lördag 19 april 2014

"Stenkistan" av Kjell Eriksson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 363
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ann Lindell 3
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2001 (min) 2003
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 april 2014






Första meningen: Ödlorna kilade på murkrönet.

Baksidetext
Det är en solig juniförmiddag på en landsväg strax utanför Uppsala. En ung kvinna och hennes sexåriga dotter blir överkörda av en bil. Båda dör nästan ögonblickligen. Ingen har sett förövaren och allt tyder på att det var en smitningsolycka. Eller var det någon som medvetet mejade ned kvinnan och flickan?

Samma morgon försvinner den dödade kvinnans make, Sven-Erik Cederén, spårlöst. Han arbetar som forskningsledare på läkemedelsföretaget MedForsk i Uppsala. Där bedrivs forskning kring neurologiska sjukdomar, och man hoppas att ett genombrott är nära för ett botemedel mot Parkinsons sjukdom.

Vid sökandet efter Cederén framkommer att han nyligen gjort ett mystiskt markköp i Dominikanska republiken. Ett fynd på en skogsväg några dagar senare avslöjar att det fanns mer man inte visste om honom

Kriminalkommissarie Ann Lindell börjar utreda fallet och möter girighet och svartsjuka i en värld där forskning inte alltid bedrivs med människors bästa för ögonen och där de som vet för mycket måste tystas.

Min kommentar
Det vore ju lögn att säga att jag gillat de två första delarna i den här serien, men vad gör man när man redan har alla tio delar hemma? Jo, man fortsätter helt enkelt att läsa dem, med förhoppningen att de ska bli bättre.

Just i det här fallet har det faktiskt fungerat, för denna tredje del är betydligt bättre. Den är inte alls lika pretentiös, det är mycket bättre flöde i texten, förutom ett och annat märkligt, utrotningshotat ord. På något sätt känns det som att Eriksson försöker göra en Nesser. Håkan Nesser har ju en eller ett par ord/uttryck som han gärna använder. Boken känns också mer som en deckare än ett politiskt partiprogram och den spretar inte så mycket vad gäller utdelade kängor till diverse sammhällsfunktioner/myndigheter. Den här nivån klarar till och med jag.

En del klagomål och funderingar har jag ju så klart. Det är fortfarande på tok för mycket om Anns och Edvards våndor, men det hade jag nog kunnat ta. Om det inte hade varit för att vi faktiskt också får följa Edvard, hans göromål och tankar är jag ärligt talat inte ett dugg intresserad av. Och alla dessa poliser. Det känns som att det är lika många poliser som det är övriga karaktärer, en del kallas vid förnamn, en del vid efternamn, men väldigt sällan både och. Vilket gör att åtminstone jag har väldigt svårt att klura ut om något av förnamnen eventuellt hör ihop med något av efternamnen. Några av dem får man lära känna lite mer, men de flesta är bara anonyma skuggfigurer. De är dessutom osedvanligt tröga och kan inte lägga ihop två och två, eller jo, men det blir bara tre. Det sista förhöret med en av de misstänkta, det med Jack Mortensen där hans mamma plötsligt dyker upp och sitter med blir så tramsigt att jag mår fysiskt dåligt.

Lösa trådar gillar jag inte alls och här finns faktiskt en, det har egentligen inte alls med själva gåtan att göra, men man kan banne mig inte slarva bort en hund och sedan inte förklara vart den tog vägen. Nåja, just den tråden kanske blir upplockad i nästa bok för jag har en känsla av att det här fallet kommer att återkomma.

Och en liten fundering till... vad i hela friden har omslaget med innehållet att göra? Någon pistol är inte i ens omnämnd i den här boken.

Boktipsets estimerade betyg var 3.8. På Goodreads hade den 2.71 i genomsnitt. Jag ger den 3.5.
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Stenkistan: Bokbrus, Förmodligen och Tofflan.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

6 kommentarer:

  1. Jag läste de här i stort sett när de kom ut (fast när jag började hade några kommit redan) så det närmar sig tio år sen jag läste den här. Undrar vad jag tyckt om jag läst den nu...

    SvaraRadera
  2. "utrotningshotade ord", den formuleringen gillar jag skarpt! ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blir otroligt konstigt när underliga, ålderdomliga, högtravande ord används i en roman :)

      Radera
    2. Ja, särskilt om dom är på "fel", ställen, i fel sorts böcker. Men du fångade hela fenomenet så bra med att mynta begreppet "utrotningshotade ord". Får jag låna det vid behov? :-)

      Radera
    3. Låna på bara, tyvärr finns det ju ett behov ibland :)

      Radera