Smakebit på söndag: Det svarta trädet

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Våren är här på riktigt och jag har hört att magnoliorna blommar. Jag får försöka ta mig in till stan för att se, de är ju så vackra. Foten fortsätter att långsamt bli bättre. Den här veckan har jag varit ute på 3 stycken (drygt) 500-metersrundor. Med kryckor då, men i alla fall. Det finns hopp nu.

Alla böcker jag hade planerat för april är utlästa och då kommer det jobbiga med att välja fritt. Till slut föll valet på Det svarta trädet av Tana French. En bok som har stått i hyllan i över sex år. Av Tana French har jag läst flera böcker tidigare, hela Dublin Murder Squad-serien, som den här boken inte hör till.

Min smakebit är bokens början:

Jag har alltid betraktat mig själv som en i grund och botten lyckligt lottad person. Jag menar inte att jag tillhör dem som utan vidare vinner flera miljoner euro på lotto eller kommer några minuter för sent till ett flyg som sedan störtar och där ingen överlever. Det jag menar är att jag har lyckats ta mig igenom livet utan att råka ut för den där vanliga sortens motgångar som man ofta hör talas om. Jag blev inte slagen som barn eller mobbad i skolan. Mina föräldrar skilde sig inte eller dog eller hade missbruksproblem och om de någon gång grälade så var det på ett väldigt städat sätt. Jag har inte haft någon flickvän som var otrogen, åtminstone inte så vitt jag vet, eller som gjorde slut på något dramatiskt sätt. Jag har aldrig blivit påkörd av en bil, aldrig råkat ut för någon värre åkomma än vattkoppor och aldrig ens behövt ha tandställning. Inte för att jag gick omkring och tänkte på de här sakerna särskilt ofta, men när jag någon gång gjorde det kände jag mig alltid väldigt nöjd med hur bra allting gick för mig.