Visar inlägg med etikett Boktolva 2016. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Boktolva 2016. Visa alla inlägg

onsdag 28 december 2016

"Flickan med snö i håret" av Ninni Schulman

Författare: Ninni Schulman
Titel: Flickan med snö i håret
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 351
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hagfors 1
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 december 2016




Första meningen: Han behövde bara öppna bagageluckan, knyta upp repet runt hennes smala vrister och peka mot stugan för att få henne att röra sig uppför backen.

Baksidetext
En kall och snöig nyårsafton försvinner sextonåriga Hedda Losjö från sitt hem utanför Hagfors i Värmland. Hennes föräldrar är förtvivlade. Vad kan ha hänt deras skötsamma dotter? När poliserna Petra Wilander och Christer Berglund får fallet på sitt bord visar det sig snart att Hedda har levt ett dubbelliv.

En tid senare hittas en ung flicka mördad i en jordkällare i skogen några kilometer från familjen Losjös hem. Flickan är naken och har dödats med ett skott i bakhuvudet. Kan det vara den försvunna Hedda? Den lilla polisstationen står nu inför en av sina största utmaningar.

Journalisten Magdalena Hansson har lämnat Stockholm och flyttat hem till Hagfors med sin sexåriga adoptivson Nils efter en uppslitande skilsmässa. Hon är trött och deprimerad och hoppas att lugnet på landsbygden och tryggheten i uppväxtstaden ska ge henne livsglädjen tillbaka. Magdalena engagerar sig känslomässigt i den försvunna Heddas öde och börjar undersöka fallet närmare. Snart inser hon att den fridfulla bygden bär på hemligheter som vissa gör vad som helst för att dölja.

Min kommentar
Jag vet inte hur många gånger jag har sett Ninni Schulmans böcker på olika bloggar, men det är väldigt många. Trots att den här första delen har stått redo i hyllan i nästan fem år så har den inte blivit läst. Förrän nu, när den långt om länge fick vara med i min boktolva. Om jag hade vetat då vad jag vet nu så hade den blivit läst för längesedan. Det här gillade jag nämligen.

I Hagfors har jag aldrig varit så jag vet inte hur väl geografin stämmer, men jag tycker jag får en bra känsla för hur där ser ut. Dock trodde jag att staden var större så jag blev lite förvånad när jag kollade på Wikipedia. Den här lilla bruksorten i Värmlands djupa skogar är som vilken småstad som helst. Småstadskänslan är beskriven på pricken, inklusive den lite ursäktande mentaliteten som många i mindre städer verkar ha när de av någon oklar anledning känner att de behöver förklara varför de gillar att bo där.

Många inblandade karaktärer brukar jag alltid tycka är jobbigt och här vimlar det verkligen av dem. Konstigt nog så har jag aldrig några problem att hålla isär dem. Det kan ha att göra med att de allihop på något sätt blir verkliga människor för mig. Utan långrandiga beskrivningar så lär jag känna dem och jag kan verkligen relatera till dem. De är helt vanliga människor.

Huvudpersonen, Magdalena Hansson, är väl som folk är mest och jag känner med henne. Det är inte bara så att hennes äktenskap har kraschat, hon har även tvingats flytta hem till den lilla staden. Från Stockholm. Det måste vara hemskt att vara den misslyckade hemvändaren.

Detta är ju en debut och det kan förklara varför så väldigt många ovidkommande saker fanns med. Det är väldigt sällan man behöver få förklarat för sig hur man kliver in i en bil och kör iväg, bland många andra självklara saker. Annars tycker jag att författaren har ett bra öga för detaljer, men man behöver inte ta med allihop. Trots väldigt många detaljer så berättas ändå inte allt. Flera gånger antyds saker som har hänt mellan Magdalena och Petter, men man får aldrig veta vad. Även om jag har gjort en kvalificerad gissning så stör det mig att jag måste gissa när det gäller viktiga saker, men att jag får veta allt om hur man tvättar sin bil.

Hur konstigt det än kan låta så tycker jag att detta är en mysdeckare, trots otäcka mord. Brottet är inte det primära, relationerna och vardagslivet tar mer plats. Det kan man tycka vad man vill om, men i det här fallet funkar det för mig. Ibland önskar jag att författare skulle våga lita på sin historia utan att förklä den till deckare. Jag tycker i och för sig att Ninni Schulman gör det här med deckare riktigt bra. Ett tag misstänker jag i stort sett alla, till och med polisen Christer. Speciellt när man får veta att han fortfarande tar hem tvätten till sin gamla mor. Jag är inte helt säker på gärningsman förrän i slutet. Det är bra gjort.

Större delen av boken lyssnade jag på och det gick över förväntan. Kanske mest tack vare att en liten del av hjärnan var upptagen med ett i huvudsak tankebefriat jobb, men jag skulle vilja påstå att Angela Kovacs har en stor del i det hela. Hon läser väldigt bra och jag gillar att hon ändrar röst beroende på vad (och vem) hon läser. Boken passade väldigt bra som ljudbok, men det kommer aldrig att bli mitt favoritmedia. Jag hade aldrig missat den gigantiska ledtråden om jag hade läst.

Jag kan tycka att det finns en del lösa trådar när boken är slut, bland annat fick man aldrig veta vem som egentligen var läckan hos polisen. Det kanske kommer i nästa bok. Som jag nu måste skaffa mig.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,7 (beräknat på 597 betyg).
På Goodreads hade den 3,61 i genomsnitt (beräknat på 505 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Flickan med snö i håret: Lottens bokblogg, Carolina läser och Bokhyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

torsdag 22 december 2016

Fullbordad utmaning #13

I år räckte boktolvan hela året och jag kan nog tycka att blandningen blev i det närmaste perfekt.

Detta är sjätte året som jag kört den här utmaningen, som kläcktes av enligt O. Den går ut på att läsa tolv nya författare under året och det är en utmaning som passar mig jättebra, eftersom jag oftast läser betydligt fler. Det brukar alltså inte vara någon utmaning i egentlig mening.

Jag tror jag kan ha hittat ett flertal nya favoriter och jag är ganska säker på att jag kommer att läsa mer av fem av dem. Inte så bra resultat kanske, det är ju inte ens hälften. En del bottennapp blev det också och jag kommer med all säkerhet inte att läsa mer av Christine Falkenland, Ulf Lindström, Ian McEwan, Donna Tartt eller Austin Wright. Nya favoriter är definitivt Anna Karolina, Lucy Dillon, Ninni Schulman och Karin Slaughter.

Någon fullpoängare blev det inte och inte heller någon med 4,5, men över hälften (sju) av dem fick en fyra i betyg. Betygen var ganska spridda, mellan 2 och 4, och genomsnittet blev 3,38. Med tanke på att så många fick en fyra så kan man ju förstå hur dåliga de andra var...

onsdag 30 november 2016

"Tony och Susan" av Austin Wright

Författare: Austin Wright
Titel: Tony och Susan
Genre: Thriller
Antal sidor: 383
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Tony & Susan
Översättare: Thomas Andersson
Serie: -
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 1993 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 november 2016




Första meningen: Detta för oss tillbaka till brevet som Susan Morrows förste make Edward skickade till henne i september i fjol.

Baksidetext
Allt tar sin början när Susan Morrow, en uttråkad medelklasshustru, får ett bokmanus skickat till sig. Det är hennes exman, Edward, som vill att hon ska läsa det. Susan tycker att det hela känns olustigt, särskilt som en av anledningarna till att hon lämnade Edward tjugo år tidigare var att hon aldrig riktigt trodde på hans författartalang.

Motvilligt börjar Susan läsa. Och samtidigt får också vi läsa Edwards gastkramande historia om matematikprofessorn Tony Hastings, som på en bilresa med sin fru och dotter hetsas till en olycka. När han stannar vid vägrenen visar det sig att männen i den andra bilen vill ha helt andra saker än Tonys försäkringspapper. Tonys agerande när han plötsligt konfronteras med ren och skär ondska är upptakten till en mardrömshistoria inte bara om feghet utan också om upprättelse och hämnd.

Susan sugs helt in i berättelsen om Tony, men kan inte sluta tänka på varför Edward vill att just hon ska läsa historien. Finns det ett dolt budskap? Tänkte Edward på henne när han skrev? Och vad var det egentligen som gick fel mellan dem för alla de där åren sedan?

Min kommentar
Den här boken har stått i hyllan i flera år. Jag kommer inte alls ihåg var jag såg den först, men det jag minns är att de som läste den tyckte väldigt olika saker om den. Det gjorde mig nyfiken, men på samma gång inte speciellt sugen på att läsa den. Det väldigt underliga är att nu när jag letar efter recensioner att länka till så hittade jag i stort sett bara positiva. Var blev de dåliga av?

Det här handlar alltså om en kvinna som läser en bok, eller egentligen ett manuskript. När hon läser så gör vi det också. När hon slutar läsa så får vi ta del av hennes funderingar kring boken. Så långt är väl allt helt OK. Dessvärre får vi också ta del av Susans funderingar kring livet i stort. De här delarna är så tråkiga att klockorna stannar. Susan och hennes bittra, självömkande tankar tråkar ut mig. Trots att vi får göra henne sällskap där i huvudet så får vi inte veta ett endaste dugg om henne. Det antyds dock en hel del som vi aldrig får veta säkert. Inget sägs rakt ut. Här kan vi verkligen tala om att gå som katten kring het gröt. Jag avskyr det. Jag förstår inte heller hur Susan kan komma till slutsatsen att boken är ett hot riktat mot henne med Edward som avsändare. Antingen så gör författaren ett dåligt jobb eller så är Susan inte riktigt frisk. Jag lutar mer åt det senare alternativet.

Boken, eller snarare boken i boken, börjar väldigt lovande. Den där bilresan får det att vibrera av olustkänslor och jag hoppas att jag aldrig någonsin får reda på hur vare sig jag eller någon närstående skulle agera i den situationen. Efter den händelsen går det tyvärr bara utför. Slutet blir ett stort "jaha" och om man slår upp ordet antiklimax i ett lexikon så borde det vara en bild på den här boken där.

Inget som händer senare är trovärdigt och ja, jag vet att detta inte är den typen av bok, men polisen måste vara det mest klantiga och osannolika jag någonsin har läst om. Det hjälper inte ett dugg att jag tycker att jag förstår vad boken i boken egentligen handlar om. Tony och Susan är nämligen exakt likadana, deras röster är identiska.

Detta är ingen thriller, det är inte ett dugg spännande (förutom där i början då). Det är bara navelskåderi och fullständigt poänglöst. Tack vare den lovande början så får den ett högre betyg än den kanske egentligen är värd.

Boktipsets estimerade betyg var 3,0 och genomsnittet 2,96 (beräknat på 87 betyg).
På Goodreads hade den 3,19 i genomsnitt (beräknat på 1 660 betyg).
Jag ger den 2,5
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Tony och Susan: Annikas litteratur- och kulturblogg, Bokblomma och DAST.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

onsdag 2 november 2016

"Hetta" av Ian McEwan

Författare: Ian McEwan
Titel: Hetta
Genre: Drama
Antal sidor: 341
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Solar
Översättare: Maria Ekman
Serie: -
Förlag: Brombergs
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2010
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 oktober 2016




Första meningen: Han tillhörde den kategori män - vagt osympatiska, ofta skalliga, korta, feta, intelligenta - som utövade en oförklarlig lockelse på vissa vackra kvinnor.

Baksidetext
Från första sidan skrattar vi gott åt Nobelpristagaren i fysik Michael Beard, som har sin yrkesmässiga storhetstid bakom sig. Han lever dock gott på sitt namn och åker på konferenser världen över och sprider glans med sin närvaro. Han är också en beryktad kvinnokarl, inne på sitt femte äktenskap, men även det är på upphällningen. När såväl Beards yrkesliv som privatliv krisar lägger han all sin kraft på att ge sin karriär en ny skjuts. Den här gången ska han rädda världen från de hotande klimatförändringarna.

Från den arktiska kylan vid polcirkeln till de heta öknarna i New Mexico utspelar sig denna mörka och farsartade satir över en mans girighet och självbedrägeri.

Min kommentar
Jag har hört mycket gott om Ian McEwan, speciellt det senaste året eller så. Just därför var jag väldigt positivt inställd till Hetta när jag började läsa. Den inställningen byttes tyvärr ut ganska så snabbt.

Miljön skiftar mellan det iskalla Arktis och det stekheta New Mexico. Och det som ligger däremellan också. Beards resa till Arktis är för övrigt det enda som var kul i boken. Under den resan framkommer det med all önskvärd tydlighet vilken uppblåst skitstövel Beard är. Vilket får mig att fundera över om namnbytena på Picket (Pickett) är avsiktliga. Han byter nämligen namn ungefär åtta gånger på tjugo sidor. Om det är ännu ett sätt att beskriva Beard så är det briljant. Annars är det högst irriterande.

Det är fullt möjligt att en fysiker uppskattar boken mer än vad jag gjorde för här är väldigt många knepiga ord som jag aldrig hört förut, men som jag förutsätter har med fysik att göra. Språket är generellt väldigt tillkrånglat och jobbigt att läsa. Det finns visserligen en ironisk underton, ibland, men dessvärre alldeles för lite och alldeles för sällan. Layoutmässigt hamnar boken på minus i betyg. Det finns ingen kapitelindelning och inte heller några andra naturliga ställen att pausa på. För att göra saken än värre så är sidorna tättskrivna, från den ena marginalen till den andra.

Egentligen handlar boken bara om forskaren Michael Beard, alla andra är bifigurer som i stort sett är utbytbara och inte tillför något. Beard själv är en patetisk liten (både bokstavligt och bildligt) man som är oerhört lätt att tycka illa om. Han gör i stort sett inget annat än äter, dricker, bedrar sina fruar och går helt upp i sig själv. Lite märkligt känns det att han hela tiden beskrivs som otroligt intelligent, men han gör aldrig något som visar det.

Man skulle kunna tycka att själva miljöfrågan slarvas bort, men hanteringen av den är det enda som beskrivs trovärdigt. I mitt tycke. Det är väldigt träffande när forskningen distraheras och byter fokus för att det ska se ut som att de gör något. Kosta vad det kosta vill och det spelar ingen roll om det är "energieffektivt", men något måste de få fram.

Boken saknar slut och trots att jag inte var ett dugg intresserad av Beard och hur det gick för honom så hade jag nog uppskattat ett avslut. Kanske är det meningen att det ska komma en uppföljare, men den kommer jag i så fall inte att läsa.

Det känns lite som att berättelsen saknar poäng och den är nästan inte ett dugg rolig utan mest tråkig och seg. Kanske är den, som sagt roligare för en fysiker/forskare, men för mig är den bara pretentiös och pompös. Glöm hettan, det här är närapå iskallt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,1 och genomsnittet 3,11 (beräknat på 178 betyg).
På Goodreads hade den 3,22 i genomsnitt (beräknat på 18 723 betyg).
Jag ger den 2,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Hetta: Bokomaten, Mezerah och Kulturdelen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

onsdag 17 augusti 2016

"En god man" av Ulf Lindström

Författare: Ulf Lindström
Titel: En god man
Genre: Thriller
Antal sidor: 356
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Andreas Falck 1
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 augusti 2016




Första meningen: När man försöker dokumentera ett skeende där människor är fullkomligt utbytbara är det viktigt att klamra sig fast vid unika bilder.

Baksidetext
Två män i en unken cell på Borås häkte, en av männen är en erfaren advokat och den andre en bestialisk mördare. När Andreas Falck tar över fallet Peter Ljung är det egentligen redan för sent. Rikspressen har slutat skriva, Golfmördaren har erkänt och vägrar tala med någon. Men så börjar han ändå tala med Andreas, och trots allt som hänt vill Andreas Falck hitta ett sätt att försvara sin klient.

En god man är en berättelse om moral, om sexualitet och närhet, om män och vad de gör med kvinnor när de inte längre räcker till. Den börjar när alla de vanliga frågorna redan besvarats, så när Andreas frågar Peter: Varför? inser han snart att en bättre fråga är: Varför inte?

Min kommentar
Jag minns inte längre när jag hörde talas om den här boken första gången. Till slut kunde jag inte längre motstå den och den avgörande faktorn var nog att den utspelar sig i Borås. En stad som jag var i ganska ofta när jag var liten. Nu när jag har läst den så inser jag att utomhusmiljön inte spelar någon som helst roll eftersom det mesta utspelar sig inomhus. Och inuti människorna.

Efter så där ett 20-tal sidor så tycker jag att det här verkar väldigt lovande. Sedan börjar det dyka upp massor av kursiverade ord och meningar, det känns som att författaren vill tvinga mig att betona vissa ord. Det gillar jag inte. När jag läser så bestämmer jag själv vad jag tycker är viktigt. Efter kanske 70-80 sidor så tänker jag: nej, det här funkar inte. Ännu en Lapidus-wannabe som älskar att skriva ofullständiga meningar, som slutar i tomma intet. Det är bara tröttsamt att läsa. Personligen tycker jag att Ulf Lindström har försökt för mycket, det är helt enkelt för annorlunda och för nytänkande. Det blir mest bara svammel till slut.

Jag har dessutom väldigt svårt att förstå Andreas reaktion på Peters försök att manipulera honom. Så hemska är ju inte hans insinuationer om Andreas person och det var ju så tydligt att det bara var provokation. Det mesta som händer är i relationen mellan dessa två herrar och det blir väldigt mycket navelskådning här. De är så otroligt fulla av sig själva att det blir smått löjligt. Dock är det nog trovärdigt, med deras personligheter. Faktum är att det nog faktiskt är Andreas som förstör läsningen för mig. Det var visserligen väldigt längesedan jag läste Brott och straff, men jag får Raskolnikov-vibbar av honom. Massor av febriga funderingar och självömkan. Det är väldigt förvirrande att läsa.

Upplägget är väldigt vilseledande och nu, med facit i hand, så blir jag smått irriterad. Jag hade väldigt svårt att få ihop motivet och när jag väl kom till slutet så förstod jag varför. Jag tycker slutklämmen är billig.

Och så kan jag inte låta bli att ta upp min personliga käpphäst, det här med korrekturläsning. Jag upptäcker långt ifrån alla faktafel som finns i böcker, speciellt när de rör sig om sådant som jag inte vet något om. Men när någon påstår sig ha 12 megabit bilder på datorn då skriker hela min kropp. Megabit är ett hastighetsmått, inte en storlek. det är som att påstå att en båt är 30 knop stor. Förutom enhetsfelet så är 12 megabit bara ca 1536 kB. Eftersom det var 400 foton så blir det nog väldigt dåliga bilder. Dessa 12 megabit blir hundra sidor senare 50 megabit. Vilket är 6400 kB. Inte heller det speciellt mycket för 400 bilder. Ett ganska dåligt foto jag tog 2008 var ca 800 kB...

Detta är ingen deckare i egentlig mening, brottet är redan begånget och förövaren har erkänt. Det som ska luskas ut är varför och på vägen ska det försökas redas ut vad en god människa är. Eller en god man i det här fallet. Tydligen är En god man första delen i en serie. Kommer jag att läsa de andra? Nej, det här är för udda för mig.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 2,96 (beräknat på 54 betyg).
På Goodreads hade den 3,33 i genomsnitt (beräknat på 3 betyg).
Jag ger den 2,5
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om En god man: Romeo and Juliet, DAST Magazine och I skuggan av en bok.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

lördag 30 juli 2016

"Sfinx" av Christine Falkenland

Författare: Christine Falkenland
Titel: Sfinx
Genre: Drama
Antal sidor: 222
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 juli 2016




Första meningen: Kära Claire, så skulle jag kunna skriva.

Baksidetext
Hon, den första hustrun, riktar sig i brev till Claire, kvinnan hon inte kan släppa taget om, kvinnan som nu är gift med hennes Felix. Han, som skulle ha varit pappa till den son som aldrig föddes, han som kränkte och förnedrade och inte lämnade någon plåga oprövad. Claire och Felix blir den himlakropp som allting kretsar kring, deras välstånd och lycka - Claires skönhet, sonen med de blåaste ögon - överskuggar till slut både det egna konstnärskapet och vardagen tillsammans med dottern Ma och blir till en stor bitterhet. Hon iakttar och smyger, tar sig in i familjens sommarhus, fläckar och smutsar ner. Hon kommer nära.

Min kommentar
För några år sedan var den här boken stor i bokbloggosfären. Jag hade nog inte riktigt klart för mig vad det var för typ av bok, men när jag hittade den på bokrean 2013 så slank den med. Lite förvånad, och besviken, blev jag när jag upptäckte att den är en sorts brevroman.

Jag säger en sorts brevroman, för här handlar det bara om en enda persons brev. Det är alltså ingen brevväxling. Det är också oklart om breven skickas, men jag utgår från att de inte lämnar brevskrivarens hem för om någon hade fått sådana här brev så skulle det nog ha blivit åtminstone ett litet pådrag med polis och annat. Jag hade blivit livrädd om jag hade fått brev som liknade dessa.

Lite överraskad blir jag när jag upptäcker att vi befinner oss i mitt älskade Göteborg, men det spelar ingen större roll. Det kommer bara små glimtar från välbekanta platser. Inte heller får man någon som helst dynamik mellan olika personer. Allt vi får veta får vi veta av denna kvinna som skriver breven. Dessvärre är hon nog inte speciellt pålitlig. Det här handlar inte om en försmådd och lämnad kvinna utan mer en fullblodspykopat.

Allt börjar ändå ganska ofarligt, även om jag inte kan tycka att det är normalt, men det eskalerar och mot slutet är det i stort sett bara svammel. Inget händer utan denna namnlösa kvinna bara skriver brev. Det är faktiskt också lite oklart om det är ett helt osannolikt långt brev eller om varje "Claire" är början på ett nytt. Jag orkar inte ens räkna hur många det blir då, men säkert närmare hundra. Det är enformigt och repetetivt, bara samma ältande. Hela tiden och oavbrutet. För mig, som inte går igång på det som många kallar för vackert språk, så har inte den här boken speciellt många förtjänster. Den började bra, men sedan spårade den bara ur och blev konstig. Annars hade den nog kunnat skrämma mig mer.

När boken är utläst har jag en hel uppsättning frågor, men inga svar. Överhuvudtaget. Man får egentligen inte veta något alls. Hur längesedan var det som de gick isär? Hur gamla är barnen? Under hur lång tid utspelar sig allt detta? Skickas breven? Är det ett eller flera brev? Och så vidare och så vidare.

Det här är en typisk bok som man bara älskar om man gillar mörkaste mörkt, att dyka ner i det innersta av en mycket sjuk person och det så kallade vackra språket. Själv är jag alldeles för pragmatisk och saklig för att gilla detta.

Boktipsets estimerade betyg var 3,0 och genomsnittet 3,36 (beräknat på 79 betyg).
På Goodreads hade den 3,69 i genomsnitt (beräknat på 29 betyg).
Jag ger den 2,5
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Sfinx: Bokblomma, med näsan i en bok och Bokstävlarna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

onsdag 29 juni 2016

"Nattens cirkus" av Erin Morgenstern

Författare: Erin Morgenstern
Titel: Nattens cirkus
Genre: Fantasy
Antal sidor: 421
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The night circus
Översättare: Jan Risheden
Serie: -
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 juni 2016




Första meningen: Cirkusen anländer utan förvarning.

Baksidetext
Cirkusen anländer utan förvarning. Den föregås inte av några reklamutrop, inga flygblad på lyktstolpar och anslagstavlor. Plötsligt är den bara där, på en plats där den inte fanns i går. Cirkusen öppnar vid mörkrets inbrott och stänger i gryningen.

Välkommen till Le Cirque des Rêves en cirkus olik alla andra. Inne i de svart- och vitrandiga tälten, i en färglös värld som hör nattens mörkaste timmar till, döljer sig helt unika upplevelser och fantastiska fenomen.

Men bakom rökridåerna och speglarna pågår en tävling - en kraftmätning mellan två unga magiker, Celia och Marco, som sedan barndomen tränats i att använda sina illusionskrafter för att överträffa varandra. Vad spelarna inte vet är att detta spel är en duell intill döden och att cirkusen är skådeplatsen för ett slag som utkämpas mellan fantasins och viljans krafter. Oförtröttligt utövar de unga magikerna sin magi med skäl som deras hemlighetsfulla läromästare, Hector och Alexander, är förtegna om.

När Celia av en slump upptäcker att Marco är hennes motståndare börjar de tänka på sitt spel som ett fantastiskt samarbete. Det är deras förenade krafter som sveper in cirkusen i en ständig förtrollning, och båda två bidrar med ständigt alltmer imponerande detaljer som tycks vara skapade enbart för att glädja den andra. Utan att veta hur deras manipulativa läromästare avser att spelet ska sluta störtar Celia och Marco huvudstupa in i en djup och passionerad kärlek.

Hector och Alexander håller dock fortfarande i trådarna och deras elevers relation tvingar dem att ingripa med svåra följder för Celia och Marco. Det finns bara en utväg för de unga magikerna - en uppvisning av aldrig tidigare skådat mått.

Min kommentar
Den här boken syntes precis överallt för något år sedan. Jag har ju lite svårt att motstå de där böckerna som alla bara älskar. Alltså var jag ju tvungen att köpa den. Trots att den tydligen handlade om en cirkus. Något jag aldrig har gillat. Men det här är ingen vanlig cirkus och, tack och lov, så finns det inte en enda clown inom synhåll.

Min första reaktion när jag börjar läsa är att den där Hector och den där Alexander är fruktansvärt gräsliga personer som använder andra människor som spelpjäser. Utan att fråga. Det är en väldigt bra början, att göra mig arg och ledsen är ett säkert kort. Jag kan inte annat än dras in i det här magiska som öppnar sig framför mig. Sedan börjar plötsligt tidshoppen. Och jag blir frustrerad. Är det något jag inte gillar så är det en berättelse i icke kronologisk ordning. Här fungerar det ändå oväntat bra, det finns bara två olika tidstrådar och man kan väl säga att de hör ihop.

Tempot är extremt långsamt, vilket jag inte heller brukar vara förtjust i, men här passar det och historien kan nog inte berättas på något annat sätt. Det enda problemet, som jag ser det, är att det blir väldigt utdraget och väldigt mycket samma efter runt 200 sidor. Vid det laget har jag redan förstått att allt är magiskt och vackert. Det är inte speciellt många karaktärer, men vilka karaktärer de är. Färgstarka är ett passande ord. Något som stör mig är de franska ord och uttryck som förekommer i boken. Jag kan inte franska och jag tycker inte att jag ska behöva kunna det heller, när jag läser skönlitteratur. Dock kan jag så mycket att jag inte förstår varför boken heter Nattens cirkus, när den hela tiden benämns som Le Cirque des Rêves (Drömmarnas cirkus, som jag för övrigt tycker hade passat mycket bättre som titel).

Hela boken bygger på en förtrollad stämning, som är omöjlig att beskriva. Det är lite som att gå i massor av fluffig snö. Minus kylan. Jag har ingen aning om vart allt ska ta vägen och jag bryr mig inte. På ett bra sätt alltså.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men något mystiskt, dunkelt och flummigt (flummig är inget bra ord för mig), men det var allt det utan att bli flummigt. Visst, det var lite klyschigt, som det där att bara se någon och veta att det är ens själsfrände. Och den andra känner likadant. Nja. Jag hade nog gillat denna ännu mer för 25 år sedan, då var även jag lite av en romantiker. Nu är jag mer pragmatisk.

Boktipsets estimerade betyg var 4,9 och genomsnittet 4,0 (beräknat på 224 betyg).
På Goodreads hade den 4,02 i genomsnitt (beräknat på 400 761 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Nattens cirkus: Carolina läser, C.R.M. Nilsson och Sagan om sagorna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

lördag 25 juni 2016

"Stöld av babian" av Anna Karolina

Författare: Anna Karolina
Titel: Stöld av babian
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 437
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Amanda Paller 1
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 juni 2016




Första meningen: FUCK, FUCK, FUCK!

Baksidetext
Adnan har just avtjänat ett straff för grovt narkotikabrott. Nu måste han skaffa stålar snabbt för att betala sina skulder. Magnus är kriminalkommissarie och balanserar på lagens gränser i sin jakt att sätta dit buset. Han är svag för kvinnor.

Amanda är nykläckt polis. Hon har valt yrket av ett väldigt personligt skäl: systerns självmord. Några är ansvariga. Och de ska få betala. Två män ligger överst på listan: en kriminell och en polis. Hon är beredd att offra allt.

Min kommentar
Den här boken fick jag med mig från bokmässan 2014. Jag hade hört talas om den innan, men tyckt att den nog inte alls var för mig. När sedan författaren själv satt inne på bokbloggarmingelt och signerade så bestämde jag mig till slut för att jag ju i alla fall kunde chansa. Många har lovorden varit. Ändå har den blivit stående oläst i nästan två år.

Jag börjar läsa den när jag väntar på bussen och om det hade varit andra människor där så är jag säker på att de hade tittat konstigt på mig. Jag kunde nämligen inte låta bli att skratta. Många gånger. Början är riktigt bra och jag är glad att jag har en halvtimmes bussresa framför mig.

Det första jag tänker är att det här är precis som Lapidus, men med väldigt mycket mer humor. Och då menar jag Lapidus vad gäller språket. Det är kort, kärnfullt och gödslat med ord som guzz, aina och bazza. Här finns mängder av träffande beskrivningar av många företeelser och jag ler igenkännande. Ofta. Det märks också att författaren är polis, det mesta känns trovärdigt, insiktsfullt och insatt. På både gott och ont. Frustrationen som poliser måste känna ibland lyser också igenom.

Kapitlen är korta och tempot högt. Även om det tappar lite i mittendelen. Men slutet. Slutet får mig att bli andfådd och de sista hundra sidorna eller så handlar det om sträckläsning. Det enda jag möjligtvis har att klaga på (förutom tempotappet i mitten) är att jag verkligen inte gillar när jag inte får veta samma saker samtidigt som de karaktärer jag följer. Just i det här fallet så förstår jag varför, men jag gillar det inte.

Vi får följa inte mindre än fyra personer; Amanda - polis, Adnan - kriminell, Magnus - polis och Pia - Magnus fru. Det är lätt att jag upplever en historia som spretig och rörig när det blir så många trådar och sidospår, men här tycker jag att det funkade. Den jag kommer närmast och faktiskt tycker bäst om är Adnan. Han är egentligen en bra kille, men som hamnat väldigt snett. Amanda vet jag inte riktigt vad jag tycker om, hon är tuff, kaxig och tar för sig (det gillar jag), men den där egenskapen hon har att kunna gå över lik för att få det hon vill ha ger jag inte mycket för. Det är inte alltid ändamålet helgar medlen. Magnus är en mansgris, ett svin, [spoiler]en hustrumisshandlare med typiska psykopatdrag. Han får massor av resultat, men med olagliga medel.[/spoiler] Och han är snäll mot sin mor. Pia är det bara sorgligt att läsa om.

Kommer jag att läsa nästa bok, Står dig ingen åter? Ja, definitivt. Det var väldigt nära att jag beställde den direkt när jag hade läst ut Stöld av babian. Jag bara måste få veta hur det ska gå för Amanda och Adnan. Och Magnus. Och kanske får man veta hur det går för Pia också. Det skulle jag vilja.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 51 betyg).
På Goodreads hade den 3,64 i genomsnitt (beräknat på 45 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Stöld av babian: Johannas deckarhörna, Fantastiska berättelser och Boklysten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

onsdag 1 juni 2016

"Jellicoe Road" av Melina Marchetta

Författare: Melina Marchetta
Titel: Jellicoe Road
Genre: Drama
Antal sidor: 351
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: On the Jellicoe Road
Översättare: Katarina Kuick
Serie: -
Förlag: Gilla böcker
Utgivningsår: (original) 2006 (min) 2014
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 maj 2016




Första meningen: Det tog min pappa hundratrettiotvå minuter att dö.

Baksidetext
Som barn överges Taylor på 7-Eleven av sin mamma. Sex år senare börjar det förflutna komma ikapp henne då ännu en person i Taylors närhet försvinner, och en annan återvänder. Samtidigt pågår gängkriget på Jellicoe internatskola för fullt och ett manuskript visar sig innehålla nyckeln till Taylors förflutna. Vilka var barnen som var med om det fruktansvärda för 22 år sedan? Är deras öden sammanflätade med Taylors?

Jellicoe road är inte bara en suggestiv spänningsroman som håller läsaren i ett kompromisslöst grepp. Det är också en vacker, skakande och intrikat skildring om två generationers vänskapsband som visar hjärtskärande likheter med varandra. Ett finmaskigt nät som spänner över tid och rum. Berättelsen kan börja.

Min kommentar
Jellicoe Road. En bok som blev så hyllad för något år sedan att det var i stort sett omöjligt att låta den passera. Jag har dragit mig för att läsa den. Mest för att det är otäckt att läsa en bok som i stort sett alla bara älskar, men också för att samma människor sagt att den är svår att komma in i. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men det var fel.

För mig räckte det att läsa prologen (du kan hitta den i smakebiten, se länk nedan) för att veta att detta skulle gå bra. Så här ska man använda en prolog! Den är helt fantastisk och efter det var jag ju bara tvungen att läsa vidare. Jag vet inte om jag blev besviken där i början för jag tyckte inte alls att det var krångligt eller segt. Det gick inte speciellt många sidor innan jag hade klurat ut hur allt hängde ihop, det enda jag inte var säker på var vem som var vem. Personligen tycker jag den "twisten" var ganska uppenbar.

Det kändes lite som att kastas tillbaka till barndomen och leken Röda vita rosen. Eller varför inte verklighetens Sockerbitarna och bananerna, som de hette där jag bodde tills jag var fem. Själv var jag av förklarliga skäl inte en del av det kriget, men min storasyster var och hon har berättat hårresande historier om vad de gjorde mot varandra. På riktigt.

Jag gillar att allt inte förklaras och förklaras igen, man får inte ens hela bakgrundshistorien, men den är så solklar (trots sin frånvaro) och det är så skönt att slippa läsa sådant som man begriper ändå. Här vimlar också av referenser till Dödssynden (Harper Lee) och det är ju extra kul, när man har läst den. Jag gillar karaktärerna, att de känns så riktiga. Vilket ju kan bero lite på att den där leken påminner så mycket om våra egna lekar när jag växte upp. Skogen var vår bästa lekplats. Inte när vi var sjutton kanske, men ändå... Jag ställer mig lite frågande till sidospåret med seriemördaren och kan inte för mitt liv begripa vad den skulle vara bra för. Berättelsen hade varit precis lika bra utan den biten.

Visst är boken bra, till och med riktigt bra, men fantastisk tycker jag inte att den är. Inte heller kommer jag att gå och grunna på den i framtiden. För det var den alldeles för förutsägbar. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den del som jag ser som lite övernaturlig. Det känns i alla fall riktigt bra att ha läst den. Och gillat. Nu ska jag se om jag kanske ska leta upp någon annan bok av Melina Marchetta.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 3,16 (beräknat på 285 betyg).
På Goodreads hade den 4,15 i genomsnitt (beräknat på 35 415 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Jellicoe Road: Lotten, C.R.M. Nilsson och Carolina läser.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

onsdag 30 mars 2016

"Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt

Författare: Carol Rifka Brunt
Titel: Låt vargarna komma
Genre: Drama
Antal sidor: 415
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Tell the wolves I'm home
Översättare: Christina Stalby
Serie: -
Förlag: Gilla böcker
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 mars 2016




Första meningen: Min syster Greta och jag satt modell för vår morbror Finn den eftermiddagen.

Baksidetext
New York 1987. Fjortonåriga Junes morbror dör i aids. Han var den viktigaste personen i världen och hans död lämnar henne ensam och tyngd av sorg. Tills hon träffar Toby, en man som också sörjer Finn. Mellan honom och June växer en oväntad och annorlunda vänskap fram, en vänskap som får hemligheter som länge varit dolda att dras fram i ljuset. Och June lär sig saker om sig själv och sina närmaste som förändrar henne för alltid.

Min kommentar
Den här boken hade jag hört så otroligt mycket bra om så när den plötsligt låg i en goodie-bag på Bokmässan 2014 och dessutom författaren själv var där och signerade så var jag ju inte människa att stå emot. Jag hade ingen aning om vad den egentligen handlade om, eller jo, det var något med en tonårstjej och någon med AIDS och alla grät ögonen ur sig när de läste.

Jag kan ju säga med en gång att det där med att gråta när jag läser böcker, det händer inte speciellt ofta. Det måste vara en väldigt speciell bok som på något sätt berör mig utöver det vanliga. Det gjorde inte denna. Den är visserligen väldigt rörande, vemodig och sorglig, jag blir berörd men inte överväldigad.

Det som egentligen lägger stora hinder i vägen för att jag ska bli berörd på riktigt är att jag blir så otroligt arg på de här egoistiska människorna. Rent ut sagt förbannad blir jag. Vilka sällsamt elaka människor. Junes mor är den allra värsta av dem och jag förstår inte hur man kan göra något sådant mot någon man påstår sig älska. Det där är inte kärlek, utan svartsjuka och missunnsamhet. Och Finn och Toby, hur i hela friden tänkte de? Så kortsiktigt, egoistiskt och elakt. Mot alla, men mest Toby. Tänk att inte få sörja den man älskar på riktigt, med stöd och kärlek från andra som också älskat. Min stora undran under läsning är: Vad är det för fel på den här familjen?!

Redan från start läste jag med bävan och bara visste att det inte kunde finnas något lyckligt slut på den här historien. Det handlar inte bara om relationen mellan June och Finn (visst är den lite läskig, det känns inte alls bra, speciellt inte det faktum att alla visste) utan egentligen Junes relation med alla andra också, bland annat systern. Det är en väldigt bra skildring av en tonårings tankar och funderingar, även om June kanske känns en aning naiv för att vara fjorton. Boken är också ett fantastiskt tidsdokument, i alla fall för oss som var med på 80-talet.

Berättandet är väldigt lågmält och jag tycker den är befriande fri från sentimentalitet. Det är mer en berättelse ur Junes synvinkel och vi får uppleva allt med hennes ögon. Kanske blir det lite väl övertydligt ibland, men jag kan nog leva med det. Symbolism och liknelser fungerar inte alltid för mig och jag hade nog kunnat vara utan vargarna. Jag förstår det inte. Inte heller förstår jag titeln, tror jag. Vare sig den svenska eller den engelska [spoiler]och ja, jag vet att tavlan hette så[/spoiler]. Vilka var vargarna?

Slutet är lite väl puttenuttigt och framför allt så går allt för snabbt och lätt. Jag har väldigt svårt för att tro att allt skulle ordna upp sig på det viset och så otroligt kvickt. Det fungerar nog bara i en icke-verklig värld.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,6 och genomsnittet 4,0 (beräknat på 336 betyg).
På Goodreads hade den 4,03 i genomsnitt (beräknat på 79 711 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Låt vargarna komma: Lotten, C.R.M. Nilsson och Drawreadandtakeaphoto.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

lördag 12 mars 2016

"Triptyk" av Karin Slaughter

Författare: Karin Slaughter
Titel: Triptyk
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 443
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Triptych
Översättare: Jan Risheden
Serie: Will Trent 1
Förlag: Telegram Bokförlag
Utgivningsår: (original) 2006 (min) 2009
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 mars 2016




Första meningen: Kriminalassistent Michael Ormewood lyssnade på matchen i bilradion medan han körde längs DeKalb Avenue mot Grady Homes.

Baksidetext
I Atlanta dör kvinnor för en kallhamrad mördares hand, och han signerar sina dåd med en grotesk stympning. Bevisen han lämnar efter sig är tillräckliga för att ge bränsle åt en frenetisk polisjakt, och poliskommissarie Michael Ormewood kallas till en mordplats i de illa beryktade Grady Homes i Atlanta och står inför ett av de mest brutala morden i sin karriär.

Aleesha Monroe har hittats i en trappa, badande i sitt eget blod. När det uppdagas att mordet bara är ett i en serie liknande attacker kallas Georgia Bureau of Investigation in, och Ormewood tvingas arbeta tillsammans med specialagent Will Trent en man han instinktivt ogillar. Men bara ett dygn senare exploderar det våld Ormewood ser omkring sig dagligen på hans egen bakgård. Och det verkar som om mysteriet bakom Monroes död är ofrånkomligt sammanflätat med ett förflutet som vägrar att bli bortglömt.

Min kommentar
När jag köpte den här boken hade jag faktiskt inte hört speciellt mycket om Karin Slaughter. Under de fem år som gått sedan inköpet har jag däremot hört en hel del, speciellt sedan i höstas, bland annat att hon skriver väldigt rått, brutalt och bra. Det fick mig att flytta upp Triptyk i läslistan.

Jag kan ju kort säga att allt jag hörde stämde, i alla fall för den här boken. Det som händer är väldigt rått och väldigt brutalt, däremot tycker jag inte att hon ens närmar sig att gå över gränsen när hon beskriver brott och offer. Hon håller sig väl inom marginalen där, i alla fall enligt min måttstock. Det är också otroligt mörkt och svart, det mesta. Vad som gör det hela uthärdligt är humorn och att det inte på något sätt frossas i detaljer eller känns överdrivet.

Boken består av tre olika trådar; tidningsnotiser från 1985, bakgrund från 2005 och nutid som är 2006. De två sista löper naturligtvis ihop så småningom. För ovanlighetens skull så har jag inget emot det här upplägget, det funkar. En bit in i berättelsen kommer ett klassiskt fall av didn't see that one coming och jag blir faktiskt riktigt överraskad (och ja, jag är naiv när det gäller vissa saker). När "vem" avslöjas så faller plötsligt alla pusselbitar på plats, men avslöjandet ger upphov till många förvirrade och svindlande tankar. Jag blir alldeles yr ett tag. Det är så snyggt gjort.

Här finns inga krystade karaktärer som hittats på enkom för att göra allt krångligt och snårigt. Alla har betydelse och behövs. Det känns lite som att Karin Slaughter inte behöver ta till några billiga knep för att lura läsaren. Karaktärerna är komplexa och man vet inte alltid var man har dem. Inget är svart eller vitt. Jag har ju många gånger invändningar mot hur samhällskritiken används i speciellt deckare, men här är den precis som den ska vara. I stället för att beskriva problemen för mig så visas de genom allt som händer. Den här berättelsen är på inget sätt tillrättalagd. Inte ens slutet, som inte är som man vill, utan mer som verkligheten. Det enda negativa jag möjligtvis har att säga om boken är att den är något för lång, men det är egentligen inget som stör alltför mycket.

Karin Slaughter verkar av någon anledning inte ha slagit igenom riktigt i Sverige. När jag letar efter fortsättningen på den här serien så upptäcker jag till min stora förvåning att bara de två första delarna (av totalt åtta, plus två noveller) är översatta till svenska. Av hennes totalt tjugotvå(?) böcker är endast sex stycken översatta. Jag hoppas verkligen att detta åtgärdas snarast.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,1 och genomsnittet 3,83 (beräknat på 53 betyg).
På Goodreads hade den 4,14 i genomsnitt (beräknat på 24 587 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Triptyk: Bokstunder, Boktoka och Skrivsidan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.