller på plats och man förstår vad serien handlar om. De filippinska kvinnorna har inte alls samma möjlighet att fly verkligheten, eftersom de måste anpassa sig till den. Inte som de rika expatsen, som anpassar verkligheten till sig.

Paraplyrevolutionen finns också med som en liten parentes. Möjligtvis för att berätta när vi befinner oss, den ägde nämligen rum 2014. I de rikas liv märks den inte alls och faktiskt inte heller särskilt mycket i de filippinska kvinnornas liv. Det är inte den som är det viktiga i den här historien så den figurerar bara i bakgrunden.

Skådespeleriet är fantastiskt. Allra främst av kvinnorna Nicole Kidman, Sarayu Blue och Ji-young Yoo och alldeles speciellt Nicole Kidman. Något annat hade jag inte förväntat mig, men hon är briljant. Även om jag ju tycker att någon borde se till att hon fick hjälp att gå vidare och börja fokusera på de två barn hon har kvar så är alla hennes känslor begripliga.

Lite kuriosa ... Jag reagerade på en scen i en kö, där någon får syn på en bekant längre bak. Om detta hade varit i Sverige så hade genast den längre bak gått fram till den som stod längre fram. Här var det precis tvärtom. Den som stod längre fram gick i stället bakåt. Ett tillvägagångssätt som faktiskt är mycket mer rimligt, eftersom det inte påverkar någon annan i kön. Jag försökte ta reda på om det är så köer fungerar där, men jag gick bet. Det enda jag fick veta var att kökulturen är väldigt strikt.

Expats är långsam och kanske lite seg, men jag kunde faktiskt inte sluta titta. Jag var hela tiden intresserad, eventuellt för att jag helt enkelt försökte förstå vad allt egentligen handlade om, men jag zoomade ut ibland när det blev för långrandigt. Serien är baserad på en bok och beskrivs som limited, vilket betyder att den ska vara avslutad efter de här sex avsnitten, men i stort att det kan komma fler säsonger om den går bra.



På Trakt.tv har serien 3,15 i genomsnitt (beräknat på 636 betyg).
På IMDb har serien 6,3 i genomsnitt (beräknat på 11k betyg).
Jag ger säsongen 3,5

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

Film: Anyone but you (2023)

Titel: Anyone but you
Originaltitel: Anyone but you
Genre: Komedi
Regissör: Will Gluck
Manus: Ilana Wolpert, Will Gluck
Skådespelare: Sydney Sweeney, Glen Powell, Alexandra Shipp, Josh Bonello, Hadley Robinson
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA, Australien
Längd: 100 min
Serie: -
Såg den på HBO 16 augusti 2026





Handling
Bea och Ben träffas av en slump på ett café och det dröjer inte länge innan de inser att de har en alldeles speciell kemi. Efter en fantastisk första dejt ser det ut som att de kanske har hittat något riktigt bra. Men morgonen därpå går allt fullständigt åt skogen och det som började så lovande förvandlas snabbt till ett rejält agg mellan dem.

Sex månader senare korsas deras vägar igen. Den här gången är det inte lika lätt att bara gå därifrån, eftersom de båda ska på samma bröllop i Sydney. Och inte nog med att de tvingas tillbringa flera dagar tillsammans – både Beas och Bens ex finns på plats och deras familjer har dessutom åsikter om deras kärleksliv.

När Bea och Ben inser att de faktiskt kan använda varandra för att få omgivningen att sluta lägga sig i, bestämmer de sig för att låtsas vara ett par. Problemet är bara att det kan vara betydligt svårare än de tror att skilja på vad som är på låtsas och vad som faktiskt är på riktigt.

Min kommentar
Helgen hade varit så jobbig att jag tyckte att det behövdes ännu en film. När jag då dessutom upptäckte att det på streamingtjänsten stod Sista chansen på Anyone but you, så var valet ganska enkelt. Och vad kan egentligen vara bättre än en (romantisk) komedi på en söndag eftermiddag.

Det här med humor är ju bland det svåraste som finns och den här filmen passerar gränsen till det plumpa. Med råge. Jodå, det finns en del riktigt roliga scener, men för det mesta så är de alldeles för billiga och bygger mest på att det ska bli pinsamt. Och det blir det. Tyvärr så står det inte pinsam = rolig i min ordbok.

Handlingen är papperstunn. Det är väl det snällaste jag kan säga. Jag gillar i alla fall hur Ben och Bea möts. Att Ben så snabbt uppfattar situationen och kommer till räddning. Sedan blir pinsamheterna för många. Deras fiendskap blir bara löjlig när de inte ens kan behärska sig på ett bröllop. Så de förstör det. Två gånger. Det jag minns mest är dock Beas hemska föräldrar, som inte bara lägger sig i hennes liv, utan faktiskt försöker styra det.

Inte ens om jag verkligen försöker kan jag påstå att Sydney Sweeney är en bra skådespelare. Hon är ganska medioker. I alla fall i de två filmer jag minns att jag har sett henne. Tydligen så har hon förekommit i andra också. I vilket fall så är hon välkommen att motbevisa det, när som helst. Glen Powell är inte heller lysande i denna. Jag har ju sett även honom i annat, nyligen, och vet att han kan. Dock så är han mer trovärdig, eftersom han fullkomligt lyser av självironi när han står där som en Ken-docka. Lite som Ryan Reynolds, men mer lik Ken. I det här fallet så tror jag egentligen att medelmåttigheten mer beror på manuset.

Den stora ljuspunkten (och filmens räddning för mig) var Bryan Brown. Han har varit en favorit ända sedan jag såg Fem svarta höns i början av 80-talet. Jag hade ingen aning om att han var med i denna. Han uppträder med en nästan parodisk australiskhet och rättframhet som kontrast till de andra blivande svärföräldrarna. Lite som en DMZ. Ja, jag erkänner. Jag gav till ett litet glädjetjut när han överraskande dök upp.

Anyone but you är småtrevlig och smårolig, men samtidigt tramsig och barnslig. Det är mer en film om vackra(?) människor än något annat. Allt bygger på något som nog måste vara det löjligaste missförståndet som förekommit på film. Åtminstone topp tre.


På Letterboxd hade den 2,82 i genomsnitt (beräknat på 2 039 632 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 179k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv

TV-serie: Untamed #1 (2025)

Titel: Untamed
Originaltitel: Untamed
Säsong: 1
Genre: Crime
Skapad av: Elle Smith, Mark L Smith
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Eric Bana, Lily Santiago, Sam Neill, Rosemarie DeWitt, Wilson Bethel
Premiär: 2025-07-17
Produktionsland: Kanada, USA
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 48 min
Såg den på Netflix 13 augusti - 16 augusti 2026




Handling
I Yosemite nationalpark hittas en kvinna död efter ett fall från El Capitan. Det som först ser ut som en tragisk olycka väcker snart misstankar hos Kyle Turner, en erfaren specialagent inom National Park Service. Någonting stämmer inte, och Turner bestämmer sig för att ta reda på vad som egentligen har hänt.

Tillsammans med den betydligt mer oerfarna parkvakten Naya Vasquez börjar han nysta i fallet. Spåren leder dem bort från den välkända turistbilden av Yosemite och in i en värld av avlägsna läger, märkliga symboler och människor som lever långt från samhällets regler. Samtidigt väcker utredningen minnen från ett gammalt fall som Turner aldrig riktigt har kunnat lämna bakom sig.

Ju mer de gräver, desto tydligare blir det att kvinnans död bara är början. I den enorma nationalparken tycks många ha något att dölja, och det är inte alltid lätt att avgöra vem som är offer, vem som är skyldig och vem man faktiskt kan lita på. Och medan Turner försöker hitta sanningen måste han också hantera sina egna demoner och det förflutna som han helst hade velat lämna bakom sig.

Min kommentar
Listan med serier att titta på är nästan lika lång som böcker att läsa (nej, nu överdrev jag nog) och det känns som att jag är hopplöst efter även där. En serie som var en snackis när den kom är Untamed. Jag vet att jag från början tvekade lite, om jag ville se den eller ej, men jag la till den på listan. När det nu var dags att välja en ny så kändes den plötsligt rätt.

Miljön är nog det som gör serien så speciell. Den är så viktig att den känns som en egen karaktär. Naturen är spektakulär och det är vidunderliga vyer. Det ska ju föreställa Yosemite, men det är inte den nationalparken vi faktiskt får se. I stället är det kanadensisk natur.

Serien är spännande och nästan omöjlig att sluta titta på. Kanske är den inte så oviss, men inte heller särskilt förutsägbar. Fallet var egentligen avslutat när sista avsnittet började. Då funderade jag på vad resten skulle handla om. Då blev det faktiskt lite klurigare, men ändå självklart när man fick svaren.

De två agenterna som utreder allt märkligt, Turner och Vasquez, blir mina omedelbara favoriter. De har dessutom en riktigt bra kemi. Deras sätt att prata med varandra känns helt naturligt. Och det är så härligt att Vasquez alltid har svar på tal när den buttre Turner säger något dumt. Vasquez beter sig lite obetänksamt ibland, men jag gissar att hon tycker att hon klarar allt när hon har klarat att vara polis i LA. Hon har fel. Det är så kul att se Sam Neill också. Han har ju varit en favorit i över fyrtio år eller så.

Jo, den är lite klyschig, på mer än ett sätt. Det finns dock mycket som uppväger det. Ett genomgående problem är att mysterierna är avslutade, men inte berättelsen. Jag tänker inte ta upp alla trådar som blir hängande i luften, men en av dem, som manusförfattarna själva gjorde stor grej av, med Vasquez ex. Den känns mer än lovligt oavslutad.

Alla fall klaras upp i Untamed i alla fall i den meningen att tittaren får alla vem och alla varför också. Tror jag. Förvånansvärt få fall (ja, det är flera mysterier) får några konsekvenser. För någon. Nästan alla är döda. Jag har så många frågor när allt är slut. Det tycker jag är en miss. En andra säsong är på gång, läste jag, och den ska tydligen utspela sig på Hawaii.



På Trakt.tv har serien 3,75 i genomsnitt (beräknat på 5,3k betyg).
På IMDb har serien 7,1 i genomsnitt (beräknat på 74k betyg).
Jag ger säsongen 4,0

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig
Rå		Charmig		Intensiv