Bok: Benvittring av Johan Theorin

Författare: Johan Theorin
Titel: Benvittring
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 409
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ölandskvartetten 5
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 september 2023




Första meningen: Gerlof Davidsson tog en lång paus innan han gick in i rummet.

Baksidetext
En man dör i ett stenras på en ödslig öländsk strand. På marken har han hunnit lägga en krans av rosor. När polisen Tilda Davidsson lyfter på kransen hittar hon benrester från en man som sist sågs i livet tillsammans med hennes 86-årige släkting, skepparen Gerlof. Gerlof är sjuklig och kraftlös, men måste ändå ta reda på varför en gammal tragedi ännu skapar rädsla och hat. Hat så starkt att mordet på stranden bara är början.

Min kommentar
Den här serien skulle bara bestå av fyra böcker, var det sagt (därav Ölandskvartetten). Döm om min förvåning när det då plötsligt annonserades en femte del, åtta år efter den förra. Jag är inte den som är den så jag skaffade Benvittring när den kom, så klart. I år kände jag att det kunde vara dags att läsa den och tog med den i min Finish That Series-utmaning.

Nattfåk var den första jag läste, trots att den är andra delen, och ingen av de jag har läst efter den har klarat jämförelsen på något bra sätt. Det gäller även denna, även om den är bättre än förra boken, Rörgast, men den har mycket långt kvar till Nattfåk. Jag saknar nog allt som gjorde Nattfåk så bra och som Theorin gör så bra. I den hade han en förmåga att få in folktro och sägner så att det blir alldeles särskilt spännande. Även om jag nu, mer eller mindre, har slutat förvänta mig övernaturligt/folktro så finns det inte ett spår av det här. Tyvärr.

Drömmen hade ju varit att läsa denna på Öland, men dit bar inte vägarna i år. Faktum är att det för min del hade kunnat vara mycket mer Öland, både av miljö och den där speciella mystiken. Nu blir det bara en ordinär deckare. Inklusive en huvudkaraktär som hamnar i livsfara och motiv som kan härledas femtio år tillbaka i tiden.

Gerlof är ett mycket trevligt återseende, jag tycker så mycket om denna knarriga gamla man. Han är en speciell karaktär, som genuint bryr sig om sina medmänniskor. Han är nästan den enda som känns mänsklig. Rent generellt så gillar jag inte privatpersoner som lägger sig i polisens arbete. Speciellt inte om den enda anledningen till att de får information är att de är släkt med polisen. Som i det här fallet. Det Tilda gör gillar jag inte alls. Det är så många fel, på så många sätt.

Här har polisen mer än ett fall att jobba med samtidigt och det känns ju trovärdigt. Även om det blir lite spretigt. Fantasilöst nog så hör fallen ihop. I alla fall på sätt och vis. Det känns både långsökt och konstruerat. Jag har så svårt att tro att så många skulle kunna vara tysta så länge.

Benvittring lunkar på, lugnt och stillsamt. Det är inte blodigt och actionfyllt utan egentligen ganska trivsamt. Den tar aldrig tag i mig på riktigt, men jag tapper heller aldrig intresset. Det är ändå härligt med en 80+ i en huvudroll, som visar att bara för att kroppen är trött så behöver inte huvudet vara det. Och tro det eller ej, men nu har det faktiskt kommit ytterligare en del, den sjätte i kvartetten alltså. Om jag ska läsa den? Så klart.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,66 i genomsnitt (beräknat på 701 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Benvittring: malins bokblogg, hyllan och deckarlogg.

"Rörgast" av Johan Theorin

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 453
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ölandskvartetten 4
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 juni 2015






Första meningen: Gerlof Davidsson gick ut den sexåriga svenska folkskolan när han var fjorton år, och till sjöss som jungman två år senare.

Baksidetext
Mitt i natten bultar en pojke på den gamle skepparen Gerlof Davidssons dörr. Pojken, som kommit staplande över stranden, beskriver ett skepp fyllt av döda eller döende sjömän, och en galen man med yxa. Så inleds högsäsongen på norra Öland, en het, tryckande period då tusentals turister kommer för att fira midsommar på ön. Men bland besökarna finns en hemvändare som kommit för att utkräva betalning för en mycket gammal skuld. Efter sig i sommarnatten lämnar han död och skräck. Det är bara Gerlof som börjar misstänka vem hemvändaren är, och varför han vill hämnas på en hel släkt. Och det är bara Gerlof som mött personen förut - i ungdomen. De båda stod vid en nygrävd grav på kyrkogården och hörde plötsligt ett knackande ljud från kistan...

Min kommentar
Jag kanske har fattat fel, men jag har fått för mig att Ölandskvartetten marknadsförts som mystisk med en dragning åt spökhållet. Nattfåk är hittills den enda som det har stämt på och det kan ha påverkat min bedömning av de andra tre.

När jag börjar läsa så undrar jag nästan direkt var det övernaturliga är, det finns inte ens några tendenser åt det hållet. Jo, kanske om man är tolv år, men det var det längesedan jag var. Det är synd att Theorin verkar ha tappat bort den biten, det var ju den som gjorde Nattfåk så bra.

Tempot är långsamt, trots de korta kapitlen och det är lätt att förstå vad som hänt och vad som kommer att hända. Och vilka de skyldiga är. Det hela känns lite ljummet, jag dras aldrig in i berättelsen för det finns egentligen inget som jag är nyfiken på. Det är varken kusligt, mystiskt eller läskigt. Egentligen inte heller speciellt spännande. Det enda som får mig att fundera är när Sven och Aron åker till Stockholm för att utvandra till Det nya landet. Där blir jag faktiskt lite lurad och överraskad. Bra tvist där.

Karaktärerna är mestadels väldigt tunna och konstiga. En del förstår jag inte ens varför de är med. Som Lisa. Hon tillförde absolut ingenting. Inte heller Jonas pappa Niklas hade behövt vara där. De enda som känns som riktiga människor är Jonas och Gerlof, även om också de fattar underliga beslut.

Det är inte heller så mycket Öland som jag skulle ha önskat, eftersom halva handlingen utspelar sig i ett annat land. Det är lite tråkigt att en viktig karaktär mer eller mindre försvunnit. Theorins beskrivningar av det öländska har ju varit halva behållningen i de andra böckerna.

Slutet gillar jag inte alls. Själva upplösningen blir lite för mycket och ligger farligt nära ett Hollywood-slut. Och varför ta död på [spoiler]John Hagman. Det var ju bara sorgligt. Och om man nu tog död på John så kunde väl även Gerlof ha fått dö[/spoiler]. Rörgast är ändå bättre än både Skumtimmen och Blodläge, men Nattfåk har den långt kvar till.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 (beräknat på 324 betyg).
På Goodreads hade den 3,54 i genomsnitt (beräknat på 324 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Rörgast: Lotten, hyllan och Bokdamen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Blodläge" av Johan Theorin

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 405
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Utmärkelser: -
Serie: Ölandskvartetten 3
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (första) 2010 (min) 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhylla
Utläst: 22 januari 2012

Första meningen: Per Mörners vänsterhand var sönderbränd, hans revben var brutna och blicken blöt och suddig, men känseln i hans kropp fanns fortfarande kvar.
Sista meningen: Framför Per vreds låset plötsligt om, och dörren öppnades.

Baksidetext
Våren har kommit till Öland. Vid kanten av det övergivna stenbrottet i byn Stenvik har två enorma lyxhus byggts under vintern. I skuggan av dem hukar stenhuggarnas vindpinade baracker.

I påsktid, när snön smält, flyttar nya invånare till stenkusten. En av dem är Per Mörner, som ärvt en gammal stenhuggarstuga och hoppas få vara ifred för sin hjärtlösa far. En annan är Vendela Larsson, uppvuxen på ön och tillbaka som vuxen med en enda önskan; att få möta älvorna på alvaret igen och be om deras hjälp. Här finns också den gamle skutkaptenen Gerlof Davidsson som återvänt till barndomsbyn för att njuta av vårsolen, kanske för sista gången.

Allt Gerlof vet om sina nya grannar är att de har byggt sina hus mellan trollen som sägs bo nere i stenbrottet och älvorna som dansar ute på alvaret. Gränslinjen mellan dem går vid det röda stråket i kalkstensklippan, blodläget, och det har alltid fört olycka med sig.

Min kommentar
Jag är lite besviken. Här hade jag väntat mig en spökhistoria med det öländska alvaret som scen och vad får jag? Jo, en ordinär deckare. Den var inte dålig på något sätt, men jag börjar fundera och undra varför jag fått för mig att Theorin skriver spökhistorier. Jag vill att han ska skriva som Nattfåk, den älskade jag.

Theorin har också använt sig av ett beprövat "trick" inom filmens värld, att börja i slutet. Det funkar sådär i en bok. Det är hyfsat enkelt att klura ut vad som ska hända, eftersom man ju faktiskt redan fått en stor del av slutet berättat för sig. Det mesta är ganska förutsägbart och jag blir inte överraskad eller förvånad en enda gång.

Vendela och hennes man Max är ett underligt par, där jag retar mig fördärvad på Max. Den dryge "författaren" som egentligen inte verkar kunna någonting, utan det är frun som fixar allt. Men munläder har han och han skryter vitt och brett om allt han gör. Det andra paret, Kurdins, är om möjligt ännu underligare och dem får man knappt veta något alls om. I bästa fall kan man säga att författaren "planterat" dem. Per, ensamstående halvtidsfar till tvillingar har också en otroligt jobbig och ganska osympatisk far, som Per avskyr och knappt umgåtts med alls. Ändå tycker Per att det är viktigare att ta hand om sin far och flänga runt och jaga skuggor i hela södra Sverige än att vara med sin svårt sjuka dotter på sjukhuset. Vilket ju gör att Per heller inte är så väldigt sympatisk.

Deckardelen och mystikdelen hålls väldigt avskilda från varandra och vävs inte ihop på något sätt, det är helt enkelt två olika trådar. Själva kriminalhistorien är en mordbrand i Pers fars företagsbyggnad. Och varför Per får för sig att gräva i den röran fattar jag inte. Inte heller förstår jag hur Per kan luska fram saker som inte ens polisen kan ta reda på. Det "mystiska" inslaget ska då vara älvorna, som Vendela tror så benhårt på. Egentligen blir det aldrig speciellt läskigt, ruskigt eller spökligt, jag tycker det framgår ända från början vad det handlar om.

Trots att jag saknar det mystiska, gåtfulla och spökliga så är det ändå spännande. Theorin har en förmåga att berätta en historia så man hela tiden vill veta mer. Men jag hoppas verkligen att fjärde delen blir lite mer lik Nattfåk, jag vill ha mysrys.

Boktipset estimerade betyg var 3.6, jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Blodläge: Eli läser och skriver, ...med näsan i en bok... och En bok om dagen.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Skumtimmen" av Johan Theorin

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 396
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ölandskvartetten 1
Utgivningsår: (första) 2007 (min) 2008
Förlag: Månpocket






Första meningen: Muren var byggd av stora och runda stenar av gråvit lav, och den var lika hög som pojken.
Sista meningen: Men om någon senare frågade honom hur begravningen av den lille pojken hade varit, skulle Bengt Nyberg kunna svara att den hade känts ljus och värdig och fridfull, som - ja, som en sorts avslutning.

Baksidetext
En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke på norra Öland utan några som helst spår. I dagar och veckor letar familjen, polisen och frivilliga efter honom.

Mer än tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat samtal från sin far, sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han har fått ett brev utan avsändare med posten. Brevet innehåller en liten pojkes sandal.

Julia återvänder motvilligt till barndomens ö och sin åldrige far. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann.

Ändå finns det de som har sett Nils Kant. Han sägs ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I Skumtimmen.

Min kommentar
Även i den här boken har vi två olika berättare, den ena berättelsen sker i nutid och skrivs i imperfekt. Den andra berättelsen är då följaktligen dåtid och den berättas i presens. Jag har aldrig funderat på det här, men nu känns det ju lite som att det är ett vanligt berättargrepp. Jag har ett lite tudelat förhållande till böcker som har två berättelser, men jag tror att det är mest positivt. Om det görs på ett bra sätt. Som i Skumtimmen.

Jag, som aldrig brukar gilla miljöbeskrivningar, blev riktigt sugen på att åka till Öland, Visserligen har jag varit där tidigare och till och med åkt runt hela ön, men jag tror jag skulle titta med andra ögon nu, på ett bra sätt. Ödsligheten fullkomligt hoppade ur boken och slog mig i huvudet. Det gjorde han bra, Theorin.

Persongalleriet var precis lagom stort, det går alltså att skriva en bra historia utan att blanda in mer än ett 20-tal människor. Utan att för den skulle göra den skyldige för tydlig. Även om jag var den på spåren, men tyckte att det skulle bli ett för jobbigt slut. Det gjorde han också bra, Theorin.

Tempot var långsamt. För det mesta passade det historien, men ett tag i mitten tyckte jag att allt bara gick i stå. Jag kom inte framåt alls, allting bara stod och stampade, men det satte lite mer fart igen efter ett tag.

Slutet ja, det blev så där jobbigt som jag inte ville tro. Ett extra plus för att det var, trots allt, lite oväntat i en bokvärld full av lyckliga och tillrättalagda slut.

Något som gjorde mig lite förvirrad var att jag inte visste när "nu" var. Jag fick för mig att jag i början av boken läste tidigt 90-tal, men det kunde jag inte hitta igen när jag letade (i eftertexten står det mitten av 90-talet). För mig är det viktigt att det anges tydligt när "nu" är, om det inte är riktig nutid, vilket betyder när boken skrevs, runt 2007-2008 i detta fall. Ingenting stämde för mig vad gäller priser och användnig av mobiltelefoner. Det var lite störande, men överkomligt.

Jag har tidigare läst Nattfåk av Johan Theorin f.bl (före blogg) och den gillade jag så mycket att den fick en fyra i betyg. I Skumtimmen saknar jag det som skrämde mig i Nattfåk. Inget spökligt, rysligt eller mystiskt. Bara en sörjande mamma, hennes gamle far och en försvunnen pojke. Inte så bara kanske, boken var bra, men den var lite för "lagom".

Boktipset estimerade betyg var 4.6, jag ger den 3.0.

Andra som bloggat om Skumtimmen: Boktradition, Bokgalleriet och Boktoka.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Skumtimmen av Johan Theorin.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.