Bok: Flykten av Jane Harper

Författare: Jane Harper
Titel: Flykten
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 380
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Exiles
Översättare: Maria Lundgren
Serie: Aaron Falk 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 augusti 2025




Första meningen: Tänk tillbaka.

Baksidetext
En varm vårkväll försvinner Kim Gillespie från en festival i den lilla staden Marralee i södra Australien. Kvar bland alla människor på festivalområdet står barnvagnen med hennes nyfödda dotter Zoe.

Ett år senare är Kim fortfarande borta och försvinnandet kastar långa skuggor över familjens och vännernas tillvaro. En ny upplaga av stadens lokala mat- och vinfestival är på gång och en av gästerna är Aaron Falk – till vardags federal utredare i Melbourne. Som vän till Kims före detta svåger kommer han i kontakt med fallet och kan inte låta bli att engagera sig.

Aaron inser snart att allt inte är som det verkar. Lögner och förtärande bitterhet kommer upp till ytan, och det blir allt tydligare att Kim inte hade någon i sitt liv som hon kunde lita på.

Min kommentar
För bara runt två månader sedan läste jag andra delen i serien om Aaron Falk och jag blev så förtjust i den att när jag behövde en (eller flera, faktiskt) böcker innan månaden tog slut så kom jag att tänka på Flykten. Den tredje delen i serien.

Boken är nog mer en relationsroman än en deckare, om man ska hårdra det. Det är mängder av sidotrådar. Faktum är att det är svårt att veta vilken av dem som är huvudtråden. Kims försvinnande kan vara det, men det finns en del andra som aspirerar på det. Alla har i alla fall ungefär samma fokus.

Aaron verkar vara en trevlig prick, jag gillar honom. Han är eftertänksam och ödmjuk. Men är det verkligen möjligt, på ett trovärdigt sätt, för honom att råka bli inblandad i fler utredningar. Romantiskt tjafs brukar jag verkligen inte vara glad i, men det förekommer här. Antingen så är det på en bra nivå eller så är Jane Harper så skicklig. Eller så beror det helt enkelt på att jag blir glad över att Aaron kanske har hittat någon.

Tempot är nästan plågsamt långsamt och det har det väl varit i de tidigare böckerna också. Miljö och relationer som tar (för) mycket plats är inte något som jag brukar uppskatta, men här vävs det in på ett så naturligt sätt att jag inte ens märker av det. Jag till och med gillar det och det gör hela stämningen, tillsammans med tempot, i boken lite halvt läskig.

Det var lite märkligt att ingen ens funderade på det scenario som visade sig vara det rätta. Det var liksom det allra första jag tänkte på. Jag kan inte låta bli att förvånas över de där människorna som tycker att deras familj är mycket viktigare än andras. Framför allt andras sinnesro. Jag tror inte att jag hade orkat leva med den vetskapen. Kalla mig gärna gammalmodig, men om man gör fel så måste man ta konsekvenserna av det. Alla föräldrar borde åläggas att lära sina barn det. Annars blir världen en väldigt farlig plats.

Flykten är egentligen inte speciellt spännande, om man menar nagelbitarspänning. Här är det mer en lurande och vibrerande spänning och det tilltalar mig. Min allra största fundering efter att ha läst klart är om det här är slutet på serien. Eller är det kanske början på något nytt? Det där jobbet lät ju intressant. Oavsett om det blir en fortsättning eller ej så blir det bra.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,04 i genomsnitt (beräknat på 71 456 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Flykten: Lottens bokblogg (engelsk utgåva), Just nu - just här och malins bokblogg

Bok: Falska vänner av Jane Harper

Författare: Jane Harper
Titel: Falska vänner
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 348
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Force of nature
Översättare: Jan Malmsjö
Serie: Aaron Falk 2
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2019
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 24 juni 2025




Första meningen: Efteråt kunde de fyra kvinnor som var kvar egentligen bara enas om två saker.

Baksidetext
Fem kvinnor ger sig ut på vandring i den australiensiska vildmarken för att stärka lagandan. Dag två går de vilse. När de kommer tillbaka är de ordentligt omskakade med öppna sår och ormbett. Och en person saknas: Alice, den manipulativa och illa omtyckta kollegan med stora ambitioner. Poliskommissarie Aaron Falk kallas in, då han utreder det företag kvinnorna jobbar på – Alice är hans kontakt från insidan.

Under förhören med de fyra kvarvarande kvinnorna växer en långt ifrån smickrande bild fram om maktmissbruk och misstro, om giftiga relationer och svek. Ju djupare Falk gräver, desto mer inser han hur farligt det kan vara med brutna förtroenden, särskilt bland panikdrabbade människor. Samtidigt börjar tiden rinna ut för dem att hitta Alice vid liv – Alice med alla hemligheter ...

Min kommentar
För ungefär fyra år sedan läste jag första delen i den här serien, Hetta. Det kan man ju tycka inte är så längesedan, men jag minns inte mycket (inget alls, faktiskt) av den. Bara att jag gillade den. Eftersom den tredje delen släpptes för ett litet tag sedan så tänkte jag att det kunde vara dags att läsa del två, Falska vänner.

En del referenser till det som hände i första delen dyker upp, men inte ens med deras hjälp så minns jag. Jag tänker skylla på brinnande pandemi, som det var när jag läste den, för det är verkligen inte mycket jag minns från de åren. Här handlar det i alla fall om en (misslyckad) teambuilding. Jag avskyr verkligen krystade teambuilding-övningar och man måste nog ändå säga att denna kvalar in där. Med råge.

Här finns de sedvanliga två trådarna, en nu, med utredningen, och en då, med det som händer kvinnorna på vandringen. Det är bara några dagar mellan trådarna, men det händer mycket den lilla tiden. Mest spännande, tycker jag, är kapitlen med kvinnornas historia. Det är också de kapitlen som är de kortaste, så man måste hela tiden läsa några till. Det jag kan tycka är lite märkligt är att själva ramberättelsen inte får någon lösning. Man får inte veta vad Baileys har gjort sig skyldiga till eller vad det var för kontrakt och varför de var så viktiga.

Karaktärerna är extremt få, under tjugo får jag det till. Det gör att detta blir lite av en pusseldeckare, trots den stora ytan. Det är bara ett fåtal möjliga misstänkta. De flesta som dyker upp är sällsamt osympatiska. Av de fem kvinnorna är det egentligen bara en som känns som en jag hade velat träffa. Med sådana vänner behöver man inga fiender, men å andra sidan så var de ju inte vänner. De var ju kollegor och dem väljer vi ju inte riktigt.

Naturen får man nog se som en helt egen karaktär. En högst påtaglig och oförsonlig sådan. Det är svårt att förstå hur det ser ut, för det är inte den här miljön jag ser framför mig när jag tänker på Australien. Det är liksom inte den man ser på TV. Där är det mest röd sand och inga träd alls. Här är det så mycket träd att man inte ser många meter framför sig. Nåväl, jag kan inte påstå att jag är speciellt sugen på att ge mig ut och vandra i den australiska bushen.

Huvudfokus ligger på de fem kvinnorna, även om den andra tråden i själva verket har mer text. Jag förstår nog inte hur det går till, men jag gillar det. Det som gör kvinnornas tråd så spännande är gruppdynamiken. Det är något som jag tycker är oerhört intressant (förmodligen så är det därför jag älskar psykologiska experiment som Förrädarna). Vad händer med människor som måste lösa problem tillsammans? Jag vet inte exakt hur illa man måste tycka om varandra för att vara helt oförmögna till något som helst samarbete, trots det allvarliga läget. Ungefär så här illa, förmodar jag.

Personligen så tycker jag att Falska vänner är bättre än Hetta. Om jag ska gissa så beror det mest på det plågsamt långsamma tempot, precis som ju sig bör i en thriller (även om nu detta klassas som en deckare). Det känns som att jag kommer att minnas denna bättre och planen är att läsa tredje delen senast nästa år.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 120 318 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Falska vänner: Lottens bokblogg (engelsk utgåva), Just nu - just här och Stories from the city, stories from the sea

Bok: Överlevarna av Jane Harper

Författare: Jane Harper
Titel: Överlevarna
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 361
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The survivors
Översättare: Mattias Edvardsson
Serie: -
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 augusti 2022




Första meningen: Hon hade - nästan - kunnat vara en av Överlevarna.

Baksidetext
Ett misstag förändrade Kieran Elliots liv för alltid och skuldkänslorna som fortfarande förföljer honom blossar upp när han besöker den lilla kuststad som en gång var hans hem tillsammans med sin fru och deras lilla dotter. Kierans föräldrar kämpar för att få saker att gå ihop i ett samhälle som är beroende av havet, både på gott och ont, och över dem hänger skuggan av den frånvarande brodern Finn. När en kropp upptäcks på stranden hotar väl bevarade hemligheter att dyka upp i den mordutredningen som följer. Ett sjunket vrak, en försvunnen flicka och frågor som aldrig fått något svar.

Min kommentar
Jag har bara läst Jane Harpers debut tidigare och direkt efter att jag hade läst den beställde jag de två böcker som hon hade skrivit dittills. När jag såg att Överlevarna var på gång så åkte den direkt in på önskelistan. Dock hade jag trott att jag skulle få vänta tills julafton innan den blev min.

Till saken hör att det är självaste Mattias Edvardsson som har översatt boken och han var så snäll att han skickade mig ett exemplar (tack igen). När boken kom så insåg jag att jag verkligen inte ville vänta för länge med att läsa. Lyckligtvis så såg jag en lucka mellan två planerade böcker och där åkte den in. Nu kan jag lugnt säga att Mattias Edvardsson översätter minst lika bra som han skriver egna böcker.

När jag börjar läsa så blir jag lite orolig för den ena karaktären efter den andra dyker upp, i tät takt. De kommer dock in på ett väldigt naturligt sätt. Några är lättare att komma nära/relatera till än andra, men jag har inga problem att hålla isär dem. Favoriterna blir Kieran och Mia. Bra förhållanden är inte vanliga i böcker, men här är ett av dem. Jag gillar att läsa om dem och jag gillar hur de kompletterar varandra. Även den lite excentriske författaren är kul att läsa om. Generellt kan man nog säga att ingen karaktär är vad man förleds att tro i början. Tumme upp för det!

Miljön är ständigt närvarande och jag bara älskar det vilda, karga. Hur den påverkar allt och alla. Hur maktlös den lilla människan är när naturen visar sig från den sidan. Tasmanien är en ö som nog har fascinerat mig sedan jag upptäckte att den finns där och fascinationen blir inte direkt mindre av den här boken.

Mitt vanliga problem dyker upp här, detta med att strössla med tillbakablickar. Mitt i den nutida berättelsen. Jag kan tycka att det är ett oskick och ja, jag reagerar på det, men det stör mig inte tillnärmelsevis så mycket som det brukar. Frågan är väl om den här historien går att berätta på något annat sätt. Jag tror inte det. Det är många villospår som är utplacerade här och där och små informationsbitar dyker upp då och då. Det är riktigt snyggt gjort. Ännu en av mina käpphästar uppenbarar sig. Det där avskyvärda "fusket" som egentligen inte får förekomma i en "riktig" deckare; berättaren får veta/förstår något som inte vidarebefordras till läsaren. Det händer minst ett par gånger, men det stör mig inte heller lika mycket som det vanligtvis gör. Kanske för att jag inte ser detta som en deckare. Det handlar inte om problemlösning.

Vad det handlar om är hemligheter, skuld, svek. Hur vissa människor, utan att reflektera över hur deras beslut påverkar andra, ser det som sin sak att bestämma vad du ska få veta om något som rör dig i allra högsta grad. Jag skulle inte kalla detta för en thriller, den är inte spännande på thriller-vis, utan mer på det intressanta sättet. Jag vill helt enkelt veta. Allt. Det finns en nerv där hela tiden. Lågmäld, i bakgrunden. Med en dissonans som bara blir högre och högre. Det är något som inte stämmer.

För mig är Överlevarna bättre än Hetta, tajtare, och jag är faktiskt mer eller mindre trollbunden från start till mål. Det finns så mycket att fundera på och drivet framåt finns hela tiden, även om det går långsamt. Egentligen är nog detta mer ett familjedrama än något annat och hade det inte funnits ett nutida mord här så skulle den aldrig ha klassats som deckare. Denna skulle passa utmärkt som film.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,76 i genomsnitt (beräknat på 77 135 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Överlevarna: Lottens bokblogg (engelsk utgåva), Deckarlogg och DAST Magazine.

"Hetta" av Jane Harper

Författare: Jane Harper
Titel: Hetta
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 334
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The dry
Översättare: Jessica Hallén
Serie: Aaron Falk 1
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 24 augusti 2021




Första meningen: Gården hade faktiskt sett död tidigare, och spyflugorna var inte kräsna.

Baksidetext
Australien härjas av en svår torka och invånarna i den lilla avfolkningsorten Kiewarra tvingas dagligen fatta desperata beslut på grund av vattenbristen. Under mystiska omständigheter tar Luke Hadler livet av sin familj och sedan sig själv. Poliskommissarie Aaron Falk kommer tillbaka till sin barndoms hemtrakter för att närvara vid begravningen. Luke var hans bäste vän, men de delade även en mörk hemlighet.

Under århundradets värsta torka börjar Falk ifrågasätta vad som verkligen hände med Luke. Han bär på en bestämd känsla av att något inte stämmer – men ju mer han nystar i fallet, desto mer börjar gamla sår att blöda. Sedan länge begravda lögner tar sig upp till ytan, och Falk tvingas konfronteras med sina egna värsta minnen.

Min kommentar
Hetta... det är en bok som typ alla har läst och ungefär alla har tokhyllat den. Det sätter ju en del press, på både boken och mig. Jag fick den när jag fyllde år för över fyra år sedan och den har stått där så fint i hyllan. Kanske har jag inte riktigt vågat ge mig på den. Men när jag hörde att en favoritförfattare (hej Mattias!) håller på och översätter hennes senaste så insåg jag att det nog är dags att kasta sig ut.

Den stora grejen i den här boken, och något jag aldrig någonsin kommer att förstå, är den här självrättfärdiga mentaliteten. Den som oftast finns i mindre orter. Den som utgår från att den vet minsann vad sanningen är och dömer alla andra. Snabbt och ohört. Jag blir så otroligt förbannad på dessa självgoda kräk (och då menar jag inte djuren) som bara tror saker. När det visar sig att de har haft fel så bara vänder de och tror att allt är bra. Allt är förlåtet. Jag avskyr på riktigt den människotypen. Den är vanligt förekommande i den här boken. Man tänker kanske att människor som lever under så tuffa förutsättningar borde vara snällare mot varandra. Men så är det ju inte.

Karaktärerna är inte många och de känns verklighetstrogna (tyvärr, i många fall). Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar Aaron eller ej. Han är ungefär lika inskränkt och trångsynt som de andra infödda i byn. Bara marginellt bättre. Däremot så tycker jag omedelbart om Raco. Där har vi en bra polis. Man kan nog också räkna miljön och hettan som karaktärer. De är ständigt närvarande och spelar en stor roll. Jag får aldrig någon riktig känsla för hur stor den här byn är, men förmodligen så är den större än vad jag tror.

Stämningen i den här boken är speciell. Den vibrerar nästan av hemligheter och gamla oförrätter. Påhittade eller verkliga. Tempot är sävligt och det passar alldeles utmärkt till hettan. Det känns som att man inte kan röra sig alls och att andas är svårt. Den är kanske inte spännande som i bita på naglarna, utan mer spännande som i oerhört intressant. Drivet framåt är jämnt och stabilt. Historien vecklar ut sig med hjälp av tillbakablickar, av den kursiverade sorten. Det gör det tydligt, men tyvärr samtidigt jobbigt att läsa.

Allt var ungefär som jag trodde/fick känslan av, även om motivet/-en är oklara ända till slutet. Förutsägbar skulle jag ändå inte kalla den. Jag gissade ju bara och var inte säker förrän strax innan det klarnade även för Aaron, men jag hade ju lite mer information.

Då har jag alltså äntligen läst Hetta och det gick ju bra. Även om jag kanske inte tokhyllar som andra. Läsa mer av henne vill jag i alla fall definitivt. Så nu är det fritt fram att köpa på sig fler böcker.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,02 i genomsnitt (beräknat på 192 484 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Hetta: Lottens bokblogg, Just nu - just här och Bokkoll.