Bok: Den sista utgrävningen av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: Den sista utgrävningen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 322
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The last remains
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway 15
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 april 2024




Första meningen: Bålet lyser klart nu, glöder som smält guld längst in.

Baksidetext
Under renoveringen av ett kafé hittas kvarlevorna efter en ung student inmurade i väggen. Man ringer genast in Dr. Ruth Galloway och benen visar sig tillhöra Emily Pickering, en ung arkeologistudent som försvann för nästan tjugo år sedan. Misstankarna riktas snart mot Ruths vän Cathbad.

Men det finns ett problem. Cathbad är försvunnen.

Ruth och Nelson måste nu hitta Cathbad för att kunna frikänna honom. Kommer de att hinna avslöja sanningen i tid för att rädda sin vän?

Min kommentar
Då kom då till slut den där dagen, när en favoritserie tar slut. Efter femton böcker och fjorton år så var det dags att läsa Den sista utgrävningen. Även om jag tycker att det är modigt och bra att avsluta en populär serie i tid så är det vemodigt att ta farväl. Vi har ju hängt tillsammans i många år nu.

Genom hela boken så är det tydligt att vi tar en tur längs minnenas allé och jag tror minsann att alla karaktärer (av vikt, som fortfarande är vid liv) som har medverkat i någon av de tidigare böckerna dyker upp här. Det känns som att jag får ett riktigt avslut för samtliga. En diger samling är det i alla fall, men eftersom flera är gamla bekanta så är det inga problem att hålla ordning på dem. Även alla(?) gamla fall nämns också. Det är en riktigt fin nostalgitripp.

Precis som i alla de andra böckerna så är det inte själva fallet som är det viktiga, utan här är det människorna som spelar roll. Jag brukar ju ofta stör mig på när det privata tar fokus från mordgåtan, men det är någon jag aldrig gjort i den här serien. Visst har jag ledsnar på det eviga triangeldramat, men det är ju mest för att det just är ett sådant. Triangeldrama, alltså. Ruth själv har alltid varit intressant och jag har alltid varit nyfiken på hur det ska gå för henne. Hon känns verkligen som en gammal vän.

Själva fallet är ändå intressant, trots att jag snabbt listade ut den springande punkten. Den sedvanliga personliga inblandningen är tyvärr högst närvarande. Den är jag nog mer less på än triangeldramat. Exakt hur många dumma saker kan man egentligen komma undan med, utan att faktiskt dö?

De här femton böckerna har gjort mig så nyfiken på Norfolk och jag vill verkligen åka dit. Kanske finns det en vandra i Ruth Galloways fotspår? Om det inte gör det så borde det finnas. Kanske kommer Ruth att gästspela i någon annan av författarens böcker. Det hade varit kul. Bara så man vet vad som händer i hennes liv.

Den sista utgrävningen är en riktig knyta-ihop-säcken bok. Jag vet inte om jag tycker att det här var det bästa avslutet, i hemlighet så har jag nog önskat lite att författaren hade vågat sig på ett annat. Men jag är nöjd.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,42 i genomsnitt (beräknat på 16 850 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Den sista utgrävningen: Bokstunder, Bokdivisionen och Det här har jag läst

Bok: Det låsta rummet av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: Det låsta rummet
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 320
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The locked room
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway 14
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 maj 2023




Första meningen: Först tror hon att han ska komma tillbaka.

Baksidetext
Coronapandemin har stängt ner Storbritannien och Ruth och dottern Kate isolerar sig i stugan i Norfolk. Deras enda sällskap är den vänliga grannen Zoe – till dess Nelson bryter mot karantänsreglerna. Han ber om hjälp med utredningen av en rad misstänkta självmord med kopplingar till en arkeologisk fyndplats. Snart inser han att Ruths granne Zoe är misstänkt lik en kvinna som stod åtalad för mord några år tidigare. Men den kvinnan hette Dawn. Ledtrådarna för Nelson allt närmare Zoe. Men innan han har lösningen försvinner hon, Ruth och Kate spårlöst. Nelson inleder en förtvivlad jakt för att hitta dem innan det är för sent.

Min kommentar
Det är med blandade känslor jag plockar fram Det låsta rummet för att läsa. Elly Griffiths har tydligen sagt att det kommer att bli femton delar i den här serien och det betyder att detta är den nästsista delen. Vemodet blandas med glädjen över att träffa gamla vänner igen.

Med tanke på handlingen här och Ruths ständiga funderingar över om hon är tjock eller ej så kan jag inte låta bli att undra om Elly Griffiths har ett ohälsosamt förhållande till vikt. Nåväl. Serien om Ruth Galloway har gjort att jag verkligen vill åka till Norfolk. Tänk att se allt jag läst om, i verkligheten. Miljön är en tongivande egen karaktär och allt det mystiska, spöklika gör allt ännu bättre. Finns det inga Ruth Galloway-turer?

Covid tar i stort sett över handlingen, det är den som är den drivande kraften, skulle man kunna säga. Nu hade de det värre i Storbritannien, med en total lockdown, men det är oerhört läskigt att läsa om hur det var där i början. Det var ju så mycket man inte visste. Framför allt så hade man ingen aning om hur länge det skulle pågå. Eftersom man sitter med facit nu så blir det extra kännbart när alla går runt och gissar. Brottet hamnar ohjälpligt i bakgrunden, men den biten har ju aldrig varit den viktigaste ingrediensen i dessa böcker.

De olika poliserna är en stor del av den här serien. En del har försvunnit, en del har tillkommit, en del dyker upp ibland. Samtliga har sin egen personlighet och det blir på något sätt trovärdigt med alla olika människotyper. En del är betydligt lättare att tycka om än andra. Ruth och Nelson irrar vidare i sin förvirrande relation och jag är inte alls glad i hur de hanterar den. De sjunker ganska så rejält i min aktning där.

En väldigt viktig och stor del har humorn. Jag bara älskar den. Den är så härligt lågmäld och brittisk och består mestadels av ironi och sarkasm. Förmodligen är det min favorithumor. För en gångs skull så var förövaren uppenbar, så brukar det inte vara. Nu gör det inget, för det är bra ändå, men den här boken är annorlunda mot de andra på ganska många sätt.

Det låsta rummet är kanske inte den bästa delen i serien, men pandemin gör den till en av de starkaste. Och läskigaste. Allt är ju ganska så färskt i minnet. Slutet får mig att tro att triangeldramat Nelson-Michelle-Ruth kommer till en upplösning i nästa bok, som ju av allt att döma blir den sista. Jag längtar redan.

På Goodreads hade den 4,26 i genomsnitt (beräknat på 14 885 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Det låsta rummet: Bokstunder, Bokdivisionen och Tofflan.

Bok: Nattfalkarna av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: Nattfalkarna
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 305
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The night hawks
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway 13
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 april 2023




Första meningen: Det är så mycket blod - det är blodet han aldrig kommer att glömma.

Baksidetext
En grupp metallsökare som kallar sig Nattfalkarna är ute och söker efter skatter på stranden i North Norfolk när de hittar ett lik. Den döde är en pojke från trakten. Kriminalinspektör Nelson tror att det skett en olycka, men kort därefter mördas ett par på en isolerad gård i närheten som heter Black Dog. Det dröjer inte länge förrän Ruth gräver fram kvarlevorna av en enorm hund i trädgården till det stora huset. Lokala sägner berättar om en svart hund som visar sig för människor innan de dör. Alla ledtrådar för Ruth och Nelson tillbaka till gården. Ruth är inte lättskrämd, men Black Dog ger henne kalla kårar ...

Min kommentar
Serien om Ruth Galloway är en av mina verkliga favoriter. Ändå så kan det gå ganska lång tid innan jag läser böckerna (som jag alltid köper/önskar mig) och då är det lämpligt att ta med dem i min Finish That Series-utmaning. I år är det tredje gången jag tagit med den. Nattfalkarna är trettonde delen och serien är still going strong, kan man säga.

För mig är det lite samma känsla jag får när jag läser dessa böcker som jag får när jag läser Louise Pennys om Armand Gamache. Det känns som att komma hem efter att ha varit bort ett tag. Att man träffar gamla vänner och hänger med dem, precis som man alltid gör när man träffas. Här är det verkligen inte deckargåtan som är det viktiga (även om den också är spännande), utan det är allt runtomkring.

Miljön är, precis som vanligt, otroligt lockande och intressant. De där saltängarna i Norfolk ropar nästan på mig och jag blir oerhört sugen på att åka dit och se dem med egna ögon. Jag har vandrat omkring lite på Google Maps, både i King's Lynn och ute vid kusten, men det blir ju inte riktigt samma sak. Tyvärr.

Trots att det är mycket annat än polisarbete så blir det inte för mycket privatliv och/eller vardagsproblem. Det är helt enkelt en bra balans. Ganska oblodiga historier är det också, så även den räddhågade kan läsa de här böckerna. Oftast ställs man inför ett fullbordat mord, där man hittar en död kropp. Tyvärr så blir det återigen så att huvudpersoner hamnar i livsfara. Tråkigt och verkligen överanvänt. Som en extra krydda så förekommer det lokala myter som är ett trevligt och lite mystiskt inslag.

Här finns ju ett antal återkommande karaktärer och jag tror minsann att jag gillar dem allihop. Clough är inte med så mycket och jag saknar hans humor (och hans ätande). Cathbad är en helt underbar figur och han är, som vanligt, med alldeles för lite. Jag hade gärna haft honom som vän. Naturligtvis så bör (måste) man läsa serien i rätt ordning. Det händer så mycket med både karaktärer och relationer att behållningen måste betraktas som minimal om man hoppar in mitt i.

Som jag nämnt tidigare så är det inte deckargåtan som är det viktiga, men jag har för mig att alla böcker har varit mer eller mindre kluriga. Det är inga problem att veta vem som inte är mördaren, men det är betydligt svårare att gissa vem som faktiskt gjorde det.

Det är befriande att läsa Nattfalkarna, här har vi äntligen en självständig, litterär, kvinna, som har ett eget liv. Vars mål inte är att träffa en man. Även om nu Ruth ältar allt med Nelson ganska mycket. Det är svårt att överhuvudtaget börja gissa hur deras relation ska sluta. Går det ens att få lyckligt? Är det ens önskvärt? Jag har hört ryktas om att femtonde delen ska vara den sista så det dröjer väl inte alltför länge innan jag får veta.

På Goodreads hade den 4,30 i genomsnitt (beräknat på 15 084 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Nattfalkarna: Bokstunder, Tofflan och enligt O.

Bok: Irrbloss av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: Irrbloss
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 309
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The lantern men
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway 12
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 februari 2022




Första meningen: Hon har gått länge.

Baksidetext
Det mesta är nytt i Ruth Galloways värld. Hon har en ny partner, ett nytt hem och ett nytt jobb. Men när hennes gamla kollega kriminalkommissarie Harry Nelson tar kontakt och ber om hennes hjälp kan hon inte motstå att säga ja.

Den dömde mördaren Ivor March har äntligen erkänt att han faktiskt mördat fler personer, något Nelson alltid misstänkt, men Ivor tänker inte berätta var de är begravda om inte Ruth kopplas in på fallet. Ivor March berättar för Ruth att han har mördat fyra kvinnor, och att deras kroppar är begravda nära en by vid kärren, som sägs vara hemsökta av irrbloss.

Men är Ivor March ett irrbloss som lurar Ruth tillbaka till Norfolk? Har han en dold plan, och varför är Ruth så viktig för honom? Är det säkert att de sett det sista liket?

Min kommentar
När jag hade läst klart februariplaneringen plus en bok så var det dags att välja något nytt, som helst inte skulle ta så lång tid att läsa ut. Eftersom jag visste vilken bok som skulle bli den första i mars så kände jag att jag behövde något lättsmält och ett säkert kort. Jag funderade länge och väl, men till slut slog det mig att jag ju hade ett par olästa om Ruth Galloway. De böckerna är ju rena lyckopillret. Eller vad man ska säga. Alltså fick det bli tolfte delen, Irrbloss.

Direkt när jag började läsa så kände jag att pulsen blev långsammare (jodå, trots att det är en så kallad deckare) och axlarna återvände till sin rätta plats. Att läsa de här böckerna är som att komma hem efter en lång resa. Det är välbekant och tryggt. Här finns mystik, folklore och seriemördare. Allt började precis lika bra som det brukar.

Det verkar ha gått ungefär två år sedan Ruth flyttade ifrån sina älskade saltängar till Cambridge. Stackars Frank, som hon bor med, tycker jag bara oerhört synd om. Det kan inte vara kul att leva med någon som hela tiden drömmer om någon annan. Och det är nog här som de problem jag har med boken ligger.

Ruths sarkastiska/ironiska jag försvinner mer och mer, ju längre in i boken jag kommer. Runt mitten av boken känns det som en dipp, då har hon förändrats helt. Hon har blivit en ältande, trånande person. Det blir ganska tjatigt med hennes ältande om Harry. Hon är traggig, som man säger på ren skånska (de har en del bra ord här). För mig är det här inte Ruth. Hon har alltid varit så... rättskaffens (för det mesta). Kanske är det så att Ruth börjar bli gammal, men man behöver ju inte byta personlighet för det. Jag önskar bara att det här ältandet ska sluta och att samtliga bara går vidare. Hur det görs, att de blir tillsammans eller glömmer varandra, bryr jag mig mindre om. Bara ältandet får ett slut.

Ett tag känns det som att jag läser en polisrapport, för det är massor av bakgrund för både förövare och offer. Brukar det verkligen vara det? Deckargåtan hör inte till de bättre i genren, men det är faktiskt inte därför man läser de här böckerna. Även den här gången blir Ruth personligt inblandad och jag blir inte mindre less på det för varje gång det händer. Brottet i sig känns lite... osannolikt? Det är det enda jag tänker säga om det.

I Irrbloss är det inte bara Ruth som saknar saltängarna, det gör jag också. Och jag saknar arkeologin. Och Flint. Detta är inte en av de bättre i serien och man kan kanske tycka att betyget är slentrianmässigt satt, men för mig räcker det långt att jag får hänga med Ruth och gänget en stund.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,22 i genomsnitt (beräknat på 11 499 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Irrbloss: Bokstunder, malins bokblogg och En bok om dagen

"En cirkel av sten" av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: En cirkel av sten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 310
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The stone circle
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway 11
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 augusti 2020




Första meningen: Kriminalkommissarie Nelson.

Baksidetext
Rättsarkeologen Ruth Galloway och kommissarie Harry Nelson hemsöks av ett spöke från det förflutna. Samtidigt är deras gemensamma framtid osäkrare än någonsin, med tanke på att Nelsons fru ska föda barn när som helst.

Nelson har fått en rad hotfulla brev. De är anonyma men påminner om brev han fick för länge sedan. Då ledde de till ett fall som har förföljt honom sedan dess, fallet som sammanförde honom och Ruth och gällde en flicka han inte kunde rädda.

Ruth arbetar med en utgrävning i Norfolks saltängar och plötsligt hittas benrester i en cirkel av sten. De visar sig tillhöra en försvunnen tolvåring. Allt mer påminner om det gamla fallet, men mannen som skrev breven till Nelson är död. Eller?

Min kommentar
Det var till slut dags att ta tag i den senast översatta delen, En cirkel av sten, i den här serien. Som vanligt är det med lite vemod, men en fördel med att vänta så här länge med läsningen är att jag vet att det kommer en ny del om någon månad. Om jag inte hade vetat det så skulle jag lätt ha kunnat tro att detta är ihopknytningen av den berömda säcken.

Jag har väntat länge nu på att Ruth ska ut och gräva lite och det gör hon faktiskt här. Äntligen. Inte riktigt så mycket som jag skulle vilja, men något är bättre än inget. Jag gillar henne i hennes yrkesroll, hon blir så säker och självständig då. Det är inte jättemycket Nelson (och Ruth) i denna, mer Judy och Ruth som funderar på vad hon ska göra med resten av sitt liv. Det känns bra att hon åtminstone funderar på vad hon ska göra åt den ohållbara situationen med Nelson.

De här karaktärerna känns på riktigt som gamla, goda vänner och jag gillar verkligen att hänga med dem. Ruth tror jag att jag tycker så mycket om för att hon är så vanlig (mänsklig). Det finns inget med henne som känns överdrivet och oäkta. Och så är hon dessutom rolig också. Hennes humor är så där brittiskt knastertorr, dock inte lika mycket som vanligt i den här boken. Jag önskar nästan att Ruth och jag kunde bli fitbit-vänner. Kate verkar bli en precis lika härlig personlighet som sin mor. Nelson vet jag inte vad jag ska säga om. Jag gillar honom och jag förstår hans problem, men han har ju själv satt sig där. Han har i alla fall tagit tag i en del jobbiga saker. Helt ärligt så tycker jag inte riktigt att han förtjänar sin oerhört förstående familj.

Till och med Nelsons kollegor börjar kännas som mina vänner. Cloughie tycker jag väldigt mycket om. Han äter hela tiden och han är en bra polis/människa. Judy gillar jag också, hon är väldigt analyserande och tankfull. Tanya däremot har jag svårt för och det är bra att hon inte får så mycket utrymme.

Den här serien kan till och med deckarhatare tycka om, den är uppfriskande befriad från alla bloddrypande detaljer. Här är det mest gamla ben. Trots att privatlivet tar ganska mycket plats här så tar det aldrig över. Eller egentligen är det nog avsaknaden av "vardagspussel" som gör att jag gillar detta. Alla eventuella problem med dagmammor och liknande bara löser sig. Det är jätteskönt att slippa läsa om det.

En cirkel av sten har en hel del beröringspunkter med den allra första delen i serien, Flickan under jorden. När jag kollar så visar det sig att det är tio år sedan jag läste den. Jag kan inte påstå att jag minns alla (om ens några) detaljer från den boken och generellt sett så gillar jag inte alls det här greppet. Just för att mitt minne är så... selektivt.

Som jag nämnde i början så skulle det vara lätt att tro att detta var sista delen. Någonsin. Det känns som ett avslut, men det kan ju vara så att detta är slutet på det gamla och att det nu börjar något nytt. I alla fall så vet jag att nästa del, Irrbloss, släpps i höst. I oktober som det ser ut nu.

På Goodreads hade den 4,20 i genomsnitt (beräknat på 7 445 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om En cirkel av sten: Johannas deckarhörna, Bokstunder och Bokdivisionen.

"Den mörka ängeln" av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: Den mörka ängeln
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 301
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The dark angel
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 juni 2020




Första meningen: "Den här graven har legat orörd i över tvåtusen år."

Baksidetext
Ruth blir smickrad när hon kontaktas av den italienska arkeologen Angelo Morelli som hon tillbringade en natt med för länge sedan. Han behöver hjälp med att uttolka ett fynd av benrester i en liten bergsby nära Rom. Det var åratal sedan Ruth hade semester, så en vistelse i Italien kan hon inte tacka nej till.

Tillsammans med sin dotter reser Ruth till Castello degli Angeli, där det inte blir så rofyllt som hon hoppats på. I byn hittar hon en medeltida helgedom men också mörka hemligheter som leder tillbaka till krigsåren och motståndsrörelsen. Överraskande nog dyker dessutom hennes arbetspartner kommissarie Harry Nelson upp, vilket kommer väl till pass när ett mord sker. Vad är det Ruth är på spåren som någon i byn är beredd att mörda för att hålla hemligt?

Min kommentar
Den mörka ängeln är den tionde delen i serien om Ruth Galloway och nu har jag hängt med henne i tio år (första delen läste jag 2010). Det är inte utan att Ruth börjar kännas som en kär gammal vän. Faktum är att jag gärna hade varit vän med henne i verkligheten. Och Cathbad. Och Flint. De andra... kanske inte så gärna.

Till min stora glädje och förvåning förflyttar vi oss til Italien i den här boken. Inte för att jag inte gillar Norfolk, men det blir lite variation. Själva mordgåtan tycker jag inte känns speciellt trovärdig, det blir väldigt många, väldigt osannolika händelser. Nu är det ju inte det som är det viktiga i de här böckerna och inte därför jag läser dem. Relationerna mellan karaktärerna är det som gör det speciellt.

Ruth sysslar fortfarande alldeles för lite med sitt faktiska jobb, arkeologi, även om anledningen till att hon åker till Italien egentligen lovade mer. Jag tycker gott att hon kunde ha grävt mer bland benen, men det funkar så här också. Jag älskar verkligen pragmatiska och lite cyniska Ruth. Harry däremot, han hade gjort mig fullkomligt tokig. Det här överbeskyddande draget han har, det är nästan som att Ruth (och Kate) är en ägodel. Både Ruth och Harry borde ta tag i sin relation och bestämma sig. Det här velandet är inte kul alls. Personligen hade jag gillat en Ruth som ber Harry fara och flyga.

Både Harrys fru, Michelle, och en av hans döttrar, Laura, får ganska stora roller här. Att lära känna Laura bättre är roligt, hon var ju så liten när jag träffade henne första gången. Michelle vet jag inte vad jag ska tycka om. Ett lite oväntat dödsfall sker också och jag kan inte låta bli att undra vart den här historien ska ta vägen nu.

Något jag inte reagerat på tidigare (så jag vet inte om det har varit likadant) är alla dessa ofattbart vackra kvinnor (och män) med fantastisk figur och otroligt hårsvall. Jag tröttnar rejält på dem. Det kan ju vara så att det är Ruth som ser dem som sådana och då kanske jag förstår det mer, men trött blir jag. Less är jag också på att Ruth alltid lyckas bli personligt inblandad i alla fall. Och inte bara hon. Det är inte speciellt trovärdigt.

Nu har jag bara en oläst del kvar. Den håller jag på ett tag. Till i höst kanske. Så jag inte blir helt utan. I oktober släpps ju den senaste delen på svenska.

På Goodreads hade den 4,03 i genomsnitt (beräknat på 7 903 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Den mörka ängeln: Johannas deckarhörna, malins bokblogg och Fiktiviteter.

"Dolt i mörker" av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: Dolt i mörker
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 308
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The chalk pit
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway 9
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 maj 2020




Första meningen: Han borde inte köra, det vet de allihop.

Baksidetext
I en gammal kalkstenstunnel i Norwich hittas ben från ett människoskelett. När rättsarkeolog Ruth Galloway undersöker benen visar de sig inte alls vara något medeltidsfynd, utan tycks nyligen ha kokats och grävts ner. Fallet hamnar på kriminalinspektör Harry Nelsons bord, och efter att en ung kvinna anmälts försvunnen börjar han undersöka mystiska rykten om ett underjordiskt samhälle för hemlösa.

Kort därefter hittas en död kropp utanför polisstationen, samtidigt som en småbarnsmamma spårlöst försvinner från sitt hem. När frun till Nelsons kollega Clough också försvinner ställs utredningen på sin spets. Ruth och Nelson måste jobba tillsammans för att avslöja de mörka hemligheter som döljer sig i underjorden, innan det är för sent.

Min kommentar
Jag blev ju lite, lite besviken när jag läste förra delen så det var med en aning oro jag började läsa Dolt i mörker. Det skulle ju vara förståeligt om man tappar lite i någon bok i en så här lång serie. Även om jag kanske tycker att hon har tappat stinget lite, Griffiths, så är det fortfarande bra. Nyhetens behag är dock över.

Det känns lite som att det går på rutin nu och jag tycker att det är lite oinspirerat. Lite tråkigt, till och med, men det beror nog på att det har blivit för många karaktärer att följa. Nu är det ju plötsligt ett helt gäng poliser och deras respektive som vill vara med och visa upp sina, ofta, trassliga privatliv. Vilket betyder att mina favoriter får mindre utrymme. Som till exempel Ruth. Jag gillar verkligen hennes humor och självdistans, men tyvärr så är hon allt mer sällan med i sin yrkesroll och mer som Kates mamma och Nelsons... ja, vad hon nu är. Cathbad är ännu en karaktär som nu mer får på tok för lite utrymme. I den här boken får vi också träffa fler av Ruths kollegor, vilket är kul. Det borde ju faktiskt finnas hur mycket folk som helst på universitetet.

Att hänga med de här människorna är lite som att träffa sina släktingar/vänner som man bara träffar några gånger om året. Allt känns välbekant och tryggt. Även poliserna har kvalificerat sig till att kallas familj. Den enda som känns lite utanför är Tanya Fuller. Jag tycker att de andra behandlar henne lite nedlåtande och hon beskrivs på ett sätt som får mig att tro att det är meningen att vi inte ska tycka om henne. Är det för att hon är ambitiös eller för att hon gör vad som helst för att klättra uppåt? Det återstår att se, antar jag.

Jag kan tycka att det är lite för tydligt vem författaren vill att man ska misstänka. Vid ett flertal tillfällen så hoppade nästan "Misstänkt!" ut från sidorna. Det tyckte jag var lite tröttsamt. Historien är lite långsökt och upplösningen känns inte helt genomtänkt, men det är ju faktiskt inte brottet som är det viktiga i de här böckerna. Och så blir jag ju lite less på att någon av huvudpersonerna alltid måste bli personligt involverad. Det är faktiskt inte trovärdigt.

Nästa bok är redan inplanerad för junis läsning. Med tanke på hur Dolt i mörker slutar så ska det bli intressant att läsa vidare. Men hur många gånger kan man ta död på Ruths hopp? Egentligen?

På Goodreads hade den 4,16 i genomsnitt (beräknat på 9 150 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Dolt i mörker: Johannas deckarhörna, Bokstunder och Tofflan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"En kvinna i blått" av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: En kvinna i blått
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 322
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The woman in blue
Översättare: Ing-Britt Björklund
Serie: Ruth Galloway 8
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 april 2020




Första meningen: Cathbad och katten tittar på varandra.

Baksidetext
När Ruth Galloways vän Cathbad vaktar ett hus i pilgrimsorten Walsingham i Norfolk, får han en kväll syn på något högst märkligt. På kyrkogården i närheten av huset sitter en ung kvinna, klädd i nattlinne och blå morgonrock. Morgonen därefter hittas hon död i ett dike utanför Walsingham. Kriminalkommissarie Harry Nelson kallas in och konstaterar att den döda kvinnan behandlades för drogmissbruk på ett privat sjukhus i närheten.

Som hängiven ateist har Ruth själv undvikit Walsingham under sina 17 år i Norfolk, men blir kallad dit av en gammal universitetsvän som arbetar som präst. Väninnan har börjat få hätska, anonyma brev som riktar sig mot kvinnliga präster och refererar till ortens arkeologi – och med en slående formulering om ”en kvinna i blått, gråtande över världen”.

Sambandet mellan den döda kvinnan och de religiösa hotbreven kan omöjligt vara en slump. Medan det lilla samhället förbereder sig för det årliga påskspelet om Jesu korsfästelse, påbörjar Ruth och Harry en kamp mot tiden. Frågan är om de kan hitta mördaren innan fler faller offer?

Min kommentar
Av någon okänd, och obegriplig, anledning så har jag halkat efter rejält i den här serien. Jag hade inte mindre än fyra olästa innan jag gav mig på En kvinna i blått. Som har stått i bokhyllan sedan julen 2016. I år tyckte jag att det fick vara nog och tog med den i min Finish That Series-utmaning.

Precis som förväntat så blir det ett kärt återseende med Ruth. Och de andra också. Men mest Ruth. Tyvärr så tycker jag att det blir för lite Ruth, och inget alls av professionella Ruth (här finns ingen arkeologi alls). Det är också för lite av hennes katt, Flint. I stället är det en annan katt som blir favorit, Chesterton. Han är magnifik. Något det blir för mycket av är Nelson (och Michelle) och hans tillkrånglade privatliv. Triangeldramat Ruth-Nelson-Michelle har ju utökats och blivit ett kvadratdrama. Kärlekstrasslet är fortfarande på en acceptabel nivå, men är farligt nära att gå överstyr. Tummen upp också för att Ruth äntligen börjar fräsa ifrån mot Nelson.

Jag har väldiga problem med att få ihop tidsperspektivet i den här historien. Första mordet sker 19 februari och då pratas det om att det bara är en vecka till påsk (vilket i sig är en omöjlighet). Sedan går det nästan två månader. Då det plötsligt är påsk. En bagatell, jag vet, men jag la en hel del energi på att försöka få ihop det. Redan tidigt blev jag misstänksam mot en person, men ungefär halvvägs blir jag helt säker för då kommer det en så tydlig ledtråd att det nästan blev övertydligt.

En kvinna i blått är fortfarande brittiskt myspysigt, med den typiskt brittiska humorn, men jag blir inte lika indragen och engagerad som jag brukar. Jag glömde inte ens att jag hade ett brott att lösa. Det hela kändes lite oinspirerat och meningarna mer staplades på varandra än berättades. Jag hoppas detta bara är en tillfällig dipp. Oavsett om den beror på mig eller författaren. Eller kanske översättaren, som jag blev uppmärksammad på var en annan än för de tidigare böckerna.

Det jag ändå gillar mest med den här serien är att det liksom bara lunkar på. Här finns inte så mycket drama. Och så blir plötsligt historia intressant.

På Goodreads hade den 3,99 i genomsnitt (beräknat på 8 823 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om En kvinna i blått: Johannas deckarhörna, Kulturnästet och Tofflan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"De öde fälten" av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: De öde fälten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 329
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The ghost fields
Översättare: Gunilla Roos
Serie: Ruth Galloway 7
Förlag: Forum
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 juli 2016




Första meningen: Det är den varmaste sommaren på åratal.

Baksidetext
Det är värmebölja i Norfolk när en grävskopa på en byggarbetsplats stöter på något hårt i marken: ett flygplansvrak från andra världskriget – med piloten kvar vid spakarna. Ruth Galloway inser dock snart att kvarlevorna rimligen inte kan vara så gamla. DNA-tester visar att mannen är Fred Blackstock som rapporterats saknad till havs. Polisen, med Harry Nelson i spetsen, kopplas in och utredningen fortsätter.

Strax intill byggarbetsplatsen driver nu den anrika familjen Blackstock en grisfarm. En mystisk man ses smyga omkring på området varefter en rad obehagliga incidenter sker. Och när kvarlevorna av ytterligare en kropp hittas ställs saker och ting på sin spets. Vad är det som pågår på släktens ägor? Och hur ska man egentligen tolka de anhörigas reaktion?

Min kommentar
Det är alltid lite av en högtidsstund att sätta sig med en Ruth Galloway-bok. De öde fälten är redan den sjunde boken i serien och man skulle kunna tro att jag, som inte alls verkar gilla det här med kärlekstrams och relationstjafs i deckare, skulle ha tröttnat för längesedan. Men icke. Det är något med de här böckerna som klickar med mig.

Jag gillar att karaktärerna undrar relevanta(?) saker, som när Nelson frågar sig om grisar sover på nätterna. Jag gillar att karaktärerna oroar sig över saker, som när Ruth är rädd för att hon ska ramla ner från köksbänken där hon sitter och försöker se cool ut. Jag gillar den stora igenkänningsfaktorn i Ruth, där hon är säker i sin yrkesroll men inte har någon som helst ambition att göra karriär och så osäker privat och i sociala sammanhang. Jag gillar hennes cynism och självironi som genomsyrar hela boken.

Som grädde på moset så finns här också den typiskt brittiska humorn, som dessutom är väl avvägd och inte alls förtar allvaret i mord och elände. Om något så förstärker den det mörka som ändå finns här. Jag måste säga att jag är speciellt förtjust i badankans intåg. Jag älskar badankor. Och, lo and behold, Ruth har i stort sett helt slutat med sin viktnoja.

I De öde fälten är det Clough som står mest i fokus och kanske, till viss del även Tim Heathfield. Vi får till och med träffa Cloughs mor och bror. Det är trevligt, även om omständigheterna kanske inte är de bästa. Jag tycker det bara är positivt när "huvudpersonen" skiftar mellan böckerna. På det viset lär man känna dem bättre och det blir liksom aldrig tråkigt. Det dyker också upp karaktärer från tidigare böcker, vilket ju är ganska trovärdigt när allt utspelar sig på ett relativt begränsat område. Det är ganska många personer iblandade i historien, men underligt nog så tycker jag inte att det är för många. Jag vet inte hur hon gör det, Elly Griffiths. Det som möjligtvis kunde ha blivit lite jobbigt är att det handlar mycket om släktförhållanden, något som jag alltid tycker är krångligt, men det finns ett släktträd i början av boken. Bara det.

Triangeldramat Ruth-Nelson-Michelle utökas, vilket ju är lite spännande och jag undrar lite hur det ska gå. Bara det inte blir för mycket av det. Ruth hamnar återigen i livsfara, något som jag faktiskt tycker börjar bli aningens tjatigt. Jag har en lite diffus känsla av att något hittat ben inte förklarades, men helt ärligt så bryr jag mig knappt. Det här är en typisk brittisk mysdeckare, nästan garanterat oblodig och det är så bra.

Boktipsets estimerade betyg var 4,1 och genomsnittet 3,72 (beräknat på 79 betyg).
På Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 3 622 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om De öde fälten: Johannas deckarhörna, Bloggbohemen och Mias bokhörna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"De utstötta" av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: De utstötta
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 302
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The outcast dead
Översättare: Gunilla Roos
Serie: Ruth Galloway 6
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 mars 2016




Första meningen: "Och vi ber dig, Herre, att välsigna dessa utstötta döda..."

Baksidetext
Vid en utgrävning vid slottet i Norwich hittar arkeologen Ruth Galloway skelettet av mor Krok, en kvinna som hängdes 1867 för att ha mördat flera barn.

Kommissarie Harry Nelson har inte tid med mördare från 1800-talet, han är djupt involverad i fallet där tre barn i tur och ordning hittats döda i samma familj. Han är säker på att någon i deras närhet ligger bakom. Kort därefter sker en kidnappning och det enda polisen har att gå efter är en lapp från gärningsmannen.

Samtidigt blir Ruth alltmer engagerad i fallet med mor Krok och ett fynd i graven, en amulett, lämnar inte Ruth någon ro. När ett teveteam kommer till platsen för att dramatisera mor Kroks liv blir Ruth av en slump alltmer indragen även i polisutredningen.

Min kommentar
Jag har insett att jag halkat efter även i serien om Ruth Galloway och plötsligt hade jag två olästa delar hemma. Dessutom släpps det ytterligare en del i sommar. Inte speciellt nödbedd satte jag upp serien i min Finish That Series Challenge.

Redan från start känner jag att det är något som stör mig och det tar ett tag innan jag förstår att jag för första gången reagerar på presens. Jag brukar gilla det, men här tog det ett tag innan jag hade vant mig. Och är det inte ovanligt många och ovanligt krystade föreläsningar där i början? Det här gjorde att jag började känna mig orolig. Hade jag eller Ruth tappat stinget?

Dessbättre oroade jag mig i onödan, det tar sig och blir mer som vanligt. Det känns riktigt mysigt att besöka sina gamla vänner igen. Det är så typiskt brittiskt, lite småmysigt trots mord och annat elände och den där ironin/cynsimen, för att inte tala om den alltid närvarande rädslan för att sticka ut och ställa till besvär. Jag älskar verkligen persongalleriet, det är lagom många lagom udda karaktärer. Ungefär som i det verkliga livet. Även om jag nu inte personligen känner någon Cathbad. Jag gillar speciellt Ruth och att hon är som människor faktiskt är, med alla sina nojor och sitt dåliga självförtroende. Och jag tycker det är fantastiskt kul att träffa Ruths bror. Det är nog lite det här som är styrkan med den här serien, att den är lite som det verkliga livet, vilket gör den trovärdig. Oftast i alla fall.

Jag blir extra glad över att Ruth för en gångs skull inte är personligt inblandad och/eller i livsfara. Just den biten har jag stört mig på lite i de andra böckerna. Lite less är jag också på Ruths och Harrys relation, eller icke-relation. Vad vill Harry egentligen? Det finns dock en spirande romans här och det ska bli spännande att se om det spinns vidare på den. Jag skrattar också högt åt den militanta socialisten som inte alls har något emot att leva på pappas pengar eller hans kontakter medan han tar sabbatsår för att prova på forsränning i Nya Zeeland innan han börjar förändra systemet inifrån. Vilken härlig känga!

Förövaren blir jag väldigt överraskad över, men när h*n avslöjas inser jag ju att jag har fått en liten hint innan, men den missade jag fullständigt. Så där brukar det bli när jag besöker Ruth, jag glömmer helt enkelt bort att jag har ett brott att lösa.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,55 (beräknat på 130 betyg).
På Goodreads hade den 4,05 i genomsnitt (beräknat på 3 975 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om De utstötta: Fru E:s böcker, Johanna och PocketBlogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Ruth's first Christmas tree" av Elly Griffiths

Författare: Elly Griffiths
Titel: Ruth's first Christmas tree
Genre: Drama
Antal sidor: 20
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ruth Galloway 4.5
Förlag: Quercus Books
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 24 december 2015




Första meningen: "The spirits are strong in this one", says the man in the white robe and gumboots.

Baksidetext
It is three days before Christmas and a bitter wind is blowing across Norfolk.

Until her daughter was born, forensic archaeologist Ruth Galloway didn’t do Christmas, but now that Kate is a year old, she wants it to be special.

She must get a tree, shop for food, clean the house, buy presents, including one for her new boyfriend—who she isn’t even sure is her boyfriend—and remember to get the turkey out of the freezer.

But time is rushing by and the best-laid plans don’t always work out...

Min kommentar
Jag är ju väldigt svag för Elly Griffiths serie om Ruth Galloway och när jag för tre år sedan såg att den här novellen gick att ladda ner gratis så var jag ju bara tvungen att göra det. Dessvärre blev den liggande på läsplattan, men julen kommer ju varje år och nu var det äntligen dags.

Novellen utspelar sig mellan Känslan av död och En orolig grav, som jag läst båda två. Det gör nu ingenting, för den har egentligen inget med serien att göra. Förutom att det är samma persongalleri, men här finns inget egentligt mysterium. Här är det fokus på personerna och julen.

Det här är en gullig liten berättelse som passar perfekt på julaftons morgon. I början tyckte jag den var lite trist, när Ruth gick på fest. Jag förstod inte riktigt vad den biten gjorde i novellen, förmodligen är den där för att få in en liten deckargåta i alla fall. Det är inte alls nödvändigt, tycker jag.

Jag tycker språket känns lite märkvärdigt, i betydelsen tillgjort. Jag vet inte om hon brukar skriva så eftersom detta är det första av henne som jag läser på engelska. Det var inget som störde jättemycket, men det var tillräckligt för att jag skulle reagera.

Ruth och hennes vänner skulle jag väldigt gärna vilja hälsa på och Cathbad hade jag velat ha som vän. Med sådana vänner vet man att man alltid klarar sig. Oavsett vad som händer.

Slutet är riktigt juligt. Här snackar vi äkta Christmas spirit.

På Boktipset finns den inte överhuvudtaget.
På Goodreads hade den 3,68 i genomsnitt (beräknat på 1 018 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Ruth's first Christmas tree: Annika, Bloggbohemen och med näsan i en bok.

Tyvärr verkar den inte gå att köpa, men den går fortfarande att ladda ner gratis på Amazon och den finns att lyssna på, på svenska, på Storytel.

"En orolig grav" av Elly Griffiths

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 303
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A dying fall
Översättare: Gunilla Roos
Serie: Ruth Galloway 5
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 juni 2014





Första meningen: Till en början är han inte ens rädd.

Baksidetext
En man blir innebränd i sitt hus vars ytterdörr är låst utifrån. Offret, en före detta studiekamrat till arkeologen Ruth Galloway, har strax före sin död skickat ett brev i vilket han berättar att han gjort ett sensationellt fynd i närheten av Blackpool. Fyndet rör den legendariske kung Arthur och eftersom Ruth är specialist inom området gamla skelettdelar ber han om ett expertutlåtande. I samma brev framgår att han är rädd, men han hinner aldrig förklara varför.

Allt medan Ruth kartlägger Dans upptäckt börjar omgivningen bete sig misstänkt. Det står klart att starka krafter inom universitetsvärlden vill undanhålla något från offentlighetens ljus.

Min kommentar
Jag är helt såld på böckerna om Ruth Galloway, erkänner mig skyldig direkt. Då kanske det verkar konstigt att denna fått stå oläst i över ett år, men det är det inte alls. Jag vill ju inte bli utan så jag väntar helt enkelt med att läsa den senaste tills det kommer en ny och eftersom sjätte delen ramlade in hos mig i maj så var det nu äntligen dags att läsa denna.

Femte boken om Ruth Galloway är precis lika myspysig som de tidigare fyra, det känns inte alls som att läsa en deckare där man hela tiden försöker lösa mordet innan lösningen presenteras i boken. Jag glömmer hela tiden den biten. Och i det här fallet så är det en bra sak. Karaktärerna och deras relationer är så intressanta att de liksom blir prio ett.

Jag älskar den kantiga och (egentligen) ganska osympatiska Ruth, som har så svårt att acceptera att alla inte är som hon. Jag älskar, den likafullt kantiga och osympatiska, Nelson, som är en moralisk hjälte, trots att han varit otrogen. Jag älskar Cathbad, som får ännu mer utrymme den här gången, och hans synsätt på livet som fler borde ha. Och mest av allt så älskar jag deras inbördes relationer, som blir mer och mer komplicerade för varje bok.

I den här boken blir det nära nog katastrof när Ruths gamla vän från universitetet blir mördad och, något krystat, visar sig ha bott i närheten av Blackpool. Jo, visst är det Nelsons hemtrakter. Och tro det eller ej, men Ruth, dotter och Cathbad drar iväg dit på semester. Samtidigt som Nelson med familj också befinner sig där. Naturligtvis blir det konstigt. Just den här biten känns väldigt konstruerad, men min toleransnivå när det gäller Elly Griffiths böcker är väldigt hög. Där sorteras även in att Ruth alltid blir personligt involverad. Det hade varit omväxlande om hon kunnat vara inblandad i ett fall utan personliga band. Och utan att vara i livsfara.

Ruths viktnoja känns mer nedtonad och äkta. Det är ju trots allt inte andra som ser henne som fet, utan hon själv. Det kan vi nog lite till mans känna igen oss i. Tyvärr. Ironin som hela tiden är närvarande befinner sig, i den här boken, farligt nära gränsen till för mycket, men oftast är den bara underbar.

Upplösningen känns inte riktigt klar, jag tycker inte att alla frågor fick svar. Speciellt de frågor som gäller det hittade skelettet. Gick det att få reda på vem det var? Hur gammalt var det egentligen? [spoiler]Det andra skelettet, var kom det ifrån och vems var det?[/spoiler] Får vi veta det i nästa bok kanske?

Trots att jag rankar denna som den svagaste i serien så får den ändå samma betyg som de andra för det är så otroligt mysigt och lugnande att läsa.

Boktipsets estimerade betyg var 3.6. På Goodreads hade den 3.96 i genomsnitt. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om En orolig grav: Fru E, Malin och Bokstunder.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Känslan av död" av Elly Griffiths

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 283
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A room full of bones
Översättare: Gunilla Roos
Serie: Ruth Galloway 4
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 1 april 2013




Första meningen: Kistan utgör definitivt en arbetsmiljörisk.

Baksidetext
Det är halloweenkväll i Norfolk. På Smiths museum förbereder man ett ovanligt evenemang. Inför en handfull speciellt utvalda gäster ska en medeltida kista öppnas. Den väntas innehålla kvarlevorna av en biskop som levde på 1300-talet.

Arkeolog Ruth Galloway kommer i god tid för att övervaka öppnandet. Men museet verkar märkligt tomt och tyst. Efter en stund hittar hon intendenten livlös bredvid kistan, mördad, blödande från näsa och mun. Ett fönster står öppet och en död orm ligger inglasad i ett hörn av rummet.

Kommissarie Nelson får hand om fallet. Det framkommer att intendenten nyligen mottagit hotbrev från en grupp aktivister som vill att museets samling med aboriginska kranier ska återlämnas. Men är detta verkligen motivet? Museet ägs av lord Smith och vid besöket på familjen Smiths lantegendom inträffar det mystiska saker, döda ormar påträffas på märkliga ställen och Nelsons misstänksamhet ökar.

Då ytterligare en person dör och Nelson oförklarligt insjuknar förstår Ruth att det måste handla om något mer än kranierna. Frågan är hur pusselbitarna hänger ihop. Nelson svävar nu mellan liv och död, och svaret på mordgåtan tycks vara det enda som kan rädda honom.

Min kommentar
Det enda som egentligen kan sammanfatta allt jag tänker skriva här är: Mer Ruth åt folket!

Den här fjärde delen i serien om Ruth Galloway och Henry Nelson befäster egentligen redan säker mark. Jag gillar Ruth. Jag vill läsa mer om Ruth. Glöm mord och annat elände för det är inte det som är det viktigaste här. Relationerna och Ruths utveckling är det primära, det är lite som att läsa en engelsk variant av Åsa Larsson. Och nu fick vi också veta att Ruth gillar den australiensiska serien Grannar, vilket jag också gjorde. Det var den första såpa jag hittade efter jag blev med kabel-TV på 80-talet. Sådana där små upplysningar gör att det blir väldigt trovärdigt och personligt.

I den här boken är jag speciellt förtjust i att man kan tolka det som händer både ur vetenskaplig och mystisk synvinkel (det har man i de andra böckerna också, men det kändes tydligare här), det finns liksom en förklaring för båda sidorna så man kan välja vilken man vill tro på. Eller kanske lite mittemellan. En annan sak som Griffiths gör riktigt bra och som många andra författare har problem med är att på ett väldigt naturligt sätt berätta fakta, i det här fallet lärde jag mig mycket om aboriginer och deras ritualer och historia. Jag gillar att lära mig saker när jag nöjesläser också. Bara det görs utan att kännas som en föreläsning och helst utan att avslöja författarens ståndpunkt. Pekpinnar gör ingen glad.

Om man nu ska ta upp något negativt så är det att knarkaffären som plötsligt seglar upp är oerhört förutsägbar, men det är ju liksom inte den som är huvudtråden så det gör inte så mycket. Och snälla, sluta tjata om vikten. 80 kg är inte alls att vara fet, om man inte är en tvärhand hög. Tack och lov så minskar tjatet om vikten för varje bok, förhoppningsvis slipper vi det helt någon gång.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om en sådan här stabil och bra serien, bara: Läs! Nu i april kom också femte delen på svenska, En orolig grav. Gissa om den finns på min önskelista inför födelsedagen.

Boktipsets estimerade betyg var 3.8. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Känslan av död: PocketBlogg, Bokstunder och Ett hem utan böcker.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Huset vid havets slut" av Elly Griffiths

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 303
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The house at sea's end
Översättare: Gunilla Roos
Utmärkelser: -
Serie: Ruth Galloway 3
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (första) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhylla
Utläst: 31 juli 2012





Första meningen: Två personer, en man och en kvinna, kommer gående i en sjukhuskorridor.

Baksidetext
Ruth Galloway har precis börjat jobba igen efter föräldraledigheten och kämpar för att få ihop vardagen med arbete och barn. Och när man i det lilla samhället Broughton Seas End hittar benen efter sex döda män i en grotta på stranden, kallas Ruth omedelbart till platsen.

När Ruth daterar benen till tiden för andra världskriget riskerar samtidigt en gammal välbevarad hemlighet att avslöjas som tar heder och ära av några av de män som anses ha gjort stora insatser för sin bygd och sitt land under kriget. Det är inte många som var med på den tiden som ännu är i livet. Men när en tysk journalist plötsligt mördas inser Ruth och Nelson att det fortfarande finns människor som är villiga att döda för att sanningen inte skall komma fram. Ju fler ledtrådar polisen finner, desto mer komplicerad ter sig sanningen. Vad är Projekt Lucifer och vad vet familjen som är bosatt i det stora huset vid havets slut, om det som hände för sextio år sedan?

Min kommentar
Det är alltid avkopplande att komma tillbaka till King's Lynn och få umgås med Ruth Galloway. Det må handla om mord och elände, men det känns rätt rofyllt ändå.

Detta är den tredje boken om Ruth, bebisen är född och allt ska återgå till det vanliga. Men så är det ju inte. Plötsligt finns det en människa till att ta hänsyn till och Ruth, som ensamstående mamma, har inte direkt någon släkt som kan hjälpa henne att passa den lilla Kate. Hon får helt enkelt förlita sig på sina vänner, som inte är speciellt många. Det dåliga samvetet och rädslan för att vara en dålig mor är ständiga följeslagare. Kanske är det därför som viktnojan fått mycket mindre fokus i den här boken. I vilket fall är det oerhört befriande att slippa läsa på varje sida att Ruth är tjock.

Själva mordgåtan tycker jag mig känna igen från andra böcker/filmer, men dessvärre är "motivet" fortfarande aktuellt och det känns som att det har gått igen i de tre senaste böckerna jag har läst. Jag har inga som helst problem med att tro att något liknande har hänt någonstans, någongång. Något jag har märkt när jag läser om Ruth, är att jag inte läser böckerna som deckare. Jag försöker inte komma på vem som gjort vad, förmodligen för att det egentligen är av underordnad betydelse i historien. Därför blir upplösningen något av en överraskning varje gång. Men jag tror nog att jag ärligt kan säga att om jag hade gissat, så hade jag gissat fel.

Tack och lov så har Cathbad fått en något mer nedtonad roll i den här boken och för mig känns han trovärdig. Något jag däremot stör mig på nu, efter denna tredje bok, är att Ruth alltid ska råka illa ut. Jag tror inte alls det är nödvändigt att plåga henne så. Inte för min skull i alla fall.

Boktipsets estimerade betyg var 3.9. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Huset vid havets slut: Bokomaten, hyllan och Fru E.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Janusstenen" av Elly Griffiths

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 295
Originaltitel: The Janus Stone
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway 2
Utgivningsår: (första) 2010 (min) 2010
Förlag: Minotaur

Första meningen: Huset väntar.

Baksidetext
Vid en utgrävning i Norfolk hittas ett skelett, till synes begravt under en vägg. Ruth Galloway kallas till platsen som arkeologisk expert. En av hennes första teorier är: Ett offer till guden Janus. Under romartiden var det nämligen under just väggar och dörrar som man begravde offren till denne gud.

Inom kort kallas Ruth även till en byggarbetsplats i Norwich. Ännu ett skelett har dykt upp, men denna gång verkar det ha tillhört ett barn. Även detta skelett återfinns under en husvägg, men det är inte det mest makabra. Skelettet saknar nämligen huvud.

Kriminalkommissarie Harry Nelson, som mer än gärna arbetar tillsammans med Ruth Galloway, får hand om fallet. Finns det något samband? Och varför har ett av skeletten inget huvud? Utredningen tar fart och visar på att det rör sig om två olika tidsperioder. Med detta tätnar mystiken.

På byggarbetsplatsen visar det sig att det tidigare har funnits ett barnhem där, drivet av den katolska kyrkan. Men varför verkar den nuvarande ägaren så stressad av att man har hittat mänskliga kvarlevor och varför denna koppling till romersk mytologi?

Till råga på allt har Ruth Galloway blivit gravid och Harry Nelson är den lycklige fadern. Nelson som har fru och barn där hemma. Dessutom verkar någon försöka skrämma Ruth från att fortsätta arbetet med utgrävningarna. Någon vill att hon ska lägga av. Men vem?

Min kommentar
Det var ett kärt återseende att läsa om Ruth Galloway igen. Och ännu skönare var det att det inte låg riktigt lika stort fokus på hennes "fetma" som i den förra boken. Men jag ställer mig lite frågande till hur tjock hon egentligen kan vara, om hon, när hon till och med är gravid i fjärde/femte månaden, ändå kan krypa ut genom ett litet fönster. Det stör mig också lite att hon inte verkar veta riktigt i vilken vecka hon är i, fast hon bara tillbringat en enda natt tillsammans med barnets far.

Boken är bra, det är det inget snack om, och snabbläst var den också. Själva pusslet var klurigare i den här boken och även om jag misstänkte mördaren, så var jag inte helt säker. Pusslet var helt enkelt lite större och många bitar verkade vara likadana, så det var svårt att veta var de passade in (det här är en bra sak alltså). Jag gillar också att det smygs in lite historia och mytologi, det skadar ju aldrig att lära sig något medan man blir underhållen och just mytologi är jag barnsligt förtjust i.

Detta är visserligen bara andra boken, men det känns redan lite konstigt att någon alltid vill ta livet av Ruth. Jag hoppas att Griffiths hittat en annan infallsvinkel på nästa, annars kommer det att bli för otroligt. Tror jag.

Tempot är långsamt, men jag gillar det och jag kan egentligen inte föreställa mig något annat, det passar helt enkelt. Historien drivs hela tiden framåt, sakta men säkert. Jag uppskattar också att det inte dräller av människor i handlingen, de som finns behövs och de porträtteras så man nästan tycker att man känner dem. De är inte för mycket och inte för lite, de kunde vara verkliga, så normala är de.

Språket är precis som tempot, långsamt och driver hela tiden historien framåt. Inga långrandiga beskrivningar av något helt ovidkommande och inga onödiga adjektiv. Något underligt var det att boken är skriven i presens, det känns lite ovanligt, men det var inget jag störde mig på.

Det ska bli riktigt spännande att ge sig på tredje boken så småningom, den står och väntar i hyllan. Berättar Harry för sin fru? Kommer Ruth att få ihop det med Max? Är Cathbad kär i Harry?

Boktipsets estimerade betyg var 3.7, jag ger den 4.

Andra som bloggat om Janusstenen: Erikas bokprat, Bokstunder och ooof bok.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Janusstenen av Elly Griffiths,

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.