Bok: Dödens klackar av Tina Frennstedt

Författare: Tina Frennstedt
Titel: Dödens klackar
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 431
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Cold Case 5
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 juni 2025




Första meningen: Regnmolnen hänger tunga på natthimlen och Mia tänker att det är märkligt mörkt och höstlikt ute för att vara maj.

Baksidetext
David Landström är på väg mot sitt stora genombrott som dragqueen när han blir brutalt mördad i sitt hus på Sandhammaren. Tolv år senare är Österlenmordet fortfarande ouppklarat.

När en journalist som granskar fallet blir skjuten bestämmer sig Tess Hjalmarsson, chef för Skånes Cold Case-grupp, för att det är dags att utreda mordet på nytt. Tess och hennes sidekick Marie Erling befinner sig snart mitt i en dramatisk utredning med en gärningsman som verkar fullständigt hänsynslös.

Till sin stora förvåning ärver Tess samtidigt ett stort hus i Stockholm, och inser förskräckt att sambon Sandra kanske vill lämna Österlen för huvudstaden.

Min kommentar
Ibland går läsningen så snabbt att jag plötsligt sitter med massor av månad kvar när alla planerade böcker är utlästa. Juni har, hittills, varit nästan extrem med det. Eftersom jag är ganska dålig på att läsa nya böcker så tänkte jag att det kanske vore bra att plocka en av dem jag köpt i år. Då kom jag osökt att tänka på Dödens klackar, femte delen i serien Cold Case.

I den här boken har det skett ett mord vid Strandhammaren, en av Sveriges vackraste stränder. Mer kontrast än så blir det inte. Miljön i de här böckerna är inget annat än fantastisk. Det känns alltid extra bra när jag känner igen mig och kan se det framför mig. Som, till exempel, Strandhammaren och det skumma området bakom Malmö C. Extra bra blir det när man får tips på restauranger, så det fick helt enkelt planeras in en tur till Tomelilla och Tinas lille Danmark. Den gjorde vi förra helgen och det besöket avlöpte väldigt väl.

Som vanligt, eftersom det ju faktiskt är ett kallt fall, så finns det två tidstrådar här. En 2012 med allt som leder fram till mordet på David och en 2024, som är "nu". Maj 2024 i Malmö så är det oerhört svårt att missa Eurovision och allt pådrag som det drog med sig och det blir en extra krydda när man själv var i stan vid ett par tillfällen då och upplevde allt ståhej. Bland annat busskyltarna som visade Douze points i stället för Ej i trafik. Precis som det nämns i boken (jag tyckte det var jättekul, men karaktären Marie var inget fan).

Jag vet inte hur det är med dig, men jag vet inte speciellt mycket om den här världen, drag-världen. Hår dras man in i den, både på gott och ont. Skildringen av den här världen känns trovärdig, med både bra och mindre bra sidor.

Fokus ligger på utredningen, men lite privatliv blir det ju. På en lagom nivå. Det är ju svårt att helt separera jobb och fritid, det finns ju liksom inga vattentäta skott där emellan. Ibland rinner det ena över i det andra. Något som inte brukar vara ett problem i dessa böcker är att polisen inte gör ett bra jobb. Detta är den första boken hittills där jag reagerar på att polisen inte ställer rätt frågor. Eller specifikt en fråga. Det var den första som dök upp i mitt huvud, men alla missar att ställa den. Lite märkligt, med tanke på de ibland ganska långsökta andra frågorna de ställer. En rejäl blunder, om du frågar mig.

En av de bättre sakerna med dessa böcker är att huvudpersonen Tess är en helt vanlig person. Det är hon fortfarande och det känns tryggt att läsa om människor som inte gör de mest underliga och ologiska saker, bara för att handlingen kräver det. Den dynamiska duon är återförenad här, Marie är tillbaka. Hon har lugnat sig lite, men hon är fortfarande Tess motsats. Lite Carsten blir det också, men bara väldigt lite. De övriga, som var med i CC-gruppen tidigare, lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag hoppas att jag får träffa både Adam och Rafaela igen. En som jag dock inte behöver träffa igen är Ola Makkonen. Om det inte är så att han vid det tillfället får en rejäl uppsträckning av någon chef. då kan jag tänka mig det.

Dödens klackar är precis som de andra böckerna i serien välskriven och spännande. Den enda nackdelen med att ha läst den är att jag nu får vänta väldigt länge på nästa bok. Kommer det ens en nästa bok? Det hoppas jag verkligen för jag är inte klar med Tess och de andra.

Avdelningen för olika funderingar:
Var blev egentligen den där BOPS-bilen av när Tess och Marie var vid fyren? Den nämndes flera gånger, till och med samma dag på samma tur, men plötsligt så var den inte med. [spoiler]Varför i hela friden är det ingen som ens kommer på tanken att fråga om vem som är Filips pappa? Det var det första jag tänkte på. Och visst borde väl Filip ärva Ester nu? Han är ju en släkting, om David var en släkting.[/spoiler]

På Goodreads hade den 3,41 i genomsnitt (beräknat på 76 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Dödens klackar: Tofflan, DAST Magazine och Deckarlogg

Bok: Sista bilden av Tina Frennstedt

Författare: Tina Frennstedt
Titel: Sista bilden
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 430
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Cold case 4
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 24 oktober 2023




Första meningen: Telefonen dog.

Baksidetext
En ung kvinna försvinner spårlöst när hon är på väg hem från en utekväll i Köpenhamn. Sex år senare dyker ett foto av henne upp på nätet. Hon sitter i en okänd bil, med rufsigt hår och stressad blick. Kort därpå läggs en ny bild ut, denna gång på en kvinna som varit försvunnen i sjutton år. Deras öden vävs oväntat samman med en känd skådespelerskas flytt till Österlen.

Tess Hjalmarsson, chef för Skånes Cold Casegrupp, har tvingats bort från sin tjänst på grund av ett misstag. Men när profileraren Carsten Morris ber om hennes hjälp kastas hon in i den dramatiska utredningen kring bilderna och de försvunna kvinnorna.

Min kommentar
I augusti, när jag fick Sista bilden, som är fjärde delen, från förlaget, så hade jag bara läst den första boken i serien. Eftersom jag är jag så ville jag ju läsa dem i ordning, vilket betydde att jag fick göra ett litet race. Lyckligtvis så är detta väldigt bra böcker, så det var inte speciellt betungande.

Tina Frennstedt faller inte i en enda deckarfälla enligt mig. Det är så otroligt skönt med en deckare som fokuserar på polisarbetet. De privata problemen finns där, men bara i bakgrunden, och det kommer in på ett mycket naturligt sätt och på en bra nivå. Det känns också oerhört uppfriskande med en polis som känns "normal". Helt utan knepiga och överdrivna egenskaper (som oftast passar dåligt med en polis) bara för att vara "intressant". Jag önskar att alla bokpoliser var sådana. Och äntligen en författare som använder prologen på ett korrekt sätt, tycker jag. Med händelser som utspelar sig innan boken egentligen börjar. Inte efter.

Miljön är en som jag kanske inte känner till in i minsta detalj, men jag är bekant med många av platserna som nämns. Jag uppskattar alltid när jag känner igen mig. Till och med Österlens berömda/ökända (vinter)väder får vara med.

Fallet i den här boken är nog det mest långsökta av de som förekommer i böckerna i serien, men inte på något sätt osannolikt. Mycket ovisst var det också. Det enda jag egentligen var säker på var vem det inte var. Även om jag en sekund eller två funderade över en persons motiv när h*n dök upp första gången. Det visade ju sig att detta var gärningspersonen, men då hade h*n försvunnit från min radar för längesedan.

Det härliga samarbetet mellan Tess och Marie saknas helt i den här historien och jag saknar det. Mycket. Den dynamiken lämnar ett stort hål, men det fylls ganska bra av andra. Adam Wikman och hans roll i serien funderar jag fortfarande på. Vad är egentligen planen för honom? Någon borde det väl finnas? Om jag ska komma på något som eventuellt stör mig så är det faktiskt den där fågeln. Där suckade jag nog lite.

Som vanligt i den här serien så hämtar Sista bilden en hel del inspiration från verkligheten, inte bara vad gäller själva fallet. Även podden, helt utan någon tanke på etik eller moral, känns igen. Samtliga fyra böcker har varit mycket välskrivna och det gäller både intrig, miljö, karaktärer och upplösning. Om du missar den här serien, skyll dig själv. Nu är min enda undran när nästa bok kommer.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,76 i genomsnitt (beräknat på 58 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Sista bilden: Bokstunder, Kapprakt och Tofflan

Bok: Skärseld av Tina Frennstedt

Författare: Tina Frennstedt
Titel: Skärseld
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 370
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Cold Case 3
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 september 2023




Första meningen: Det sticker till i näsan och kittlar i halsen.

Baksidetext
En mordbrännare sätter skräck i de boende på Österlen. På offrens utbrända hus hittar polisen siffror som man tror förövaren målat dit, och en överlevande kvinnas berättelse ger kriminalinspektör Tess Hjalmarsson en flashback till ett fall hon misslyckats med i början av sin karriär. Tillsammans med kollegan Marie Erling och profileraren Carsten Morris jagar Tess en gärningsman besatt av hämndbegär. Snart hotas även Tess egen trygghet tillsammans med den nya kärleken i huset på Österlen. Det förflutna har kommit ikapp henne och hon själv verkar stå på mordbrännarens lista.

Min kommentar
Eftersom jag fick fjärde delen i serien för ett tag sedan så ville jag ju läsa ikapp innan jag gav mig på den och Skärseld är tredje boken. Vilket gör att jag faktiskt är i fas redan. Lyckligtvis så är ju detta böcker som det inte tar emot det minsta att läsa. Hennes sätt att närma sig/tänka på anhöriga är fantastiskt.

Detta är väldigt annorlunda böcker, om man jämför med en "vanlig" deckare. Här läggs mycket fokus på offer och anhöriga i stället för på förövaren. Jag gillar det. Och det lyser igenom i allt huvudpersonen Tess motiv till varför hon sysslar med det hon sysslar med. Hennes sätt att närma sig/tänka på anhöriga är fantastiskt. Hon är en mycket sympatisk huvudkaraktär.

Jag älskar verkligen miljöerna i de här böckerna. Beskrivningarna är på helt perfekt nivå, men det kan ju bero på att jag har varit på många av platserna och känner igen mig. Kanske ger det inte så mycket om man inte har varit där, men det förhöjer verkligen min läsning när jag får en tydlig bild i huvudet.

Ett år, ungefär, har gått sedan förra boken så det har hänt en del i livet. Eftersom vi nu befinner oss i oktober 2020 så är det dags för Covid även i den här historien. Pandemin får bara figurera i bakgrunden och jag tycker det är bra gjort.

Tess har jag ju redan nämnt och att jag gillar henne. Marie, hennes kollega, är hennes motsats, i mångt och mycket. Det är helt omöjligt att inte tycka om en sådan ... frimodig ... karaktär. Med två så olika personligheter blir det härligt dynamiskt. Ett ständigt givande och tagande. Helt klart är det för lite Carsten i denna, en mycket udda karaktär som jag uppskattar. Tyvärr tycker jag nog att det blir för mycket fokus på privatliv här, alla personliga problem stjäl uppmärksamhet från utredningen. Som det inte blir speciellt mycket av.

För första gången i den här serien, tror jag, så är det dags för den personliga inblandningen. Något jag inte alls är så förtjust i, men det må vara hänt en gång. Dessutom känns den här inblandningen hyfsat naturlig. Det är även första gången som jag direkt har kunnat peka ut förövaren. Motiv och liknande var dock höljt i dunkel. Men det var det nog för samtliga, utom just för förövaren. Jag har ju lite dåligt minne när det gäller detaljer, men visst har det varit så i samtliga tre böcker att ett nytt fall har hängt ihop med det gamla? Att det liksom är det nya som fått det gamla att ta fart? I så fall är det märkligt.

Skärseld är kanske inte renodlad nagelbitande spänning, men det är ett ständigt driv framåt och det är ett nöje att läsa. Även den här historien bygger på ett verkligt, ouppklarat fall, men jag lyckas inte hitta vilket. Bränder är i alla fall något som skrämmer mig, mycket. Det ger så klart en extra nerv. Starten på boken är fruktansvärd i det avseendet.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,74 i genomsnitt (beräknat på 457 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Skärseld: Nilmas bokhylla, Kapprakt och Tofflan

Bok: Väg 9 av Tina Frennstedt

Författare: Tina Frennstedt
Titel: Väg 9
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 422
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Cold case 2
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 1 september 2023




Första meningen: Max kastade en hastig blick bakåt, trampade på och lyssnade efter motorljudet.

Baksidetext
En kontroversiell konstnärinna hittas död vid Stenshuvud fyr på långfredagsmorgon. I anslutning till liket upptäcker man en märklig lera som visar sig vara identisk med den som fanns på brottsplatsen utanför Ystad där den unge pianisten Max Lund mördades för 15 år sedan. När kriminalinspektör Tess Hjalmarsson, även kallad supersnuten, tillsammans med kollegan Marie Erling tittar närmare på fallen hittar hon inga uppenbara kopplingar mellan offren men nyheten startar en kedja av dramatiska händelser på Österlen. Samtidigt börjar en tvåbarnsmamma misstänka att hennes man inte är den hon trodde att han var.

Min kommentar
Förra våren läste jag första delen i den här serien och blev så förtjust att jag genast köpte de två nästkommande delarna. Risken var nog att de skulle råka ut för samma öde som i stort sett alla böcker göra i det här hemmet, att de får stå olästa i många år. Om det inte en dag hade kommit ett meddelande på Instagram, med en fråga om jag möjligtvis ville ha den fjärde delen. Eftersom jag gärna (så gott som alltid) läser serier i ordning så var det ju bara att ta tag i Väg 9, andra delen alltså.

Miljön här är så lockande att jag faktiskt, dagen efter att jag läst ut boken, gjorde en utflykt till Österlen och till och med färdades en liten bit på väg 9. Det är onekligen speciellt. Här är det inte bara Malmö och Österlen, utan även Lund får vara med lite och också Östarps gästis, som tyvärr inte finns längre. Eller i alla fall inte just nu. Det som gör miljöerna så bra, för mig, är att det inte förekommer några detaljerade beskrivningar av den.

Det är ganska många karaktärer med, men det blir inte rörigt. Det enda jag märker är att jag får lite svårt att hålla isär Tess och Marie. De börjar nästan låta likadant, trots att det är så väldigt olika. De kompletterar varandra på ett bra sätt och de blir en dynamisk duo. Rafaela finns, tyvärr, fortfarande bara i bakgrunden, vilket för övrigt gäller även Adam Wikman. Är de påläggskalvar eller vad är tanken?

I de här böckerna verkar fokus ligga på utredning och det är väldigt lite fokus på privatliv. Precis som jag vill ha det. Så klart är det svårt att undvika personliga problem, men det finns lagom mycket av dem. Tillräckligt för att huvudpersonerna Tess och Marie ska få lite bakgrund. Förutom poliserna så får vi även följa Max, det gamla mordoffret, de sista dagarna innan han blir mördad. Det förekommer också en okänd, som bara kallas för Hustrun, och ett par gästspel av andra, nya mordoffer. Trots morden så är detta varken en bloddrypande eller speciellt våldsam historia.

Det har gått ungefär ett år sedan förra boken och skjutningarna som "inte var så farligt" då har blivit ett stort problem. Lite som i verkligheten alltså. Det blir ju gärna så när man stoppar huvudet i sanden. Jag tycker om att samhällsproblem får ta plats, utan pekpinnar och utan att någon enkel lösning presenteras. Det trycks en hel del på hur viktigt det är att klara upp gamla fall. Att de anhöriga behöver det, men framför allt att de har rätt till ett avslut. De anhöriga som beskrivs här behandlas på ett mycket respektfullt sätt.

En annan sak som jag verkligen, verkligen uppskattar är att det här är första deckare på typ evigheter där huvudpersonen inte är personligt inblandad och inte heller försätts i livsfara, Så befriande och helt fantastiskt.

Väg 9 är inspirerad av mordet på Niklas Elmberg i Lund 1991, som fortfarande är olöst. Detta är ingen fallstudie eller gissningslek om det fallet, utan en helt annan historia, det är nog ett bra val att göra det helt fiktivt och bara använda det riktiga fallet som inspiration. Och nej, böckerna är inte fristående. Så klart kan man läsa den ena utan den andra, men fristående är de inte. Det är en serie.

Avdelningen för olika funderingar:
Fick man veta varför Max cyklade där han egentligen inte borde ha cyklat om han var på väg hem? Jag kan inte komma ihåg det.

På Goodreads hade den 3,76 i genomsnitt (beräknat på 713 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Väg 9: Bokstunder, Tankar från en samlares hjärna och Tofflan.

Bok: Försvunnen av Tina Frennstedt

Författare: Tina Frennstedt
Titel: Försvunnen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 412
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Cold Case 1
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 april 2022




Första meningen: Orkanen Rut dundrade in mot den skånska kusten.

Baksidetext
En 19-årig kvinna försvinner en sommarnatt på Österlen. Fallet blir aldrig uppklarat. Sexton år senare härjar en dansk serievåldtäktsman i Malmö. Till en början famlar polisen i mörkret, men ett DNA-spår gör att man kan dra kopplingar till det gamla försvinnandet.

Tess Hjalmarsson, kriminalinspektör och chef för Skånes cold case-grupp, tar sig an fallet. Hon brinner för att utreda gamla fall och att slutligen kunna ge anhöriga svar på vad som egentligen hände.

Parallellt kämpar Tess med sitt ganska misslyckade privatliv och en barnlängtan som ser ut att gå i kras efter att flickvännen har lämnat henne.

Min kommentar
Jag har nog alltid gillat att läsa böcker som utspelar sig i bekanta miljöer (där jag bor eller vistas tillfälligt) så när Försvunnen (utspelar sig i Malmö och på Österlen) släpptes i början av 2019 blev jag genast sugen. Några veckor efter släppet så lottades boken ut (tillsammans med ytterligare två böcker som utspelar sig i Skåne) Och jag vann. Sedan rönte den ju samma öde som så många andra böcker som flyttar hem till mig. Den står oläst i hyllan. När vi för ett tag sedan åkte på en hotellweekend i Trelleborg så tyckte jag att det var nära nog och den fick åka med mig.

Jag känner mig nog lite grinig när jag klagar på att början av boken är väldigt detaljerad. Det känns som att författaren försöker få in så mycket det bara går och då gärna mycket ovidkommande och ointressant. Här är det två olika fall, som plötsligt får en koppling. Men hör de verkligen ihop? Jag tycker det här är riktigt snyggt gjort. Även om jag gissade rätt förövare ganska tidigt. Helt säker var jag dock inte förrän mot slutet.

Miljön är då Malmö samt Österlen och även om jag inte är jättehemma på något av ställena så känner jag igen mig. Det är bra beskrivet och detaljerna är på en angenäm nivå. Lite kul är det att ångloket som går där på somrarna nämns. Det har jag varit sugen på att åka, länge. Någon gång blir det säkert av.

Karaktärerna är ganska många, men det blir aldrig rörigt. En del förekommer bara en kort liten stund. Tess, huvudpersonen kan man väl säga, verkar vara en bra polis. Sitt privatliv är hon betydligt sämre på. Där är hon irriterande svag, men högst verklig. Hennes kollega Marie var jag inte så glad i från början. Hon hade ett beteende som fick alla taggar att åka ut. Allt eftersom så förändrades det och jag både gillar och uppskattar att författaren lyckades omvända mig. Så till den milda grad att hon nästan var en favorit mot slutet. Det är en väldigt bra idé att göra Tess och Marie så olika att det ibland gnisslar i maskineriet. Det blir mer dynamiskt och så blir de ett väldigt bra radarpar. Några av karaktärerna i polishuset verkar vara planterade för efterföljande delar, man får inte veta något alls om dem.

Största fokuset ligger på polisarbetet. Det uppskattas, mycket. Jag föredrar att grotta ner mig i förhör och analys framför att matas med privata problem. Vilket det ju så klart blir också, konstigt vore det ju annars. Privatlivet hänger ju liksom med hela tiden och Tess relationsproblem är svåra att undvika. De hålls dock på en bra nivå. Det blir också en del fokus på de offer som finns i fallet, hur anhöriga och anklagade drabbas. Tyvärr så kommer också den där tröttsamma och uttjatade personliga inblandningen, med den tillhörande faran för eget liv. Jag önskar så att det slutade vara standard i deckare.

Ett par reflektioner blir det och det är intressant att skjutningarna i Malmö slätas över som inte så vanligt och bara i begränsade områden, alltså inte så farligt för "vanligt" folk. Fyra år senare kan man väl säga att den inställningen inte gick så bra med den logiken. Vissa händelser tycker jag att man inte får någon förklaring på, som det här med vem som egentligen läcker uppgifter. En annan sak jag funderade på, eller... jag ställer mig ytterst frågande och fullständigt oförstående till att Kim Larsen skulle räknas som en märklig musiksmak 2002. Det här är då en högst personlig reflektion.

Försvunnen är inspirerad av fallet med Helena Andersson, som försvann i Mariestad 1992. Det är alltså ingen "fallstudie" eller så kallad gissningslek. Vilket jag nog trodde, men det gör inget alls att jag trodde fel. Det här är en väldigt bra debut och jag kommer helt klart att läsa vidare i serien.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,65 i genomsnitt (beräknat på 1 135 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Försvunnen: Bokstunder, Tankar från en samlares hjärna och Tofflan.