Fullbordad utmaning 2019:2

Detta är en sådan bra utmaning och förhållandevis enkel att det faktiskt är nionde året som jag kör den. Den startade hos enligt O och går ut på att läsa tolv nya författare under året och det är en utmaning som passar mig jättebra, eftersom jag oftast läser betydligt fler. Det brukar alltså inte vara någon utmaning i egentlig mening.

Även i år tycker jag att jag fick ihop en bra blandning av genrer. En del av dem är helt klart utanför min bekvämlighetszon (om jag nu har en sådan) medan andra nog är lite mer på gränsen och någon är spot on.

Detta är en lite farlig utmaning för jag lyckas alltid hitta nya favoriter som jag vill läsa mer av. I år blev det fem solklara sådana; Kelly Rimmer, Andy Jones, Pernilla Ericsson, Stefan Ahnhem och Yrsa Sigurðardóttir. Även Anna Lihammer och Viveca Sten kommer definitivt att få åtminstone en chans till. De har ju serier som det är lätt att fortsätta läsa. Om jag ramlar över någon mer bok av Nadia Hashimi eller Emma Donoghue så kommer jag nog att plocka upp den också. Ett ovanligt bra resultat skulle jag vilja påstå.

Den där författaren som jag har hört så mycket om i flera år, Carlos Ruiz Zafón, kommer jag med största säkerhet att läsa en bok till av, eftersom den redan står i hyllan, men han får nog betraktas som årets besvikelse. Den boken passade mig inte alls. Inte heller Charlotte Aquilonius bok föll mig i smaken och det blir nog inte fler av henne.

Resultatet blev, betygsmässigt, en femma, sex fyror, tre 3,5, en trea och en tvåa, vilket ger genomsnittet 3,71. Det är bättre än förra året (3,59) och nästan fyra i medel måste ju betraktas som fantastiskt bra. Som vanligt så är bokbilderna länkade till mina inlägg.

   Betyg 5

   Betyg 4

   Betyg 3,5

   Betyg 3

   Betyg 2

"Det tredje tecknet" av Yrsa Sigurðardóttir

Författare: Yrsa Sigurðardóttir
Titel: Det tredje tecknet
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 379
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: þriðja táknið
Översättare: Ylva Hellerud
Serie: Þóra Guðmundsdóttir 1
Förlag: Damm förlag
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 november 2019




Första meningen: Tryggvi, vaktmästaren, tittade sig förvånat omkring.

Baksidetext
En ung tysk student hittas mördad och torterad på universitetet i Reykjavik. Polisen som undersöker fallet upptäcker att offret experimenterat med tunga droger och tror att gärningsmannen finns bland de lokala knarkhandlarna. Men så enkelt löses inte den finurliga gåtan. Þóra, en kvinnlig isländsk advokat, åtar sig fallet och inser snabbt att det finns förgreningar långt bakåt i tiden samt utanför öns gränser. Och till den nordvästra delen av Island, där de isländska häxbålen brann. Þóra får inblick i en värld hon inte trodde existerade.

Min kommentar
Yrsa Sigurðardóttir har stått på min vill-läsa lista ända sedan jag köpte Det tredje tecknet för drygt åtta år sedan. Man kan verkligen fråga sig varför den har stått oläst så länge och tro mig, det gör jag.

Det dröjer inte många sidor (två? tre?) innan jag inser att den här Þóra kommer jag att gilla att hänga med. Hennes självironiska tankar är roliga på riktigt. När sedan hennes tillfälliga(?) medarbetare Matthew dyker upp så blir det ännu bättre. Deras kemi och jargong är härlig. Det är sannerligen inte vanligt att jag skrattar när jag läser deckare med gruvliga mord, men här gör jag det.

Jag har läst en del andra isländska författare och Det tredje tecknet liknar inte de böckerna överhuvudtaget. Trots det ganska makabra mordet så är detta inte alls lika mörkt och kargt som det "brukar". Allt runt omkring är mycket ljusare, främst tack vare Þóras personlighet. Det är också smart att slänga in en utomstående, som inte begriper det isländska. På det viset kan man få in det speciella på ett naturligt sätt.

Tempot är långsamt och det dras ner ännu mer av all information om historiska personer och dokument. Framför allt så blev det lite rörigt och jag tappade ofta tråden där. Själva brottet försvann också i alla historieutvikningar. Det var intressant, men för mycket.

Det tredje tecknet är inte någon speciellt spännande bok när det kommer till nagelbitarfaktor, men jag hålls ändå i ett järngrepp. Þóra är definitivt en trevlig bekantskap och nu är jag glad för att jag redan har flera av de efterföljande delarna.

På Goodreads hade den 3,58 i genomsnitt (beräknat 7 969 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Det tredje tecknet: Lottens bokblogg, Bokstunder och Böcker emllan.

Boken kan inte längre köpas som ny.

"Pärlan som sprängde sitt skal" av Nadia Hashimi

Författare: Nadia Hashimi
Titel: Pärlan som sprängde sitt skal
Genre: Drama
Antal sidor: 474
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The pearl that broke its shell
Översättare: Boel Unnerstad
Serie: -
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 oktober 2019




Första meningen: Shahla stod utanför dörren, vår klargröna plåtdörr, som hade börjat rosta i kanterna.

Baksidetext
Rahima lever i Kabul med sina systrar och deras oberäknelige och drogberoende far. Deras liv är hårt styrt eftersom de inte får vistas utomhus utan en manlig släkting. När fadern inte är tillgänglig kan de alltså inte gå till skolan eller handla mat. Deras enda möjlighet är att låta Rahina bli en bacha posh, det vill säga att hon klär sig som en ung pojke och kan ta ansvar för sina systrar. I samband med sin ökade frihet får Rahima höra historien om Shekiba, hennes gammelfaster, som periodvis också fick leva som man.

Men allt förändras när Rahima och hennes systrar hastigt gifts bort och Rahima blir fjärde hustru till Abdul Khaliq. Nu när hon vet vilken frihet männen har kan hon omöjligt anpassa sig till sitt nya liv.

Min kommentar
Pärlan som sprängde sitt skal dök upp här som en överraskning för ett bra tag sedan. Den hör inte direkt till sådant som jag brukar läsa, men eftersom jag verkligen gillade Khaled Hosseinis Tusen strålande solar när jag läste den för över tio år sedan så tänkte jag att det kunde vara intressant att läsa en lite nyare historia på samma tema.

Vi får ta del av två parallella historier. Den ena handlar om Rohima, som lever i nutid. Den andra handlar om Rohimas mormors farmor Shekiba och utspelar sig för runt hundra år sedan. Förutom de hundra åren som skiljer historierna åt så är det tyvärr inte speciellt mycket annat som har förändrats. Båda flickorna växer upp ute på landet i Afghanistan som sina fäders ägodelar. Ägorätten går sedan över till deras husbonde/man. Båda flickorna får under en period leva som bacha posh, som flicka utklädd till pojke, och får smak på friheten som kommer med ett par byxor.

Det här med bacha posh alltså... Jag fattar inte. Det är helt otroligt att det räcker att klä en flicka i byxor och klippa hennes hår för att hon ska bli behandlad annorlunda. Hela byn visste ju att Rohima var flicka, men byxorna gjorde att hon plötsligt kunde röra sig fritt i männens samhälle. Verkar hur underligt som helst.

Pärlan som sprängde sitt skal är en förfärlig historia, den gör mig arg, ledsen och förundrad, men även en aning hoppfull. Det finns personer som orkar kämpa emot. Jag blir så vansinnigt upprörd över hur människor kan behandla andra människor. Det gäller även vad kvinnor gör mot andra kvinnor. De är minsann inte mycket bättre. Principen katten på råttan och råttan på repet verkar vara ledstjärnan.

Jag tyckte först att Shekibas historia var lite seg, men den tog sig efter ett tag. Rent generellt så blev det lite för utdraget och boken hade kunnat bli ännu bättre om den hade tajtats till en aning. Rohimas moster Shaima är en höjdare, en typisk karaktär som jag gillar i vilken bok som helst, men här blir hon som en strålande ljuspunkt. Berättandet är osentimentalt och det görs ingen stor grej av de olika hemskheter som händer. Det är bara så det är. Fullkomligt normalt. Jag gillar ju den här stilen, när jag tillåts känna själv. Jag klarar inte när "tyck synd om ..." trycks ner i halsen på mig. Det behövs överhuvudtaget inte här.

Det blir så klart många funderingar längs vägen och det här sättet att tänka är helt främmande. Hur kan man tycka att det är okej för en medelålders man att ta sig en 13-årig fru? Hur kan man se en annan människa som en ägodel, som en möbel, om den går sönder så skaffar man bara en ny? Hur kan man tycka att det är flickans fel när pojkar tittar på henne? Hur kan man tycka att det mest logiska är att stänga in flickan i stället för att tillrättavisa pojken? Men vänta nu. Det här sista tycker jag mig känna igen...

Pärlan som sprängde sitt skal är inte riktigt en ny Tusen strålande solar, men den är ändå väldigt bra och tänkvärd. Friheten vi har här i Sverige, som tidigare generationer har kämpat för, är inget vi ska ta för givet.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,14 i genomsnitt (beräknat 32 119 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Pärlan som sprängde sitt skal: Just nu - Just här, och dagarna går och Malinbooknerd.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Vindens skugga" av Carlos Ruiz Zafón

Författare: Carlos Ruiz Zafón
Titel: Vindens skugga
Genre: Drama
Antal sidor: 479
Originalspråk: Spanska
Originaltitel: La Sombra del Viento
Översättare: Yvonne Blank
Serie: De bortglömda böckernas gravkammare 1
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2001 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 september 2019




Första meningen: Jag minns fortfarande den där gryningen när pappa första gången tog mig med till De bortglömda böckernas gravkammare.

Baksidetext
Daniel Sempere är 10 år när hans pappa tar honom med till De bortglömda böckernas gravkammare i Barcelonas gamla stad. Där finner han romanen Vindens skugga av den bortglömde författaren Julián Carax, läser den under en natt och blir fullkomligt besatt av den och av dess mystiske författare. Sökandet efter svaren på alla gåtor som omger boken och dess författare kommer att prägla Daniels liv för all framtid.

Varför har någon ansträngt sig så för att sopa igen alla spår efter Julián Carax? Varför bevakar den sadistiske kommissarien Fumero varje steg Daniel tar? Varför börjar Daniels eget liv alltmer påminna om Julián Carax?

När Daniel till slut finner både kärleken och svaren på alla gåtor har läsaren fått ta del av en totalt uppslukande berättelse, lika gäckande gåtfull, romantisk, mystisk och lockande som det labyrintiska gatunätet i Barcelonas gamla stad.

Min kommentar
Den här boken har tokhyllats och det har känts som att precis alla älskar den. Ända sedan jag köpte Vindens skugga så har jag föreställt mig att jag skulle läsa den i Barcelona. Så blev det tyvärr inte, men jag befann mig i alla fall i Spanien under läsningen. Det är ju alltid lite jobbigt att läsa en bok som det förväntas så mycket av, men jag har varit lite, lite tveksam. Många har nämligen nämnt detaljer om den som jag har tänkt att jag inte uppskattar speciellt mycket.

Jag har ju då aldrig varit i Barcelona så jag har svårt att se miljön framför mig, men jag gillar den. Det kan dock bli lite detaljerat ibland. Det jag gillar allra mest är tanken på en gravkammare för bortglömda böcker. Där skulle jag kunna tänka mig att vandra runt ett bra tag.

Vindens skugga börjar väldigt bra och intressant. Kärleken till böcker genomsyrar allt. Jag tänker att det här nog kan gå bra, trots att jag läser pocketupplagan där texten är så pytteliten att bara det gör boken jobbig att läsa. Tyvärr tappar jag snart intresset och jag blir nästan uttråkad ibland. Det är segt och nästan lite långrandigt när precis allt förklaras. Känslan av korvstoppning är stark. Jag läser och läser, men kommer liksom ingenstans. Ofta är det lite småroligt, men dialogen urartar snabbt till något som liknar buskis. Den där mystiken och stämningen som så många har pratat om upplevde jag aldrig. Jag tyckte det var ganska förutsägbart.

Karaktärerna är ganska tråkiga, de försvinner i allt ordbajseri, och jag blir aldrig riktigt intresserad av de här människoödena. Den jag tycker bäst om är Daniels pappa, men han har inte någon särskilt stor roll. Det är klyschigt, melodramatiskt och tillkrånglat, personernas agerande känns konstruerat och det är massor av romantiskt tjafs (nej, jag gillar inte romantik).

Jag förväntade mig inte att tycka lika mycket om Vindens skugga som så många andra har gjort, men jag trodde nog att den skulle passa mig lite bättre än så här. Mitt största problem med den är nog att den är otroligt pratig, minst hundra sidor hade kunnat ha tagits bort. Det blir nog inte en bok som jag kommer att bära med mig. En vecka efter jag läst ut den kommer jag knappt ihåg vad den handlar om.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,26 i genomsnitt (beräknat 401 006 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Vindens skugga: booksessed, Avantgardet och Bokdamen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Medan mörkret faller" av Anna Lihammer

Författare: Anna Lihammer
Titel: Medan mörkret faller
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 334
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Carl Hell 1
Förlag: Historiska Media
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 augusti 2019




Första meningen: Runtomkring honom var allt svart.

Baksidetext
Mörkret faller över Europa år 1934. Nazisterna har tagit makten i Tyskland och många är på flykt. Hemma i Sverige fattas beslut om sterilisering av "sinnesslöa". I Uppsala hittas en högt uppsatt akademiker bestialiskt mördad i Anatomiska institutionens källare. Den egensinniga kriminalkommissarien Carl Hell blir utsedd att utreda mordet, och till sin hjälp har han polissyster Maria Gustavsson. De två kastas in i samhällets finrum där tvivelaktiga åsikter och inhuman forskning är en del av vardagen. Snart sker ytterligare ett mord och jakten på mördaren blir alltmer desperat.

Min kommentar
Jag har hört så otroligt mycket bra om den här boken och serien, men av någon outgrundlig anledning så har den aldrig hamnat högst upp i läshögen. Förrän i år då, när jag tog med den både i Boktolvan och i Sist på serien?. Mina förväntningar var nog på en ganska normal nivå, jag hade fått en del hintar om att det var mycket politik inblandat (inte en favorit) och det hjälpte ju till att sänka dem.

Den akademiska världen är inte någon arena som känns hemtam för mig, speciellt inte 1934, men det känns som att det nog var så här (och kanske fortfarande). Här finns en helt osannolik mängd, docenter, professorer och andra fina akademiker, oftast av manligt kön, som tror sig vara förmer än andra. Jag vill inte ens kalla dem "mulliga" mansgrisar (ett uttryck som användes ofta när jag växte upp, men kanske inte så ofta nu?). De har inte något mulligt eller gulligt alls över sig.

Början av boken är så fruktansvärt ruggig att jag faktiskt vrider mig lite av obehag. Så. Vansinnigt. Äckligt. Då kändes det som att vi skulle komma bra överens, boken och jag. Tyvärr stannar det upp en hel del efter den uppseendeväckande starten. Det blir mer fokus på att förklara, om och om igen, hur hemskt rasbiologi är (vilket inte behöver förklaras för oss som förstår, de som inte förstår, förstår ändå inte) än på att driva berättelsen framåt. Det ar lite mer fart igen mot slutet, men jag tycker inte att det blir riktigt spännande. Historien tar aldrig tag i mig.

Karaktärerna är inte speciellt många och de viktiga är egentligen bara två. Carl Hells bakgrund är intressant, det antyds en hel del saker om den och jag vill veta mer. Det gäller också hans kompanjon Maria. Ibland blir det för övertydligt med karaktärernas ältande av sina respektive "problem" (ja, jag tycker det är otroligt jobbigt med upprepningar) och jag får inget riktigt grepp om dem. Kanske för att det känns som att både Carl och Maria har plockats från nutiden och helt sonika placerats i 30-talet. Om historien inte hade utspelat sig 1934 så hade de dessutom varit ganska schablonmässiga. Och allvarligt talat, var det verkligen nödvändigt att klämma in en kärlekshistoria? Jag hade klarat mig förträffligt utan den.

Det har tydligen kommit tre delar i den här serien. Jag har inga fler i hyllan, men det kan nog tänkas att jag åtminstone vill läsa en till. Med tanke på att detta var en (skönlitterär) debut så var den väldigt lovande.

Avdelningen för olika funderingar:
Varför mördades egentligen vaktmästaren? Det kändes lite taget ur luften.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,28 i genomsnitt (beräknat på 195 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Medan mörkret faller: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Bokstunder.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Miraklet" av Emma Donoghue

Författare: Emma Donoghue
Titel: Miraklet
Genre: Drama
Antal sidor: 300
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Wonder
Översättare: Leif Janzon
Serie: -
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 juli 2019




Första meningen: Resan var inte värre än vad hon hade föreställt sig.

Baksidetext
Anna är elva år och bor med sin djupt troende familj på den irländska landsbygden. Trots att hon helt slutade äta för fyra månader sedan verkar hon vara vid god hälsa. Hennes familj tror att hon är utvald av gud, och att hon kan komma att bli Irlands första helgon på över 500 år.

Fallet väcker stor uppmärksamhet i hela landet och journalister och turister flockas kring stugan där hon bor. Dit kommer också sjuksköterskan Lib som ska vaka över Anna för att se till att det inte är något fult trick. De två utvecklar ett slags vänskap och Lib blir alltmer orolig. Anna får verkligen ingen mat i alla fall inte vad Lib kan se men med tiden börjar hon uppvisa diffusa och skrämmande symptom.

Min kommentar
Miraklet är en av de där böckerna som har dykt upp som en överraskning och ja, jag är väl inte den snabbaste med att läsa dem. Speciellt när det är en bok som låter lite... annorlunda mot vad jag brukar läsa. Jag har ändå hört väldigt mycket om den och bara bra saker, tror jag, och lite nyfiken är man ju av sig.

Jag vet inte om jag hade fattat att boken utspelar sig på Irland. Det tycker jag är en bonus. Nu är jag extra glad över den där Irlandsresan för några år sedan, då vi fick veta väldigt mycket om den irländska historien. Om potatispesten och den stora svälten. Den här boken utspelar sig några år efter, i slutet av 1850-talet. Det underlättar om man känner till det irländska kynnet och en del bakgrund när man läser Miraklet. Annars kan nog det som händer här förefalla fullkomligt osannolikt.

Miraklet är den typ av bok där jag byter åsikt om en del av karaktärerna, föremålen för min ilska skiftar lite längs vägen. Det är otroligt skickligt gjort och inte alla bemästrar detta. Lib, sjuksköterskan som ska vakta Anna, retar mig till vansinne i början. Hon är fruktansvärt osympatisk. Hon är inskränkt och nedlåtande, tycker sig vara förmer än de fattiga, starkt troende irländarna. Om hon inte hade varit så fördomsfull så kanske hon hade hört vad folk faktiskt sa.

Första halvan av boken är väldigt långsam, inte seg eller dålig. Bara långsam. Jag kunde inte riktigt förstå storheten. I andra halvan uppenbaras den ena sanningen efter den andra. Den ena värre än den andra. Andra halvan blir sträckläsningsmaterial. Språket flyter på bra, men ibland kommer det en och annan lösryckt mening, som inte verkar passa in. Om det beror på översättningen eller på originalet vet jag inte.

Det finns väldigt mycket att säga om skeendena här och om vilket elände missbruk av religionen har ställt till med. Ofta används den ju för att hålla "det vanliga folket" nedtryckt och lydigt, speciellt förr. Katolicismens skuldbeläggning frodas, önskan om och tron på ett mirakel överskuggar allt annat. Till och med ett döende barns behov. Lib ställs inför många moraliska frågor, nästan alla andra skyller på Guds vilja när de väljer att låta ett barn dö. Det finns så oerhört mycket att uppröras över här.

Jag skulle vilja påstå att Miraklet är en riktig bokcirkelbok. Här finns hur mycket som helst att diskutera. Det viktiga är att ha ett öppet sinne.

På Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 55 296 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Miraklet: Johannas deckarhörna, C.R.M. Nilsson och LexieLäser.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Spåren vi lämnar efter oss" av Pernilla Ericson

Författare: Pernilla Ericson
Titel: Spåren vi lämnar efter oss
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 352
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Erlagruppen 1
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 juni 2019




Första meningen: Han minns inte riktigt hur det började.

Baksidetext
Vilka spår lämnar du efter dig på nätet? Du berättar var du är och vad du gör, men du vet inte vem som följer dig...

Brutala kvinnoöverfall sker längs med gröna tunnelbanelinjen och skräcken sprider sig i Stockholm. Samtidigt som polisen Liv Kaspi tvingas ta ledigt i väntan på en internutredning rekryteras hon till ett litet privatteam, Erlagruppen, med uppdraget att lösa fallen. Sökandet leder dem in i nätets mörkaste vrår och förövarnas metod för att hitta sina offer visar sig vara djävulsk välplanerad.

Våldet eskalerar och när kvinnor börjar försvinna spårlöst förstår Erlagruppen att det handlar om en kamp mot klockan. Det är bara en tidsfråga innan Gröna linjen-männen inser att någon är dem på spåren...

Min kommentar
Den här serien har jag hört så väldigt mycket om och bara bra saker, tror jag. För två år sedan köpte jag första delen, men eftersom den ligger på läsplattan så blev det lite ur syn, ur sinne. Jag är förmodligen sist på den och därför passar den ju utomordentligt bra i min utmaning Sist på serien?.

Ämnet (eller egentligen ämnena) är tyvärr fortfarande aktuellt, kanske mer än någonsin. Spåren vi lämnar efter oss behandlar både överfallsvåldtäkter och vad vi lämnar ut om oss själva på nätet. Jag är redan lite paranoid vad gäller sociala medier och den blir inte bättre av av att läsa den här boken.

Karaktärerna är inte speciellt många, de viktiga är egentligen bara fyra stycken och de är starka och tydliga. Jag gillar dem allihop, är nyfiken på dem och vill veta mer. Det gäller särskilt Aminah, vilket kan ha att göra med hennes expertis på ett område som fascinerar mig. Hon är nämligen lite av en hacker. Liv är den som står i fokus i den här boken, det är henne man får veta mest om och kommer närmast. Jag hoppas att fokus kommer att skifta mellan karaktärerna i nästkommande böcker, så att man får veta mer om de andra också.

Själva gruppen känns som en perfekt lösning på privatspanarproblemet, men jag kan tycka att den är lite klyschigt och politiskt korrekt sammansatt. Verkligheten är ju sällan det, men det är så bra gjort att jag knappt tänker på det. Karaktärernas kön, sexuella läggning, religion, hudfärg och så vidare spelar ingen som helst roll. De är bara människor, som trots sina olikheter (eller tack vare dem?) blir ett perfekt och dynamiskt team med en riktigt bra kemi.

Kapitlen är korta och tempot är högt, utan att bli renodlad action. Drivet framåt är riktigt bra och jag har svårt att lägga ifrån mig boken. Det finns egentligen inget som är onödigt här, men den lilla romantikdelen behöver jag inte alls. Något säger mig dock att den kommer att spela roll i fortsättningen. Tänk om alla debutanter skrev så här bra.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,95 i genomsnitt (beräknat på 147 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Spåren vi lämnar efter oss: Lottens bokblogg, Bokstunder och Håkans Hylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"En mors bekännelse" av Kelly Rimmer

Författare: Kelly Rimmer
Titel: En mors bekännelse
Genre: Drama
Antal sidor: 350
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A mother's confession
Översättare: Lisbet Holst
Serie: -
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 april 2019




Första meningen: I regel försöker man undvika att prata om det som hände.

Baksidetext
Olivia och David skulle kunna vara det perfekta paret. När deras dotter Zoe föds är lyckan fullkomlig. Men Olivia har blåmärken och drar sig undan från vännerna. Den som står dem närmast är Davids mamma Ivy, men hon vägrar att se tecknen på att allt inte står rätt till. När David tar livet av sig slås båda kvinnornas liv i spillror. Olivia försöker efter hand anpassa sig till sitt nya liv. Hon ska gå tillbaka till jobbet och skaffa en dagisplats åt Zoe. Men varför tittar alla så konstigt på henne när hon är ute med barnvagnen?

Min kommentar
En mors bekännelse dök upp här som en överraskning för ett bra tag sedan. Trots att jag egentligen inte visste något om den så fick jag direkt förutfattade åsikter på grund av titel och baksidetext. Det lät inte alls som en bok för mig. Av någon anledning, som jag inte längre kommer ihåg, så tog jag med den i årets boktolva. Och ibland är det faktiskt skönt att inse att man kan ha fel. En bra påminnelse. Jag vet inte riktigt var jag ska börja och vad jag än skriver så kan jag inte göra den här boken rättvisa.

Det finns två berättare här, Olivia, som berättar i nutid med tillbakablickar, och Ivy, vars berättelse börjar ungefär när David föds och fortsätter till nutid. De berättar i vartannat kapitel och det är nog tur. Ivys tråd gör mig så arg att jag ibland känner att jag inte orkar fortsätta läsa. Så här skapas ett monster. Ibland får jag lägga undan boken en liten stund för att hämta andan efter hennes kapitel. Olivias kapitel gör mig arg av helt andra anledningar och även om de är tunga så ger de mig ändå hopp.

Boken befolkas, tack och lov, mestadels av sympatiska människor. De flesta är kvinnor, starka kvinnor. Olivia är så klart den jag känner allra starkast för, men jag gillar till och med terapeuten. Det har nog aldrig hänt tidigare.

Precis allt med En mors bekännelse känns trovärdigt. Jag är ju lite överkänslig mot sentimentalitet, men här finns inte tillstymmelse till det. Många känslor bubblar upp till ytan, men jag tillåts känna dem, själv. Det är en så sorglig och berörande berättelse som pusslas ihop. Man skulle kunna säga att ämnet är varför det är så svårt att lämna en man som slår och även om jag förstod det redan innan så är det ännu tydligare nu. Däremot kommer jag aldrig någonsin att förstå hur man kan ställa sig bakom någon som gör fel. Till exempel misshandlar sin fru.

Berättandet är så skickligt, lågmält och med små medel lotsas vi vidare och trots att jag redan från början förstår vad som har hänt så blir inte historien sämre. Kanske blir den till och med bättre. Det enda negativa jag kan komma på är epilogen, den är helt onödig. Jag gillar inte tillrättalagda slut, men jag kan köpa det här.

En mors bekännelse borde läsas av fler. Många fler. Den skär i hjärtat.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,77 i genomsnitt (beräknat på 5 587 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om En mors bekännelse: hyllan, Endast eböcker och Bloggäventyr med Bosse Lidén.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"I de lugnaste vatten" av Viveca Sten

Författare: Viveca Sten
Titel: I de lugnaste vatten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 313
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Sandhamn 1
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2011
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 april 2019




Första meningen: Det var alldeles stilla, så rofyllt som det bara är på vintern, när skärgården tillhör den bofasta befolkningen och sommarens högljudda gäster ännu inte tagit öarna i besittning.

Baksidetext
Det är en het julimorgon på Sandhamn i Stockholms skärgård. En man tar en tidig promenad med sin hund. Plötsligt gör han en makaber upptäckt: på stranden har en manskropp, inlindad i ett fisknät och med en repögla om midjan, flutit i land.

Kriminalinspektör Thomas Andreasson från Nackapolisen kallas till platsen. Med ett förflutet inom sjöpolisen och sommarskärgårdsbo sedan barnsben har han den perfekta lokalkännedomen.

Mannen identifieras som en Krister Berggren, anställd på Systembolaget, ungkarl och försvunnen sedan påsken. Ingenting tyder på att ett brott har begåtts och fallet är på väg att avskrivas som en olycka. Då hittas en kvinna brutalt mördad på ett av Sandhamns pensionat. Thomas känner genast igen henne: Kicki Berggren, Kristers kusin, som han talat med tidigare under veckan.

Nu är det ingen tvekan längre. En mördare går lös i sommaridyllen och pressen på polisen ökar för varje dag. Det är semestertider och personalstyrkan reducerad, och när Thomas mer erfarna kollega reser bort blir det han som får ansvar för fallet. Plågad av förlusten av sin nyfödda dotter och ett havererat äktenskap kastar han sig in i utredningen. De måste snabbt finna den skyldige innan ytterligare liv går till spillo...

Det blir ett svårt arbete. Ledtrådarna är få. Vad hade kusinerna för anknytning till Sandhamn? Vilken är den felande länken? Till sin hjälp får Thomas barndomskamraten Nora Linde, som är fritidsboende på ön. Nora brottas även med egna problem. Hon försöker kombinera rollen som småbarnsmamma med ett krävande yrkesliv som bankjurist. Men det är inte det lättaste, särskilt inte som hennes man hellre är ute och seglar än tar del i familjelivet. När Nora får ett erbjudande om en befordran ställs allt på sin spets.

Min kommentar
Det har känts som att jag har ett stort hål i min deckarläsning, eftersom jag av någon anledning mer eller mindre har undvikit Viveca Sten. Medvetet eller ej kan jag inte svara på. Jag gillar inte att vara totalt ovetande om en svensk deckarserie som så många gillar så jag bestämde mig för att ta tag i "problemet".

Efter bara några sidor känner jag mig irriterad och det tar några sidor till innan jag förstår varför. Detaljnivån här är helt osannolik. Jag bryr mig inte om vad det är för bil Thomas kör. Inte heller vilken årsmodell det är på den. Det är bara två exempel. Tyvärr blir det inte bättre, snarare tvärtom, när jag får x antal lektioner i helt ovidkommande ämnen. Som till exempel fyrarnas historia. Jag bryr mig inte om den. I alla fall inte så in i minsta detalj.

Miljön är ju lite speciell, öar passar bra för mord. Tyvärr känner jag mig inte ett dugg lockad av att åka dit. Sandhamn verkar vara en plats som befolkas av de med gamla pengar, som känner sig lite bättre och finare än de nyrika som kommer dit, köper upp gamla hus och förstör/renoverar dem. Och så alla odrägliga turister.

Karaktärerna är inte alltför många och jag har inga problem med att känna igen dem. De här typerna finns även i verkligheten och de som finns här känns mänskliga. Med både fel och brister. Boken har ju några år på nacken (kom 2008), men jag tvivlar på att polisen Thomas kändes ny och fräsch ens då. Det enda som skiljer honom från andra är att hans bakgrund är lite annorlunda. Han verkar ta lätt på sekretess också och jag hoppas inte att poliser har för vana att sitta och diskutera detaljer i ett mordfall med ett par vänner.

Inte ens mördaren överraskar. Motivet var glasklart redan i början av boken. Speciellt sannolikt kanske det inte är, men det är mycket här som inte känns riktigt trovärdigt.

I de lugnaste vatten är lätt- och snabbläst, men inte speciellt bra. Ansatsen är lovande, men det känns som att författaren ville för mycket med sin första bok. Jag hoppas på att nästa del är bättre för den kommer jag att läsa. Så småningom.

På Goodreads hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 11 851 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om I de lugnaste vatten: Romeo and Juliet, Det här har jag läst och Stories from the city.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Problemet med Henry och Zoe" av Andy Jones

Författare: Andy Jones
Titel: Problemet med Henry och Zoe
Genre: Feelgood
Antal sidor: 331
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The trouble with Henry and Zoe
Översättare: Ann Björkhem
Serie: -
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 april 2019




Första meningen: Frågan som håller honom vaken är: Vad är värst, att gifta sig med fel kvinna eller att krossa hennes hjärta i småbitar inför etthundratjugoåtta bröllopsgäster?

Baksidetext
Henry och Zoe har mer gemensamt än vad de tror. Till exempel vill de båda till varje pris lägga det förflutna bakom sig.

Henry har precis övergett sin ungdomsförälskelse på bröllopsdagen och åker till London där han hoppas kunna bygga upp sitt liv på nytt. Zoe har sina egna skäl att se över sitt liv, och hon tänker göra det genom att lämna London och resa över hela världen medan hon funderar på vad hon egentligen vill ha ut av livet. Hon vet inte vart hon är på väg, men hon är övertygad om att hon ska dit ensam.

Om Henry och Zoe hade träffats för ett år sedan hade kanske allt sett annorlunda ut. Men det är inte så livet funkar och därför är den här boken inte heller en vanlig kärleksroman.

Min kommentar
Kärleksromaner brukar inte vara min grej och det kan vara därför som den här boken har stått och samlat damm i ett år. För visst låter det som en kärleksroman? Men för en gångs skull(?) så stämmer faktiskt baksidetexten. Detta är ingen vanlig kärleksroman.

Det blev lite segt i början, mest på grund av tillbakablickar och förklaringar. Och så blev jag så otroligt irriterad på Henry och hans sätt att sköta saker. Så där kan det gå när man blir matad med romantiska filmer från man är liten. Tänkte jag. När det vänder har jag ingen aning om, men plötsligt inser jag att jag verkligen gillar både Zoe och Henry, det är liksom omöjligt att inte göra det. Trots deras fel och brister. Eller kanske tack vare. De blir mänskliga och trovärdiga, både vad gäller agerande och tankar.

Trots att tempot är långsamt så tycker jag att det är ett bra driv framåt. Både saker och karaktärer utvecklas hela tiden. Här finns inga stora gester och det är förvånande osentimentalt. Till och med mejlen från mamma är befriade från sentimentalitet, sorgliga är de, men inte sentimentala.

Det som ändå får mig på fall riktigt ordentligt är tonen som genomsyrar hela boken. Det är roligt och charmigt, med en rejäl dos svärta. Lite som skrattblandad gråt. Och de roliga namnen på frisörsalonger (Love & Die, Hairy Krishna), tandläkarmottagning (32 white) och pub (Duck and Cover), det är ju obetalbart.

Slutet är det bästa tänkbara och jag vill verkligen läsa mer av Andy Jones nu.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,79 i genomsnitt (beräknat på 669 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Problemet med Henry och Zoe: boktok73, hyllan och DAST Magazine.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Här kommer natten" av Charlotte Aquilonius

Författare: Charlotte Aquilonius
Titel: Här kommer natten
Genre: Skräck
Antal sidor: 323
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 mars 2019




Första meningen: Fåfängan.

Baksidetext
Milla har på ovanliga vägar kommit över en stor våning på en av Södermalms bästa adresser. Bakom sig har hon ett kraschat förhållande och framför sig en karriär som läkare på sjukhusets hematologimottagning. När vintermörkret sänker sig börjar hon ifrågasätta meningen med allt. Samma sak drabbar tvillingsystern Laura som arbetar som servitris på konceptkrogen Hunger & Törst. Har det någonting med deras 26-årsdag att göra? Med att deras hemlighetsfulla mamma vägrar att prata om det förflutna? Eller med den noga plomberade kista som är på väg norrut från Paris?

Min kommentar
Vampyrer (nej, det är ingen spoiler). De tillhör inte mina favoritvarelser att läsa om. Det kräver sin författare för att jag ska tycka om de böckerna (det är väl egentligen bara Stephen King, John Ajvide Lindqvist och Mats Strandberg, eventuellt även Justin Cronin, som har lyckats med det). Här kommer natten är inte en bok som jag hade valt ut i en bokhandel, men den dök upp här som en överraskning och jag gillar ju att utmana mig själv. Ibland.

Miljön är Stockholm, mestadels på Söder. Beskrivningarna av allt man kan tänkas se där är oerhört detaljerade. Om man bor på Söder så älskar man förmodligen allt med det. Nu bor inte jag där, liksom de flesta av oss inte gör, och jag känner inte heller till någonting om området. Bilderna som målas upp säger mig absolut ingenting, faktum är att de stör mig i all sin detaljrikedom. Jag kan inte alls se det som författaren målar.

Språket är, i mina ögon, tillkrånglat och späckat med massor av uttryck på franska, italienska, nederländska och säkert något annat språk också. Här finns mängder av krångliga ord, som jag aldrig har hört förut, till exempel trompe l'œil-motiv på tapeter, akantusmönstrade gardiner, bagnomaria, pestlentia av vilka samtliga har fullkomligt dugliga motsvarigheter på svenska. Förutom detta så känns det ibland som att jag läser ett botaniskt lexikon. Jag förstår att botanik är viktigt för historien, men alla dessa uppräkningar... Jag avskyr verkligen när författare gör så där och kan inte låta bli att fundera på varför. Är det för att briljera med sina kunskaper? Bara för att kunna name-droppa namn på underliga växter (även berömdheter och byggnader)? Resultatet blir i alla fall, alltid, att mitt läsflow störs och jag blir irriterad.

Början av boken är väldigt rörig och jag hoppades (länge) att det skulle rätta till sig, men Här kommer natten kan vara något av det mest osammanhängande jag har läst. Jag får inget grepp om vare sig någon eller något. Hela historien kryddas med tillbakablickar i form av, ibland, helt omotiverade historielektioner. Extra besvärligt blir det eftersom det inte är helt tydligt när tillbakablickarna börjar och slutar. En hel del antydningar finns det också, som förmodligen ska föreställa mystiska. Det är de inte. Det är fullständigt klart redan från början vad allt handlar om.

Karaktärerna är många och de får egentligen aldrig någon form, inte ens huvudpersonerna. Jag bryr mig inte om någon av dem och jag är inte ett dugg intresserad av hur det ska gå för dem. De betyder ingenting för mig eftersom jag aldrig får lära känna dem.

Är då boken helt värdelös? Nej, den har faktiskt sina ljuspunkter. Det är onekligen en spännande grundhistoria, problemet är att den försvinner i alla historielektioner och miljöbeskrivningar. I stället för dem hade det kunnat vara lämpligt att dyka djupare ner i Milla, Laura, deras relationer och drivkrafter. Det finns också en hel del humor som får mig att fnissa flera gånger. Det är synd att utförandet inte alls passar mig.

På Goodreads hade den 2,53 i genomsnitt (beräknat på 17 betyg).
Jag ger den 2,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Här kommer natten: Rak i ryggen, Vindar och vansinne och Bokhusflickan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.