Hett i hyllan #530

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje varannan under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi hoppar fram till början av april 2024.

Skånska deckarmässan har blivit lite av en favorittradition och det brukar vara svårt att låta bli att köpa böcker. 2024 hade jag gett mig själv tillåtelse att köpa en bok; Styrkan av Anna Karolina.

Detta är tredje delen i serien om Ebba Tapper, utredare på en advokatbyrå. Jag har läst många böcker av Anna Karolina och jag har gillat dem allihop, i olika grad. När jag köpte den här boken så hade jag ännu inte börjat läsa serien, men i vintras läste jag den första. Tyvärr så innehåller den väldigt många saker som jag inte gillar i deckare. Som en före detta polis, som är alkoholiserad, och kriminella inom rättsväsendet. När jag kom till slutet så funderade jag på allvar på hur man skulle kunna fortsätta den här serien. Det har i alla fall kommit ytterligare två delar, som står i hyllan, och i april kommer den fjärde.

Så här står det på baksidan:

Vad är priset för ett rent samvete?

Polisen Fabian Palm har just fått sin drömtjänst på knarkspan. Men lyckan förvandlas till en mardröm när ett ingripande går snett och en ung kvinna dör. Fabian vill larma om händelsen på polisradion, men hans gruppchef hindrar honom varför offra allt för en tjackhora?

Kort därefter grips en uteliggare för mordet. Det verkar som en vattentät plan, tills det visar sig att den hemlöse är en före detta entreprenör med goda kontakter. Han skaffar sig det bästa försvaret man kan få, utredaren Ebba Tapper på Köhlers Advokatbyrå. Snart har Fabian och hans kollegor Ebba i hasorna och ju närmare sanningen hon kommer, desto större blir splittringen i polisgruppen.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Drömfångare av Samantha Shannon

Författare: Samantha Shannon
Titel: Drömgångare
Genre: Fantasy
Antal sidor: 479
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The bone season
Översättare: Lena Jonsson, Emma Jonsson Sandström
Serie: The bone season 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 mars 2026



Första meningen: Jag vill gärna tro att vi var fler från början.

Baksidetext
Paige Mahoney vet inte själv gränserna för sin förmåga. Hotad i en kontroll i t-banan råkar hon döda en vakt. Att undkomma kommer i princip att vara omöjligt. Ingen är efterlyst av Scion särskilt länge.

Året är 2059. Det är tvåhundra år sedan Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, men alla vet att det i själva verket är en ockupationsmakt, ett växande imperium.

Sedan hon var 16 har Paige arbetat åt Jaxon Hall i Londons kriminella undre värld. Hennes jobb är att skaffa information genom att bryta sig in i folks medvetanden. Paige är nämligen klärvoajant och därtill av en ytterst sällsynt sort: hon är drömgångare. Enligt Scion begår hon högförräderi bara genom att finnas till.

Exakt hur åtråvärd hon är för sin fiende kommer hon tids nog att bli varse.

Min kommentar
När jag köpte Drömgångare så verkar det ha funnits en del tvekan om vilken genre den egentligen var; science fiction eller fantasy. Det verkar vara det enda jag egentligen visste om den då. Det är väldigt oklart för mig varför jag köpte den, faktiskt, men tio år efter inköpet så var det hög tid att läsa den och ta reda på vad den faktiskt är.

Att boken är en fantasy framgår väldigt tydligt, redan från start, av många olika skäl. Det största är väl att det inte finns en gnutta science ens. Historien utspelar sig i framtiden, 2059, i en värld som är vår, men i ett parallellt universum kan man nog säga. Världen gjorde en skarp sväng 1859 och blev något helt annat än vad vi har i dag.

Världsbygget är mycket imponerande, men jag är tveksam till om alla dessa olika förmågor behövs. Det känns onödigt att ha ett femtiotal, som är helt omöjliga att komma ihåg vilken som är vad. Framför allt: Kommer man verkligen att träffa på samtliga genom serien?

I Sheol I använder man sig av ungefär samma system som nazisternas koncentrationsläger. Skötsamma fångar (eller överlöpare) får vakta de andra fångarna. De har olika färger på kläderna, beroende på vilken status de har. Jo, det finns en del likheter. Fler än de två jag nämner. Jag vet inte om det är meningen.

Karaktärerna, de allra flesta, är som kulisser. De har inget innehåll alls. Bara yta. Det gör att jag inte känner något för någon. Jag bryr mig inte helt enkelt inte om dem. Huvudpersonen Paige är faktiskt inte mycket bättre. Hon är otroligt motsägelsefull. Det hon tänker stämmer inte alls överens med det hon gör. Hon verkar, helt ärligt, ganska dum och tänker inte längre än näsan räcker. Hon hatar sin skötare så intensivt att hon är helt förblindad av det. Bara på grund av att han tillhör "överheten". Hon lyssnar inte på vad vare sig han eller hans handlingar säger.

Två väldigt stora problem har jag med den här boken. Nog för att det var löjligt förutsägbart, men var det verkligen nödvändigt med den romantiska vändningen? Det hade varit betydligt mer oväntat, och bättre, utan den. Jag tyckte bara den var osmaklig. Slutstriden blir bara för mycket för mig. Av allt. Och varför i hela friden använde de sig inte av den dödliga blomman?!

Drömgångare är faktiskt riktigt bra ända fram till slutet, eller runt två tredjedelar in. Då faller allt ihop som ett korthus. Här finns både diagram, karta och ordlista. Alltihop saker som jag verkligen uppskattar, men det hjälper inte riktigt. Detta är första delen i en serie, som ska bestå av sju böcker, och är den enda som är översatt till svenska. Det innebär att beslutet om huruvida jag ska fortsätta läsa eller ej är fattat utan att jag behöver ta ställning. Det kanske är lika bra.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 103 909 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Drömgångare: Carolina läser, Boktycke och Bokpandan

Tisdagstrion: Jan Guillou

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Jan Guillou

Det får bli att göra det enkelt för sig. Jag har nämligen inte läst speciellt mycket av Jan Guillou och för mig kunde temat lika gärna ha hetat Carl Hamilton. En serie som jag har med i min Finish That Series-utmaning i år.

1. Coq Rouge är första delen om Carl Hamilton och jag läste den faktiskt först nu i år.

2. En medborgare höjd över varje misstanke är den tionde delen om Carl Hamilton. Den läste jag redan 1997 och av dem jag har läst så har den varit i särklass bäst.

3. Men inte om det gäller din dotter är den tolfte delen om Carl Hamilton och den har jag inte läst. Än.

TV-serie: Shrinking #3 (2026)

Titel: Shrinking
Originaltitel: Shrinking
Säsong: 3
Genre: Komedi
Skapad av: Brett Goldstein, Bill Lawrence, Jason Segel
TV-bolag: Apple TV
Skådespelare: Jason Segel, Harrison Ford, Jessica Williams, Luke Tennie, Christa Miller
Premiär: 2026-01-28
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 11
Avsnittslängd: ca 38 min
Såg den på Apple TV+ 12 april - 18 april 2026




Handling
Efter att ha konfronterat sina tidigare trauman och äntligen kunnat sörja sin fru Tias död på riktigt, försöker Jimmy nu lista ut hur han ska gå vidare. Jimmy verkar dock hellre vilja hjälpa sina patienter, sin dotter och sina vänner än sig själv. Men med Alice som snart ska börja på college har han inget annat val än att försöka fortsätta leva sitt liv – fullt ut, och så lyckligt som möjligt.

Paul känner att det nog är dags att pensionera sig, men vem är han om han inte är terapeut? Vad ska han göra? Och var? Och mottagningen, vad ska hända med den?

Min kommentar
Som jag har längtat och väntat på den här säsongen av Shrinking. Det krävdes nog all karaktär jag har att vänta på att alla avsnitt skulle släppas innan vi började på den. Det är nämligen ett måste, serien är helt omöjlig att sluta titta på när man väl har börjat.

Det är så uppfriskande att se en serie där folk verkligen bryr sig om varandra. De finns alltid där, med stöttning eller vad man nu kan tänkas behöva, utan att man ber om det. Serien handlar ju mycket om att gå vidare och i den här säsongen kan man verkligen snacka om att gå vidare. Alla gör det.

Kemin mellan alla karaktärer är magisk och kan nog inte beskrivas med något annat ord än äkta. Deras olika relationer är närmast ett smörgåsbord av alla som finns. Jag tycker nog bäst om far-dotterrelationen, mellan Jimmy och Alice. Den har blivit så fin nu, efter att ha varit så katastrofal i första säsongen. Det är uppenbart att Jimmy är huvudpersonen här, men det är Paul, i form av Harrison Ford, som är själva kärnan som allt kretsar kring. Han är så suverän i den här rollen.

Grannparet Liz och Derek får mer fokus, känns det som (inklusive deras odrägliga söner), men speciellt Derek, som jag tycker har växt ordentligt. Från att ha varit en lite udda figur i bakgrunden så har han klivit fram och blivit sin egen. Liz är, ofta, en hemsk person, som gör fel saker, men av rätt anledning. Även Gaby är en ganska hemsk personlighet. Brian tog det mig ett tag att reda ut hur han hörde hemma i det här gänget. Han är extremt jobbig, men ganska kul.

Michael J Fox dyker överraskande upp, som Parkinsonpatient. Jag blir så glad, men samtidigt så ledsen av att se honom. Men han kan det fortfarande.

Shrinking är en av de bästa serierna som erbjuds nu och jag tror att vartenda avsnitt berör på, på olika sätt. Det blir liksom skrattgråt av det, men slutresultatet blir alltid att jag mår bra. När sista avsnittet är slut så hade man lätt kunna tro att det tar slut här, men jag vet ju att det ska bli (minst) en säsong till. Min undran är nu hur man går vidare efter den här säsongsavslutningen.



På Trakt.tv har serien 4,05 i genomsnitt (beräknat på 5,8k betyg).
På IMDb har serien 8,1 i genomsnitt (beräknat på 122k betyg).
Jag ger säsongen 4,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Mercy (2026)

Titel: Mercy
Originaltitel: Mercy
Genre: Science fiction
Regissör: Timur Bekmambetov
Manus: Marco van Belle
Skådespelare: Chris Pratt, Rebecca Ferguson, Kali Reis, Noah Fearnley, Chris Sullivan
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: USA
Längd: 109 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 27 mars 2026





Handling
I en nära framtid anklagas en kriminalpolis för mordet på sin fru. Nu har han bara 90 minuter på sig att bevisa sin oskuld inför en obeveklig AI-domare – samma system han själv en gång dedikerade sitt liv åt att försvara.

Min kommentar
En film som jag la en bevakning på för ganska längesedan nu är Mercy och plötsligt dök det upp ett mejl om att den gick att hyra. Det hade jag ju ingen lust med, men så såg jag att den ändå fanns på en av våra streamingtjänster. Snabbt och lätt bestämde jag att den fick bli fredagsfilmen. När Chris Pratt och Rebecca Ferguson är med i en film så måste den ses.

Det är riktigt svårt att genrebestämma den här filmen. På filmsajterna står den som action (nej, det tycker jag absolut inte), thriller (nja, med lite god vilja, men ändå inte) och science fiction. Eftersom den utspelar sig i en väldigt nära framtid och innehåller både AI och mycket fräck teknik så fick det bli den senare.

Starten är kanske lite långsam och märklig, men jag är svag för långsam uppbyggnad. Jag funderade, ganska snart, på om Chris Pratt skulle sitta i den där stolen hela filmen. Efter ett tag satte det igång.

Tanken med en helt fördomsfri rättegång, som helt baseras på fakta är onekligen en god tanke. Jag tycker dock ett det var löjligt lite tid man hade för att bevisa att man är oskyldig. Eller ja, visa att det finns tveksamheter. Även om man nu har tillgång till all upptänklig teknik. Det där med sannolikhet och statistik är ju emellertid sällan svart eller vitt. Om något är säkert till 97% så lämnar det ändå 3% till osäkerhet. Om sannolikheten aldrig hade fel så skulle det ju vara 100% säkert. Jag fortsätter envist att hävda att magkänsla, som AI sällan har, inte alls bara är gissningar, utan helt baserad på lång erfarenhet.

Tittaren får försöka lösa gåtan tillsammans och samtidigt som Chris (ja, hans karaktär heter faktiskt också Chris). Lyckligtvis så är han polis så han kan använda sina kollegor också. Man kan nog med största säkerhet säga att en "vanlig" människa aldrig hade haft en chans i den "domstolen". Jag är nöjd med att mina misstankar tidigt riktades mot en viss person, även om jag inte kunde förstå motivet, för det visade sig att den personen var inblandad. Till viss del.

Till skillnad från många andra (om man ska döma efter betygen på filmsajterna) så gillar jag Mercy. Det är ett intressant och skrämmande tema, med bra intrig och bra vändningar. Många verkar ha satt ett lågt betyg för att den är pro-AI och jag undrar hur i hela friden man kan tolka den så. Då kan man ju omöjligt ha sett hela filmen. För mig är den varken eller, utan faktiskt hyfsat nyanserad.


På Letterboxd hade den 2,46 i genomsnitt (beräknat på 114 936 betyg).
På IMDb hade den 6,2 i genomsnitt (beräknat på 41k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på söndag: Månsken och mozzarella

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Det har varit en jobbig vecka, med mycket att göra på jobbet, men nu ska det nog ha lugnat ner sig lite där. Vädermässigt har det varit fantastiskt, även om jag inte har varit ute och njutit av det så mycket. Fotmässigt går det sakta framåt (🙂), men nu börjar de saker som kräver en användbar fot att närma sig så jag hoppas att jag inte förstör foten i min iver att den ska bli bra. Snabbt.

Läsningen har gått undan, till och med snabbare än vad jag hade hoppats på. Tegelstenen från förra veckan (Det svarta trädet) läste jag ut igår och eftersom jag försöker passa in majs första bok med en hotellweekend så behövdes ännu en oplanerad. Valet föll på Månsken och mozzarella av Christoffer Holst. Något mysigt och upplyftande är vad jag hoppas på.

Min smakebit är bokens början:

Sussie Sand är faktiskt bara femtiotre, men hon har en inre ålder på åttiotvå. Så känns det i alla fall när hon ligger platt som en pannkaka på den oskottade uppfarten till sitt gamla, faluröda artonhundratalshus i Orbaden. Inte bara inombords förresten, utåt sett också. Kanske är inte ansiktet så slitet, men allt under halsen känns uråldrigt. Det värker i armarna, i benen, i ryggen.

Kommande böcker maj 2026

Jag höll på att strunta i det här inlägget den här månaden, eftersom Bokus plötsligt ändrat på sitt gränssnitt och det numer inte går att hitta böcker som inte har släppts än. Jag provade på Adlibris i stället och där kunde man faktiskt hitta några, men lätt var det inte. Och många blev det inte heller. Om det beror på att det inte släpps så många eller på att de inte går att hitta låter jag vara osagt. Trist är det i vilket fall som helst.

Rivaler i Rom av Anders de la Motte & Anette de la Motte
Genre: Kriminalroman
Serie: Mord under solen (3)
Antal sidor: 480
Utgivningsdatum: 2026-05-26
Förlag: Bokförlaget Forum

Från Adlibris
En svensk regissör och hans stjärnor reser till Rom för att låta sig inspireras av drottning Kristinas mytomspunna liv inför en kommande storfilm. Men efter rundturer bland romerska ruiner, Vatikanens skatter och Cinecittàs filmkulisser står det klart att gruppen bär på både spänningar och hemligheter, och glamouren avbryts tvärt då ett lik hittas i ett av Roms mest praktfulla palazzos.

I den eviga staden, som genom årtusenden färgats av rivalitet och maktkamp, dras reseledaren Lara Belmonte och historieläraren Hugo Lind återigen in i ett dödligt mysterium. Någonstans under den italienska solen gömmer sig en mördare.

Han är så produktiv och jag är ohjälpligt efter i läsningen av hans böcker, men ha dem vill jag.

---

Semesteridyllen av Anna Alemo
Genre: Feelgood
Serie: Stänkvik (3)
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2026-05-21
Förlag: Karat Förlag

Från Adlibris
Efter en skandal som skakar om inredningsbranschen återvänder Lovisa till barndomsorten Stänkvik i Blekinges skärgård. Hon har förlorat både jobbet och mannen hon älskade och hoppas att tankarna ska klarna när hon slipper storstadens rampljus.

Stugan hon ska bo i saknar dock både charm och trygg elförsörjning. Dessutom stör grannarna i tid och otid, och vissa badar gärna nakna från hennes brygga. Stänkvik visar sig vara betydligt livligare än hon minns, och nyfikna blickar hotar att avslöja Lovisas hemlighet.

När gamla vänner, nya bekantskaper och en mager katt letar sig in i hennes liv börjar Lovisa hitta tillbaka till sig själv. Men frågan kvarstår: ska hon stanna vid de solvarma klipporna eller återvända till storstaden?

Det här är en serie som jag verkar ha missat, men Blekinge skärgård lockar som miljö.

---

Turistchefen som gick över gränsen av Christina Olséni & Micke Hansen
Genre: Mysdeckare
Serie: Ingalill från Ystad (1)
Antal sidor: 327
Utgivningsdatum: 2026-05-12
Förlag: Bokförlaget Forum

Från Adlibris
Ystads kommundirektör Berit Hult och turistchefen Fabian Falk bjuder in till en påkostad konferens på Ystad Saltsjöbad med temat Tillsammans för framtidens Österlen. När Fabian lanserar sin storslagna plan att flytta Österlens gränser, spricker leendena snabbare än bubblorna i konferensens välkomstchampagne. Dagen därpå hittas han död på sitt hotellrum.

Journalisten Ingalill Johannesson ger sig in i jakten på sanningen med sitt anteckningsblock i ena handen och en biskvi i den andra. Vid sin sida har hon nollåttan, den unge kollegan Carl-Gustaf Ramel, alltid ivrig att vara till lags.

Medan polisen famlar i blindo söker Ingalill svaret på vem som är beredd att mörda för att till varje pris behålla Österlens gränser intakta.

Jag har bara läst en bok av den här duon, men den gav mersmak.

---

Det yttersta mörkret av Christoffer Holst
Genre: Mysdeckare
Serie: Cilla Storm (5)
Antal sidor: 250
Utgivningsdatum: 2026-05-05
Förlag: Lovereads

Från Bokus
Sommaren närmar sig och på Bullholmen i Stockholms skärgård grönskar det i kolonilunden. Kriminaljournalisten Cilla Storm har äntligen fått lite grönare fingrar, men pojkvännen Adam längtar efter ett större torp på landet och Cilla inser att detta kanske blir sista sommaren på Bullholmen. I samma veva driver en segelbåt in mot hamnen efter en stormig natt. Ombord hittas den drygt sextioåriga Viveca Gyllenström död.

Cilla börjar nysta i Vivecas död och snart undrar hon om den kan vara kopplad till de ökända Gyllenströmska morden på 1960-talet – då herr Gyllenström och hans husa hittades mördade i familjens våning på Strandvägen. Tillsammans med Rosie, Cillas pensionerade väninna med näsa för mysterium, inleds jakten på sanningen om familjen Gyllenström. Men den visar sig snart vara mörkare än någon av dem kunnat ana ...

En femte del! Ett måste.

Läsplanering maj 2026

Årets bästa månad är snart här. Flera extra dagar ledigt och många timmar på tåg och besök i två olika städer är det tänkt att bli. Förutsatt att min fot är med på att gå. Planeringen är i alla fall gjord lite efter de besöken, så det blir ett par böcker på streamingtjänsten. Jag drar till och planerar in fem stycken, men hoppas som vanligt på ännu fler.

• När du inte finns av Emma Olofsson.
• Ingen mans land av Jan Guillou. Finish That Series. Hyllvärmare.
• Neuromancer av William Gibson. Boktolva. Hyllvärmare.
• Snöängeln av Anki Edvinsson.
• En sång för de döda Stuart MacBride. Finish That Series. Hyllvärmare.

Nyss - Nu - Nästa v17

Ett meme som väldigt ofta förekommer på Instagram är Last - Now - Next. Nu inför jag det på min blogg, under namnet Nyss - Nu - Nästa. Varannan torsdag kommer jag att lägga upp det här inlägget, som då varvas med Hett i hyllan övriga veckor.

Nyss: Skugga över Slagtjärn av Cilla Börjlind och Rolf Börjlind. Nionde delen i serien om Rönning & Stilton. Även om nu Stilton inte är med speciellt mycket i den här boken. Olivia har blivit mer som hon var från början och faktiskt ganska svår att tycka om nu, igen. Men det är ändå en bra bok.

Nu: Det svarta trädet av Tana French, som är en fristående bok och inte en del av Dublin Murder Squad. En väldigt långsam historia, som en bit in även blir lite mystisk.

Nästa: Månsken och mozzarella av Christoffer Holst, eftersom det är dags för något mer upplyftande. Med massor av god mat. Tänker jag.

Bok: Kast med liten kniv av Sara Kadefors

Författare: Sara Kadefors
Titel: Kast med liten kniv
Genre: Drama
Antal sidor: 319
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 mars 2026




Första meningen: Vi bor i ett hus som är större än andras, men inuti luktar det konstigt och lutar så att man blir sjösjuk.

Baksidetext
NU: Jonas bor med fru och barn utanför Göteborg. Det går bra för firman och han hinner vara både engagerad pappa och idrottstränare. Allt är i det närmaste perfekt. Tills en sen natt då han råkar få höra ett samtal. Efter det är ingenting sig likt. Smärtan från det förflutna dyker upp igen med dubbel kraft.

DÅ: Han hänger med halvkriminella kompisar, stämplas som mindre vetande i skolan och blir nertryckt hemma av sin smarta storasyster. Den enda han kan vara sig själv med är Rebecka, som inte bryr sig om vad andra tycker och tänker. En dag händer det ofattbara och hela tillvaron kastas omkull. Efter det stänger han dörren om sig själv och kastar knivar i väggen medan tiden passerar.

Nu håller allt som hans liv är uppbyggt kring återigen på att rämna. Kanske måste han göra upp med det gamla för att en dag kunna leva fullt ut?

Min kommentar
En bok som har stått i evigheter i min hylla är Kast med liten kniv. Något som faktiskt är märkligt. Jag har ju läst och gillat tre andra böcker av henne. När vi skulle tillbringa helgen i trakten av Landvetter, där boken alltså (mestadels) utspelar sig så tyckte jag att det ju kunde vara en lämplig bok att läsa just då.

För mig var det här en mycket intressant läsupplevelse. En del av det beror säkert på att jag växte upp i de här trakterna, ungefär samtidigt som Jonas och hans kompisar. Det var spännande att se allt ur ett Landvetter-perspektiv och jag känner igen så mycket. Men jag hade ingen aning om att vi från Hällingsjö sågs som mindre värda. Eller att Landvetter-kidsen var så hemska. Trots att vi gick ihop i skolan hela högstadiet.

Historien berättas i två olika trådar, en nu och en då (början av 80-talet, tror jag). Vartannat kapitel får de olika trådarna och vi får se allt genom Jonas ögon. Ofta, när det är uppdelat så här, så blir jag förvirrad och/eller tycker bättre om den ena berättelsen. Så är det inte här. Allt är glasklart och båda tidsepokerna är lika intressanta.

Jonas. Denna sorgliga spillra till människa. Han är så trasig. Det är svårt att sätta ord på, men det började nog redan när han var liten. Hans föräldrar brydde sig aldrig om vad han gjorde eller kände. De var inte ens där när han behövde dem. Hans far var nog till och med narcissist. Det kan vara det som gjorde honom till en konflikträdd empatilös person med mindervärdeskomplex, i alla fall byggde grunden. Allt som är jobbigt och stör ordningen skyfflas undan och göms i en mörk vrå, bakom lås och bok. Det tas aldrig fram i ljuset. Jag känner verkligen med Jonas och jag känner även igen mitt tonåriga jag i hans tonåriga jag.

Jag tror inte att barndomstraumat ensamt var orsaken till allt det dåliga. Jonas var ju undfallande och osäker redan innan det hände, men så klart satte det djupa spår. För även detta gömdes undan och bearbetades aldrig. Som jag ser det så är Jonas stora problem att han försöker vara någon han inte är. Både som ung och som vuxen. Han gör aldrig något för sin egen skull, för att han vill eller känner för det. Han har ingen aning om vem han är och verkar aldrig ens ha funderat på det. Att vara någon utan förankring i ens jag kan liksom aldrig bli bra. Allt han gör är sådant som han tror får honom att framstå som en god människa (som vuxen då, som ung vill han bara smälta in). Han påtalar gärna hur duktig han är också. Sedan undrar han varför ingen gillar honom. De flesta av oss känner ju om någon är äkta och vill kanske helst inte umgås med de som inte är det.

Lite så här var det att växa upp på 70- och 80-talet. De flesta av oss lämnades, som det anses nu, vind för våg. Jag tror inte någon av oss reflekterade över det. De flesta av oss klarade oss riktigt bra och växte upp till självständiga individer. Sedan fanns det ett fåtal, som Jonas, som led i tysthet. Den allmänna åsikten var nog att man inte kunde må dåligt när man var ung.

Kast med liten kniv är en berörande historia. Nattsvart. I stort sett utan hopp. Det är väl egentligen först på de allra sista sidorna som man kan uppleva att det blir något ljusare. Kanske.

På Goodreads hade den 3,35 i genomsnitt (beräknat på 194 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Kast med liten kniv: Kajsas bokblogg, Bokdivisionen och Booze'n'Books

Tisdagstrion: Fjällbacka

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Fjällbacka

Helt omöjligt ju. Platsen är typ ockuperad av Camilla Läckbergs serie och på senare tid även Åsa Hellbergs. Den tredje boken får alltså bli lite långsökt.

1. Den självklara ettan i det här temat måste ju vara Camilla Läckbergs serie om Erica Falck och Patrik Hedström. Första delarna är faktiskt inte speciellt bra, även om nu den allra första, Isprinsessan, faktiskt hamnade på Time Magazines lista över tidernas 100 bästa spänningsromaner. Här har jag läst alla utom den senaste, tolfte delen.

2. Åsa Hellberg har varit modig och också placerat sin handling i Fjällbacka i serien Systrarna i Fjällbacka. Böckerna sägs vara baserad på kvinnoöden i Åsa Hellbergs egen släkt. Dessa har jag inte läst, men jag tror att jag vill det. Inte utan min syster är i alla fall första delen.

3. Då tar vi den långsökta sist. Vid hamnen i Fjällbacka finns ett torg som heter Ingrid Bergmans torg. Hon besökte tydligen ofta Fjällbacka. Hennes memoarer, Mitt liv, som jag inte har läst, får bli den tredje boken.

TV-serie: Slow horses #5 (2025)

Titel: Slow horses
Originaltitel: Slow horses
Säsong: 5
Genre: Thriller
Skapad av: Will Smith, Mick Herron
TV-bolag: Apple TV
Skådespelare: Gary Oldman, Jack Lowden, Tom Brooke, Aimee-Ffion Edwards, Christopher Chung
Premiär: 2025-09-24
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 48 min
Såg den på Apple TV+ 6 april - 11 april 2026




Handling
Technörden Roddy Hos nya flärdfulla flickvän väcker misstankar bland kollegorna. När en rad allt märkligare händelser sprider sig över staden får Slow Horses i uppdrag att ta reda på kopplingarna. Lamb vet att spionvärldens regler för självbevarelse gäller.

Min kommentar
Det behövdes ännu en serie i väntan på alla avsnitt i andra serier. En som är extremt snabbtittad, eftersom det är omöjligt att bara se ett enda avsnitt, är Slow horses. Något av det bästa som erbjuds, tycker jag. Femte säsongen var ingen besvikelse.

Precis som vanligt så startar allt direkt, man kastas rätt in i händelserna. Här finns ingen startsträcka att tala om. Tempot är egentligen inte jättehögt, men det händer något hela tiden. Det gäller att vara på tårna.

Lamb är ju fortfarande favoriten och limmet som håller ihop allt. Han är så äcklig, men jag bara älskar honom. Han är så vass, som en japansk sabel. Snacka om att skenet kan bedra. Personligen så tycker jag att han är med för lite den här säsongen. Stackars River gäller även den här säsongen. Han är förmodligen den bästa agenten av dem, men han verkar alltid ha otur.

Roddy Ho får en betydligt större och viktigare roll här. Jag har inget minne av att han var både korkad och ett svin i de två böcker jag har läst, men det kan vara så att jag har blockerat det. Han är i alla fall vidrig på riktigt. Lika irriterande som ljudet när man drar kritan/naglarna på svarta tavlan (vilket kanske inte betyder något alls för yngre). Inga försonande drag där. Även Coe får en större roll, men han är fortfarande lika mystisk och lite creepy.

Nick Mohammed gör en lysande insats som borgmästare. Att samtidigt se honom i sjuttonde säsongen av Taskmaster ställde dock till det lite i huvudet. MI5:s chef Whelan är så inkompetent att det nästan är osannolikt. Och hans ego gör att han är vansinnigt lättmanipulerad. Man skulle kunna tycka att serien är en uppvisning i olämpliga chefer, men där Lamb är äcklig, men vass, så är Whelan bara ... ja, inkompetent.

Intrigen är lika smart och vindlande som vanligt. Allt som händer och sägs är viktigt inget är obetydligt. Det blir väldigt tydligt i slutscenen.

Slow horses är så löjligt bra. både spännande och rolig. Jag kan inte alls förstå varför inte fler böcker i serien har översatts. Det är obegripligt. Två nya säsongen är redan bestämda, dock med en annan manusförfattare. Det gör mig lite orolig.



På Trakt.tv har serien 4,2 i genomsnitt (beräknat på 7,8k betyg).
På IMDb har serien 8,3 i genomsnitt (beräknat på 146k betyg).
Jag ger säsongen 4,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Eternity (2025)

Titel: Eternity
Originaltitel: Eternity
Genre: Dramakomedi
Regissör: David Freyne
Manus: Patrick Cunnane, David Freyne
Skådespelare: Miles Teller, Elizabeth Olsen, Callum Turner, Da'Vine Joy Randolph, John Early
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 114 min
Serie: -
Såg den på Apple TV+ 21 mars 2026





Handling
Efter döden kommer vägvalet där alla måste besluta hur de ska tillbringa sin evighet. För Joan innebär det ett val mellan hennes långtida make Larry och hennes första kärlek Luke, som dog när de var nygifta.

Min kommentar
Eftersom jag trodde på genreklassningen på gårdagens film och inte alls fick någon komedi så letade jag upp en annan film som är klassad som komedi, som dessutom har ett väldigt högt betyg på filmsajterna. Eternity lät som en lite annorlunda historia också, så vi hade ganska stort hopp om att det här var filmen vi behövde.

Idén med att välja EN evighet, för att sedan stå ut med den i ... ja, en evighet då ... känns inte särskilt lockande. Alla evigheter var så nischade att man skulle ledsna efter bara några veckor och då har man väldigt lång tid kvar. Knutpunkten var i alla fall en kul grej.

Första halvan är faktiskt ganska underhållande, med en viss charm. Sedan blir det mest tjafs och samma likadant. Ett ganska stort problem är att filmen är på tok för lång, speciellt med tanke på att det inte är mycket bevänt med handlingen, ens från början. Det blir mest rundgång ett tag.

Elizabeth Olsen spelar över å det grövsta. Hon verkar inte ha något mellanläge alls. De andra är hyfsat bra. Jag blev ganska förvånad över Callum Turner dök upp, som jag, bland annat, har sett i The Capture (där han var mycket bättre). Favoriten är Joans AC (Afterlife Coordinator), Ryan. Även Larrys AC, Anna, är kul. Hos dem kan man ana ett uns av ironi.

Det är något med upplägget och/eller valet som skaver rätt mycket. Jag vet faktiskt inte vad, men det kröp i hela kroppen ibland. Det förtog nog en hel del. Tanken är alldeles säkert god, om man ville visa att en relation är så mycket mer än den himlastormande förälskelsen i början. För mig är det här mer drama än komedi och det som eventuellt var tänkt att vara roligt blev mest plumpt och/eller hysteriskt.

Eternity är egentligen en förfärlig historia, om vad som tycks som ett omöjligt val. Så, nej, rolig var den inte. Kanske fnittrade jag till sammanlagt tre gånger. Jag har en, obekräftad, känsla av att yngre gillar den mer och jag tänker inte motivera varför. Görs det inga roliga filmer längre? Jakten på en rolig komedi går vidare!


På Letterboxd hade den 3,71 i genomsnitt (beräknat på 656 253 betyg).
På IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 51k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på söndag: Det svarta trädet

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Våren är här på riktigt och jag har hört att magnoliorna blommar. Jag får försöka ta mig in till stan för att se, de är ju så vackra. Foten fortsätter att långsamt bli bättre. Den här veckan har jag varit ute på 3 stycken (drygt) 500-metersrundor. Med kryckor då, men i alla fall. Det finns hopp nu.

Alla böcker jag hade planerat för april är utlästa och då kommer det jobbiga med att välja fritt. Till slut föll valet på Det svarta trädet av Tana French. En bok som har stått i hyllan i över sex år. Av Tana French har jag läst flera böcker tidigare, hela Dublin Murder Squad-serien, som den här boken inte hör till.

Min smakebit är bokens början:

Jag har alltid betraktat mig själv som en i grund och botten lyckligt lottad person. Jag menar inte att jag tillhör dem som utan vidare vinner flera miljoner euro på lotto eller kommer några minuter för sent till ett flyg som sedan störtar och där ingen överlever. Det jag menar är att jag har lyckats ta mig igenom livet utan att råka ut för den där vanliga sortens motgångar som man ofta hör talas om. Jag blev inte slagen som barn eller mobbad i skolan. Mina föräldrar skilde sig inte eller dog eller hade missbruksproblem och om de någon gång grälade så var det på ett väldigt städat sätt. Jag har inte haft någon flickvän som var otrogen, åtminstone inte så vitt jag vet, eller som gjorde slut på något dramatiskt sätt. Jag har aldrig blivit påkörd av en bil, aldrig råkat ut för någon värre åkomma än vattkoppor och aldrig ens behövt ha tandställning. Inte för att jag gick omkring och tänkte på de här sakerna särskilt ofta, men när jag någon gång gjorde det kände jag mig alltid väldigt nöjd med hur bra allting gick för mig.

Bok: Angelz av Mons Kallentoft

Författare: Mons Kallentoft
Titel: Angelz
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 303
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Herkules 10
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 mars 2026




Första meningen: Ska jag dö nu, tänker Zack Herry och stirrar in i pistolmynningen som riktas mot hans huvud.

Baksidetext
Två gängtoppar fritas i en spektakulär aktion med hjälp av militära drönare. Kort därefter drabbas en åklagare och en minister av koordinerade sprängattentat mitt i Stockholm. Har gängen bokstavligt talat förklarat krig mot samhället?

Zack och hans team får uppgiften att leda en omfattande utredning som skakar samhället i sina grundvalar. Landet går samtidigt mot ett riksdagsval där opinionen svänger fram och tillbaka i takt med att utredningen byter spår. Är det verkligen gängen som tappat alla spärrar, eller ligger andra motiv bakom händelserna? Då Zack kommer allt närmare lösningen blir också han själv och hans familj en måltavla. Vilket pris ska han behöva betala för att kunna ta det här i mål?

Min kommentar
När jag tar med en serie i min Finsh That Series-utmaning så är det en ganska säker garanti för att det ska släppas ytterligare en del. Så hände även med Herkulesserien, eller Zackserien som den bytte namn till i samband med förlagsbytet. Jag tyckte det var lika bra att göra ännu ett försök att läsa klart och la till Angelz i ovan nämnda utmaning i år. Än så länge har jag inte sett att det är någon ny del på gång.

Min förvirring var ganska stor, särskilt i början. Det står datum angivna och boken utspelar sig hösten 2025. Men ... det påstås vara valår. Det är det inte förrän i år, 2026. Sådana elementära saker bör man kanske ha så att de stämmer överens med verkligheten. Tycker jag. I övrigt så är den aktuell, i den mening att den handlar om gängkrig och makthungriga politiker.

Den känsla av trovärdighet som fanns i de sex första böckerna saknas, mer eller mindre. Här har grundhistorien ett drag av trovärdighet, men som vanligt så försvinner den i storslaget episka händelser. Vilka ju är ett signum för den här serien och än mer så sedan Kallentoft började skriva böckerna utan medförfattare. Precis allt överdrivs.

Även karaktärerna har tappat en del, tycker jag. Nu är de mest brickor i ett spel och saknar nästan mänskliga drag. Åtminstone de drag som gör att jag kan känna empati och sympati. Ett av de största problemen, för mig, är de olika personernas ältande. Speciellt Zack och hur orolig han är för familjen. Inte det faktum att han tänker på det (vem skulle inte göra det?), utan att det sätts ord på det. Många ord. Som dessutom inte stämmer med mina ord. Alltihop blir bara krystat och jag skulle föredra om jag fick känna mina egna känslor.

Kapitlen är korta och snabba, det händer mycket. Tempot är skyhögt. Förutom när vi då gör de här djupdykningarna ner i någons ältande. Fokus ligger på makt och rikedom. Precis som det brukar och jag känner mig ganska mätt på det. Dock är det något som är annorlunda i den här boken. Nästan som om Kallentoft har bytt politisk åsikt.

Förväntningarna på Angelz var låga, eftersom jag var ganska besviken på förra delen. Kanske är det en av anledningarna till att jag tycker att denna är bättre. Trots allt jag har gnällt på. Jag tvekade lite om betyget, men den var ju spännande och det var svårt att lägga ifrån sig boken, så den får det högre.

På Goodreads hade den 3,22 i genomsnitt (beräknat på 88 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Angelz: DAST Magazine

Det kom en bok!

I mars kom det inga nya böcker till mig, men april hade inte ens kommit halvvägs innan en efterlängtad bok ramlade in.

Förlaget Swedish Zombie ger ut antologier med jämna mellanrum, samtliga ingående i 13 svarta sagor. De senaste har alla blivit crowdfundade på Kickstarter och jag har givetvis varit med och hjälpt till. Den senaste, Skymningsvärld, är inget undantag. Nu har den äntligen kommit! Den här upplagan har mönstrade snittytor och är numrerad 🙂 Tyvärr upptäckte jag för någon vecka sedan att jag fortfarande hade två olästa, så dem får jag ta tag i innan jag ger mig i kast med denna.

Hett i hyllan #529

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje varannan under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi tar ett stort kliv en månad framåt, till slutet av mars 2024.

Dirt town av Hayley Scrivenor syntes en hel del när den kom och överraskande nog så ramlade den ner i min brevlåda.

Trots att "alla" tycktes läsa den för två vårar sedan så lyckades jag undvika att få veta vad den egentligen handlar om. Jag har förstått att det är en debut och en deckare, eller eventuellt en thriller. Och att den är från Australien. Noga räknat så är det faktiskt ganska många saker som talar för den. Ganska tunn är den också, bara lite drygt 300 sidor. Kanske dags att läsa den.

Så här står det på baksidan:

En tryckande fredagseftermiddag i småstaden Durton - som av stadens barn fått smeknamnet Dirt Town - lämnar de bästa vännerna Ronnie och Esther skolan tillsammans. Tolvåriga Esther kommer aldrig hem. Ronnie bestämmer sig för att till varje pris hitta henne. Hon har en plan, och Lewis ska hjälpa henne. Esther kan bara inte vara död, det vägrar hon tro.

Kriminalinspektör Sarah Michaels vet däremot vad folk är kapabla till. Hon vet att människor i svaga ögonblick kan drivas till att göra saker de inte trodde var möjliga. Även Lewis tror att Esther kan vara död. Men han kan inte berätta vad han såg den där eftermiddagen vid floden utan att avslöja sin egen hemlighet.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Den hedervärde mördaren av Jan Guillou

Författare: Jan Guillou
Titel: Den hedervärde mördaren
Genre: Thriller
Antal sidor: 402
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Carl Hamilton 5
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 1990 (min) 1991
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 mars 2026




Första meningen: Hakkorset hade skurits in i bröstet på honom innan han dog.

Baksidetext
I en villa utanför Norrköping blir en 85-årig före detta general af Klintén brutalt mördad. I offrets bara bröst finns ett hakkors och bokstäverna ED inristade med kniv. Är det en vettvillings blinda raseri? Eller är det en noggrant planerad och iskallt utförs hämndeakt? Kommissarie Rune Jansson vid Norrköpingskriminalen leder mordutredningen och brottas med dessa frågor.

Så inträffar ytterligare ett mord, denna gång i Uppsala. Offret är en pensionerad amiral, också i 85-årsåldern. Inte bara Rune Jansson utan även underrättelsetjänsten börjar undra över de båda morden. Har de ett samband? Har de med dessa gamla militärers förflutna att göra? Berör de militära säkerhetsfrågor? Chefen för OP 5, Samuel Ulfsson, beordrar Carl Gustaf Gilbert Hamilton - alias Coq Rouge - att undersöka fallet.

Rune Jansson å ena sidan och Carl med avsevärd assistans av Joar Lundwall och Åke Stålhandske å andra sidan, söker enträget efter sanningen. I gamla, under 40 år hemligstämplade och nyligen frisläppta, arkiv finns mycket att hämta. Joar och Åke gör många häpnadsväckande upptäckter och får därigenom all anledning att demonstrera sina specialkunskaper - inte minst under en extraordinär och dramatisk final vid norska ishavskusten.

Min kommentar
Det var dags att ge sig på femte delen om Carl Hamilton, Den hedervärde mördaren. Även den här boken hade sambon med sig i boet, så jag behövde inte ge mig ut på jakt efter denna heller.

Här finns inga terrorister. Inga utländska spioner. Inte särskilt mycket action. Inte heller så komplicerad intrig, den är betydligt rakare och egentligen mer en ordinär deckare. Den handlar om en särdeles skamfylld tid i svensk historia; andra världskriget. Jag skäms på riktigt när jag läser och då var jag inte ens med. Det här lärde vi oss inte i skolan.

Det enda som egentligen är tillkrånglat är språket, emellanåt. Ibland är kommentarerna så otroligt mitt i prick (fortfarande, efter drygt 25 år) att det blir riktigt roligt. De där små sylvassa nålsticken gör han så bra, Guillou. För att i nästa ögonblick ge sig in i långrandiga förklaringar av både det ena och det andra. Med en betydande mängd krusiduller.

Guillous SÄPO-hat fullkomligt osar ut från sidorna och det är så mycket att det bara blir patetiskt. Jag tycker ju inte att vare sig den militära underrättelsetjänsten eller den "riktiga" polisen var speciellt smarta heller, som inte kunde förstå sambandet mellan då och nu. Ingen så mycket som nuddade vid det som var svaret. För alla andra torde det ha varit solklart. Även Expressen omfattas av Guillous brinnande hat, verkar det.

Mest fokus, känns det som i alla fall, får Hamiltons otrohet. Om det tycker jag inte. Jag vägrar att kalla det affär, för det här är så mycket, mycket värre. Än värre är det att det känns som att det är meningen att man ska tycka synd om honom. Tycka att det han gör är rätt och självklart. Han får vara hur mycket hjälte han vill, men vilket kräk han är. Jag klarar när han mördar, ljuger och spionerar, men detta blir för mycket för mig.

Här finns en del verkliga, mer nutida, händelser som jag kommer ihåg, som Ebbe Carlsson-affären (1988). Den var ju i allra högsta grad aktuell när boken skrevs, nu tillför den en riktigt bra tidsstämpel och gör det hela lite mer verkligt. Det enda jag känner mig tveksam till är att man skulle slösa bort elitsoldater på ett gräva i dammiga arkiv.

Den hedervärde mördaren är både utdragen och långsam, men samtidigt intressant. Mycket om detta visste jag redan, men en hel del var nytt för mig. Och ja, jag är helt säker på att de historiska uppgifterna är helt korrekta.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,47 i genomsnitt (beräknat på 961 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Dem hedervärde mördaren: Läsfåtöljens bokblogg

Tisdagstrion: Antiken

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Antiken

Japp. Nu är det dags att vara långsökt.

1. Iliaden av Homeros är väl den enda i trion som inte är krystad. Förmodligen så behöver den ingen presentation. Jag läste den under en resa till Grekland, vilket jag tyckte var passande. Och förmodligen enda sättet att ta mig igenom den.

2. Den gömda skatten av Clive Cussler läste jag så tidigt (1992) att jag ännu inte hunnit tröttna på hans böcker. Upprinnelsen är att det berömda biblioteket i Alexandria år 391 e Kr sätts i brand på den romerska kejsarens order. Men en lite grupp män vågar trotsa kejsarens order och lyckas i hemlighet föra de mest värdefulla skatterna i säkerhet. De göms i ett främmande avlägset land, i underjordiska grottor djupt undan världen ögon ... Själva boken utspelar sig dock 1991.

3. Mons Kallentofts Herkulesserie baseras löst på de antika berättelserna om halvguden Herkules. Zack är den första delen, där Zack introduceras som en modern, trasig halvgud. Temat kretsar kring att röja upp i en korrupt och mörk storstadsmiljö, likt Herkules rensning av Augeas stallar.

Film: Jay Kelly (2025)

Titel: Jay Kelly
Originaltitel: Jay Kelly
Genre: Drama
Regissör: Noah Baumbach
Manus: Noah Baumbach, Emily Mortimer
Skådespelare: George Clooney, Adam Sandler, Riley Keough, Grace Edwards, Stacy Keach
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA, Storbritannien
Längd: 133 min
Serie: -
Såg den på Netflix 20 mars 2026





Handling
En känd skådespelare reser genom Europa tillsammans med sin manager. Under resan konfronterar de båda tidigare beslut, prövar sina relationer till familj och vänner och ställs inför frågan vilket arv de lämnar efter sig, vilket gör att deras vänskap sätts på prov i oväntade sammanhang.

Min kommentar
I tre veckor blev filmen Jay Kelly av olika anledningar uppskjuten, men till slut var det dags att se den. Jag kan inte påstå att jag hade koll på vad det skulle vara för typ av film, men ordet komedi förekom flera gånger så det lockade. Och George Clooney.

Det här var inte alls den film jag förväntade mig, eftersom jag då fokuserade på "komedi". Speciellt rolig är den dock inte. Snarare tragisk och då inte ens tragikomisk. Kanske har jag aldrig reflekterat över hur en filmstjärnas liv kan tänkas se ut. Tänk att betyda så mycket för så många okända människor och i stort sett, i det här fallet, inget alls för sin familj.

Scenerna där Kelly tittar tillbaka på viktiga händelser i sitt liv gillar jag. Det kan nog vara det bästa sätt jag har sett att ordna tillbakablickar på. De scenerna sa mest om honom, tycker jag. Det jag gillade allra minst var det han gjorde mot sin yngsta dotter. Ett så grovt intrång i min integritet och mitt privatliv hade jag aldrig förlåtit någon. Inte ens min far.

Den ena karaktären efter den andra dyker upp. Och försvinner. Ofta utan att göra något avtryck alls. Vilket väl ganska tydligt visar hur Jay Kelly ser på människorna runt sig. Han behandlar andra som statister, vars enda uppgift är att serva och supporta honom.

För mig blir det lite som att George Clooney spelar sig själv. Något som han ju så klart är bäst lämpad för och gör bäst av alla. Jag kan inte tänka mig någon annan i den rollen. Adam Sandler håller sig väldigt lugn och det är egentligen honom jag känner allra mest med.

Filmen är på tok för lång, minst en halvtimme hade lätt kunnat ha skalats bort. Handlingen räcker definitivt inte till drygt två timmar och väldigt mycket känns som att bli skriven på näsan. Jag tror att alla förstår hur ensam Jay Kelly är. Den enda "vän" han har är en som tar 15% av hans inkomst, men som i gengäld får sätta sitt eget liv på paus. Hans manager.

Jay Kelly spretar väldigt mycket, åt alla tänkbara håll. Som att den inte riktigt kunde bestämma sig för vad den ville vara och visa. Den är, trots allt, en fin berättelse om hur de val vi gör påverkar oss och de runt omkring oss. Vissa val är oåterkalleliga och, förmodligen, oförlåtliga.


På Letterboxd hade den 3,32 i genomsnitt (beräknat på 189 339 betyg).
På IMDb hade den 6,5 i genomsnitt (beräknat på 38k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på söndag: Vendetta

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Även den här veckan var ju en kortvecka. Något alla veckor borde vara om du frågar mig. Vädret har varit strålande, men jag har inte varit ute en enda sekund. Min onda fot har visserligen blivit marginellt bättre, men vi har en läskig trappa som man måste gå i för att komma ut. Ner är inga problem, men upp går sämre. De senaste gångerna jag var ute så höll jag på att ramla baklänges när jag kommit högst upp. Så nu går jag inte i den alls.

Läsningen i april har gått undan och jag har nu börjat på Vendetta av Jan Guillou, sjätte delen om Carl Hamilton. Det är så intressant, men även tudelat att läsa de här böckerna. Han skriver så omständligt, men ibland är han galet rolig. Den här boken finns filmatiserad, en gammal film från 1995. Jag vet att jag har sett den och som jag minns det så tyckte jag att den var bra.

Min smakebit är sida 246:

På fjärde dagen kom för första gången en stunds lugn över honom. Han hade med feberaktig intensitet genomkorsat Palermo på jakt efter lämpliga platser och områden för allt det som skulle komma. Mest hade han rört sig till fots och systematiskt utvidgat sin lokalkännedom i området kring Via Roma och hotellet, han hade också genomsökt hotellet sena nattimmar på gränsen mot gryningen, och han hade tvingat sig till att öva bilkörning ut och in i staden. Snart skulle han ställa undan bilen, snart skulle det bli omöjligt att röra sig i dagsljus.

Bok: Vi två av Andy Jones

Författare: Andy Jones
Titel: Vi två
Genre: Drama
Antal sidor: 303
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The two of us
Översättare: Åsa Brolin
Serie: -
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 mars 2026




Första meningen: Folk frågar: Hur länge har ni varit tillsammans?

Baksidetext
Fisher och Ivy har bara varit ett par i nitton dagar. Båda har haft förhållanden tidigare, men de vet båda två att det är annorlunda den här gången: De är ämnade för varandra. Att de egentligen vet väldigt lite om varandra känns mindre viktigt.

Men under det kommande året, en period då deras liv förändras oåterkalleligt, upptäcker Fisher och Ivy att det är en sak att bli förälskad och en helt annan att fortsätta vara förälskad.

Min kommentar
För ganska många år sedan nu så läste jag Problemet med Henry och Zoe, som verkligen fick mig på fall. Så klart ville jag läsa mer av Andy Jones, och köpte hans debut, Vi två. Det har ju tagit mig några år, men i år la jag till den i min Vi möts igen-utmaning och nu har jag äntligen läst den.

Den här boken är en fin djupdykning i hur det kan bli. En relation som på många sätt börjar i slutet. Man kan säga att hela boken är ett worst case scenario, som ändå får ett bra avslut. På något ytterst besynnerligt sätt. Trots allt sorgligt.

Allt berättas ur ett manligt perspektiv, vilket ju inte händer alltför ofta i den här typen av bok. Det är väldigt uppfriskande och faktiskt realistiskt. Det finns en del drama, men helt utan dramaqueen-inslag. Det passar mig utmärkt.

Ivy känns både blasé och avståndstagande. Hon verkar inte alls lika kär. Eller sympatisk. Vi får ju egentligen aldrig veta vad hon tänker och känner och får i stort sett lära känna henne samtidigt som William, eller Fisher som han kallas. Sedan förändras en del av mitt sätt att se på henne, när hon delar med sig av det som både Fisher och jag tyckte var viktigt. Men faktum är att Ivy hela tiden känns nästan kall och ganska självupptagen. Medan Fisher är tålamodet självt och otroligt kärleksfull och omtänksam. Jag skulle nästan vilja säga att hon inte förtjänar honom. Åtminstone så är det mycket svårt att förstå varför han är så kär i henne.

En dos manlig vänskap får vi också och den är riktigt fint beskriven. Ett annat par får vi också lära känna. Jag undrar om inte El och Phil är mina favoriter här. Deras liv påverkar mig mycket i alla fall. Och så har vi ju Ivys bror Frank. Han är helt gränslös. Han respekterar i alla fall inte andras gränser. Så kan man ju inte bete sig. Även om man nu råkar vara ett syskon som behöver någonstans att bo.

Den stora grejen här är nog sorgen. Visst är det så att det som händer här även händer i verkligheten, men det är så obeskrivligt sorgligt. Sorgen är väldigt fint skildrad. Inte ett dugg påträngande eller närgånget och utan att skriva mig något på näsan. Det är precis den distans som gör att jag känner den tydligt.

Vi två är inte alls lika humoristisk och charmig som Problemet med Henry och Zoe, utan är en helt annan typ av bok. Jag gillar (kräver) svärta, speciellt i feelgood, som jag definitivt inte skulle kalla detta. Nu med facit i hand. Här är det mörka verkligen becksvart. Ändå ger den mig lite hopp. Märkligt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,52 i genomsnitt (beräknat på 2 990 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Vi två: Bina's books, Fru E:s böcker och hyllan (engelsk utgåva)