Bok: Och så levde de lyckliga av Lucy Dillon

Författare: Lucy Dillon
Titel: Och så levde de lyckliga
Genre: Feelgood
Antal sidor: 516
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The secret of happy ever after
Översättare: Ann Björkhem
Serie: Longhampton 4
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 februari 2026




Första meningen: Michelle Nightingale stod i sin nya butik och försökte tänka ut ett bra namn på den.

Baksidetext
När Anna får ta över den lilla övergivna bokhandeln i Longhampton går hennes dröm i uppfyllelse. Dessutom får hon annat att tänka på än maken Phil, de tre aviga bonusdöttrarna och deras hyperaktiva dalmatiner. Snart är hennes butik fylld av böcker med hisnande berättelser om kärlek, äventyr, hemliga trädgårdar och borttappade hundar. Ändå fattas något i Annas liv för att hon ska få den riktiga lyckokänslan. Annas perfektionistiska väninna Michelle, med sin blomstrande inredningsaffär, har stora planer för framtiden. Men när mörka hemligheter från det förflutna dyker upp och katastrofen hotar att slå sönder tillvaron, är det slut på alla romantiska drömmar. De två väninnorna kommer att tvingas att fatta livsavgörande beslut.

Min kommentar
När jag hade läst samtliga planerade böcker för februari så var det väldigt mycket månad kvar så jag var tvungen att hitta något passande att läsa. Eftersom jag kände att behovet av ljust och glatt var i det närmaste akut och att det inte gjorde något om boken var tjock, så valde jag Och så levde de lyckliga.

Väldigt ofta så stör jag mig på att delar i en serie kallas fristående och nästan alltid är det rent fel. När det gäller de här böckerna så är det dock sant. Alla utspelar sig i samma samhället, men det är andra människor. Naturligtvis så förekommer det enstaka gästspel av karaktärer som varit med i tidigare böcker, men då endast som bifigurer.

Som en riktigt bra feelgood ska ha så finns det en rejäl dos svärta här. Det är två tragiska historier som presenteras. Och en hel del relationsproblem. Den historia som gör mig mest arg är Annas. Inte bara för att hennes man beter sig som ett egoistiskt svin, utan också för att Anna är så undflyende och självutplånande. Man måste ställa krav, eller åtminstone berätta hur man känner. Hon borde ha tagit både Phil och styvdöttrarna i kragen och förklarat en del för dem. Anna gör allt jobb, men har absolut ingenting att säga till om. Alla bara kräver saker av henne. Hon är som ett obetalt tjänstehjon. Nu kan jag ju tycka att hennes besatthet av bebisar inte känns riktigt hälsosam, men jag kan helt klart förstå hennes känsla av att ha blivit lurad. Alldeles oavsett det så gör man ändå inte som hon gjorde.

Karaktärerna är inte många, så man kommer dem ganska nära. De är relaterbara allihop. Det är inte alltid jag förstår mig på hur de agerar, men jag kan ändå på något sätt förstå det. Till en viss gräns. Precis som vanligt i Lucy Dillons böcker så är det en del hundar med också. Nu är ju jag en kattmänniska i första hand, men jag är även svag för hundar. Speciellt när de har egna personligheter, som de har här.

Bokhandeln förtjänar ett eget omnämnande, tycker jag. Jag älskar den och hade så gärna besökt den. Den är mycket personlig och lite överallt finns det små kort med korta tankar, som människorna i samhället har skrivit, om böckerna. Dessa citat om verkliga böcker inleder också varje kapitel. Det är ett mycket trevligt grepp. Lite märkligt är det att endast äldre litteratur nämns och nästan bara barn- och ungdomsböcker. Jag har nog rent generellt svårt att se dagens ungdomar läsa Enid Blyton. Lite trist är det, men en bagatell i det stora hela.

Mängden romantik är precis lagom. Framför allt så är den inte av den himlastormande instalove-sorten. Den är placerad i baksätet, men ändå närvarande. Det passar mig utmärkt. Då är den kvinnliga vänskapen mer framträdande och eftersom det är en ovanlig ingrediens i böcker så uppskattar jag den. I vissa delar så är boken väldigt förutsägbar. I andra inte alls.

Med genren så kommer ett lyckligt slut, Och så levde de lyckliga är inget undantag. Det var precis vad jag behövde. Trots sitt omfång, drygt 500 sidor, är den förvånansvärt snabbläst. Kombinationen hundar och böcker är ju en bra kombination och överträffas egentligen bara av katter och böcker. Det enda som lämnar en lite bitter eftersmak är att de läsande karaktärerna ser de icke-läsande personerna som sämre människor. Jo, det gör de faktiskt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,95 i genomsnitt (beräknat på 5 196 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Och så levde de lyckliga: Bokstunder, Carolina läser och Life according to Liza