Titel: Nattfalkarna
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 305
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The night hawks
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Ruth Galloway 13
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 april 2023
Första meningen: Det är så mycket blod - det är blodet han aldrig kommer att glömma.
Baksidetext
En grupp metallsökare som kallar sig Nattfalkarna är ute och söker efter skatter på stranden i North Norfolk när de hittar ett lik. Den döde är en pojke från trakten. Kriminalinspektör Nelson tror att det skett en olycka, men kort därefter mördas ett par på en isolerad gård i närheten som heter Black Dog. Det dröjer inte länge förrän Ruth gräver fram kvarlevorna av en enorm hund i trädgården till det stora huset. Lokala sägner berättar om en svart hund som visar sig för människor innan de dör. Alla ledtrådar för Ruth och Nelson tillbaka till gården. Ruth är inte lättskrämd, men Black Dog ger henne kalla kårar ...
Min kommentar
Serien om Ruth Galloway är en av mina verkliga favoriter. Ändå så kan det gå ganska lång tid innan jag läser böckerna (som jag alltid köper/önskar mig) och då är det lämpligt att ta med dem i min Finish That Series-utmaning. I år är det tredje gången jag tagit med den. Nattfalkarna är trettonde delen och serien är still going strong, kan man säga.
För mig är det lite samma känsla jag får när jag läser dessa böcker som jag får när jag läser Louise Pennys om Armand Gamache. Det känns som att komma hem efter att ha varit bort ett tag. Att man träffar gamla vänner och hänger med dem, precis som man alltid gör när man träffas. Här är det verkligen inte deckargåtan som är det viktiga (även om den också är spännande), utan det är allt runtomkring.
Miljön är, precis som vanligt, otroligt lockande och intressant. De där saltängarna i Norfolk ropar nästan på mig och jag blir oerhört sugen på att åka dit och se dem med egna ögon. Jag har vandrat omkring lite på Google Maps, både i King's Lynn och ute vid kusten, men det blir ju inte riktigt samma sak. Tyvärr.
Trots att det är mycket annat än polisarbete så blir det inte för mycket privatliv och/eller vardagsproblem. Det är helt enkelt en bra balans. Ganska oblodiga historier är det också, så även den räddhågade kan läsa de här böckerna. Oftast ställs man inför ett fullbordat mord, där man hittar en död kropp. Tyvärr så blir det återigen så att huvudpersoner hamnar i livsfara. Tråkigt och verkligen överanvänt. Som en extra krydda så förekommer det lokala myter som är ett trevligt och lite mystiskt inslag.
Här finns ju ett antal återkommande karaktärer och jag tror minsann att jag gillar dem allihop. Clough är inte med så mycket och jag saknar hans humor (och hans ätande). Cathbad är en helt underbar figur och han är, som vanligt, med alldeles för lite. Jag hade gärna haft honom som vän. Naturligtvis så bör (måste) man läsa serien i rätt ordning. Det händer så mycket med både karaktärer och relationer att behållningen måste betraktas som minimal om man hoppar in mitt i.
Som jag nämnt tidigare så är det inte deckargåtan som är det viktiga, men jag har för mig att alla böcker har varit mer eller mindre kluriga. Det är inga problem att veta vem som inte är mördaren, men det är betydligt svårare att gissa vem som faktiskt gjorde det.
Det är befriande att läsa Nattfalkarna, här har vi äntligen en självständig, litterär, kvinna, som har ett eget liv. Vars mål inte är att träffa en man. Även om nu Ruth ältar allt med Nelson ganska mycket. Det är svårt att överhuvudtaget börja gissa hur deras relation ska sluta. Går det ens att få lyckligt? Är det ens önskvärt? Jag har hört ryktas om att femtonde delen ska vara den sista så det dröjer väl inte alltför länge innan jag får veta.
På Goodreads hade den 4,30 i genomsnitt (beräknat på 15 084 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
Långsam | Tempofylld | Intetsägande | ||
Detaljrik | Fåordig | Nagelbitare | ||
Mysig | Rå | Sorglig | ||
Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
Rörig | Genomtänkt | Mörk |
Andra som bloggat om Nattfalkarna: Bokstunder, Tofflan och enligt O.
Jag håller helt med om att både Elly Griffiths och Louise Pennys karaktärer i dessa serier ger en känslan av att återse gamla vänner.
SvaraRaderaDet är en ganska märklig känsla när man blir så fäst vid påhittade människor 🙂
Radera