Bok: Kirurgen av M W Craven

Författare: M W Craven
Titel: Kirurgen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 486
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The killer's mark
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Washington Poe 8
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2026 (min) 2026
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 september 2026




Första meningen: När pensionerade viceamiralen Boyer avled utan att efterlämna något testamente föreskrev lagen att dottern Wendy, som han inte haft kontakt med på åratal, skulle ärva hela hans kvarlåtenskap.

Baksidetext
Washington Poe och Tilly Bradshaw har lämnat polisen för att arbeta som privatdetektiver i Carlisle, men deras förhoppningar om en lugnare tillvaro avbryts när tonåriga Esmerée Blue kliver in på kontoret. Hon säger att hon sett sin mamma, som hon trodde var död, i en pornografisk film. Hon vill ha deras hjälp att hitta henne och enda spåret är en unik tatuering som modern ska ha på sin ena fotsula.

Sökandet leder Poe och Tilly till Röda Kammaren, en kriminell och farlig grupp som handlar med lyxkonkubiner. Konkubinernas kontrakt löper på tjugo år men i stället för den utlovade belöningen blir de mördade medan tatueringarna på deras fotsulor skärs ut och blir till makabra troféer.

När Esmerée kidnappas ställs Poe och Tilly inför ett brutalt ultimatum: de har 48 timmar på sig att hitta modern och genomföra en utväxling mot Esmerée. För att rädda flickan tvingas Poe och Tilly tänja på alla moraliska gränser och ta strid mot sin hittills mest skrämmande motståndare.

Min kommentar
Det finns serier och så finns det Serier. Och så finns det SERIER. Den senare beskriver Cravens serie om Poe och Tilly. Det här är en av de bästa som finns därute och när åttonde delen, Kirurgen, kom så var jag, typ, tvungen att släppa allt och börja läsa.

Allt är kanske inte helt trovärdigt, men detta är Cravens universum och där är det så. Och jag köper det. Även om jag sitter och är lite tveksam ibland. Trots triader och tortyr så tycker jag att den här boken är mindre rå och brutal än de tidigare (eller så, hemska tanke, så har jag vant mig och blivit avtrubbad). Våldet känns mer antytt än visuellt.

Min svaghet för kantiga karaktärer får sitt lystmäte i de här böckerna. Poe och Tilly är två av mina absoluta favoriter. De är båda socialt handikappade, fast på helt olika sätt, vilket gör att de kompletterar varandra fantastiskt bra. Estelle och numera även Towler har tillkommit och fungerar lika bra, trots att de alla är olika. Och kanske är det just därför jag tycker så mycket om dem, det finns något hos var och en som jag känner igen mig i. Esmerée är en karaktär som vi verkar få behålla och henne hade jag lite svårt för. Hon blir lite för mycket. Jag kan dock förstå henne. Hennes beteende är typiskt för en tonåring som inte vågar lita på att vuxna ska ta hand om henne. Hon är helt enkelt osäker och rädd. Lite som en rädd hund som skäller. Hon var extremt jobbig i början, men samtidigt så var det nästan omöjligt att inte tycka om henne. Vilja typ rädda henne. Gemensamt för dem allihop är att de inte har något filter. Överhuvudtaget. Kontentan är i alla fall att jag så gärna hade hängt med det här gänget.

Dialogerna är helt underbara och de får mig att frusta till emellanåt. Kapitlen är så korta att man faktiskt alltid hinner bara ett till. Eventuellt så hade man kunnat beskylla Craven för överanvändning av cliffhangers. Faktum är att vartenda kapitel avslutas med en. Men när man vänder blad så fortsätter det där, direkt. Förutom i den sista epilogen. Ja, du läste rätt, det finns nämligen två. Den andra får mig att längta orimligt mycket till nästa del.

För mig var det obegripligt hur Poe kunde ha så mycket emot namnet på firman. Privatsnokar är kanske inte ett namn jag själv hade valt, men jag kunde överhuvudtaget inte förstå varför Poe tyckte som han gjorde. Naturligtvis var jag tvungen att ta reda på vad firman heter i original. Gumshoes for hire. Vilket ju är ett mycket roligare namn, men även ett som gör att jag plötsligt förstår vad Poe menar.

Översättningar är egentligen inget som jag brukar fundera på, men i det här fallet så måste jag ta upp titlarna i serien. Jag vet att jag nämnde översättningen av titeln på den första boken, men den kunde jag ändå köpa. När det gäller denna så ställer jag mig lite frågande. Vad är viktigast? En titel som speglar innehållet? En titel som "passar" med övriga i serien? Visst finns det en kirurg med här, men det är en person som faktiskt inte alls har med historien att göra. Den uppenbara titeln, för mig, hade varit Tatueraren och den hade checkat av båda punkterna. Till och med Konkubinen hade varit en bättre titel.

Kirurgen är en otroligt mörk historia, vilket ju Cravens böcker brukar vara. Jag har ingen aning om det existerar något liknande i verkligheten. Tyvärr så skulle det inte förvåna mig det minsta om människor kunde göra så här mot andra människor, men jag hoppas verkligen att det inte förekommer. Det enda problemet nu, när jag har läst den senaste delen som precis har släppts, är att jag får vänta i en evighet på nästa.

På Goodreads hade den 4,50 i genomsnitt (beräknat på 2 175 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Kirurgen: DAST Magazine och Deckalogg