Bok: Dimma av Ragnar Jónasson

Författare: Ragnar Jónasson
Titel: Dimma
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 256
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Mistur
Översättare: Arvid Nord
Serie: Hulda Hermannsdóttir 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 januari 2025




Första meningen: Hulda Hermannsdóttir slog upp ögonen.

Baksidetext
1987. En isolerad bondgård på östra Island. Snöstormen borde ha hållit alla främmande människor borta, men det har den inte gjort. Paret som bor på bondgården borde inte heller ha släppt in den oväntade gästen. Men det gjorde de. En oväntad gäst. En lögnare. En mördare.

Alla kommer inte att överleva natten. Och det kommer att bli ett fall som ska hemsöka kommissarie Hulda Hermannsdóttir för alltid.

Min kommentar
När jag planerade min januariläsning så tänkte jag att jag börjar med en tunn bok så jag kommer igång snabbt. Dimma har verkligen inte många sidor, men den dessutom så spännande att man lätt kan läsa den på en dag. Vilket jag inte gjorde, men nära på.

Eftersom det var fem år sedan jag läste förra boken så ställde det till lite problem för mig. Böckerna i serien går, förutom detta, baklänges så man vet redan vad som har hänt i Huldas liv. Mitt problem är att jag minns att det var något med hennes dotter, men exakt vad var jag lite osäker på. Jag önskar lite att jag hade väntat med alla böckerna och läst dem direkt efter varandra.

Den här isolerade och ödsliga miljön är något som jag verkligen går igång på. Jag bara älskar den klaustrofobiska känslan som liksom osar ut från sidorna. Förutom att den där bondgården ligger helt isolerad också i vanliga fall så är det dessutom snöstorm och kyla så de är helt avskurna. Passande nog så var det liknande väder här också, men inte alls lika mycket snö.

Karaktärerna är inte många, bara en handfull, och de är mänskliga. Även om nu ingen är direkt sympatisk. Alla har de sina egna demoner att fajtas med. En hel del aktuella samhällsfenomen avhandlas. Boken är fantastiskt innehållsrik, med tanke på de få sidorna.

Det är en väldigt mörk historia som vecklar ut sig och det är så spännande att jag knappt kunde lägga ifrån mig den. Den är dessutom otroligt snyggt upplagd. En bra bit in i boken så förstår man visserligen hur det hänger ihop, men det blev ändå nästan så att jag drog efter andan när den ena knorren efter den andra presenterades.

Ragnar Jónasson är en författare som jag helt klart ska läsa mer av, men jag tycker det är lite oklart vilka böcker som hör ihop. Alla verkar ha lite med varandra att göra och då blir det lite oklart i vilken ordning de ska läsas. Den här serien är inte ett dugg fristående, om nu någon skulle få för sig det. De hör ihop i allra högsta grad. Däremot så kan just denna läsas i motsatt ordning, men underligt nog så rekommenderar jag att man läser böckerna i den ordning det är tänkt. Alltså omvänd kronologi. Det är inte många författare som skulle ro det i land och det ger faktiskt en extra dimension.

Dimma är en typisk isländsk bok. Här finns inga onödiga ord, allt är effektivt berättat. Trots fruktansvärda händelser så är det skildrat på ett lugnt och långsamt sätt. Inget frossande i våld och blod.

På Goodreads hade den 3,94 i genomsnitt (beräknat på 8 948 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Dimma: Lottens bokblogg, Ugglan & boken och och dagarna går

"Snöblind" av Ragnar Jónasson

Författare: Ragnar Jónasson
Titel: Snöblind
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 269
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Snjóblinda
Översättare: Arvid Nordh
Serie: Det mörka Island 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 mars 2021




Första meningen: Den röda färgen var som ett genomträngande skrik i tystnaden.

Baksidetext
I en isolerad fiskeby på norra Island, en ödslig trakt där ingen låser sina dörrar, upptäcks en ung kvinna halvnaken i snön, blödande och medvetslös. Samtidigt har en äldre, uppburen författare fallit till sin död.

Ari Thór - nybliven polis på sin första postering, långt från flickvännen i Reykjavik - dras rakt in i hjärtat av det lilla samhället. Ett samhälle där det blir allt mer uppenbart att det inte går att lita på en enda människa. Där hemligheter och lögner har blivit ett sätt att leva.

Min kommentar
Jag har tidigare läst och gillat två böcker i serien om Hulda, så jag kan inte påstå att jag blev ledsen när Snöblind plötsligt en dag dök upp på hallmattan. Den här boken skrevs många år innan böckerna i Hulda-serien. Trots att den släpps som... Vad är det nu? Fjärde boken? Det visste jag inte när jag började läsa och det var kanske bra. Då kanske jag hade läst med andra ögon. Men helt ärligt... det märks inte på något sätt att detta är en av författarens första böcker.

Vi befinner oss, till största delen, i en ganska liten stad längst upp i norr. Runt 1200 invånare bor det här och alla känner alla. Det går inte att dölja någonting. Eller? Småstadsmentaliteten verkar vara samma över hela världen i alla fall. Dessa stackars människor är helt utlämnade åt varandra och vädrets makter, vintertid. Ofta går det varken att åka till eller åka ifrån, på grund av väder och laviner som stänger den enda tunneln. Hur konstigt det än kan låta så bara älskar jag hur snön yr och piskar. Jag kan på riktigt, fysiskt, känna hur den känns. Hur den luktar och smakar. Känslan av isolering. Mörkret. Utsattheten. Det är nog miljön som gör hela historien.

Det är inte många karaktärer och jag tycker att jag får en bra känsla för dem allihop. Vad de är för några, vad som driver dem. Deras olika bakgrunder är precis tillräckligt noga beskrivna. På det vanliga isländska sättet; kort och med massor av tomrum som man själv får fylla i. Huvudpersonen är då den nyblivna polisen Ari, men det är inte bara han som är berättare. Många får komma till tals. Ari är ung och energisk, med ett stort rättspatos. Han ser allt utifrån, med nya fräscha ögon, utan att vara färgad av gamla åsikter om alla invånare. Till skillnad från Tómas och Hlynur, som utgår från att vissa saker är på ett visst sätt. För så har det alltid varit. Något som gör mig lite förundrad är de är tre poliser i en stad med 1200 invånare. Så borde vi kanske också ha det...

Tempot är väldigt långsamt, men inte alls på något tråkigt sätt. Man drivs hela tiden framåt. Det är egentligen inte brottet som är i fokus här, det hamnar lite i bakgrunden, men det gör mig ingenting. Upplösningen blir lite mer än en aning Poirotsk (kan man säga så?). Tyvärr så fungerar "överraskningarna" bara på grund av att författaren gör det som jag betraktar som ett gigantiskt no no i deckare. Han undanhåller information. Vid flera (alla?) förhören i slutet, när upplösningen närmar sig med stormsteg alltså, så får Ari veta viktiga saker. Detta vidarebefordras inte till läsaren. Det gör mig alltid lika irriterad.

Jag kan bara hoppas att nästa bok i serien kommer väldigt snart, för Snöblind gav mersmak och jag vill fortsätta läsa om Ari. Till min stora glädje så upptäckte jag att andra delen, Aska, är beräknad att släppas i juli i år.

På Goodreads hade den 3,56 i genomsnitt (beräknat på 12 305 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Snöblind: Idas recensioner, Bokprataren och Karins boktips.

"Ön" av Ragnar Jónasson

Författare: Ragnar Jónasson
Titel: Ön
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 299
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Drungi
Översättare: Arvid Nordh
Serie: Hulda Hermannsdóttir 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 december 2019




Första meningen: Flickan som skulle sitta barnvakt var sen.

Baksidetext
Utanför Islands södra kust ligger den isolerade ön Elliðaey. En plats känd för sin vackra, oförlåtande terräng - och där det är lätt att försvinna...

När en grupp vänner reser till ön för att tillbringa tid tillsammans i en jaktstuga och en av dem aldrig återvänder, hamnar utredningen på Hulda Hermannsdóttirs bord. Hulda befinner sig på toppen av sin karriär och är fast besluten att lösa mysteriet. Kan det finnas en koppling till mordet på en ung kvinna tio år tidigare ute på Västfjordarna? Rör sig en mördare runt landets karga utposter? Hulda påbörjar en resa för att avslöja öns isande hemligheter.

Hon måste söka sanningen i det mörka landskapet - samtidigt som hon hemsöks av händelser i sitt eget förflutna.

Min kommentar
I somras läste jag första delen i den här serien där kronologin är omkastad, eller bakvänd om man vill det. Jag trodde att det skulle underlätta om jag (kanske) kom ihåg lite fler detaljer än vad jag brukar, men tydligen sträcker sig inte mitt minne ens över fyra månader. En liten överdrift är det, för jag minns många saker fast då bara de stora händelserna. Det var en utmaning för mig att inte hela tiden gå tillbaka till Mörkret för att kolla upp detaljerna.

Ön börjar med ett dödsfall 1987 för att sedan hoppa fram till 1997, där ännu en person dör. Det är runt femton år innan händelserna i Mörkret tar plats. Hulda är 50 år och hon har inte stigit i graderna som hon tycker att hon borde ha gjort. Detta på grund av Lýður, som blev en stjärna när han löste fallet från 1987. Jag gillar Hulda, hon är lugn och finurlig. Och systematisk. Det kommer en del tillbakablickar till Huldas bakgrund, men den är mer utförlig i första boken.

Det finns, så klart, lite härlig isländsk natur här. Speciellt den där isolerade och svårtillgängliga sorten. Just miljön är en av anledningarna till att isländska böcker är värda att läsa. Ön skulle jag vilja beskriva som typiskt isländsk; vemodig, långsam, eftertänksam, avskalad. Här finns inga onödiga utvikningar eller utsmyckningar. Allt är relevant.

När det gäller utredningen så får jag veta samma saker som Hulda och samtidigt. Det gillar jag. Nagelbitarfaktorn är nästan noll, men det är ändå spännande. På ett mer stillsamt sätt. Man skulle också kunna kalla Ön för en pusseldeckare, det finns bara ett fåtal väldigt specifika misstänkta. Jag hade mina funderingar på vem som var skyldig, men helt säker blir jag inte förrän mot slutet.

Kronologin i den här serien verkar vara helt omkastad för tredje delen, som planeras komma i mars, utspelar sig 1987, förmodligen innan första mordet i Ön sker. Jag brukar verkligen inte gilla när saker och ting inte sker i kronologisk ordning, men det funkar här och det är tack vare att det är riktigt bra gjort. Det är väldigt snyggt ihopknutet.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,73 i genomsnitt (beräknat på 1 505 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Ön: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Bloggbohemen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Mörkret" av Ragnar Jónasson

Författare: Ragnar Jónasson
Titel: Mörkret
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 254
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Dimma
Översättare: Arvid Nordh
Serie: Hulda Hermannsdóttir 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 augusti 2019




Första meningen: "Hur fick du tag i mig?" frågade kvinnan som satt mitt emot polisinspektör Hulda Hermannsdóttir.

Baksidetext
En ung kvinna hittas död på en enslig strand. Här sökte hon skydd, men fann i stället sin grav i vågorna. En förhastad polisutredning bedömer händelsen som självmord. Hulda Hermannsdóttir, kriminalinspektör vid Reykjavikpolisen, tvingas till en tidig pension. Men innan dess får hon möjlighet att åta sig ett sista fall. Hon vet exakt vilket hon ska välja. Och vad hon upptäcker i sin utredning är något betydligt värre än självmord. Ändå har hon svårt att få ut ens den mest elementära information i fallet. När Huldas egna kollegor försöker bromsa utredningen finns till sist bara ett sätt kvar. För att avslöja sanningen måste hon riskera sitt eget liv.

Min kommentar
Island har alltid fascinerat mig, ända sedan jag var liten och hörde alla de där gamla sagorna. Fascinationen för Island har gjort så att jag automatiskt blir nyfiken på isländska författare så när den här boken dök upp blev jag väldigt nyfiken på att läsa den. Ändå har den fått stå där, oläst, i hyllan. Ända tills nu.

Det finns inte speciellt mycket beskrivningar av miljön, vilket inte gör mig så mycket. Jag har hyfsat tydliga minnesbilder från mitt besök där och det kanske underlättar. Allt i boken andas Island, det är kort och lite bistert. Kargt, till och med. Det finns inga utvikningar alls och det är förmodligen därför jag gillar. För den som gillar ordbajseri så rekommenderar jag någon annan bok.

Även Hulda är som det isländska landskapet, karg och svårtillgänglig. Hon har inte haft det speciellt lätt genom livet och det förklarar nog en hel del om den hon har blivit. Hon är väldigt kantig, vilket talar för att jag borde gilla henne. Jag är lite osäker på vad jag egentligen tycker om henne. Hon gör väldigt mycket som jag tycker att en polis inte borde göra. Hon påminner lite om det svenska kynnet; hon tar inte för sig och hon säger inte ifrån utan knyter näven i fickan och tycker att hennes avstannande karriär helt och hållet är andras fel. Hon är själv inte helt lätt att ha att göra med.

Mörkret är uppbyggd av tre olika trådar; Hulda i nutid, en ensamstående mor och hennes kamp för att få behålla sin dotter och en kvinna som ger sig ut bland bergen på ett äventyr tillsammans med en man. Det är inte helt uppenbart vilka de här andra är och jag tycker det är skickligt gjort. Det sker en del överraskande saker och detta kan nog vara den märkligaste första del i en trilogi som jag någonsin har läst.

Jag har redan andra delen, Ön, i hyllan och jag ser verkligen fram emot att läsa den. Det ska bli väldigt intressant att få lära känna Hulda som ung/yngre och se hur hon blev som hon blev. Man får en hel del spännande antydningar om hennes tidigare liv.

På Goodreads hade den 3,52 i genomsnitt (beräknat på 2 767 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Mörkret: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Bibliotekskatten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.