"Öppen grav" av Kjell Eriksson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 300
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ann Lindell 10
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2009
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 november 2014






Första meningen: Beskedet kom oväntat.

Baksidetext
Professor Bertram von Ohler har tilldelats Nobelpriset i medicin. Ett besked som skakar om det annars så lugna överklassområdet Kåbo i Uppsala. Alla är nämligen inte så förtjusta i valet av pristagare. Snart höjs kritiska röster, inte minst professorns kollega och granne känner sig svekfullt förbigången.

Märkliga saker börjar hända. Det inleds med att en sten kastas mot pristagarens hus. Ett pojkstreck, menar polisen, men det som följer kan inte uppfattas som några oskyldiga hyss. Professorn blir allt mer trängd. Någon vill uppenbarligen inte att han ska ta emot priset, någon vill honom riktigt illa. Och det finns många som har anledning att vilja von Ohler illa. Historien har hunnit ifatt honom. Allt började med att en hushållerska kom för att tjäna i professorns barndomshem. Hon efterträddes av sin lillasyster Agnes, som efter 55 års anställning vet det mesta om den Ohlerska familjen. Också sådant herrskapet helst velat dölja.

Kriminalinspektör Ann Lindell blir inkopplad på fallet och identifierar omedelbart Agnes Gräsödialekt. Ett Gräsö väl känt för Ann efter det långa förhållandet med Edvard, flera år tidigare. Nu möts de igen.

Min kommentar
Det är knappt jag kan tro det är sant. Sista delen i serien om Ann Lindell äntligen utläst. Man kan kanske fråga sig varför någon läser färdigt en serie på tio böcker, som man egentligen inte gillar. Något bra svar har jag nog inte, förutom att det är sådan jag är.

Första tredjedelen får jag samma känsla som när jag försökt läsa Bibeln. Inget händer utan det bara rapas upp massor av släktförhållanden, som inte är ett dugg intressanta. Ungefär här, efter runt 100 sidor, så dyker också poliserna upp för första gången. På ett ganska så krystat sätt, måste jag säga. Det har i alla fall inget att göra med boken i övrigt. Efter 200 sidor har fortfarande ingenting hänt, bara långa omständliga beskrivningar av Bertrams, Gregors och Agnes släkthistoria. Mest griniga gamla gubbar alltså. Och en utarbetad gammal kvinna. För att göra eländet fullkomligt så dyker den trista Edvard upp igen. Urtrist och dödstråkigt. Som deckare. Som "vanlig" roman kan detta eventuellt vara intressant.

Det som ska göra detta till en deckare händer inte förrän på sidan 257. Och då har boken bara 300 sidor totalt... I hela boken är det kanske totalt 20-30 sidor som handlar om poliserna och deras arbete och bara för att man stoppar in ett mord i slutet så blir det ingen deckare.

Detta är ju sista delen i serien, men här finns ingen upplösning, inget avslut, bara mängder av lösa trådar. I många av böckerna har det förekommit ouppklarade brott som jag på allvar faktiskt trodde skulle knytas ihop på något sätt. Men icke.

Med allra största säkerhet kan jag säga att detta var min sista bok av Kjell Eriksson.

Boktipsets estimerade betyg var 3,4 (beräknat på 81 betyg).
På Goodreads hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 15 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Öppen grav: En bok om dagen, Tankar från en samlares hjärna och Feel in the blogg.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Svarta lögner, rött blod" av Kjell Eriksson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 350
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ann Lindell 9
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2008
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 oktober 2014






Första meningen: - Du är annorlunda, sa Ann Lindell.

Baksidetext
Uppsalapolisen Ann Lindell är duktig på brottsfall men dålig på att leva. Den ende som egentligen betyder något för henne är sonen Erik. Men så, på sensommaren 2007, träffar hon en man. En journalist vid namn Anders Brant. Med honom upplever hon en tid av stormande passion. Så plötsligt reser han sin väg, utan att säga vart.

Kort därefter hittas den hemlöse Bosse Gränsberg ihjälslagen på en vägslänt utanför Uppsala, i närheten av den övergivna redskapsbod där han bott. Ett alltför vanligt mord. En människa i samhällets utkant mister livet, troligen för någon olycksbroders hand. I Gränsbergs ficka finns en lapp med ett telefonnummer.

Under en morgonsamling på våldsroteln får Ann Lindell en chock. Telefonnumret man fann hos den mördade går till Anders Brant. Lindell kan inte förmå sig att berätta om deras relation och hennes position i spaningsgruppen känns allt mer ohållbar för varje dag.

Det visar sig att Brant har åkt till Brasilien där han nästan direkt blir vittne till ett mord. Ann bönfaller honom att höra av sig. Men Brant har ett uppdrag han först måste fullgöra.

Och i Uppsala inträffar händelser som tyder på att mordet på Gränsberg är långt mer komplicerat än man trott.

Min kommentar
Nionde delen om Ann Lindell är nu utläst och jag har bara en enda del kvar att ta mig igenom. För faktiskt, det är precis det det handlar om. Att ta mig igenom.

Som vanligt hamnar vi på kant med varandra direkt från början. Jag kan bara inte förstå varför man måste klämma in ett femtontal karaktärer på de första 25 sidorna. Många av dem har jag träffat tidigare, men många av dem är helt okända. Genom hela boken (alla böckerna egentligen) får jag känslan av att författaren hittar på nya poliser/åklagare/tekniker utan att sedan återanvända dem. Det kan dyka upp en ny aspirant, som bara har en replik. I nästa bok är det en ny aspirant. Med en replik. Det vimlar av tekniker, åklagare och aspiranter. Det här känns bara så onödigt. Faktiskt kan inte ens Kjell Eriksson själv hålla koll på dem. Vid ett tillfälle så lämnar en av karaktärerna en brottsplats, men några meningar senare är han ändå kvar där.

Jag vet att Ann Lindell inte hör till IT-generationen, men hon är yngre än vad jag är. Och dessutom polis, vilket borde betyda att hon är nyfiken på människor. Ändå kollar hon inte upp sin pojkvän det minsta, inte ens genom att googla. Det verkar inte sannolikt. När samme pojkvän sedan kopplas till ett mordoffer så blir jag bara upprörd. Av någon anledning bestämmer hon sig för att inte berätta om sin relation med Brant. Hur denna tidigare professionella och moraliska polis kan komma fram till det beslutet är för mig en gåta.

Den här historien är helt OK fram till ungefär hälften. Då kommer en sex sidor lång förklaring/föreläsning om fullständigt irrelevanta saker. Här tappar jag intresset. För att göra det hela ännu värre så är det inte bara en depressiv, ältande person i den här boken. De är inte mindre än två. Jag vill inte läsa om vuxna, mogna personer som bara klagar och idisslar samma sak, om och om igen. Herregud människor, sluta vela och gör något!

Hela sidohistorien med Brasilien känns bara onödig och tröttsam. På något sätt verkar det som att författaren egentligen inte vill skriva deckare, utan mycket hellre samhällskritisk propaganda. Visst tycker jag att en deckare får innehålla samhällskritik, nästan alla gör ju det också, men det får på inget sätt kännas krystat eller pekpinne-aktigt. När man hittar på en avstickare till ett helt annat land så känns det krystat.

Det kunde ha varit en bra bok med intressant(a) fall, men allt detta ältande av kärleksproblem förstör allting.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 (beräknat på 112 betyg).
På Goodreads hade den 3,18 i genomsnitt (beräknat på 121 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Svarta lögner, rött blod: paperback lover, Enn kokk och en bok om dagen.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Den hand som skälver" av Kjell Eriksson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 352
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ann Lindell 8
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2007
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 september 2014






Första meningen: Han var utskickad för att plocka in några pinnar.

Baksidetext
En novemberdag 1993 lämnar det socialdemokratiska kommunalrådet i Uppsala Sven-Arne Persson ett viktigt sammanträde och kommer inte tillbaka. Kolleger, familj och polis står helt frågande.

Många år senare besöker en Uppsalabo den sydindiska staden Bangalore och ser ett bekant ansikte. Han blir alltmer övertygad om att det är det mystiskt försvunna kommunalrådet han mött. Men vad gör han i så fall här?

I Uppsala får Ann Lindells kollega Berglund, som ligger nyopererad på sjukhus, höra att Persson dykt upp. Han minns den gamla utredningen, men får också ett infall att titta närmare på ett annat olöst fall, ett till synes planlöst mord på en gammal man.

Lindell själv ställs samtidigt inför ett obehagligt mysterium. En avsågad kvinnofot hittas i den uppländska skärgården. Lindells intresse riktar sig mot samhället Bultudden där det bor påfallande många ensamstående män. Alla tycks de vara ägare till motorsågar och vedkapar. Under efterforskningarna dyker det upp ett foto av en kvinna med asiatiskt utseende som ingen av grannarna någonsin sett.

Men mannen som äger huset där hon troligtvis bott kommer aldrig mer att svara på några frågor.

Min kommentar
Åttonde boken i serien om Ann Lindell är nu utläst och det återstår bara två delar. Kjell Eriksson har verkligen hittat sin stil, men dessvärre är det en som inte alls passar mig.

Det där med språket... jag kan visst tycka att ett språk är vackert och nästan hänryckas av formuleringar, men utdöda ord passar, enligt mig, inte i en deckare. Som ju detta påstås vara. Ord som bisprungit, tillskickade, åhörde, hågkomsterna, till fyllest är ju jättetjusiga, men i detta sammanhang får de mig bara att stanna upp och bli irriterad.

En annan sak som får mig att helt tappa läsflytet är långa föreläsningar om allehanda ting, speciellt politik. Och här är det politik. Långa förklaringar om kommunismens och socialismens historia rapas upp, utan att de egentligen behövs. Långrandigt blir det också när inte mindre än tre fall ska förklaras för mig; den mördade nazisten, det försvunna kommunalrådet och den avhuggna foten. Någonstans djupt därinne döljer sig en historia (eller tre då) som kunde varit ganska spännande. Ibland tar det tag och jag rycks med, men det är tyvärr bara tillfälligt. Jag blir fullständigt uttråkad av ordbajseriet.

De välkända karaktärerna är nästan bifigurer i den här boken, men Ann Lindell visar plötsligt nya sidor(?) och inga speciellt sympatiska. Hon är intolerant och väldigt snabb med att döma människor. De som är något intressanta här är de där människorna som bor ute på udden. De känns som levande, verkliga människor.

Slutet är väldigt abrupt, motiven förklaras och vips så är det över. Ett av fallen förblir olöst (eller egentligen ostraffat) och poliserna verkar tycka att det är OK. Detta är andra boken i rad där ett "svin" mördats och mördaren kommer undan. Ska jag alltså dra slutsatsen att det är OK att mörda "svin"? Har man rätt att döda någon som har knäppa åsikter? Vem bestämmer vad som är knäppt och vem som är ett "svin"? Det är ju en väldigt aktuell fråga och det skrämmer mig att många verkar tycka att demokrati bara omfattar de som tänker "rätt". Demokrati innebär ju att alla ska få uttrycka sin åsikt, även de som tycker "fel". Alla människor är lika mycket värda, oberoende av om de har obekväma åsikter som jag inte håller med om.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 (beräknat på 156 betyg).
På Goodreads hade den 3,36 i genomsnitt (beräknat på 569 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den hand som skälver: Emmas boktips, Enn kokk och DAST.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Mannen från bergen" av Kjell Eriksson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 415
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ann Lindell 7
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2005
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 augusti 2014






Första meningen: Molnen sjönk lättjefullt ner över berget på andra sidan dalen.

Baksidetext
Manuel Alavez liv har slagits i spillror. Hans ena bror har dött en dramatisk död, hans andra bror sitter i fängelse i Sverige för narkotikahandel. Båda lurades de av en främling. Zapotekindianerna i Mexiko, det folk Manuel tillhör, kallar en sådan man för bhniguía, mannen från bergen. Han som lockar med rikedom och ett bekvämt liv men som i gengäld tar din själ.

När Manuel kommer till Sverige får han veta att den man som lockade hans bröder i fördärvet finns på en krog i Uppsala.

Eva Willman är en arbetslös postkassörska som kämpar för ett bättre liv för sig och sina tonårssöner. Till sin förvåning får hon jobb som servitris på den nyöppnade krogen Dakar i Uppsala.

På Dakar härskar Slobodan Andersson. I sina egna ögon är han stadens nye krögarkung. Fast Slobodan och hans högra hand Armas sysslar också med affärer som inte tål dagens ljus. Men Slobodan är inte orolig han litar blint på sin tyste, hårdföre kompanjon. En dag får han oväntat besök av polisen. Kriminalkommissarie Ann Lindell berättar att man hittat en man med avskuren hals i Fyrisån och att den döde med all säkerhet är Armas. Slobodan känner skräcken krama hans hjärta. Är någon nu ute efter honom också?

Mordet på Armas utlöser en kedja av dramatiska händelser centrerade kring restaurangen vid ån. Eva Willman som trodde att hennes liv höll på att ordna upp sig kastas in i en dramatik på liv och död. Och Ann Lindell, som håller i utredningen, tvingas jaga en undanglidande hämnare som förmodligen kommer att slå till igen.

Min kommentar
Jag hade en del förhoppningar när jag började läsa den här sjunde delen i serien om Ann Lindell. Sakta men säkert har ju böckerna blivit lite, lite bättre. Därför blev besvikelsen desto större när jag upptäckte att Kjell Eriksson fått ett kraftigt återfall i användningen av gamla förlegade ord och att det är ännu mer utsvävningar i den här boken.

De fyra första kapitlen är en enda lång uppräkning av allehanda karaktärer och ett försök till etablering av dem. Det funkar väldigt dåligt. Det blir ungefär som när man är på en stor fest och blir presenterad för 20-30 personer på lika många minuter. Om jag har tur så kommer jag ihåg två eller tre av dem. Det finns många författare som klarar av att ha många karaktärer, ofta beroende på att man träffar några i taget, Kjell Eriksson är inte en av dem.

Startsträckan blir otroligt lång och det är segt, långsamt och faktiskt också lite tråkigt. Detta håller tyvärr i sig genom i stort sett hela boken. Här finns nämligen ingen gåta att lösa, följaktligen är det ingen deckare. Från allra första början får vi veta exakt vem som gjorde vad och resten av boken handlar om hur karaktärerna sakta får veta det som läsaren redan vet. Det känns lite som att Kjell Eriksson ville skriva en samhällsskildring och sedan kom på att det här kunde bli en del i serien om Ann Lindell och då slängde in henne och kollegorna lite här och där.

Historien är rörig med en faslig massa trådar, som naturligtvis knyts ihop på slutet. Jag hävdar bestämt att när det gäller deckare så fungerar "less is more" bäst av allt, det finns ingen som helst anledning att krångla till det och stoppa in alla möjliga sammanträffanden. Språket är, som jag redan nämnt, lite märkligt. För det mesta är det ganska simpelt och "normalt", men plötsligt dyker det upp ålderdomliga ord och ordvändningar som gör att det blir uppstyltat och bara konstigt.

Och naturligtvis så kan inte historien med Ann och Edvard bara dö ut och lämnas åt sitt öde, utan här dyker han upp igen. Bara ett kort gästspel och egentligen inte rent fysiskt, men det räcker att han bara nämns för att jag ska bli irriterad.

Med allt det dåliga sagt så finns det ändå en del ljuspunkter, som vissa karaktärer som jag gärna hade läst mer om och lärt känna lite närmare och om man inte kallar det för deckare så kan detta vara en helt OK samhällsskildring.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 (beräknat på 174 betyg). På Goodreads hade den 3,45 i genomsnitt (beräknat på 516 betyg). Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Mannen från bergen: Bulldozer, Boklysten och Cattansstrofer.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Nattens grymma stjärnor" av Kjell Eriksson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 372
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ann Lindell 6
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2004 (min) 2005
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 juli 2014






Första meningen: - Har din far varit deprimerad den senaste tiden?

Baksidetext
En oktobermorgon 2003 hittas en äldre bonde, Petrus Blomgren, ihjälslagen i sin lada i byn Jumkil. Bara någon dag senare hittas ännu en bonde mördad i sitt kök i en annan by. I ingetdera fallet hittar Ann Lindell och hennes kolleger vid Uppsalapolisen något motiv eller något mordvapen. Och inte minsta spår av någon gärningsman. I en ruffig villa bor den 35-åriga Laura med sin far, Ulrik Hindersten, en akademisk särling och expert på Petrarcas diktning. En dag går Laura till polisen för att anmäla sin far försvunnen. Det tycks gå henne hårt till sinnes, hon börjar uppträda underligt på arbetsplatsen och blir allt mer besatt av sin arbetskamrat Stig Franklin. Han finner Laura lite skrämmande men kan ändå inte motstå henne. Hans förhållande till hustrun Jessica råkar i allvarlig gungning.

Så begås efter en tid ett tredje mord, denna gång på en äldre fritidsryttare, som först ser ut att ha sparkats ihjäl av en häst. När polisen börjar misströsta får de hjälp från en kollega som tror sig se ett överraskande samband mellan morden. Om detta är sant kan det yttersta målet för mördaren vara en mycket högt uppsatt person.

Min kommentar
Sjätte delen om Ann Lindell är ännu ett kliv uppåt och jag får nog räkna den som den bästa i serien, hittills i alla fall. Kanske är det bara jag som börjar vänja mig, men den är väldigt nära en fyra i betyg.

Anledningen till att den är lite bättre tror jag kan bero på Edvard Risbergs frånvaro, i alla fall rent fysiskt. Däremot börjar han kännas som Den Helige Ande och är allestädes närvarande trots sin fysiska frånvaro. Varför får den då inte en fyra? Jo, anledningen är detta fortsatta ältande. Av allt och alla. Ingen av karaktärerna verkar ha den minsta känsla av lycka, alla känns missnöjda och olyckliga. Hela tiden. Jag skulle vilja ta tag i den där Ann och säga till henne att hon måste rycka upp sig. Gilla läget eller gör något åt det!

Sin vana trogen har Kjell Eriksson fortfarande ett helt koppel med irrelevanta karaktärer, som bara finns i periferin. Inte ens Anns kollegor är tydliga människor utan de känns bara som skisser. Jag kan inte riktigt förstå varför de är med om man aldrig får lära känna dem. Ibland har de en del åsikter (som de ältar), men jag får inte veta någonting om dem som människor. I den här boken blir åtminstone en annan karaktär tydlig och det är Laura. Tyvärr är hennes tillbakablickar otroligt trista och sega och tyvärr har hon vartannat kapitel.

För ovanlighetens skull tänker jag ta upp saker jag gillar med den här boken (det kan bero på att det är första gången det händer eller på att jag orkar lägga märka till dem eftersom det är färre saker jag retar mig på). Villospåret som läggs ut är en riktig pärla och känns faktiskt trovärdigt. Så där måste det ju vara att undersöka mordfall. Ibland dyker det upp något som verkar bra, men är fel. Det för mig in på den andra punkten jag gillar och det är att alla ledtrådar hittas efter hårt arbete, de dyker inte upp som av en slump eller någons fullständigt ologiska slutledningar.

En sak som retar vansinne på mig och har gjort det i alla sex böckerna är att författaren använder kombinationen "en slags..." i stället för "ett slags..." eller "en sorts...". Ja, jag vet att det går bra att använda vilket som numera, men det stör mig så otroligt mycket att jag bara ville nämna det.

Boktipsets estimerade betyg var 3.5. På Goodreads hade den 3.63 i genomsnitt. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Nattens grymma stjärnor: Sladdertackans bokhörna, Just läst och Tofflan.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Nattskärran" av Kjell Eriksson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 360
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ann Lindell 5
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2003 (min) 2003
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 juni 2014






Första meningen: Om jag hade kommit några sekunder tidigare, hade det kanske inte hänt.

Baksidetext
Det är tidig morgon den 10 maj 2003. En taxichaufför på väg att avsluta sitt nattpass gör en chockerande upptäckt. Varenda skyltfönster på Drottninggatan är krossat och vägbanan fylld av glassplitter.

Media strömmar till och mitt under direktsändning i lokalradion hörs ett skrik inifrån en bokhandel. En kvinna har hittat en död man i butiken. Mördad.

På Uppsalapolisen är man frågande och djupt oroad. Vad är det som pågår i staden? Femtonårige Ali vet. Han tänker dock inte berätta för någon vad han sett.

Ann Lindell, som är tillbaka i tjänst efter sin barnledighet, hamnar omedelbart mitt i ett fall som är mera komplicerat än något annat hon ställts inför. Dessutom får hon under arbetet ett överraskande mobilsamtal. Det är Edvard Risberg, hennes gamla kärlek, som hör av sig. Men hans röst låter annorlunda.

Min kommentar
Jag kämpar på med serien om Ann Lindell och detta är femte delen, så nu har jag kommit halvvägs. Den här får nog räknas som den hittills bästa i serien, men det blir ändå inget högre betyg.

I den här boken träffar vi på två väldigt intressanta karaktärer som jag omedelbart tyckte om, morfar Hadi och hans barnbarn Ali. De delar som handlar om dem är värda ett betydligt högre betyg. Då glömde jag både tid och rum. Deras relation beskrivs så äkta och utan att det skrivs en på näsan att den är bra, man bara känner det genom texten. Tyvärr handlar inte hela boken om dem, utan med jämna mellanrum kommer man tillbaka till polisernas tröttsamma ältande av precis samma saker som alltid.

De andra karaktärerna är fortfarande på tok för många, de flesta av dem är bara namn, utan vare sig ansikte eller särdrag. Jag vet inte om det är en uppvisning i att komma på så många namn som möjligt. För att inte tala om att Edvard är tillbaka... denna osannolikt trista karl, som är en mästare på ältande. Jag är oerhört less på honom och jag hoppas verkligen att händelserna i den här boken betyder att vi sett det sista av honom. Men så väl är det nog tyvärr inte.

Fler saker jag är trött på: Jag vet inte hur många olika trådar här är och jag är så less på att jag vet att de kommer att knytas ihop allihop på slutet. Det är alltid samma sak. Detta gör också att det blir så många tillfälligheter att det blir lite krystat. De där politiska ställningstagandena är också bara tröttsamma. Om Kjell Eriksson bara hade nöjt sig med att analysera invandrares situation i Sverige så hade det räckt. I stället ger han sig ut för att rädda hela världen och då blir det för mycket.

Den här gången har jag i alla fall inget att klaga på vad gäller språket, där har skett en klar förbättring. Nu flyter det på utan att det dyker upp ord som ingen har hört sedan 1800-talets början.

Slutet känns väldigt abrupt och kortfattat, nästan som att författaren blev trött på alltihop och bara ville få det att ta slut. Mördaren, till exempel. Vad hade h*n för motiv? Var h*n galen, där bara tillfället gjorde mördaren? Nu när jag tänker på det så har de senaste böckerna i serien bara fladdrat förbi den skyldige, utan att närmare gå in på motiv och liknande. Det passar sig egentligen inte i deckare, tycker jag.

Trots alla hårda ord så är denna del sammantaget mycket bättre än de tidigare böckerna.

Boktipsets estimerade betyg var 3.7. På Goodreads hade den 3.4 i genomsnitt. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Nattskärran: PocketBlogg, Boktokspladder och 20minuteromdagen.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Prinsessan av Burundi" av Kjell Eriksson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 333
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ann Lindell 4
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2002 (min) 2002
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 maj 2014






Första meningen: Tallriken skalv till, stötte emot glaset som tippade.

Baksidetext
Det är december 2001 och vintern har slagit till med full kraft. I en snödriva hittar en joggare en man som torterats och mördats. Polisen identifierar honom som John Jonsson, även kallad Lille John, f.d.problembarn och småkriminell, men på senare år en av stans främsta experter på akvariefiskar. Johns storebror Lennart är fast besluten att hämnas sin brors död, med vilka medel som än krävs, och parallellt med polisens utredning startar Lennart en egen jakt på mördaren.

Min kommentar
Fjärde boken om Ann Lindell är avklarad och det är fortfarande inte riktigt OK, i alla fall inte om man tänker deckare. Ordvalen fortsätter också att förvåna ibland. Jag förstår ju visserligen vad talefot betyder, men när användes det ordet senast egentligen?

De enda (polis)karaktärer som man får lära känna är egentligen Ann Lindell (och hon är ledig i den här boken) och Ola Haver. De andra, tio-tolv stycken, är bara något som finns ute i periferin, det finns nästan lika många poliser som övriga karaktärer. De nämns emellertid med jämna mellanrum och det blir en faslig massa att hålla reda på, speciellt när man faktiskt inte känner dem. Det är också, fortfarande, så att vissa poliser kallas vid förnamn och en del vid efternamn. Jag vet ännu inte om några av dessa namn eventuellt hör ihop och alltså är samma person. Jag vet att detta förmodligen räknas som bagateller för de flesta läsare, men mig stör det oerhört mycket.

Gåtan är fortfarande, tyvärr, inte i fokus. Jag får veta det mesta om Anns privata problem, trots att hon faktiskt inte ens jobbar, och jag är måttligt intresserad av dem. Det kan bero på att jag inte bryr mig det minsta om någon av alla de karaktärer som hör till själva serien. Möjligtvis kan jag uppamma aningens empati för de andra, men poliserna är tråkiga, platta personer som bara går runt och ältar sina personliga problem. [spoiler]När nu Ann dessutom är ensamstående mamma så blir det bara för mycket. Jag vill inte kalla henne för en dålig mor, men inte är hon speciellt rationell. Och bara det att hon kallar sonen för kraken ger mig rysningar. Jag hade en bekant som hela tiden kallade sin dotter för barnet och den relationen var inte helt frisk.[/spoiler]

Det som dock stör mig allra, allra mest är att det faktiskt är omöjligt att lösa mordgåtan, eftersom Kjell Eriksson valt att inte följa de så kallade deckarreglerna i den här boken. I de tidigare böckerna har vi fått veta vem som är den skyldige och även fått följa denne genom berättelsen. Här får vi inte träffa på mördaren förrän alldeles mot slutet, vid upplösningen. Det känns inte speciellt schyst. Ett plus för att titeln förklarades, den funderade jag på ett tag, och även omslaget blir då solklart. Prinsessan av Burundi är en fisk som lever i Tanganyikasjön, den delen som hör till landet Burundi.

Boktipsets estimerade betyg var 3.9. På Goodreads hade den 3.36 i genomsnitt. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Prinsessan av Burundi: The Book Pond, Boklysten och Angos bok- och filmblogg.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Stenkistan" av Kjell Eriksson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 363
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ann Lindell 3
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2001 (min) 2003
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 april 2014






Första meningen: Ödlorna kilade på murkrönet.

Baksidetext
Det är en solig juniförmiddag på en landsväg strax utanför Uppsala. En ung kvinna och hennes sexåriga dotter blir överkörda av en bil. Båda dör nästan ögonblickligen. Ingen har sett förövaren och allt tyder på att det var en smitningsolycka. Eller var det någon som medvetet mejade ned kvinnan och flickan?

Samma morgon försvinner den dödade kvinnans make, Sven-Erik Cederén, spårlöst. Han arbetar som forskningsledare på läkemedelsföretaget MedForsk i Uppsala. Där bedrivs forskning kring neurologiska sjukdomar, och man hoppas att ett genombrott är nära för ett botemedel mot Parkinsons sjukdom.

Vid sökandet efter Cederén framkommer att han nyligen gjort ett mystiskt markköp i Dominikanska republiken. Ett fynd på en skogsväg några dagar senare avslöjar att det fanns mer man inte visste om honom

Kriminalkommissarie Ann Lindell börjar utreda fallet och möter girighet och svartsjuka i en värld där forskning inte alltid bedrivs med människors bästa för ögonen och där de som vet för mycket måste tystas.

Min kommentar
Det vore ju lögn att säga att jag gillat de två första delarna i den här serien, men vad gör man när man redan har alla tio delar hemma? Jo, man fortsätter helt enkelt att läsa dem, med förhoppningen att de ska bli bättre.

Just i det här fallet har det faktiskt fungerat, för denna tredje del är betydligt bättre. Den är inte alls lika pretentiös, det är mycket bättre flöde i texten, förutom ett och annat märkligt, utrotningshotat ord. På något sätt känns det som att Eriksson försöker göra en Nesser. Håkan Nesser har ju en eller ett par ord/uttryck som han gärna använder. Boken känns också mer som en deckare än ett politiskt partiprogram och den spretar inte så mycket vad gäller utdelade kängor till diverse sammhällsfunktioner/myndigheter. Den här nivån klarar till och med jag.

En del klagomål och funderingar har jag ju så klart. Det är fortfarande på tok för mycket om Anns och Edvards våndor, men det hade jag nog kunnat ta. Om det inte hade varit för att vi faktiskt också får följa Edvard, hans göromål och tankar är jag ärligt talat inte ett dugg intresserad av. Och alla dessa poliser. Det känns som att det är lika många poliser som det är övriga karaktärer, en del kallas vid förnamn, en del vid efternamn, men väldigt sällan både och. Vilket gör att åtminstone jag har väldigt svårt att klura ut om något av förnamnen eventuellt hör ihop med något av efternamnen. Några av dem får man lära känna lite mer, men de flesta är bara anonyma skuggfigurer. De är dessutom osedvanligt tröga och kan inte lägga ihop två och två, eller jo, men det blir bara tre. Det sista förhöret med en av de misstänkta, det med Jack Mortensen där hans mamma plötsligt dyker upp och sitter med blir så tramsigt att jag mår fysiskt dåligt.

Lösa trådar gillar jag inte alls och här finns faktiskt en, det har egentligen inte alls med själva gåtan att göra, men man kan banne mig inte slarva bort en hund och sedan inte förklara vart den tog vägen. Nåja, just den tråden kanske blir upplockad i nästa bok för jag har en känsla av att det här fallet kommer att återkomma.

Och en liten fundering till... vad i hela friden har omslaget med innehållet att göra? Någon pistol är inte i ens omnämnd i den här boken.

Boktipsets estimerade betyg var 3.8. På Goodreads hade den 2.71 i genomsnitt. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Stenkistan: Bokbrus, Förmodligen och Tofflan.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Jorden må rämna" av Kjell Eriksson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 341
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ann Lindell 2
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2000 (min) 2001
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 januari 2014






Första meningen: Fanns det någonting han hatade så var det människor som stirrade.

Baksidetext
Det är midsommarafton 1999. En man stiger av pendeln i Bålsta med en sportbag fylld med pengar efter ett postrån. Han möts av sin syster och tillsammans firar de helgen i barndomshuset.

Mannen slår sig ner i ett torp i trakten. Några mil därifrån bor den f.d. lantarbetaren Edvard Risberg. Tidigare var han aktiv facklig kämpe. Nu iakttar han med saknad sitt gamla förbunds nedgång och fall. Det som i stället lyser upp hans tillvaro är kärleken till kriminalinspektören Ann Lindell. I december hittas ett medelålders par brutalt mördade i en villa utanför Uppsala. Den sårade kvinnan dör framför polisens ögon med något som kanske är mördarens namn på sina läppar. Kort därefter avrättas en ung kvinna med ett pistolskott mitt inne i staden. Ann Lindell anar att motivet är hämnd. Men vad är det som väcker denna ofattbara vrede hos den som hållit i vapnet?

Min kommentar
Ibland köper jag på mig en hel deckarserie utan att ha läst något av författaren innan. Så hamnade hela serien om Ann Lindell i min bokhylla. Därför satt jag där och läste andra delen, trots att jag inte gillade den första speciellt mycket. Så kan det gå.

Efter att ha läst ut boken kollade jag vad jag hade skrivit i mitt inlägg om Den upplysta stigen och upptäckte att jag, faktiskt, i stort sett skulle kunna kopiera det inlägget och posta det även för den här boken. Språket är fortfarande svulstigt och pretentiöst med väldigt underliga ordval ibland. Vem använder ordet intermittent i en roman för att beskriva hur en fyr blinkar? Speciellt om man verkar anstränga sig för att ha ett poetiskt språk? Även antalet karaktärer är löjligt stort, bland annat vimlar det av olika poliser som nästan allihop är anonyma skuggfigurer. Dessutom bestämde sig författaren för att döpa två karaktärer till samma förnamn.

Det känns fortfarande som att jag läser ett politiskt partiprogram inför ett val, den här gången på temat att facket var bättre förr. När en tredjedel av boken handlar om Edvards funderingar om facket och innehåller ren agitation så blir jag bara less. Det som eventuellt hade kunnat vara spännande tjatas sönder av diskussioner om hur facket var från början, hur det är nu och hur det borde vara. För att inte tala om vad de delarna gör med tempot. Jag tappar helt intresset.

En tredjedel av boken handlar dessutom om kärleksaffären mellan Edvard och Ann, med ingående beskrivningar av vad de båda tänker och känner. Mest får vi följa Edvards våndor över att han lämnat sin fru, hans söner som han inte har någon bra kontakt med och det saknade lantbruket som han bytt mot en miljö vid havet. Och facket. Gäsp.

Det finns alltså bara en tredjedel kvar, som faktiskt handlar om själva mordgåtan. Som rent krasst inte är någon gåta. Direkt från början får vi veta vem som är mördaren, allt utom namnet, men allt annat är solklart. Mördaren är inte speciellt trovärdig. En person med den karaktären och bakgrunden borde inte kunna organisera sig själv tillräckligt för att begå mord och dessutom komma undan med det. Motivet däremot kan jag nog köpa, det finns så väldigt många människor därute som gör det enkelt för sig och anser att allt som händer dem är någon annans fel.

Ändå tycker jag att historien flyter på något bättre i den här boken eller så var jag bara mer beredd på vad jag hade framför mig.

Boktipsets estimerade betyg var 3.5. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Jorden må rämna: Bokbrus, Sladdertackan och Tofflan.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

"Den upplysta stigen" av Kjell Eriksson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 373
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ann Lindell 1
Förlag: Lindelöws
Utgivningsår: (original) 1999 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 september 2013



Första meningen: Den gröna mossan hetsade honom.

Baksidetext
I en uppländsk granskog, tusentals mil från sitt hemland, möter peruanen Enrico Mendoza sitt öde. Lantarbetaren Edvard Risberg hittar honom gömd invid en gran. Fyndet vänder upp och ned på den lilla byn Ramnäs. Vad gjorde den unge mannen där och vem hade anledning att döda honom?

Dådet rubbar bybornas cirklar, polisens efterforskningar väcker gamla hemligheter till liv. För Edvard, en grubblande natur, blir det allt svårare att ta sig samman. Mordet faller likt en skugga över hans familj och tvingar honom att konfronteras med sitt liv och de val han tagit för självklara.

Kjell Erikssons mordgåta är också en roman om landsbygdens förändring och generationernas växlingar. Politiska ideal ställs mot bitter verklighet, nya destruktiva krafter tar vid efter gammal ingroddhet. Skuld och hämnd, men även försoning och förändring, präglar människornas liv.

Min kommentar
Jag är svag för deckarserier. Något som torde stå klart för alla läsare av den här bloggen. Därför blev jag överlycklig när jag hittade en serie på hela tio böcker av en för mig helt okänd författare, Kjell Eriksson. Min vana trogen skaffade jag mig alla böcker i serien innan jag började läsa. En vana som inte alltid har lyckligt slut. Efter att ha läst denna första del så är jag faktiskt lite orolig för hur detta ska bli.

Det första som slår mig är språket, det känns lite svulstigt och pretentiöst, förmodligen kallar andra det för poetiskt. Jag tycker väl att om jag vill läsa poetiskt språk så läser jag poesi. Inte deckare. Jag gillar det inte alls. Ett annat oskick som förekommer är en på tok för frekvent användning av utropstecken. Något som jag oftast upplever är en åldersfråga, att det är vanligare bland yngre, men Kjell Eriksson är äldre än vad jag är.

Ibland känns det som att jag läser en politisk skrift, samhällskritiken flödar och det är kängor åt alla håll. Det sänker tempot, får mig att tappa tråden och gör att det blir väldigt långsamt och trist. Jag hoppas att detta kan sorteras in under "debutsjukan". Karaktärernas tankar antyder massor av saker som aldrig får någon förklaring, vilket får mig att undra om jag missat en bok. Jag känner inte heller att jag kommer huvudpersonen, Ann, in på livet, men tanken är väl att man ska lära känna henne bättre i de efterföljande nio böckerna. Inte heller någon av de andra personerna känns djupa, förutom Edvard, i vars huvud vi befinner oss större delen av boken.

Stämningen i boken är lite flummig, det är svårt att sätta fingret på det, men det känns mystiskt, mörkt och otäckt. Vilket är en bra sak i mina ögon. Det får mig i alla fall att fortsätta läsa den här serien, även om jag inte känner mig speciellt sugen på nästa bok just nu.

Boktipsets estimerade betyg var 3.8. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den upplysta stigen: Bokbrus, Boktoka och Tofflan.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.