Film: The midnight sky (2020)

Titel: The midnight sky
Originaltitel: The midnight sky
Genre: Science fiction
Regissör: George Clooney
Manus: Mark L Smith, Lily Brooks-Dalton (bok)
Skådespelare: George Clooney, Felicity Jones, David Oyelowo, Caoilinn Springall, Kyle Chandler
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 118 min
Serie: -
Såg den på Netflix 31 december 2020





Handling
Ett rymdskepp och dess besättning är på väg tillbaka från ett uppdrag på en av Jupiters månar. Denna himlakropp är nämligen tänkt som ett substitut till Jorden vars levnadsförhållanden kraftigt förändrats till det sämre under de senaste åren. Vad de inte vet är att förhållandena på Jorden försämrats ytterligare under tiden de varit iväg och bortom radiokontakt. Till den grad att det är direkt skadligt för dem att återvända.

På en evakuerad forskningsstation långt ute i ingenstans har forskaren Augustine anmält sig som frivillig att stanna kvar. Hans uppgift är att informera besättningen på rymdskeppet om de förändrade förhållandena på Jorden så fort de återfår radiokontakt. Augustine upptäcker att signalerna han skickar ut är för svaga. Han måste därför försöka ta sig till en annan forskningsstation som har möjlighet att skicka ut starkare signaler.

Samtidigt uppe i rymdskeppet kämpar besättningen för att ta sig helskinnade hem. Oförutsedda händelser tvingar dem att ta en alternativ rutt hem, vilket innebär att de färdas genom outforskat och potentiellt farligt rymdterritorium.

Min kommentar
Vi skulle egentligen sett en annan film den här nyårsaftonen, men sambon glömde att hyra den för sina SJ-poäng och när han kom på det (när det var dags att börja titta) så var filmerna "slutsålda". Det fick bli att snabbt hitta något annat och då föll valet på The midnight sky, som redan fanns på Netflix-listan. Trots de ganska dåliga recensionerna som jag sett skymta förbi. George Clooney är ju ändå alltid George Clooney. Eller?

Det är otroligt rörigt i början. Fokus skiftar mellan forskaren på Arktis, hans tillbakablickar och ett gäng i rymden. Det kändes väldigt splittrat. Lite som att filmen inte visste vad den ville bli när den blev stor. Jag tror att det hade blivit mycket bättre om man hade fokuserat på en av historierna. Nu kändes det som att två olika handlingar knöts ihop på ett väldigt krystat sätt.

Någon bakgrund får man inte och det gäller både händelsen (The Event som den kallas i filmen) och karaktärer. Då är ändå karaktärerna inte speciellt många. Ingen av dem blir tillräckligt intressant för att engagera mig. Faktum är att jag i stort sett skiter i hur det går för dem. Jag fick nästan känslan av att detta var mitten av en film för det finns vare sig början eller slut. Ingen poäng alls. Ungefär som det är att vara människa, faktiskt.

Mitt allra största problem med den här filmen är ändå vilken otur de måste ha haft när de tänkte. Hur kan man tycka att mänskligheten kan räddas med en kvinna, en man och ett ofött barn? Efter några generationer kommer de att vara så inavlade att de önskar att de inte hade överlevt. Och det förutsätter då att förlossningen går bra, att de får fler barn och att alla är fertila.

Det finns egentligen en stor potential att göra något känslomässigt och bra av The midnight sky. Tyvärr slarvas det bort med besked.



På Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 30 572 betyg).
På IMDb hade den 5,6 i genomsnitt (beräknat på 43 241 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Mulan (2020)

Titel: Mulan
Originaltitel: Mulan
Genre: Äventyr
Regissör: Niki Caro
Manus: Rick Jaffa, Amanda Silver, Lauren Hynek, Elizabeth Martin
Skådespelare: Yifei Liu, Donnie Yen, Yoson An, Jet Li, Li Gong
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 115 min
Serie: -
Såg den på Disney+ 27 december 2020




Handling
När Kinas kejsare skickar ut en order att en man från varje familj måste tjänstgöra i den kejserliga armén för att bekämpa ett anfall som hotar Kina, tar Hua Mulan, den äldsta dottern till en stor krigare, sin åldrande fars plats. Utklädd till man under namnet Hua Jun blir hon prövad till det yttersta.

Min kommentar
Jag har inte sett någon annan version av Mulan, men jag har ju så klart hört talas om den gamla versionen och att den bygger på en kinesisk dikt. Huruvida dikten bygger på verkligheten är tydligen oklart. När jag läser om den "riktiga" Mulan så förstår jag i alla fall ganska snabbt att den här filmen inte har speciellt många likheter med den.

Jag kan ju direkt bara säga att jag har så oerhört svårt för det där springandet uppför lodräta väggar och liknande. Så har vi liksom det avklarat. För det förekommer här, tyvärr. Annars gillar jag det här med chi, som hur tydligt som helst är en version av The Force. Eller tvärtom då egentligen. Däremot så tycker jag det är väldigt trist att Mulan tydligen är magiker och litar på den, i stället för talang och hårt arbete.

Om man skalar bort en hel del distraktioner så kan man hitta ett budskap, som de har gjort sitt bästa för att dölja bakom "fräcka" scener. Och den där magin då. Jag gillar i alla fall det budskapet, men det kanske borde ha framgått lite tydligare. När filmen är skut så kan jag inte låta bli att fundera lite över varför det skulle vara bättre att slåss för en diktator som trycker ner sitt folk och inte låter kvinnor vara vad de vill. I stället för att slåss för en uppstickare som uppenbarligen inte har något emot kvinnor som slåss. Det är lite oklart där och kanske hade de bara otur när de tänkte.

Det finns många snygga scener här och faktiskt även lite subtil humor. Bra där! Däremot så är jag rejält less på att det måste pratas engelska. Visserligen utan den där löjliga brytningen som är så vanlig, men ändå. Funderar på om jag kanske borde se den gamla versionen av Mulan, som sägs vara mycket bättre och mycket mer sann mot dikten.



På Letterboxd hade den 2,4 i genomsnitt (beräknat på 74 887 betyg).
På IMDb hade den 5,6 i genomsnitt (beräknat på 95 616 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Just mercy (2019)

Titel: Just mercy
Originaltitel: Just mercy
Genre: Drama
Regissör: Destin Daniel Cretton
Manus: Destin Daniel Cretton, Andrew Lanham, Bryan Stevenson (bok)
Skådespelare: Michael B Jordan, Brie Larson, Jamie Foxx, Tim Blake Nelson, Karan Kendrick
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 137 min
Serie: -
Såg den på SF Anytime 25 december 2020




Handling
Efter att den unge advokaten Bryan Stevenson han tagit examen från Harvard har han en rad välbetalda jobb att välja på. Istället åker han till Alabama för att försvara felaktigt dömda människor, och människor som inte haft råd med ordentligt juridiskt försvar, med stöd av den lokala advokaten Eva Ansley. Ett av hans första, och mest uppseendeväckande fall är Walter McMillians, som 1987 dömdes till döden för ett uppmärksammat mord på en 18-årig flicka trots övertygande bevis på hans oskuld.

Min kommentar
Det är något märkligt med den här filmen och jag förstår egentligen ingenting... I augusti förbokade jag Just mercy, det lät precis som en film för mig. Sedan väntade och väntade jag. Ibland kollade jag när den var planerad att släppas, men det kom aldrig något datum. Vad som kom, däremot, var ett mejl om att min beställning blivit annullerad. Filmen skulle tydligen inte släppas i Sverige. Jag blev oerhört besviken, men sedan hittade jag den på SF Anytime, att hyra, och eftersom jag hade några SJ-poäng som skulle gå upp i rök om jag inte använde dem så slog jag till.

För mig är det helt obegripligt att detta handlar om något som hände för bara runt 30 år sedan. Det är många känslor som bubblar upp till ytan och det är inte speciellt många positiva. Jag kommer aldrig någonsin att förstå mig på den typ av människa som kan göra något, som man ju uppenbarligen måste förstå är fel, mot någon annan människa.

Skådespelarna är väldigt bra. Det känns lite ovanligt att se Jamie Foxx i en så här seriös roll, jag tror inte jag har gjort det tidigare, men han gör det med den äran. Michael B Jordan är inget annan än lysande. De där vita gubbarna (åklagaren och sheriffen) måste också ha varit bra för de gjorde mig rejält arg.

Detta är ju en film som bygger på sanningen, en bok som Bryan Stevenson har skrivit. Alla ni som kaxigt hävdar att det inte finns något rätt/fel, sanning/lögn utan bara tolkningar, ni är så galet ute. Ni borde tvingas se den här filmen. Människor som Bryan Stevenson, som utan att tänka på sin egen säkerhet, slåss för sanningen är på riktigt hjältar.

Just mercy är oerhört provocerande och inte en film man tittar på lite lättvindigt, med ett halvt öga. Den går rätt in i själen. Samtidigt är den enormt motiverande och jag kände mig nästan beredd att ge mig ut på korståg mot världens orättvisor.



På Letterboxd hade den 3,8 i genomsnitt (beräknat på 43 610 betyg).
På IMDb hade den 7,6 i genomsnitt (beräknat på 44 433 betyg).
Jag ger den 4,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

TV-serie: To the lake #1 (2019)

Titel: To the lake
Originaltitel: Эпидемия
Genre: Science fiction
Skapad av: Pavel Kostomarov, Yana Vagner (bok)
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Kirill Käro, Maryana Spivak, Viktoriya Isakova, Eldar Kalimulin, Viktoriya Agalakova
Premiär: 2020-10-07
Produktionsland: Ryssland
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 55 min
Såg den på Netflix december 2020





Handling
Ett okänt virus förvandlar Moskva till en stad av död. Det finns ingen elektricitet, pengar har förlorat sitt värde och de som inte är smittade slåss desperat för mat och bränsle. Ett sällskap på en handfull människor, bestående av man, fru, hennes son, ex-fru, deras son, mannens far samt en granne med familj, ger sig av på en lång och farlig resa för att undkomma smittan.

Min kommentar
Jag har alltid gillat filmer och TV-serier om virus och pandemier. Det har inte ändrats någonting av att jag faktiskt just nu lever mitt i en verklig. När jag la till To the lake på Netflix-listan så hade jag nog ingen aning om att den var rysk, men när jag upptäckte det så blev intresset och nyfikenheten ännu större.

I början har jag lite problem att hänga med och hålla isär karaktärerna. De är ganska många och några av dem ser likadana ut. Jag är osäker på om jag har sett något ryskt tidigare, vilket kanske också kan förklara varför vissa saker verkar konstiga i mina ögon. Det ger sig dock och det är svårt att inte ryckas med och beröras av deras ansträngningar.

Det är många olika personligheter i den här lilla gruppen och deras inbördes relationer är, minst sagt, komplicerade. Det blir en hel del spänningar och kontroverser. Karaktärerna är trovärdiga och inte alltid lätta att tycka om. De har många dåliga sidor, men även bra. En del av dem förtjänar det som de råkar ut för.

Något som alltid har stört mig när jag tittat på den här typen av film eller serie är de där plundringstågen och upploppen som av någon okänd anledning alltid, hittills, har varit en naturlig del i dem. Så även här. Jag har aldrig förstått det och uppenbarligen så blev det ju inte heller så i verkligheten. Det värsta som hände, under några veckor i våras, var att somliga tyckte att de behövde mängder av toapapper. Min förhoppning är att virusfilmer i fortsättningen blir lite mer trovärdiga vad gäller den biten.

Jag kan tycka att To the lake lite påminner om svensk film på 70-talet. Det är mycket naket, sex och sprit. Betyget är nog egentligen i lägsta laget, men jag tycker inte att den riktigt orkar upp till en fyra. I alla fall så ser jag fram emot att se fortsättningen på det här.

Säsongsavslutning: [spoiler]Misha letar upp Lyonya, Marina och Polina, som blivit tillfångatagna av en hemsk kärring. Ett flygplan störtar i sjön och en smittad kines hotar dem, men blir dödad. Läkaren, Pavel, lämnar gruppen för att försöka ta sig till ett laboratorium och hitta ett botemedel. Alla utom Anya är ute på isen när båten plötsligt brinner, helt övertänd. I skogen ser man ett helt gäng i uniform. Som pratar kinesiska.[/spoiler]



På TV Time har serien 9,42 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,3 i genomsnitt (beräknat på 7 662 betyg).
Jag ger den 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Greenland (2020)

Titel: Greenland
Originaltitel: Greenland
Genre: Katastroffilm
Regissör: Ric Roman Waugh
Manus: Chris Sparling
Skådespelare: Gerard Butler, Morena Baccarin, Roger Dale Floyd, Scott Glenn, Randal Gonzalez
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 119 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 18 december 2020





Handling
Familjen Garrity kämpar för att överleva samtidigt som en dödlig komet är på väg mot jorden. John, hans fru Allison och deras lilla son Nathan gör en riskfylld resa för att ta sig till en säker plats. När världen nås av skrämmande nyheter om kometens dödliga framfart upplever familjen Garrity både det bästa och värsta hos mänskligheten samtidigt som de kämpar mot den ökade paniken och laglösheten runt omkring dem. Nedräkningen till den globala apokalypsen närmar sig och familjens desperata flykt kulminerar i ett sista-minuten-flyg till en möjlig fristad.

Min kommentar
Jag köper nästan inga filmer nu längre. Vi har ju så många streamingtjänster att vi inte hinner titta på det som finns där. Greenland har jag sneglat på många gånger och till slut kunde jag bara inte stå emot. Det ångrar jag inte. Jag är förmodligen svältfödd på spänning, det i kombination med de ofta ganska dåliga filmerna på streamingtjänsterna och min svaghet för katastroffilmer kan ha påverkat mitt betyg, men jag gillar verkligen den här filmen.

Av någon anledning så verkar jag inte vara lika kritisk när jag tittar på katastroffilmer som jag är när jag tittar på annat. Kanske för att man (i alla fall hittills) egentligen inte har haft en aning om hur världen fungerar under en kris. Det finns, så klart, en del ologiska saker, men jag bryr mig helt enkelt inte om det. Förutom det där som finns med i alla katastroffilmer och som jag aldrig någonsin kommer att förstå (eller tro på). Varför bryr man sig om att plundra affärer när jorden ska gå under?

En av mina mardrömmar är att man skiljs åt under en kris/katastrof och just det är nog den springande punkten i den här filmen. Man får aldrig, aldrig, aldrig dela upp sig. Man håller ihop. Oavsett vad. Kanske är det just detta som får mig att trollbindas. Det är liksom lite skräckblandat för mig. Den stora skillnaden mot andra filmer av den här typen är nog ändå att de här människorna inte har några som helst superhjältetendenser. De är bara vanliga människor, som försöker hålla ihop familjen och överleva. Det är mycket hjärna och hjärta, man får bara tänka lite själv.

Varför de skulle till just Grönland verkar ju självklart, men jag kan inte låta bli att fundera lite över hur de tänkte ta sig därifrån när allt var över. Inga flygplan, flygplatser, båtar eller hamnar lär ju ha klarat sig.

Greenland är inte den vanliga amerikanska hjältefilmen, där just amerikaner kliver fram, fixar allt och räddar hela mänskligheten. Den handlar inte så mycket om själva katastrofen, utan om människor och hur man beter sig. Jag, för min del, hoppas och tror att de flesta skulle visa sig från sin bästa sida.



På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 9 531 betyg).
På IMDb hade den 6,3 i genomsnitt (beräknat på 32 033 betyg).
Jag ger den 4,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

TV-serie: The undoing (2020)

Titel: The undoing
Originaltitel: The undoing
Genre: Thriller
Skapad av: David E Kelley
TV-bolag: HBO
Skådespelare: Hugh Grant, Nicole Kidman, Donald Sutherland, Noah Jupe, Matilda De Angelis
Premiär: 2020-10-26
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 55 min
Såg den på HBO december 2020





Handling
Serien kretsar kring den framgångsrika terapeuten Grace Fraser, hennes man och deras son. Ett våldsamt dödsfall följt av en rad hemska upptäckter förändrar plötsligt deras till synes perfekta liv till ett avgrundsdjupt mörker.

Min kommentar
När jag såg reklamen för The undoing första gången så åkte den rätt upp på listan. Trots det så har det ändå tagit ett tag innan det var dags att se den. På något sätt hade jag lyckats förbli ovetande om handlingen och det var nog en stor fördel. Så om du har tänkt se den är det dags att sluta läsa här. Det finns inga spoilers, men ju mindre man vet desto bättre.

Det här är en riktigt smart historia och för mig var det i stort sett omöjligt att slita blicken från det som utspelade sig på TV-skärmen. Inte ens mot slutet var vi riktigt säkra på vem som egentligen var mördaren. Visst nämndes karaktären som möjlig (men det gjorde ju nästan alla), men vi visste inte alls vad vi skulle tro. Kanske hade den kunnat tajtats till, om man tog bort alla scener där Nicole Kidman vandrar omkring i ensamt majestät eller där hon med uttryckslöst ansikte, i närbild, stirrar rätt ut i tomma luften.

Lite kuriosa också... När titellåten kom så satt jag och funderade på om det inte lät som Nicole Kidman. Jag har ju sett Moulin Rouge och vet att hon kan sjunga. Och jodå, det är hon som sjunger Dream a Little Dream of Me.

Här finns riktigt bra skådespelare. Då menar jag inte bara Hugh Grant och Nicole Kidman, som i många år har varit stora favoriter. Hugh Grant gör inte sin vanliga smått komiska, lättviktiga karaktär även om man anar den ibland. Noah Jupe, som spelar sonen, är helt fantastisk och honom kommer vi nog att se mer av i framtiden. Men jag måste bara nämna detta, elefanten i rummet liksom... Nicole Kidman. Sambon frågade om hon inte är "gammal" och hur man kan vara så slät när man är över 50. Hon har inte en enda linje i ansiktet. Faktum är att det ibland är svårt att veta vilket ansiktsuttryck hon försöker förmedla. Donald Sutherland, som väl måste betraktas som Nicole Kidmans raka motsats i det här avseendet, har ett uttrycksfullt ansikte, där varenda linje och rynka har en historia att berätta. Han är lysande.

Jag hade förväntat mig att detta skulle vara bra, men det är inte bara bra. Det är fantastiskt bra. The undoing är fascinerande och det blev mer eller mindre sträcktittning här. Passar alltså utmärkt över helgerna nu, om du inte har hunnit se den än.



På TV Time har serien 9,64 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,6 i genomsnitt (beräknat på 27 292 betyg).
Jag ger den 4,5.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Rocketman (2019)

Titel: Rocketman
Originaltitel: Rocketman
Genre: Biografi
Regissör: Dexter Fletcher
Manus: Lee Hall
Skådespelare: Taron Egerton, Jamie Bell, Richard Madden, Bryce Dallas Howard, Gemma Jones
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: Storbritannien
Längd: 121 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 3 december 2020





Handling
Rocketman är en storslagen musikalisk fantasi om den otroliga historien kring Elton Johns genombrottsår. Filmen följer den fantastiska resan från det blyga pianospelande underbarnet Reginald Dwight till internationella superstjärnan Elton John. Denna inspirerande berättelse - tillsammans med Elton Johns mest älskade låtar som utförs av stjärnan Taron Egerton - skildrar historien om hur en liten stadspojke blev en av de mest ikoniska figurerna i popkulturen.

Min kommentar
Jag vet egentligen inte varför jag inte omedelbart kastade mig över den här filmen när den kom. Ända sedan jag hörde min första Elton John-låt (1973, när jag en eftermiddag klev på skolbussen spelades Goodbye yellow brick road, och ja, jag minns det som igår) så har jag varit ett fan. Han tonsatte i stort sett hela min uppväxt. Först tänkte jag att man kunde ju streama den, men sedan slog det mig... om jag äger Bohemian Rhapsody så måste jag ju bara äga även Rocketman.

Överraskande nog så är detta mer en musikal än en biografi. Berättartekniskt är den mer lik Mamma Mia än Bohemian Rhapsody. Musiken blir mer en del av berättelsen än att låtarna dyker upp i rätt ordning. Det gjorde mig lite besviken. Jag får känslan att man hastar över/förbi det som (trots allt) måste ha varit positivt och fokuserar bara på elände och svärta. För mig hade det varit mer intressant med ett annat fokus, mer om låtskrivande och mindre om knark och droger.

Jag kan inte påstå att jag har järnkoll på Elton John och då särskilt inte hans uppväxt. Om det var så han hade det som barn... jag blir så oerhört ledsen. Inget barn borde behöva ha det så. Som vuxen framställs han inte direkt i någon positiv dager, han är väldigt självömkande och ser sig själv som ett oskyldigt offer. Bernie Taupin verkar ha varit hans enda sanna vän och till och med han blir illa behandlad.

Taron Egerton gör rollen som Elton John bra, trots att han inte sjunger som Elton. Men det gör ju ingen. Jag gillar att filmen slutar där den slutar. Resten kan få komma i en annan film. Med mer fokus på musiken.

Elton John har massor av låtar som får mig att gråta bara jag hör dem så det blev en del tårar. Många gånger är det bara subtila referenser till någon låt, några få toner på ett ensamt piano. De flesta känner jag igen direkt. Kanske blir Rocketman bättre då, mer berörande.

P.S. Inget av mina nyckelord verkar passa in på filmen. Vilket inte alls antyder att filmen är dålig. Det är mina nyckelord som inte täcker in allt.



På Letterboxd hade den 3,7 i genomsnitt (beräknat på 191 930 betyg).
På IMDb hade den 7,3 i genomsnitt (beräknat på 130 977 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: The Christmas Chronicles 2 (2020)

Titel: The Christmas Chronicles 2
Originaltitel: The Christmas Chronicles 2
Genre: Komedi
Regissör: Chris Columbus
Manus: Chris Columbus, Matt Lieberman
Skådespelare: Kurt Russell, Goldie Hawn, Darby Camp, Kimberly Williams-Paisley, Jahzir Bruno
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 115 min
Serie: -
Såg den på Netflix 19 december 2020





Handling
Kate Pierce har hunnit bli en cynisk tonåring när hon återförenas med tomten för att sätta stopp för en mystisk bråkstake som tänker ställa in julen... för alltid.

Min kommentar
Det finns så otroligt många julfilmer. Att välja mellan dem är faktiskt svårt, man vill ju gärna se de som är bra och hoppa över de andra. The Christmas chronicles 2 är ju en fortsättning och första filmen har jag för mig var rolig och julig. Alltså blev det att se andra delen också.

Jag funderar lite över var julstämningen var någonstans. Det räcker liksom inte att slänga in en tomte (som visserligen är fantastisk), en tomtemor och några alver. Filmen är inte speciellt rolig heller. Det roligaste som händer är när alverna blir elaka. Då påminner de om gremlins och de sekvenserna får mig att skratta. Detta är en otroligt klyschig film, vilket dock inte hindrar att vissa saker är så rätt. Det jag tar med mig är en replik som sägs några gånger: "Det viktiga är inte var du firar jul, utan med vem."

Det är kul att återse Goldie Hawn. I sin ungdoms dagar var hon ju en äkta komiker. Nu känns hon bara lite trött. Med tanke på att hon och Kurt Russell är ett par i verkligheten så känns kemin mellan dem lite avslagen, men det är samtidigt det som gör den trovärdig. Både alver och effekter är snyggt gjorda, men det är ganska tydligt att filmen är gjorde för de yngre. För dem funkar den nog bättre.

The Christmas Chronicles 2 innehåller en del fina ögonblick, som tyvärr lever farligt nära gränsen till smörigt sentimentala. Man får inte vara för kritisk. Det budskap som finns dolt där är ändå fint. Kanske går det budskapet fram lite tydligare det här märkliga året som har varit.



På Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 10 589 betyg).
På IMDb hade den 6,0 i genomsnitt (beräknat på 13 266 betyg).
Jag ger den 2,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Holidate (2020)

Titel: Holidate
Originaltitel: Holidate
Genre: Komedi
Regissör: John Whitesell
Manus: Tiffany Paulsen
Skådespelare: Emma Roberts, Luke Bracey, Kristin Chenoweth, Frances Fisher, Andrew Bachelor
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 103 min
Serie: -
Såg den på Netflix 13 december 2020





Handling
Två främlingar som tröttnat på singellivet under högtider väljer att vara varandras dejt under storhelger, men arrangemanget hotas snart – av äkta känslor.

Min kommentar
Vi har några julfilmer på listan som helst ska betas av innan jul, men när man får ett tips på en som inte ligger på listan så går den före. Holidate hade jag nog sett i något nyhetsbrev, men av någon anledning inte lagt till där. Sedan dök det upp ett inlägg på Lottens bokblogg...

Den här filmen handlar inte bara om julen, alla storhelger i USA avhandlas, men det är mest jul. Jag har förstått det som att det värsta som kan hända en amerikan är att vara utan dejt på en storhelg. I alla fall är det det som alla filmer ger sken av. Att gå ensam på en nyårsfest verkar vara otänkbart. Då är det ju en lysande idé att ha en hittepå-dejt. Det är lite typiskt att de verkligen är sig själva när de går ut som vänner. De har hur kul som helst. Så där hade det aldrig betett sig om de hade varit på en "riktig" dejt. Så trist och lite sorgligt. De lär i alla fall känna varandra. Vilket är rena motsatsen till Sloanes lillebror och hans flickvän. De känner inte varandra överhuvudtaget.

Sloanes familj är ett kapitel för sig och då speciellt hennes mamma. Om min mamma hade lagt sig i så mycket så hade jag aldrig hört av mig. Det finns faktiskt värre saker som kan hända ens barn, än att de är singel vid 30. Ibland blir det lite väl mycket och det händer att det gränsar till hysteriskt, men oftast är det kul på riktigt.

Holidate är inte så förutsägbar som den här typen av film brukar vara. Det fanns alternativ till upplösning i alla fall. En avslutning som är riktigt amerikansk, inklusive folksamling och applåder. Det gör inget. Det funkar här. Hela filmen är liksom knasig.



På Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 41 324 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 33 605 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: The princess switch: Switched again (2020)

Titel: The Princess Switch: Switched Again
Originaltitel: The Princess Switch: Switched Again
Genre: Komedi
Regissör: Mike Rohl
Manus: Robin Bernheim, Megan Metzger
Skådespelare: Vanessa Hudgens, Sam Palladio, Nick Sagar, Suanne Braun, Mia Lloyd
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 96 min
Serie: -
Såg den på Netflix 11 december 2020





Handling
När Margarets kröning på självaste juldagen komplicerar hennes kärleksliv rycker hennes dubbelgångare Stacy in. Men kan en tredje dubbelgångare förstöra deras plan?

Min kommentar
Det blir ju en del julfilmer vid den här tiden och det finns egentligen inga kriterier som bestämmer vilken vi ser. Förutom det när en film uppenbarligen är något slags fortsättning på någon annan film. Jag var tvungen att kolla om vi hade sett den första, den som bara heter The princess switch, och det hade vi. För två år sedan. Tydligen tyckte rätt bra om den, men jag kan inte påstå att jag minns den. I vilket fall så var det ju grönt ljus för The princess switch: Switched again.

Den första kvarten eller så är jag helt förvirrad. Vem är vem? Vem är var? Jag kunde inte för mitt liv förstå hur den ena kunde vara gift med prinsen, men det var den andra som skulle bli drottning. Allt eftersom kom lite tillbaka till mig och till slut kom jag ihåg att det var ju två olika länder. Det förklarar ju allt.

Jag förstod ju av handlingen att det skulle dyka upp en tredje exakt likadan. Tyvärr så blir den elaka kusinen bara för mycket. För att inte tala om hennes assistenter/vänner. De känns inte verkliga alls. Hela historien är rejält krystad, dessutom. Hela filmen hänger på saker som är så ologiska. Varför i hela friden inte berätta för sin man om bytet?! Om jag hade varit den typ av människa som använder sig av skämskudde så hade den åkt fram här. Och det där väna drottningleendet... det får mig att rysa och hade passat i vilken skräckfilm som helst.

När filmen är slut så funderar jag på om det finns något enda skämt här. Finns det något som är kul? Antingen så är filmen inte rolig eller så är det inte min typ av humor. Dessvärre så får jag inte heller någon varm, gosig, fluffig julkänsla av detta. Faktiskt ingen känsla överhuvudtaget.

Jag vill inte kalla The princess switch: Switched again för usel, men bra är den i alla fall inte. Nu är den stora frågan om det blir fyra Vanessa Hudgens i nästa, eller om de är kloka nog att stoppa här.



På Letterboxd hade den 2,2 i genomsnitt (beräknat på 9 969 betyg).
På IMDb hade den 5,3 i genomsnitt (beräknat på 5 253 betyg).
Jag ger den 2,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Last Christmas (2019)

Titel: Last Christmas drop
Originaltitel: Last Christmas drop
Genre: Komedi
Regissör: Paul Feig
Manus: Bryony Kimmings, Emma Thompson, Greg Wise
Skådespelare: Emilia Clarke, Emma Thompson, Michelle Yeoh, Henry Golding, Boris Isakovic
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: Storbritannien
Längd: 103 min
Serie: -
Såg den på Viaplay 4 december 2020




Handling
Kate ränner runt i London och tar en massa dåliga beslut till ljudet av bjällrorna på hennes skor – ytterligare en irriterande följd av hennes jobb som tomtens medhjälpare i en året runt-öppen julaffär. När Tom dyker upp i Kates liv verkar han för bra för att vara sann och han genomskådar många av hennes känslomässiga barriärer. Fast London, under julen, förvandlas till världens mest underbara stad, verkar ingenting fungera för de här två.

Min kommentar
Det finns så otroligt många julfilmer att det är svårt att navigera sig fram utan att köra på grund. Därför är det tacksamt när man får tips. Last Christmas kände jag inte till, men jag blev genast sugen på att se den när @josefinesbokresor skrev om den på Instagram. Främst för att den är brittisk, vilket brukar funka bättre rent generellt, och så var det ju det där med George Michael.

Här befinner vi oss i ett ordentligt juligt London (det finns till och med snö) och gör sällskap med den osympatiska Kate. Jag skulle nog våga påstå att man förstår att något har hänt, för hon verkar inte alltid ha varit så självisk och, faktiskt, ganska förfärlig som människa. Både sambon och jag funderade över vad twisten skulle vara. Antingen så var vi båda ovanligt sega den här lördagseftermiddagen eller så var den inte så förutsägbar som andra julfilmer/romantiska komedier för vi lyckades inte klura ut det speciellt långt i förväg.

Det är betydligt mer underfundig och subtil humor här än i amerikanska filmer och det uppskattar jag. Som att ringsignalen när mamma ringer är She drives me crazy. Det fick mig nästan att bryta ihop. Musiken är mestadels George Michaels och det är ju bra, så klart.

Om jag inte hade vetat att det här var Emilia Clarke så hade jag nog inte känt igen henne. Hon är sig inte alls lik. Sin roll gör hon riktigt bra. Detsamma gäller så klart även Emma Thompson, hon är helt fantastisk. Hon som har den där affären är obetalbar. Speciellt i scenerna med den bleke "Boy". Den där affären, för övrigt, finns den på riktigt? Jag kunde inte bestämma mig för om den var fin eller bara vulgär.

Last Christmas är en fin historia, med både handling och budskap. Den har allt. Den är rolig, varm, charmig och hoppfull.

Avdelningen för olika funderingar:
Det här har egentligen inte alls med filmen att göra, men det är lite förvirrande att den börjar i Jugoslavien. Julen 1999. Om de var kroater, som det sägs senare i filmen, så borde det ha varit Kroatien, eftersom det deklarerades som självständigt 1991. Och varför fly därifrån så sent som 1999?



På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 41 219 betyg).
På IMDb hade den 6,5 i genomsnitt (beräknat på 44 022 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Operation Christmas drop (2020)

Titel: Operation Christmas drop
Originaltitel: Operation Christmas drop
Genre: Komedi
Regissör: Martin Wood
Manus: Gregg Rossen, Brian Sawyer
Skådespelare: Kat Graham, Alexander Ludwig, Bethany Brown, Trezzo Mahoro, Virginia Madsen
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 96 min
Serie: -
Såg den på Netflix 28 november 2020





Handling
En ambitiös assistent till en kongressledamot faller för en flygkapten när hon besöker hans flygbas i tropikerna för att lägga ner den och dess luftburna jultradition.

Min kommentar
Julfilmstittandet går vidare här. Problemet är egentligen vilken man ska välja av alla de tretton-på-dussinet-filmer som finns på de olika streamingtjänsterna. Den här gången gick valet till så att jag sa till sambon att han fick välja. Då tog han den som låg först i listan och då blev det Operation Christmas drop. Nu, i efterhand, så ser jag att den har riktigt dåliga betyg på de olika filmsajterna, men så dålig tycker jag inte att den är. Som julfilm.

Det finns faktiskt en hel del att fundera över här, även om vissa saker framställs lite väl enkelt. Jag tycker filmen har ett fint budskap. Framför allt det där med ett fler politiker borde påminnas om varför de blev politiker. Däremot så gick den så kallade omvändelsen lite väl snabbt och lätt. För dem båda två. Det blir en del roliga scener, men inte på långa vägar tillräckligt många.

Kemin mellan de två motvilliga romansobjekten faller helt platt. Jag får ingen som helst känsla för den romansen. En romantisk film utan trovärdig romantik blir liksom inte helt bra. Och varför måste det för övrigt finnas romantik i en julfilm? Här hade det funkat mycket bättre utan faktiskt. Manuset måste vara skrivet av män. På helt egen hand. Karaktärerna känns som ideal, ur ett manligt perspektiv, och inte alls som riktiga människor. Men den där geckon på väggen alltså... den gör att det kryper över hela mig. Inte för att den är läskig i sig, utan för att den ser så otroligt konstgjord ut. Den är inget annat än anskrämlig.

Visst är den här filmen full av klyschor, men vilken julfilm är inte det? Jag blev jätteförvånad när eftertexterna började rulla och det dök upp foton och annat. Det gjorde att jag var tvungen att googla sedan. Hela traditionen med Christmas drop är på riktigt och den startade 1952. I så fall är verkligheten banal och klyschig. Jag såg att många verkar ha satt ett lågt betyg för att de ser den som propaganda för den amerikanska militären, men om du inte har några problem med det så tycker jag att du ska se den. Operation Christmas drop gör sitt jobb och ger mig en bra känsla. Jag blir glad. Trots allt.



På Letterboxd hade den 2,2 i genomsnitt (beräknat på 4 597 betyg).
På IMDb hade den 5,8 i genomsnitt (beräknat på 6 234 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Switched for Christmas (2017)

Titel: Switched for Christmas
Originaltitel: Switched for Christmas
Genre: Komedi
Regissör: Lee Friedlander
Manus: Tracy Andreen, Lee Friedlander
Skådespelare: Candace Cameron Bure, Eion Bailey, Mark Deklin, Natasha Bure, Cooper Johnson
Utgivningsår: 2017
Produktionsland: USA
Längd: 83 min
Serie: -
Såg den på C More 27 november 2020





Handling
Tvillingsystrarna Kate och Chris har det jobbigt på varsitt håll inför jul, en har i uppdrag att fixa julfest och den andra en julparad. Båda tycker att den andra har det bättre förspänt och bestämmer sig för att byta liv med varandra ett tag.

Min kommentar
I det här hushållet så brukar julfilmstittandet dra igång på eller efter första advent. Eftersom inget annat är som det brukar det här året så startar det lite tidigare den här gången. Switched for Christmas fick jag tips om av malinsbokblogg (@malinsbokblogg på Instagram), den lät som något man kunde börja med. Lite förvånad såg jag senare att filmen är från 2017, men att det tydligen tog den två år att ta sig över till Europa (man kunde se den redan förra julen). Julfilmer brukar ju vara tidlösa så det är egentligen inget problem.

Eftersom detta är en amerikansk film så skildras två helt perfekta liv. Visserligen väldigt olika varandra, men ändå inget mindre än perfekta. Och julen i USA alltså... där är det verkligen inte något less is more. Här handlar det om more is... even more. Det lyser, glittrar och blinkar precis överallt. Det är omöjligt att se granen under allt pynt. Med det sagt, så är det här helt underbart.

Filmen har allt som en julfilm ska ha. Kanske är det för mycket av vissa saker (närbilder av stora ledsna ögon tillsammans med ett bländande leende och stort hårsvall) och för lite av andra (humor), men den gör sitt jobb. Den ger mig lite julstämning. Och tro det eller ej, jag anar ett budskap här, gömt någonstans långt inne i det glättiga. Det där med att gå i någons skor innan man dömer. Ingen har den blekaste aning om hur någon annans liv ser ut. Och att alla faktiskt inte blir lyckliga av samma saker.

Humorn som ändå finns (jodå, den finns) är rolig, på det glada sättet, och det blir en del skratt. Favoritscenen måste nog bli den Kate, den första morgonen som Chris, ska fixa frukost till barnen. Det är humor! Här finns till och med en liten twist och den gav mig nästan huvudvärk när allt skulle förklaras. Jag uppskattar, väldigt mycket, att man inte drar ut på allt i slutet.

Länge satt jag och undrade varför Kate/Chris kändes så otroligt bekant. Det var något med ögonen och leendet. Sedan slog det mig: D.J. i Full House! Herregud, hon har blivit stor!

En julfilms enda uppgift är att skänka julstämning och enda målet är att man ska må bra efter att man har sett den. Switched for Christmas uppfyller båda sakerna. Den är lättsam. underhållande och gullig.



På Letterboxd hade den 2,8 i genomsnitt (beräknat på 846 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 2 153 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

TV-serie: The haunting of Hill House #1 (2018)

Titel: The haunting of Hill House
Originaltitel: The haunting of Hill House
Genre: Skräck
Skapad av: Mike Flanagan
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Michiel Huisman, Elizabeth Reaser, Oliver Jackson-Cohen, Kate Siegel, Victoria Pedretti
Premiär: 2018-10-12
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 55 min
Såg den på Netflix november-december 2020





Handling
Sommaren 1992 flyttar familjen Crain (mamma Olivia, pappa Hugh och de fem barnen, Steven, Shirley, Theodora, Luke och Eleanor) in i Hill House för att renovera och sedan sälja det. På grund av oplanerade reparationer så blir de tvungna att stanna där längre än det var tänkt. De börjar då uppleva paranormala fenomen, som resulterar i ett tragiskt dödsfall. Familjen flyr från huset och 26 år senare återförenas de efter att återigen ha drabbats av ett dödsfall. De tvingas nu konfrontera händelserna i Hill House och hur det har påverkat dem.

Min kommentar
Det var ju inte speciellt längesedan jag läste Hemsökelsen på Hill House, som den här TV-serien påstås vara baserad på. Jag visste att det inte var samma historia, så mycket hade jag snappat upp, men jag hade nog förväntat mig att åtminstone genren skulle vara densamma. The haunting of Hill House visade sig, tyvärr, vara mer ett drama om en dysfunktionell familj än skräck.

Första avsnittet börjar med bokens första mening. Här tänker jag att detta kan bli bra. Sedan blir inget mer likt. Förutom namn på några karaktärer (och huset) och första meningen så finns det inget som är gemensamt med boken. De första avsnitten är bra, det är läskigt, ovisst och spännande. Betyget ligger lätt på en fyra. De sista avsnitten blir bara sämre och sämre, det blir i stort sett bara en massa familjegräl och det får mig att tappa både stämning och känsla. Betyget dalar snabbt till en tvåa.

Castingen till den här serien är briljant, det är helt klart inte skådespeleriet det är fel på. Allas agerande är fullständigt trovärdigt. Mitt problem är att jag väntade mig skräck och vad jag fick var ett familjedrama. Jag får också samma känsla som när jag tittade på Lost, i slutet går liksom inte början ihop och jag är på riktigt osäker på om manusförfattarna hade allt klart för sig. Min känsla är att allt som hände egentligen bara var inre demoner, att det bara hände i huvudet på dem. Alternativt att inget av det hade hänt om de inte hade varit så psykiskt labila. Lite som hönan eller ägget.

Jag blir arg och inte så lite besviken på att man påstår att The haunting of Hill House är baserad på boken. Speciellt när jag blir lite lurad att tro att den ska vara skräck när den inte är det. Jag känner mig rätt ensam om detta, alla andra verkar ha älskat den här serien.



På TV Time har serien 9,72 i genomsnitt.
På IMDb har serien 8,6 i genomsnitt (beräknat på 175 995 betyg).
Jag ger den 3,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Enola Holmes (2020)

Titel: Enola Holmes
Originaltitel: Enola Holmes
Genre: Crime
Regissör: Harry Bradbeer
Manus: Jack Thorne, Nancy Springer (bok)
Skådespelare: Millie Bobby Brown, Henry Cavill, Sam Claflin, Helena Bonham Carter, Louis Partridge
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: Storbritannien
Längd: 123 min
Serie: -
Såg den på Netflix 20 november 2020





Handling
16-åriga Enola upptäcker att hennes mor har försvunnit. Plötsligt ska hennes två bröder, Sherlock och Mycroft, ta hand om henne. Enola flyr för att leta efter sin mor, men blir intrasslad i ett mysterium.

Min kommentar
Enola Holmes visste jag inte ens att det fanns någon som hette, när den här filmen dök upp på Netflix. Först hade jag inte tänkt se den, jag har ju generellt lite svårt för när någon "kidnappar" någon annans historia/karaktär och hittar på något med det. Dessutom hörde jag en del negativt om den. Plötsligt ändrade jag mig i alla fall. Tack och lov.

Miljöerna här är inget annat än fantastiska. Det är så snyggt. Och lockande. Det där tåget som är med tror jag till och med att jag har åkt med, men en annan sträcka. Visst, om man tittar noga så ser man att det inte är på riktigt, men helt ärligt, det visste jag ju redan, att London inte ser ut så där längre. Otroligt snyggt är det i alla fall.

Jag tycker det är riktigt kul att se Millie Bobby Brown i en helt annan typ av karaktär än Eleven. En som pratar, dessutom. Hon gör det perfekt. Jag gillar alla karaktärerna här. Eller gillar och gillar... men de gör det bra. Något som används väldigt mycket i den här filmen är att "berättaren" tittar rätt in i kameran och pratar direkt med tittaren. Ibland funkar det och ibland inte. Här används det kanske lite väl ofta, det stör mig inte, men jag tröttnar lite på det.

Eftersom det här är en brittisk film så finns det en hel del humor och eftersom den är brittisk så passar den mig väldigt bra. De kvicka replikerna viner genom luften. Jag skrattar flera gånger och detta är ändå ingen komedi. Det här är en lika klurig historia som en "riktig" Sherlock Holmes, det är både spännande och mysigt. Det är många trådar som man måste hålla ordning på och jag tycker de klarar att hantera dem på ett bra sätt.

Enola Holmes är i längsta laget, men jag blir aldrig uttråkad. Jag mådde bra av den, därav det högre betyget.



På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 123 754 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 104 792 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

TV-serie: Kärlek & anarki (2020)

Titel: Kärlek & anarki
Originaltitel: Kärlek & anarki
Genre: Komedi
Skapad av: Lisa Langseth
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Ida Engvoll, Björn Mosten, Björn Kjellman, Reine Brynolfsson, Gizem Erdogan
Premiär: 2020-11-04
Produktionsland: Sverige
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 30 min
Såg den på Netflix november 2020





Handling
I centrum står Sofie. En karriärist med man, två barn och ett aktivt sexliv – med sig själv. Något som snart kommer att få oväntade följder. För när Sofie, som är konsult, påbörjar sitt nya uppdrag med att modernisera och digitalisera ett gammalt anrikt bokförlag, lyckas förlagets udda, unga it-tekniker Max smygfota henne i en generande situation. Han har därmed en hållhake på henne, och det blir startskottet för en skev och vågad lek dem emellan, i vilken de ger varandra utmaningar som innebär att de måste bete sig orimligt på jobbet.

Min kommentar
Jag är väldigt svag för svenska serier, de brukar ju oftast stämma med mitt mindset, eller vad man ska säga. Min tanke var att jag ju självklart skulle se Kärlek & anarki. Någon gång. Den stod dock inte så högt upp i kölistan. Ända tills jag läste alla hyllningar på Instagram. Då åkte den rätt upp till överst. Åtta korta avsnitt slukades snabbt.

Detta är en helt sanslös historia och ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Mest blir det skratt. Många skratt. Ibland blir det så otroligt pinsamt att skämskudden åker fram (om jag hade haft någon). Då menar jag situationerna de hamnar i. Inget annat. Man måste verkligen sakna spänning och utmaningar i sitt liv för att ge sig i kast med de här, minst sagt, innovativa utmaningarna. I Sofies fall kan jag nästan förstå det. Hennes man är ju bara ett stort kräk.

Det är många stereotyper/fördomar som hamnar i strålkastarljuset. Alla får sig en känga; kultursnobbar, feminister, bakåtsträvande äldre, teknikkåta yngre. Allt är inte bra bara för att det är finkultur/feministiskt/gammalt/nytt. Vad gäller hela diskussion om användningen av "man" kontra "en" så hänvisar jag till ingen mindre än Sara Lövestam. Det fullkomligt svämmar över av ironi, som till exempel att de har så fullt upp med att rädda sitt bokförlag att de inte har tid att läsa ett bokmanus. Ett manus som receptionisten har läst och säger är fantastiskt bra. Jag är rädd för att det kan vara precis så här elitistiskt. Kultursnobbar står väldigt högt på min tycker-inte-om-lista.

Skådespelarna och castingen är lysande. Ida Engvoll är fantastisk, liksom Björn Mosten. Och Björn Kjellman, vem kan låta bli att älska denne konflikträdde chef? Och Reine Brynolfsson och... ja, allihop.

Kärlek & anarki är oerhört underhållande. Än mer om man känner till hur det fungerar på ett bokförlag, kan jag anta. Jag hoppas att det kommer en andra säsong. Hur den skulle klara att leva upp till detta vet jag inte, men jag vill gärna se det.



På TV Time har serien 9,56 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,4 i genomsnitt (beräknat på 2 996 betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Cold pursuit (2019)

Titel: Cold pursuit
Originaltitel: Cold pursuit
Genre: Action
Regissör: Hans Petter Moland
Manus: Frank Baldwin, Kim Fupz Aakeson
Skådespelare: Liam Neeson, Laura Dern, Tom Bateman, Julia Jones, Nicholas Holmes
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 113 min
Serie: -
Såg den på C More 13 november 2020





Handling
Välkommen till Kehoe i Klippiga Bergen, där den lokala polisen inte är van vid mycket action. Här lever snöplogaren Nels Coxman ett stilla liv med sin fru och son, till den dag då sonen blir mördad av den lokale knarkkungen Viking. Vansinnig och med tillgång till en stor maskinpark drar Nels ut för att hämnas sin sons död. När döda kroppar börjar dyka upp drar ett gängkrig igång mellan Viking och den rivaliserande maffiabossen White Bull, som snabbt eskalerar och färgar de snövita sluttningarna blodröda.

Min kommentar
Jakten på fredagsfilmer att titta på går oförtrutet vidare. Vi försöker sprida gracerna lite över de olika streamingtjänsterna och egentligen är det inte det att hitta film som är problemet. Att hitta bra filmer är däremot ganska svårt. Den här gången föll valet på Cold pursuit. Liam Neeson har jag ju alltid varit lite svag för.

Redan från start så reagerar jag över att det känns som att man har försökt göra en Quentin Tarantino-film. Väldigt många av hans ganska speciella kännetecken är på plats. Tyvärr saknas andra, viktiga. Som till exempel humor, hjärta och hjärna. Jag minns inte ett enda skämt som föll i god jord. Faktum är att jag inte minns något skämt alls (punkt).

Liam Neeson spelar sin vanliga karaktär, den som han har spelat i otaliga filmer nu på ålderns höst. Någon har varit dum (kidnappat, mördat, annat) mot en av hans familjemedlemmar och det måste han så klart hämnas. I det avseendet får man precis vad man förväntar sig. Tyvärr så känns Liam Neeson trött, rent av oinspirerad och någon ny Taken är det inte. Laura Dern, som också är ett namn jag känner igen, försvinner efter bara en liten stund.

När jag skulle skriva ihop det här inlägget så upptäckte jag att Cold pursuit är en re-make av en norsk film, Kraftidioten (En iskall jävel på svenska, med bland annat Stellan Skarsgård). Samma regissör och allt. Det förklarar en annan sak som jag reagerade på; filmen verkar vara sponsrad av Helly Hansen. Det finns en del fräcka scener här, inklusive nya och innovativa sätt att ta död på någon. Vyerna är fantastiska. Allt det vita, bergen, ödsligheten. Fantastiskt! Det mesta verkar vara inspelat i British Columbia, Kanada. Ännu ett skäl att ta sig dit alltså.

En bra sak med Cold pursuit är att den i alla fall inte tar sig själv på allvar. Då hade den blivit olidlig. Nu blir den ändå ett helt okej tidsfördriv.



På Letterboxd hade den 2,9 i genomsnitt (beräknat på 26 495 betyg).
På IMDb hade den 6,2 i genomsnitt (beräknat på 55 236 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

TV-serie: Lost in space #2 (2019)

Titel: Lost in space
Originaltitel: Lost in space
Genre: Science fiction
Skapad av: Matt Sazama, Burk Sharpless, Irwin Allen
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Molly Parker, Toby Stephens, Ignacio Serricchio, Parker Posey, Brian Steele
Premiär: 2019-12-24
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 60 min
Såg den på Netflix oktober-november 2020





Handling
Familjen Robinson har hamnat på en ogästvänlig planet. En som liknar den som Roboten ritade och kallade "danger". De försöker febrilt ta sig tillbaka till rymdskeppet Resolute och de andra kolonisterna. Men nu har de inte Roboten till hjälp.

Min kommentar
Det känns inte alls som att det var speciellt längesedan jag såg första säsongen av Lost in space. Jag kan inte ens påstå att jag egentligen har längtat efter den andra. Tydligen kom den till Netflix redan förra julen. Jag som tyckte att jag var så snabb på att ta tag i den.

Jag skulle nog påstå att det är karaktärerna som gör den här serien. Speciellt de som det kanske inte är meningen att man ska gilla. Som till exempel Dr Smith. Det är omöjligt att inte gilla henne, men det är samtidigt väldigt svårt att göra det. Hon är definitivt inte lik någon annan och hon är en riktig överlevnadskonstnär. Min stora favorit är dock Don. Han är inte heller alltid så sympatisk, men han har ett hjärta av guld och han är en hjälte, om än kanske något motvillig. Och rolig, han är rolig. Min teori som förklarar varför jag gillar de här två är att den präktiga och duktiga familjen Robinson gör att jag måste ha något annat som motvikt.

Ibland känns det som att det är tur att jag inte är fysiker/kemist/astronom eller någon annan typ av vetenskapsman. Jag är ganska säker på att mycket av det de tar sig för inte fungerar i verkligheten. Det finns också, så klart, en del logiska hål, men det är så underhållande att jag helt enkelt blundar för det. Speciellt spännande är det nog egentligen inte. Man vet ju att präktiga familjen alltid klarar sig. Däremot har jag börjat bli mer och mer orolig för Don.

Lite mer handling och lite färre katastrofer hade kanske inte skadat den här serien. Det enda familjen Robinson sysslar med är hysterisk brandsläckning, känns det som. Jag tror att det kunde vara intressant att se vilka de är när de inte har en smärre katastrof att lösa. Tredje säsongen av Lost in space sägs komma nästa år, men så som läget i världen är så vet man ju inte.

Som vanligt så avslutas den här typen av serie med en rejäl cliffhanger: [spoiler]Familjen Robinson med entourage lyckas fly från illasinnade robotar. Mamma och pappa samt Don är på ett rymdskepp. Dr Smith verkar ha dött i striden med robotarna. På det tror vi inte alls. Alla kolonistbarnen har flytt i samma rymdskepp och Roboten ska ta dem till Alpha Centauri. Men där hamnar de inte. I stället ser de en söndersprängd planet och resterna av ett rymdskepp; Fortuna. Det som Judys far hade befäl över. För 20 år sedan.[/spoiler]



På TV Time har serien 9,42 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,3 i genomsnitt (beräknat på 71 642 betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

Film: Love, guaranteed (2020)

Titel: Love, guaranteed
Originaltitel: Love, guaranteed
Genre: Romantisk komedi
Regissör: Mark Steven Johnson
Manus: Hilary Galanoy, Elizabeth Hackett
Skådespelare: Rachael Leigh Cook, Damon Wayans Jr, Heather Graham, Sean Amsing, Lisa Durupt
Utgivningsår: 2020
Produktionsland: USA
Längd: 90 min
Serie: -
Såg den på Netflix 6 november 2020





Handling
Efter 1000 dejter är han fortfarande singel. Det är även advokaten han anlitar för att stämma företaget som har dejtingsajten.

Min kommentar
Skräcktemat är över för i år och det känns lite som att behovet av feelgood och annat som får mig att må bra är omättligt. Därför blev det Love, guaranteed som blev fredagsfilmen. Kanske är jag svältfödd på filmer som får mig att må bra, men jag gillar det här.

Filmen är smårolig, småmysig, småcharmig, precis lagom av allt. Det finns inga överraskningar, den följer mallen till punkt och pricka. Direkt när den börjar så vet man hur den kommer att sluta. Men vägen till slutet är väldigt underhållande.

Jag skulle säga att man får precis det man kan förvänta sig av en romantisk komedi och jag kan inte låta bli att undra vad andra (de som har gett så usla betyg) förväntar sig av den här typen av film. Själv vill jag bara ha en stunds underhållande verklighetsflykt, som i slutändan får mig att må bra. Det lyckas den här filmen med. Vill jag ha trovärdiga händelser alternativt må dåligt så väljer jag helt klart inte en romantisk komedi.

Det enda jag egentligen har att klaga på är den fantasilösa och extremt krystade "konflikten" (du vet, den som alltid kommer en bit ifrån slutet). Jag förstår ingenting av den, hur den skulle kunna vara en konflikt och där tappar de mig ett tag. En bonus också för att den utspelar sig i Seattle, en stad som finns på min bucketlist.

Love, guaranteed innehåller osannolika par, långsökta premisser och roliga/annorlunda sidekicks. Det är precis så jag vill ha dem.


På Letterboxd hade den 2,2 i genomsnitt (beräknat på 9 079 betyg).
På IMDb hade den 5,5 i genomsnitt (beräknat på 10 848 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam

TV-serie: The Passage #1 (2019)

Titel: The Passage
Originaltitel: The Passage
Genre: Science fiction
Skapad av: Liz Heldens
TV-bolag: Fox
Skådespelare: Mark-Paul Gosselaar, Saniyya Sidney, Jamie McShane, Brianne Howey, Vincent Piazza
Premiär: 2019-01-21
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 40 min
Såg den på Viaplay oktober-november 2020





Handling
Serie som kretsar kring Project Noah, en hemlig medicinsk enhet där forskare experimenterar med ett farligt virus som kan leda till ett botemedel mot de flesta sjukdomar - men den har också potential att utplåna mänskligheten. När den unga föräldralösa flickan Amy Bellafonte väljs ut av Project Noah som försökskanin, får den federale agenten Brad Wolgast i uppgift att hämta in henne. Uppdraget går inte som planerat och Brad blir en fadersfigur till flickan.

Min kommentar
För drygt åtta år sedan läste jag Flickan från ingenstans, första delen i Passagentrilogin, och en bok som jag kanske egentligen inte borde ha gillat, med tanke på vad den innehåller. Ibland bryr sig inte logiken om vad man borde för boken var riktigt bra och jag tänker ganska ofta på den. När jag såg att den skulle bli TV-serie, som The Passage, så blev jag väldigt förväntansfull, samtidigt som jag blev väldigt orolig. Är det ens möjligt att filmatisera de här tre tegelstenarna?

En väldigt bra sak med filmatiseringen är att den här säsongen endast fokuserar på år 0, när allt börjar. För mig, som brukar ha svårt för det här med hoppande fram och tillbaka i tiden, är just det en klar förbättring. Även om det nog faktiskt inte hade funkat så bra i böckerna. Som jag minns boken (eller böckerna, eftersom man i åtminstone de två första hoppar rätt friskt i tiden) så är det väldigt mycket som har ändrats. Så mycket är annorlunda att det i själva verket inte stör mig så mycket som det borde. Det blir liksom en helt annan historia. Även om grunden är densamma.

Bland annat så har Babcock bytt kön och med det så har de skapat en helt ny sidohistoria. Könsbytet bryr jag mig inte om, men tråden de skapar med det har jag blandade känslor för. Brad har fått en (före detta) fru med namnet Lila. Jag har inget minne av att det fanns en sådan, men namnet Lila känner jag igen. Dock i ett helt annat sammanhang i boken. Säkerhetsvakten Richards (som inte hade någon större betydelse i boken, om jag minns rätt) får en väldigt stor roll här. Faktum är att (efter Brad och Amy) det är honom jag gillar mest. Hans historia/person är nog den mest intressanta av alla.

Relationen mellan Brad och Amy är fantastiskt skildrad. Just att Brad inte behandlar henne som ett barn (som hon ju normalt borde vara) känns väldigt bra. Han försöker bara lära henne allt han vet om hur man överlever. Allt.

Sista avsnittet slutar med att Amy står utanför det där inhägnade området, år 97. Tyvärr så lär jag inte få veta hur allt går i den här versionen. The Passage har tydligen lagts ner, vilket är mycket tråkigt. Jag hoppas att Netflix plockar upp även den här nerlagda serien och då helst med Liz Heldens idéer. Detta har hittills varit en snygg lösning på det här epos och jag skulle gärna sett hur hon tänkte gå vidare.



På TV Time har serien 9,2 i genomsnitt.
På IMDb har serien 7,3 i genomsnitt (beräknat på 10 328 betyg).
Jag ger den 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig
Klurig		Förutsägbar
Trovärdig		Osannolik
Snyggt foto		Rolig
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort
Fartfylld		Långsam