Bok: Blodsband av Jo Nesbø

Författare: Jo Nesbø
Titel: Blodsband
Genre: Drama
Antal sidor: 416
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Kongen av Os
Översättare: Per Olaisen
Serie: Kungariket 2
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 juni 2026




Första meningen: Alla har en svag punkt.

Baksidetext
Bröderna Carl och Roy Opgard har på många sätt varit framgångsrika i livet. Så mycket framgång som det är möjligt att ha i ett litet samhälle som Os. Carl driver det flotta spahotellet, medan Roy har ambitiösa planer på en nöjespark. Men eftersom det är troligt att den nya motorvägen kommer att läggas i närheten måste något göras, även om okonventionella metoder krävs. Som tur är har bröderna en del erfarenhet av sådant.

Samtidigt kan den lokale polisen tack vare ny teknik bevisa att bröderna sannolikt ligger bakom ett antal mord långt tillbaka i tiden. Och fler offer kommer det att bli.

Min kommentar
Jo Nesbø har en alldeles speciell plats i min favoritlista och när jag såg att det skulle komma en andra del om Roy och Carl Opgard så blev jag eld och lågor. Jag köpte den nästan direkt efter att den hade getts ut, men sedan blev den stående. Precis som böcker tenderar att bli här. Någon gång i höstas bestämdes att vi skulle åka till Norge på semester i år och då var valet av bok väldigt enkelt. Det fick ju helt enkelt bli Blodsband.

I böckernas värld har det gått ungefär åtta år sedan händelserna i Kungariket (i mitt liv har det gått nästan sex). Både Roy och Carl har gått vidare, byggt upp sina liv igen. Någon fristående bok är det i alla fall inte. Allt som händer här bygger på det som hände då. Man missar väldigt mycket om man läser denna utan att ha bakgrunden klar för sig. Mängden tillbakablickar är däremot på en bra nivå och de hjälper mitt minne att komma tillbaka.

Roy funderar mycket på (ältar) det som har hänt. Hur han har blivit som person och jag tycker mig ana att han inte är riktigt nöjd med den han nu är. Trots det så fortsätter han på samma bana eftersom han inte tycker sig ha något val. Vilket man ju alltid har. Gränsen för vad som är normalt fortsätter att glida. Den stora frågan är väl om Carl förtjänar att skyddas. Carl är nämligen ... Carl. Bara ännu mer än i Kungariket. Om man dödar alla sina fiender så har man ju inte längre några problem. Eller?

I den första boken tyckte jag om Roy och kunde helt klart sympatisera med honom. Hans sårbarhet, som han dolde bakom en hård yta, gjorde honom till en speciell person. Nu vet jag inte vad jag ska tycka om honom. Här passerar han en gräns där jag inte längre kan göra det. Nu lämnas jag snarare med frågan: När slutade jag heja på honom?

Jag vill inte säga att det är ett problem, men jag tycker att det är lite överdrivet och, förhoppningsvis, osannolikt när i stort sett alla, inklusive polisen, helt verkar ha tappat sin moraliska kompass. Om nästan alla karaktärer befinner sig någonstans i den moraliska gråzonen blir fokus inte "vem gjorde det?" utan snarare "hur långt är människor beredda att gå för dem de älskar eller för sig själva?" Natalie är kanske den enda som fungerar som ett moraliskt ankare, men hon gör det på ett annat sätt än man först väntar sig. Hon försöker inte skipa rättvisa, utan väljer i stället kärleken och relationerna.

Tempot är ganska långsamt, men det händer ändå mycket. På ett underligt eftertänksamt, nästan filosofiskt sätt. Nesbø verkar vilja skildra Os som ett slags slutet ekosystem där lojaliteten till familjen eller den egna vinningen alltid väger tyngre än lagen eller samvetet. Märkligt nog så är alla oerhört förlåtande, speciellt med tanke på hämndbegäret som alla verkar drivas av. Plötsligt så är allt bra. Allt är glömt och förlåtet.

Blodsband är egentligen mer ett familjedrama än en deckare, trots att mord och andra grova brott genomsyrar berättelsen. Originaltiteln är Kongen av Os och jag kan inte låta bli att tycka att det blir en helt annan bok bara genom titeln. Originaltiteln antyder att det här är en historia om makt och kontroll. Den svenska, däremot, ger skenet av familj och lojalitet och låter mer som en spänningsroman. Medan den norska mer låter som en modern tragedi. Vilket faktiskt ligger mycket närmare sanningen.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,98 i genomsnitt (beräknat på 8 870 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Blodsband: Lottens bokblogg, Boktanten och DAST Magazine

Bok: Låt mig berätta allt av Caroline Säfstrand

Författare: Caroline Säfstrand
Titel: Låt mig berätta allt
Genre: Feelgood
Antal sidor: 347
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hemligheternas ö 1
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2024
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 juni 2026




Första meningen: Jag vill, vid snart fyllda åttio år, följa kvinnosakskämpen Ellen Keys ord: "Mod beror framför allt på viljan att vara modig."

Baksidetext
Ulrica bestämmer sig för att tillbringa två sommarveckor på den idylliska ön Ven, platsen som alltid rört upp så starka känslor hos hennes mor. Med sig har hon ett gammalt vykort som hon vet kopplar ihop henne med en mörk historia på ön, nu vill hon förstå hur. Mitt emot Ulricas stuga bor Bea, vars liv helt har stannat upp. När hon på radion hör en forskare prata om att alla människor bär på tretton hemligheter, fem så hemliga att vi aldrig berättar dem för någon, undrar hon över turisten på andra sidan vägen. Är hon verkligen här för naturens skull? För båda kvinnorna har livet nyligen skakats om, men en röst från det förflutna kanske kan leda dem in på nya vägar.

Min kommentar
Caroline Säfstrand har väldigt snabbt klättrar på listan över favoritförfattare och mitt mål är att läsa allt hon har skrivit. Eftersom jag hittade henne ganska sent så har jag en del att ta igen. När jag kände att jag behövde något mer lättsmält mellan två mer hårdkokta böcker så föll valet på Låt mig berätta allt. Första delen i serien Hemligheternas ö.

När jag läser den här typen av böcker så inser jag att det nog bor en liten, liten romantiker djupt inne i mig. Men dock inte en romantiker som går igång på romantik. Den är inte framträdande i den här historien och det är jag tacksam för. Man kan ju vara romantiker på andra sätt, gissar jag, och den här boken träffar rätt i hjärtat mot slutet. Fram till dess så var den "bara" bra.

Relationer finns det i mängder, av många olika sorter. Precis som vanligt så är de beskrivna på ett jättefint sätt. Liksom de olika karaktärerna och deras inre resa. Med undantag för Alva. Henne är det omöjligt att förstå sig på. Hur kan man inte bli nyfiken på sin bakgrund när man har växt upp med de historierna? Jag vet ju att det finns människor som inte alls reagerar som jag, men det här var faktiskt svårt att greppa. Även Ulrica, Alvas dotter, är svår att få kläm på. Hur kan man vara så bunden vid sin mamma när man är 45? Som att hon är kopplad och dresserad till absolut lydnad. Egentligen så vet jag ju att det finns sådana personer också, jag har ju till och med känt att par av dem. De flesta av oss bryter sig ju ändå loss, även om man har en så dominant och passivt aggressiv mamma. Speciellt när man får en egen familj. Men Ulrica missade tydligen det steget.

Bea är nog den karaktär som jag kan förstå mest. Den där förlamningen som kan drabba en när mattan plötsligt rycks undan under fötterna. Eventuellt så kan jag tycka att hon borde ha tagit sig i kragen tidigare, men vad vet jag. Valdemar är i alla fall min favorit. Han är en riktig dr Dolittle och jag hade gärna träffat på honom. Nu får jag väl nöja mig med att hoppas att han dyker upp i efterföljande delar.

Själva ön blir som en egen karaktär, väldigt fint och lockande beskriven. Däremot är det oerhört svårt att förstå varför ön varit förbjuden att ens besöka. Helt ärligt så hade jag väntat mig en mycket värre anledning till att mörka hela sin bakgrund. Det som händer är nog bara logiskt för en känslostyrd person, som dessutom inte har lärt sig att tänka själv. Antar jag. För en pragmatiker är det obegripligt.

Jag har varit på Ven två gånger, men faktiskt inte alls förstått grejen och om sanningen ska fram så har jag tyckt att ön är överreklamerad. Låt mig berätta allt fick mig att vilja åka tillbaka och försöka igen. Jag hoppas och tror att den här serien är liknande Vid livets vägskäl. Att böckerna hänger ihop bara genom miljö och/eller tema och att man i bästa fall får höra hur det går för de tidigare karaktärerna på något sätt. Det ser jag fram emot och andra delen står redan i hyllan.

På Goodreads hade den 3,70 i genomsnitt (beräknat på 489 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Låt mig berätta allt: Bokstunder, Bokdivisionen och malins bokblogg

Bok: Maestro av Geir Tangen

Författare: Geir Tangen
Titel: Maestro
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 365
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Maestro
Översättare: Helena Sjöstrand Svenn
Serie: Gudmundsson & Skeisvoll 1
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 juni 2026




Första meningen: Den här morgonen, fyra dagar innan ljuset släcktes, stod journalisten Viljar Ravn Gudmundsson bredbent i sammanträdesrummet och njöt av atmosfären omkring sig.

Baksidetext
Journalisten Viljar Ravn Gudmundssons karriär är på väg utför. Förr var han den stora stjärnan på lokaltidningen i den norska småstaden Haugesund, och hade fullt sjå med att stå emot anbuden från Oslotidningarna. Men efter ett ödesdigert misstag går Viljar från stjärna till iskall på redaktionen. Samtidigt kämpar han privat med att ta hand om sin ADHD-diagnostiserade son, och inte minst med att hantera sina egna ångestattacker.

När Viljar en dag får ett mejl av någon som påstår sig vilja straffa människor som undkommit rättvisan, skickar han det bara förstrött vidare till polisen. Nästa dag hittas en kvinna mördad. Och snart trillar ännu ett kryptiskt mejl ner i Viljars inkorg ...

Lotte Skeisvoll leder polisutredningen. Många rynkar på näsan åt att hon 32 år ung blivit utnämnd till kriminalkommissarie, men Lotte själv – paragrafryttare och närmast tvångsmässigt överambitiös – tycker att hon borde ha fått chansen betydligt tidigare. Men nu möts hon av en gärningsman som ständigt verkar ligga steget före. Först när det framkommer att morden tycks spegla scener ur populära kriminalromaner står hon inför ett genombrott.

Min kommentar
För en faslig massa år sedan fanns det en norsk bokbloggare, som även skrev på en bok. Han heter Geir Tangen och boken han höll på att skriva var Mestro. Den kom ut på svenska 2018 och sedan dess har den faktiskt stått oläst i min hylla. Min plan var egentligen att läsa den under semesterresan till Norge, men sedan upptäckte jag att den inte fanns som e-bok och då fick jag göra en snabb omplanering och läsa den innan i stället. Det funkar ju det också.

Egentligen så är det här ett bra exempel på hur jag vill ha mina deckare. Ingen romantik överhuvudtaget. Minimalt med privatliv. Och så blir det nästan lite meta. Här finns många referenser till andra deckare. Till och med författarens eget namn är med. Jag gillar det.

Två huvudpersoner finns det och jag är inte så glad i någon av dem. Journalisten Viljar är inte särskilt sympatisk. Inte ens innan det där hände, som fick hans stjärna att dala. Polisen Lotte kan inte vara så lätt att jobba med. Enligt henne finns det bara två sätt att göra saker; hennes sätt och fel sätt. Om man slår upp tvångssyndrom så finns det en bild på henne där. På något skruvat sätt så gillar jag dem ändå. Jag kan känna med dem och de engagerar mig. Och kanske kan jag lite, lite relatera till Lotte.

Någon procedurdeckare är det inte. Faktum är att det inte finns några förhör alls och ingen utredning att tala om heller. Allt det sker när vi är någon annanstans. Det funkar bra det också. Morden är ganska råa, men jag tycker inte att vi får veta så mycket om dem. Förutom att de har hänt då och en övergripande bild. Inga blodiga detaljer alltså. Full av klyschor är den däremot, både vad gäller karaktärer, mordmetoder och mördare. När det är så här snyggt gjort, framför allt meningen(?), så blir det väldigt bra.

Vi får även ta del av mördarens tankar och det är väl något jag strängt taget inte är något fan av. Just den biten hade jag klarat mig utan. Dock ett plus för att de kapitlen inte är kursiverade. En då-tråd finns det så klart också. Något som tydligen är ett måste i en deckare. Det låter kanske som att det blir rörigt med alla olika trådar och berättare, men det är det inte.

Ungefär halvvägs in gissade jag mördaren. Jag minns inte vad det var som fick mig att haja till, men jag tror att det var något h*n sa. Det förstörde absolut ingenting. det fanns tillräckligt med annat som var ovisst och oväntat.

Maestro är en väldigt bra deckare och jag blev ju så klart sugen på att fortsätta läsa serien, men det visar sig bli oerhört svårt. Andra delen går inte längre att få tag i och den finns inte heller som e-bok att låna eller köpa. Det är inte alltid bra att vänta med att läsa böcker ...

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,60 i genomsnitt (beräknat på 1 251 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Maestro: Lottens bokblogg, Bokstunder och Boktanken

Bok: Den enda segern av Jan Guillou

Författare: Jan Guillou
Titel: Den enda segern
Genre: Thriller
Antal sidor: 645
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Carl Hamilton 8
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 juni 2026




Första meningen: Att flå en människa är sällan nödvändigt.

Baksidetext
Jakten på en särdeles kallhamrad vapensmugglare engagerar de svenska, ryska och palestinska säkerhetstjänsterna. De yttersta besluten fattas visserligen i Pentagon, men efter en tuff expedition i Saharas glödheta öken och en skoningslös slutuppgörelse i Barcelona kan Hamilton för en gångs skull känna sig som en segrare.

Min kommentar
Den enda segern är den åttonde delen i serien om Carl Hamilton och den är, lite överraskande, en fortsättning på förra boken. Den börjar där där den förra slutade. Nu börjar jag i alla fall närma mig slutet på den här odyssén, mer än man kan tro kanske. Jag har ju tidigare läst de två efterföljande delarna och jag kommer inte att läsa dem igen. Även om de var bra.

Jan Guillou är speciell, i det att han använder namn på faktiska personer i handlingen. Särskilt politiker. Det är intressant och det funkar riktigt bra. Det är lätt att se dem framför sig och många gånger nickar jag igenkännande. Faktum är att storpolitiken känns högaktuell, fortfarande efter över trettio år, även om nu namnen är andra. Det är lite deprimerande att inget egentligen har förändrats.

I de första böckerna var det sjukt mycket politik, tyckte jag. Det är det säkert fortfarande, men nu tycker jag att den hålls på en lagom nivå för någon som tycker att politik är ointressant, men ett nödvändigt ont. Jag är emellertid inte så glad i hur vissa politiker framställs. Kanske är det sant. Eller så ogillar Guillou högerpolitiker i största allmänhet. Vilket förmodligen är mer sant. Eller ... nu när jag tänker efter ... politiker (punkt).

Åke Stålhandske är i stort sett inte med alls, medan Luigi fick en hel sidotråd. Däremot så var det verkligen på tiden att stackars Göran Karlsson fick vara med ute i fält. Motiveringen till varför hade gjort mig sjukt ledsen.

En hel del ointressant information trycks in. Mycket upprepas dessutom ett flertal gånger. Det är också några sidotrådar att fundera över. Som den med maffian. Varför var den med, kan man undra. Men tydligen så spelar den roll i den tionde boken, En medborgare höjd över varje misstanke. Som jag inte minns så mycket av. Det var nästan trettio år sedan jag läste den. Känslan jag fick var i alla fall att hela den historien bara var med för att raljera över polisens inkompetens, men den lämnade bara en bitter smak efter sig.

Kanske känns det lite märkligt att kalla de här böckerna för roliga, men det är de. Ofta. Han är så träffsäker, den käre Guillou. Inte så sällan slår dock humorn över i raljerande. Vilket inte alls är lika kul. Man får i alla fall ge honom att första meningarna, genomgående i hela serien så här långt, har varit mycket speciella och effektfulla. Han är ändå lite för ordrik, kanske lite för förtjust i att höra sin egen röst.

Den enda segern blir lite väl utdragen, speciellt med tanke på att den ju är en fortsättning på förra boken. Totalt blir det alltså drygt 1000 sidor om det här fallet. Nu ska jag i alla fall hoppa direkt vidare till elfte delen, utan att passera del nio och tio.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,60 i genomsnitt (beräknat på 452 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Den enda segern: Läsfåtöljens bokblogg

Bok: Galen i dig av Mhairi McFarlane

Författare: Mhairi McFarlane
Titel: Galen i dig
Genre: Feelgood
Antal sidor: 378
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Mad about you
Översättare: Maja Willander
Serie: -
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 maj 2026




Första meningen: "Hej, är det du som är brudgummens bestman?"

Baksidetext
Harriet Hatley är bröllopsfotograf, men själv tror hon inte på romantik längre. Hon ryggar inför tanken på äktenskap och avskyr chokladfontäner mer än allt annat. Så när hennes pojkvän friar gör hon det enda rätta - gör slut och flyttar ut.

Istället hyr hon in sig hos Cal Clarke, som själv har upplevt en riktig bröllopskatastrof. Men med ett ex som vägrar släppa taget och ett annat som beslutat sig för att hämnas upptäcker Harriet snart hur snabbt tillvaron kan rasa samman.

Medan hon kämpar för att rädda sin karriär och sitt rykte går Harriet och Cal från rumskompisar till vänner, och det visar sig snart att båda två har hemligheter och erfarenheter som de måste ta itu med.

Min kommentar
För åtta år sedan (wow, vad tiden går fort) så läste jag You had me at hello och man kan nog säga att jag blev förälskad. Ända sedan dess så har jag tänkt att jag ska läsa mer av Mhairi McFarlane, men av olika anledningar så blev det liksom aldrig så. Däremot köpte jag Galen i dig på bokrean för några år sedan i det syftet. När det nu fanns flera dagar maj kvar och alla planerade böcker var lästa så tyckte jag att det äntligen var dags.

En stor anledning till att jag gillar hennes böcker är att, trots att böckerna har kallats romance, så är det inte romantiken som har huvudfokus. Eftersom romance sällan går hem hos mig så är det avgörande. I stället så är det vänskap som är det viktiga. Gamla vänner, nya vänner. Bra vänner, inte så bra vänner. Och alldeles speciellt kvinnlig vänskap. Jag är medveten om att jag är svag för kvinnlig vänskap i böcker och filmer och det är bara för att det är så ovanligt. Det ger mig alltid hopp och då mår jag bra.

Tonen i den här boken bara älskar jag. Liksom de snabba replikskiftena. Allt osar av humor. Dessutom den typ av humor som passar mig. Britterna är ju mästare på ironi och sarkasm och det märks. Hand i hand med humorn så finns det en del svärta. De båda kompletterar varandra på ett väldigt bra sätt. Det svarta blir liksom svartare, men lättare att orka med, när den blandas med humor.

Här finns det många karaktärer att tycka om och bara ett fåtal att ogilla. Starkt. Harriet är i mångt och mycket en irriterande person, men det är omöjligt att inte tycka om henne. Jag tycker synd om henne, eller kanske mer att jag känner empati. Hon har inte haft det alltför lätt. Med tanke på det så har jag alltid undrat över de där som friar inför familjen eller till och med på en stor arena. Inför tiotusentals åskådare. Hur tänker de? Hur skulle man rimligtvis kunna säga något annat än ja vid det tillfället. Oavsett om man vill det eller ej. I just det här fallet så finns det ju så klart en agenda, men inte kan väl alla andra också ha baktankar med det?

Lite osäker känner jag mig på genomslagskraften på en helt vanlig persons Facebook-inlägg, vilket kan bero på att jag själv inte brukar hänga där. Men visst, det skulle kunna bli en snöbollseffekt, antar jag. Märkligt är det också att alla som ska gifta sig lyckas se/höra talas om inlägget.

Galen i dig handlar om hur man hittar styrka, går vidare och växer. Sällan på egen hand utan med hjälp av andra. Många tunga ämnen behandlas, respektfullt och utan pekpinnar. Ofta med en dos humor, vilket gör den här boken riktigt bra. Det kommer helt klart att bli fler Mhairi McFarlane för mig. Och visst finns det en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,81 i genomsnitt (beräknat på 39 768 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Galen i dig: Boktanten, Bokprataren och enligt O (engelsk utgåva)

Bok: En sång för de döda av Stuart MacBride

Författare: Stuart MacBride
Titel: En sång för de döda
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 494
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A song for the dying
Översättare: Mia Kjellsdotter Karlsson
Serie: Ash Henderson 2
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 maj 2026




Första meningen: "Nej, jag säger inte att han är gay - jag säger inte att han är homosexuell - jag säger att han är en riktig kärring."

Baksidetext
För åtta år sedan mördades fyra kvinnor och tre lämnades mycket illa däran. Magarna var uppskurna och en plastdocka placerad inuti dem. Förövaren försvann spårlöst och hittades aldrig.

Kriminalinspektör Ash Henderson, som ledde utredningen av fallen, har de senaste åtta åren drabbats av idel motgångar. Hans familj har splittrats, hans karriär slagits i spillror och en av Oldcastles värsta brottslingar har sett till att Ash nu hamnat i fängelse och sannolikt kommer sitta kvar där resten av sitt liv. När en sjuksköterska hittas död med en plastdocka i magen, verkar det som om Ashs tur äntligen kan vända. Han får en chans till upprättelse. Till frihet. Och hämnd.

Min kommentar
För ganska många år sedan läste jag första delen i den här serien och jag gillade omedelbart den klyschige skitstöveln till polis. Han är vriden så många extra varv att det (nästan) inte blir löjligt. Även om jag störde mig på hans bristande impulskontroll och en hel del annat också så minns jag det som att jag faktiskt gillade den förra boken. Kanske mest tack vare en annan karaktär, som jag gillade betydligt mer. I år tog jag med den andra delen, En sång för de döda, i min Finish That Series-utmaning.

Jag kan inte påstå att jag minns speciellt mycket från den första boken, det var trots allt tio år sedan jag läste den. Någon hjälp att minnas får jag inte. Jag kastas rätt in i allt, helt utan förklaringar eller tillbakablickar. Boken kallas för fristående, vilket jag tycker är oerhört märkligt. Det som (tydligen) hände i förra delen spelar en av huvudrollerna här.

Det är lite synd att allt utspelar sig i en fiktiv stad. Jag kan inte se miljöerna framför mig och inte heller kan jag vandra omkring på gatorna i Google Maps (japp, det är något jag brukar roa mig med). I övrigt kan jag lätt känna det dystra Skottland runt mig och det inkluderar vädret.

Karaktärerna är väldigt många, men oftast så är det inte rörigt. Det är mestadels alla dessa olika chefer inom polisen som blir otydliga och svåra att hålla isär. De är dock inte viktiga så det gör inte så mycket. Ash är fortfarande en skitstövel, som egentligen inte bryr sig om någon annan än sig själv. Varför skulle han? Med tanke på vad han har varit med om. De med högre rang eller bovar ägnar han överhuvudtaget ingen uppmärksamhet. Och chefer finns det gott om. Det är ju den brittiska hierarkin. Om Ash däremot betraktar en som vän så är han obrottsligt lojal. En av dem är Alice McDonald. Min favoritkaraktär. Hon är precis lika underbar som i första boken. Så härligt kantig.

Det speciella språket är kvar och många läten skrivs ut i texten. Den här gången var jag beredd och jag gillar det. Om inte annat så förstärks situationen av det. Historien är väldigt rå och brutal, men jag tycker ändå inte att det blir för grafiskt. Det finns en hel del humor som lättar upp det hela. Det behövs som motvikt. Min enda fundering, som gör att jag reagerar (negativt), är att det händer så otroligt mycket på en enda dag, varenda dag, att jag lite undrar hur många timmar de har på ett dygn. Och att det två gånger skrivs WV-bubbla, när vi alla vet att det ju heter VW-bubbla.

En sång för de döda är klurig som sjutton och det finns inga enkla lösningar. Om jag ska ha någon invändning så är det att det finns ganska många sidohistorier och hämnd är ett stort tema i en av dem. Det är inte ett favorittema. Det finns en del till i den här serien, men den är tyvärr inte översatt så jag kommer inte att få veta hur det går för Ash. Ett oskick att göra så.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 4,04 i genomsnitt (beräknat på 3 973 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om En sång för de döda: DAST Magazine, Bokhyllan i pepparkakshuset och Bokraden

Bok: Tanter på tåg av Jessika Devert

Författare: Jessika Devert
Titel: Tanter på tåg
Genre: Drama
Antal sidor: 453
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: (original) 2026 (min) 2026
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 18 maj 2026




Första meningen: Att komma försent är inte en dödssynd, åtminstone inte i Cinas bok.

Baksidetext
När den stressade rektorn Cina, med ett visst kontrollbehov, missar snabbtåget och tvingas ta ett långsamt tillbaka till Göteborg, känns dagen som en enda lång uppförsbacke. I sätet bredvid henne sätter sig Sollan – en till synes lugn och samlad kvinna, men med ett brev i väskan som innehåller ett besked hon ännu inte orkat ta in.

Vad som börjar med frustration, snäsiga kommentarer och en lång tågförsening blir snart en resa som ingen av dem kunnat ana. I den slitna restaurangvagnen, över ljummet kaffe och räkmackor, växer ett samtal fram om kärlek, sorg, mod och allt det som inte blev. Och det som blev, fast kanske inte så bra.

När tåget till slut rullar in i Göteborg är ingenting längre som förut. Ett oväntat möte har väckt något nytt – en spirande vänskap och kanske en ny början för dem båda. Något som kommer att visa sig vara den räddning Sollan så desperat behöver – likaväl som Cina.

Min kommentar
Jag har läst ganska många böcker av Jessika Devert nu och att jag skulle läsa även Tanter på tåg var självklart, men när? Det optimala tillfället hade ju varit på ett tåg mot Göteborg, men det visste jag inte ens om det skulle bli. Däremot så bestämdes det i vintras att årets stora gruppmöte skulle ske i Umeå. Jag valde att åka tåg dit och plötsligt fanns det ett perfekt tillfälle för boken.

Kvinnlig vänskap är inte särskilt vanligt förekommande i böcker, tycker jag. Vänskap mellan två kvinnor som är runt 60 är ännu ovanligare. Tack och lov då för Jessika Devert. Hon har verkligen hittat sin nisch. Hon kan skildra tanter på ett väldigt kärleksfullt sätt.

Sollan upptäcker, plötsligt, att som man har bäddat får man ligga. Hon har definitivt ett eget ansvar för att både hennes man och döttrar beter sig som bortskämda skitstövlar. Hon har låtit dem göra det i många år. Döttrarna verkar ju gå att lära nytt, men mannen är nog dessvärre fullständigt körd. Han är känslomässigt handikappad.

Vänskap kan verkligen växa fram i de mest märkliga och oväntade situationer. Det är ju inte helt enkelt att skaffa nya vänner när man är vuxen/äldre. En vän som Cina borde alla ha. Om man slår upp ordet vän i ett lexikon så borde det finnas en bild på Cina där.

Humorn är mycket framträdande, genom hela boken och jag gillar det. Allt behöver inte vara nattsvart och man kan faktiskt skämta om allt. Det tar liksom udden av hemska saker. Tycker jag. Boken får mig, lite, att börja fundera på mina egna livsval. Att jag kanske borde våga säga ja lite oftare. Man ska ju leva så länge man lever. Och en tågluff låter ju helt fantastiskt. Åtminstone på det här, lite mer vuxna, sättet. Kanske inte just de här resmålen dock.

När jag hade kommit en bit in i läsningen och hade fått lite grepp om vad det handlade om så började jag undra hur allt skulle sluta. Jag blev orolig för att det skulle bli ett ordinärt och tillrättalagt standardslut, som jag omedelbart skulle glömma bort. Det blev det inte. Det här slutet kommer jag att minnas länge.

Tanter på tåg var inte alls den bok jag förväntade mig. Utan mycket bättre. Den är fin, berörande och varm. Jag skulle inte vilja kalla den för feelgood, det känns orättvist mot boken. Om den hade varit en film så skulle man ha kallat den för drama. Så det gör jag. Jag går ändå stärkt ur den. Den ger hopp och styrka.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,74 i genomsnitt (beräknat på 381 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Tanter på tåg: Lottens bokblogg, malins bokblogg och enligt O

Bok: Ingen mans land av Jan Guillou

Författare: Jan Guillou
Titel: Ingen mans land
Genre: Thriller
Antal sidor: 440
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Carl Hamilton 7
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 1992 (min) 1992
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 maj 2026




Första meningen: Det enda som skilde den döde från andra lik var förmågan att fortfarande kunna döda andra människor.

Baksidetext
Vid tiden för Gorbatjovs avgång och Sovjetunionens upplösning beslutar sig några skrupelfria individer för att utnyttja det rådande kaoset och göra sitt livs affär: Sälja kärnvapen på den svarta marknaden. För att förhindra den globala katastrof som en sådan illegal spridning av kärnvapen skulle innebära tvingas Gorbatjov söka hjälp utanför landets gränser. Detta i sin tur leder till att Carl och hans mannar tvingas lösa problemet hur man luftlandsätter svensk trupp i trettio graders kyla över världens bäst bevakade gräns ...

Min kommentar
Min läsning av Carl Hamilton-serien går så sakteliga vidare. Ingen mans land är den sjunde delen och nu börjar det äntligen likna det som jag kom ihåg från de senare böcker jag har läst. Mindre ankdammspolitik, action och übermenschfasoner, mer intressant intrig.

Att säga att den inte innehåller så mycket politik som de tidigare böckerna vore en ren lögn, men det känns som att det inte är så mycket. Allt är mer rakt på sak, men framför allt så är det inte trettio olika politiker/karaktärer från allehanda partier/myndigheter som motarbetar och ogillar varandra. Man kan säga att det är "större" politik än den inskränkta svenska.

Här finns inget osande författarhat mot vare sig Expressen eller SÄPO. Lite raljerande slipper vi inte undan och inte heller den nedlåtande tonen mot andra nationaliteter/länder, men nu handlar det mesta om själva handlingen, kan man nog säga. Det är så skönt.

Moraliska frågor finns det, så klart. Och vad är det egentligen för skillnad mellan svenska agenter som lyder order och, till exempel, nazisterna som följde order. Alla tycker sig jobba för det stora goda och världsfreden. För mig så blev det väl magstarkt och framför allt onödigt att förinta smugglarna på det viset. Speciellt som allt ändå blev känt bara ett litet tag senare.

Jag gillar inte alls att Stålhandske har gjorts stor och dum. Så har jag inte alls uppfattat honom i filmerna. Där har han varit min favorit, men i böckerna blir jag bara irriterad på honom. Kvinnosynen är fortsatt bara hemsk. Om detta är Guillous egna åsikter som kommer fram så förstår jag att han skäller som en bandhund på starka och framgångsrika kvinnor.

Humorn är närvarande hela tiden och då speciellt i form av ironi. Det allra roligaste var när Hamilton råkade ut för den ryska varianten av kapitalism och marknadsekonomi. Kort sagt så kan man nog säga att de hade missuppfattat en del. Säkert ligger det en del sanning i hur det var.

I slutet så förklaras början. Eller gör det verkligen det? Vem var egentligen ryssen som hittades i Enare träsk där i starten? Framgick det? I så fall missade jag det. Faktum är att jag helt hade glömt bort hur allt började så jag fick bläddra tillbaka för att kolla upp det.

Egentligen är det inte klokt att de här gamla böckerna fortfarande kan vara så aktuella. I Ingen mans land hamnar vi mitt i Sovjets sönderfall och nu har vi ju facit på hur det egentligen gick med glasnost och perestrojka. I stället är vi på väg åt andra hållet igen.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 975 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Ingen mans land: Läsfåtöljen, Smålands bokblogg och Bokstapeln

Bok: Vinden genom nyckelhålet av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Vinden genom nyckelhålet
Genre: Fantasy
Antal sidor: 258
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The wind through the keyhole
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: Det mörka tornet 4,5
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Storpocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 april 2026




Första meningen: Det gröna palatset hade när allt kom omkring inte varit Oz, men väl blivit ett mausoleum åt den obehagliga karl som Rolands ka-tet hade lärt känna som Ticktackmannen.

Baksidetext
Under en storm söker Roland och hans följeslagare skydd i en öde by. Medan en iskall vind drar genom världen berättar Roland om ett av sina första uppdrag som revolverman – en berättelse i berättelsen, och en som i sin tur innehåller en saga.

Min kommentar
När jag, mer eller mindre, hade slukat de sju böckerna i serien Det mörka tornet, nästan 4000 sidor på knappa två månader, så drabbades jag av svår separationsångest. Därför blev jag så glad när jag året efter hörde att det skulle komma en del till, en som skulle in mittemellan, som del 4,5. Jag väntade och väntade, men det dröjde fem år innan boken översattes. Sedan tog det mig ytterligare nio och ett halvt år att läsa Vinden genom nyckelhålet.

Det är så mysigt att få hänga lite med Roland och hans ka-tet igen. Eller ja, mysigt kanske inte är riktigt rätt ord, det sker ju hemska saker. Men det är faktiskt lite som att komma hem efter att man har varit borta i många, många år. Jag har saknat den här världen riktigt mycket.

Upplägget här är annorlunda, minst sagt. Det är en berättelse i en berättelse i en berättelse. Underligt nog så blir det inte ett dugg rörigt, kanske främst för att historierna är väldigt separerade. Själva ramen är i samma tidslinje som resten av Det mörka tornet. Den andra berättelsen är när Roland, under en storm, berättar om ett av sina första uppdrag och den tredje är en saga som den unge Roland berättar i den andra historien.

Sagan är den stora delen av den här boken och det är också den som lever kvar efter att jag har läst färdigt. Man kan luras att tro att sagan inte har ett dugg med Det mörka tornet eller Roland att göra. Men det har den. Först och främst för att Ståndaktige Tim (som karaktären i sagan heter) lika gärna hade kunnat heta Roland. Förutom olikheterna i deras respektive uppväxt så är de nästan exakt likadana. Vi möter också en karaktär som vi nog kan dra slutsatsen är självaste Randall Flagg. Så även i sagans värld sipprar han in.

Mitt enda problem är att jag knappt minns vad berättelse nummer två, den om Ömsaren, handlar om när jag kommer tillbaka till den efter sagan. Det blev lite som att vakna ur en väldigt lång dröm och försöka minnas vad man gjorde innan man somnade. Det kan förstås ligga på mig, jag har svårt att skifta fokus när jag är mitt i något.

Man skulle kunna kalla det här en mix av fantasy, western och skräck och det låter nog som en underlig kombination, men den funkar. Precis som vanligt så kan man hitta många referenser till alla möjliga verk, både egna och andras. Antagligen missar jag några också. Det enda negativa jag skulle kunna säga om den här boken är att det faktiskt blir för lite häng med Roland och hans ka-tet. Sagan tar upp hälften av boken och berättelsen om Rolands första uppdrag tar en tredjedel. Men jag kan inte tänka mig den här boken på något annat sätt.

Stephen King är ju en riktig citatmaskin, enligt mig, och här hittar jag ett som jag alldeles säkert kommer att börja använda. Jag har alltid levt efter “själv är bäste dräng”, men efter Vinden genom nyckelhålet får det kanske bli: "Be om regn så mycket du vill, men gräv dig en brunn medan du gör det.". Samma sak, men med plats för hopp, tro och önskningar.

Vinden genom nyckelhålet har egentligen ingen betydelse för eposet Det mörka tornet, men är ett måste för alla som gillar de böckerna. Som jag. Den ger Roland en fylligare bakgrund och en hel del klarnar. Kan man nog säga. Tyvärr så betyder väl detta att historien är slut nu. Om man inte, som med allt i ka, till slut återvänder till början.

På Goodreads hade den 4,13 i genomsnitt (beräknat på 95 078 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Vinden genom nyckelhålet: Håkans hylla och Följeslagarna

Bok: Månsken och mozzarella av Christoffer Holst

Författare: Christoffer Holst
Titel: Månsken och mozzarella
Genre: Feelgood
Antal sidor: 282
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Kärlek på italienska 2
Förlag: Lovereads
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 april 2026




Första meningen: Sussie Sand är faktiskt bara femtiotre, men hon har en inre ålder på åttiotvå.

Baksidetext
I slutet av 80-talet var Sussie Sand Sveriges stora popstjärna. Men drygt trettio år senare har hon dragit sig tillbaka i den stora villan i Hälsingland. När hon bryter armen och årets julkonsert ställs in tvingas hon tacka ja till något som hon skjutit upp i många år: att ge ut en självbiografi.

Som spökskrivare tilldelas hon Mattias, en kämpande författare vars framgångar tillhör det förflutna, och som numera översätter romanceböcker om drakar för att få ihop någon lön över huvud taget. Tillsammans med Mattias ska Sussie gräva i det förflutna, men hon inser snart att många sår fortfarande är oläkta.

När duon får möjlighet att ge sig av på en matlagningsresa till Piemonte i norra Italien kommer de allt närmare varandra. Och på resan får de även med sig Sussies livskrisande granne, Steffi. Kan Piemontes vidunderliga vyer och ljuvliga mat laga tre hjärtan som legat i dvala?

Min kommentar
I höstas läste jag Solsken och parmesan, första delen i den här serien, och jag tyckte om den väldigt mycket. Bara någon vecka senare så lottades andra delen, Månsken och mozzarella, ut. Jag som aldrig brukar delta i tävlingar där man behöver motivera något (i det här fallet gällde det vart i Italien man skulle vilja åka och varför), kände att jag bara måste. Och jag tyckte att det var lätt som en plätt och att det verkligen var det allra bästa svaret. Jag vann. Gardasjön levererar. Alltid.

Uppenbarligen är det så att man faktiskt kan skriva bra historier med trevliga och sympatiska karaktärer. Man behöver inte göra sina karaktärer "intressanta" för att göra dem intressanta. Christoffer Holst lyckas med detta i varenda bok. Kan det vara så enkelt att han förstår att vanliga människors liv kan vara engagerande? Han har i alla fall förmågan att beskriva människor och det som händer dem på ett sätt som berör.

Miljön är fantastisk och då menar jag både den i Hälsingland och i Piemonte. Jag är osäker på om jag har varit i Piemonte, i så fall har det bara varit en genomresa eller kort utflykt (så det området har jag kvar att upptäcka i Italien). Norra Italien är ett område som jag verkligen älskar. Nu är det inte speciellt mycket som utspelar sig just där, men ändå. Både miljön och maten kunde det gott ha varit mer av, men det var tillräckligt för att jag skulle bli tvungen att fixa mig italienska luncher i ett par dagar.

En av de saker som gör Christoffer Holsts böcker så bra, för mig, är att här hittar man riktiga människor, med riktiga problem och riktiga känslor. Alldeles särskilt så uppskattar jag det att inga känslor beskrivs i detalj, i stället berättas det vad som händer och då får jag lov att känna allt själv. Och här snackar vi om att gå igenom hela känslospektrat.

Karaktärerna har allihop fastnat i något som inte är så bra. Det är lätt hänt. Och det är så svårt att bryta sig loss från det man har, eftersom det okända är ännu läskigare. Men om man lyckas så är det värt det. Den bokstavliga (fysiska) resan är fin, men ännu finare är den bildliga (inre).

När jag hade kommit till sista meningen och slog ihop boken så tänkte jag att men nej, så här kan det väl inte sluta. Ska jag nu behöva vänta på nästa bok för att få veta hur det går? Kommer det ens en nästa bok? Kommer Mattias, Sussie och Steffi i så fall att gästspela i den? Så som Rasmus och Hilda gjorde i denna? Bara så att man får veta hur det går för dem?

Månsken och mozzarella har allt som en bra feelgood ska ha; den är rolig, allvarlig, sorglig, varm och mysig. Hans böcker får mig alltid att må bra och för varje bok jag läser av Christoffer Holst så tycker jag bara bättre och bättre om honom.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,48 i genomsnitt (beräknat på 136 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Månsken och mozzarella: enligt O, malins bokblogg och Det här har jag läst

Bok: Det svarta trädet av Tana French

Författare: Tana French
Titel: Det svarta trädet
Genre: Thriller
Antal sidor: 608
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The witch elm
Översättare: Ing-Britt Björklund
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 april 2026




Första meningen: Jag har alltid betraktat mig själv som en i grund och botten lyckligt lottad person.

Baksidetext
Toby Hennessy är en framgångsrik 28-åring som lever en sorglös tillvaro och lyckas prata sig ur de flesta knepiga situationer. Men en natt förändras allt. Efter en sen utekväll vaknar han mitt i natten av ett ljud i sin lägenhet och överraskar två inbrottstjuvar. I stället för att fly därifrån misshandlar de båda männen Toby brutalt och lämnar honom att dö. Medan Toby steg för steg börjar återhämta sig från sina skador inser han att hans liv kanske aldrig mer kommer att bli som förut. Angreppet har skakat honom i grunden och det är först när han och flickvännen Melissa söker sin tillflykt till familjens ståtliga släktgods, Ivy House, som han anar en viss ljusning. Men så görs en dag en chockerande upptäckt. Under en lek i trädgården sträcker sexårige Zach ett av Tobys kusinbarn in sin hand i en ihålig gammal alm. Till sin fasa ser han att det föremål han fått tag i är en människoskalle.

Det makabra fyndet öppnar porten till en länge dold familjehemlighet, med oanade rötter i Tobys barndom. Allt han trott sig veta om sitt förflutna ställs på ända, och med växande obehagskänsla går det upp för Toby att han inte längre kan lita på sina egna minnen. Vem är han, egentligen? Och vem var han den sommar då almen blev en grav?

Min kommentar
Läsningen i april gick så bra att det var en och en halv vecka kvar av månaden när jag läst klart alla böcker som var inplanerade. Då tyckte jag att det kunde vara dags för en tegelsten och plockade fram Det svarta trädet. En fristående thriller.

Den här boken liknar överhuvudtaget inte alls hennes böcker om Dublin Murder Squad och jag har sett att många inte alls gillade hur historien berättades. Framför allt för att tempot är extremt långsamt. Tydligen är detta något som passar mig riktigt bra, speciellt när det är kombinerat med riktigt obehaglig stämning. En som gör att man vet att något är galet, men man vet inte vad. Eller ens vem i det här fallet.

Karaktärerna är inte många, tyvärr så är de inte heller speciellt lätta att tycka om. Toby är sannerligen inte en sympatisk figur, varken före eller efter skadan. Då är det ändå så att det som händer honom borde få en att känna åtminstone empati. Men det gör jag inte. Han är inte ett dugg intresserad av någon annan än sig själv. Han glider omkring på sin räkmacka och tror verkligen att alla andra har det likadant. Det är på riktigt otäckt att förirra sig in i Tobys tankar när han sjunker djupare och djupare ner i sin paranoia. Att inte veta vem man kan lita på måste vara så förvirrande, i synnerhet när man har en så skev självbild som Toby tycks ha. Det måste vara omvälvande att upptäcka att allt man trott om sig själv är fel.

Tobys kusiner, Susanna och Leon, kommer direkt efter Toby på otrevlighetslistan. Jag förstår mig bara inte på dem. Nästan alla i familjen är antingen osympatiska eller i stort sett osynliga. Den ende jag gillar är farbror Hugo. Honom hade jag gärna pratat med en stund. Till och med poliserna, speciellt de två som kom in i historien senare, är rent otrevliga. Jag tycker inte att man ska behandla någon som de gjorde. Och hur märkligt är det inte att fråga vad någon gjorde ett specifikt datum, till exempel 12 september, en helt vanlig måndag, för tio år sedan. Och faktiskt förvänta sig ett svar. Nej, poliserna var nog rentav läskigast av alla.

Berättandet blir väldigt utdraget och repetitivt ibland, särskilt när de sitter och pratar. Något de gör ofta. Då ligger det dessutom ganska nära navelskåderi. Om jag någon gång tröttnade lite på att läsa så var det i dessa milslånga monologer/dialoger. Helt utan nya stycken eller andra naturliga avbrott i textmassan.

Naturligtvis så försökte jag ju gissa vart allt skulle ta vägen. Jag hade många teorier, den ena värre än den andra. Ingen av dem var ens i närheten av sanningen. Den sista knorren hade jag kunnat vara utan. Den var lite onödig, men på något sätt så slöts cirkeln där.

Trots att Det svarta trädet är något helt annat än hennes serie om Dublin Murder Squad så behåller Tana French sin plats som favorit. Denna är lite mer som en feberdröm, men mycket pratigare. Lite tudelad är jag, det finns liksom ingen anledning till att boken är drygt 600 sidor, men jag gillar det ändå.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,58 i genomsnitt (beräknat på 111 738 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Det svarta trädet: Kulturkollo, DAST Magazine och Enligt Jenny

Bok: Skugga över Slagtjärn av Cilla Börjlind & Rolf Börjlind

Författare: Cilla Börjlind & Rolf Börjlind
Titel: Skugga över Slagtjärn
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 378
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Rönning & Stilton 9
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 april 2026




Första meningen: Egentligen hade Gusum tänkt fiska.

Baksidetext
När en kropp hittas i en stor myrstack i skogen utanför Slagtjärn i Jämtland skickas Olivia Rönning från NOA upp för att hjälpa Strömsundspolisen med mordutredningen.

En del av kroppen är uppäten och huvudet saknas. Offrets fingeravtryck finns inte i några register och ingen har anmälts försvunnen i trakten på över tjugo år. Mordplatsen ligger inte långt från en gammal samisk offerplats, en seite, där NFC hittar en hel del spår av blod.

Oron brer ut sig över Slagtjärn. Vågar man gå ensam i skogen på kvällarna? Eller ens på dagarna? Orten har undgått avfolkning, inte minst genom att en del grönavågare flyttat in under decennierna, såväl stockholmare som holländare. Acceptansen för utbölingar och särlingar har varit stor, även om de nynazistiska Bolunds som bor en bit utanför samhället alltid hållit sig på sin kant.

Nu hotas den goda sammanhållningen på orten. Olivias frågor gör att lokalbefolkningen blir alltmer ovillig att samarbeta.

För att lösa gåtan måste hon till slut ta hjälp av Tom Stilton och Mette Olsäter.

Min kommentar
En serie som jag var väldigt sen att börja läsa är den om Rönning och Stilton. Jag tror att det tog mig sex år att ta mig an den. Sedan visade den sig vara så bra att jag verkligen försöker vara i fas i den. Skugga över Slagtjärn är den nionde delen och det är faktiskt den senaste. Den är inte ens ett år gammal.

En av sakerna som gör den här serien så bra är karaktärerna. Tyvärr så saknas de "bra" karaktärerna nästan helt. Jag hade kommit en bra bit in i boken när jag började fråga mig "Var är Stilton?". "Var är Olsäter?". De dyker upp nästan halvvägs och då gästspelar de i två hela sidor. Sedan dröjer det ända tills nästan tre fjärdedelar in innan de gör entré igen. De är med i ca totalt 90 sidor alltså.

Starten blir lite rörig. Det är många snabba nedslag hos många olika personer. Utan att man fick veta hur de relaterade till varandra. Karaktärerna är väldigt många, rent generellt. Jag trodde nästan att jag skulle få träffa alla i hela byn. Det blev ändå inte rörigt, förutom just där i början. Jag stör mig dock lite över att folk norröver, alternativt i små byar (eller både och, som i det här fallet), så gott som alltid beskrivs som kufar. Det måste vara ett Stockholmssyndrom.

Det är nog onormalt mycket som händer i den här lilla byn. Allt hänger inte ens ihop, så det är många villospår. Vilket ju gör att historien inte är helt förutsägbar. Några saker störde mig lite, men det som störde mig mycket var att de förstörde två jättemyrstackar.

Olivia är ju en karaktär som jag hade väldigt svårt för i de första böckerna. Här återgår hon till den personligheten. Jag tror att det kan bero på att Stilton och Olsäter inte är med. De brukar göra så att hon blir mer nedtonad och inte lika oregerlig. Lite lättare att tycka om helt enkelt. Även om Stiltons och Olsäters gästspel känns ganska krystat så önskar jag att de hade varit med mer. Tillbaka till Olivia. Jag ogillar i allra högsta grad poliser som bryter mot både lagar och regler. Bara för att de tycker sig veta bättre och att ändamålet helgar medlen. Sådan är Olivia. Hon beter sig som att bara hennes åsikt räknas. Bara hon har rätt. Hon klankar ner på alla andra, som hon tycker är dåliga poliser. Olivia är ingen bra polis. Punkt.

Några lösa trådar lämnas kvar. Just de här stör mig ofantligt mycket. De har (kanske) inte med fallet att göra direkt, men vad var det för siffror som någon hade satt upp på anslagstavlan? Och vem var denna någon? Och Christel, hon blev mirakulöst "frisk" direkt efter att mördaren hade hittats?

Skugga över Slagtjärn är en spännande historia, men känns inte riktigt som en del i serien. Den känns mer som en vanlig deckare. Kanske just för att Stilton och Olsäter saknas.

På Goodreads hade den 3,81 i genomsnitt (beräknat på 782 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Skugga över Slagtjärn: Bokstunder, Tankar från en samlares hjärna och Encourager

Bok: Den sista festen av Clare Mackintosh

Författare: Clare Mackintosh
Titel: Den sista festen
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 421
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The last party
Översättare: Ing-Britt Björklund
Serie: DC Morgan 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 mars 2026




Första meningen: Ingen i Cwm Coed kan minnas vilket de började med nyårsbadet, men det de vet är att det inte finns något annat sätt som de skulle vilja välkomna det nya året på.

Baksidetext
Det är nyårsafton och Rhys Lloyd har huset fullt av gäster. Hans semesterstugor vid Mirror Lake är en succé och han har generöst bjudit in byborna att dricka champagne med sina välbärgade nya grannar. Men vid midnatt ska Rhys ligga livlös i sjöns iskalla vatten. På nyårsdagen har kriminalassistent Ffion Morgan en by full av misstänkta. Det pyttelilla samhället är hennes hem, så de misstänkta är hennes grannar, vänner och familj, och Ffion har dessutom egna hemligheter att bevaka. När lögner uppdagas runt varje hörn blir frågan snart inte vem som ville se Rhys död – utan vem som till sist dödade honom.

Min kommentar
Tre böcker har jag läst tidigare av Clare Mackintosh och jag har tyckt om allihop. Den sista festen dök överraskande upp när den släpptes för snart två år sedan, vilket gjorde mig mycket glad. Att den har fått vänta beror mest på att jag, om möjligt, vill läsa en författares böcker i den ordning de skrevs. Men nu tyckte jag att det var dags.

Detta är första delen i en serie om kriminalassistent Ffion Morgan, som bor och jobbar i Wales. Det har kommit ytterligare två delar i serien, men ingen av dem har översatts. Nu när jag har läst denna och vet hur bra den är, så undrar jag ju så klart varför. Jag hade i alla fall gärna fortsatt att läsa de här böckerna.

Miljön är fantastisk, även om den nu är fiktiv, och nästan den viktigaste karaktären. Jag har ju alltid varit sugen på att åka till Wales, men nu är det suget ännu större.

Historien berättas ur olika perspektiv. Ibland får man samma händelse berättad av olika personer och det kan skilja en hel del på hur man uppfattar en samma situation. Mestadels är det Ffion och Leo som är i fokus, men även några av de som bor i stugbyn får komma till tals. De här senare trådarna går först baklänges, med början på nyårsafton, sedan går de framåt igen. Rörigt? Nej, faktiskt inte ett dugg. Allt är väldigt tydligt och klart.

För att vara en brittisk deckare så är det relativt få karaktärer. Den allra viktigaste är ju Ffion, som jag gillar. Mer och mer ju längre in i boken jag kommer. Hon har rejält med skinn på näsan. Hon kan kanske verka lite kall, men det är hon inte. Hon är fast i andras förutfattade meningar och sig egen image när hon var ung. Hennes raka motsats är Leo. Han låter alla trampa på honom. Speciellt hans chef och ex-fru, som verkar vara en riktigt otrevlig person.

Balansen mellan brott och privatliv är väldigt bra, tycker jag. Eller så beror det på att karaktärerna är intressanta. Man får veta väldigt mycket om dem, på ett bra och naturligt sätt.

Vad som verkar vara två namnbyten stör mig. Elen byter vid ett tillfälle namn till Ellen, men det andra gör mig förbryllad. Vad heter egentligen Glynis i efternamn? Lloyd eller Dralon? Nej, det visar sig vara en sällsamt usel översättning. Dralon är ett akryltyg som används till bland annat soffor. Herregud.

Den engelska originaltexten:

Yasmin and the twins have temporarily moved in with Rhys's mother. Ffion hears music through the ceiling as she and Leo sit on Glynis's Dralon sofa, Yasmin opposite the in a narrow, high-backed chair.

Den svenska översättningen:

Yasmin och tvillingarna har temporärt flyttat hem till Rhys mamma, Glynis Dralon. Ffion hör musik genom taket när hon och Leo sitter i hennes soffa med Yasmin i en högryggad fåtölj mitt emot.

Boken är både spännande och rolig. Något jag inte alls hade väntat mig, men tonen är genomgående humoristiskt. Ibland är det riktigt kul. Oftast är det Ffion som står för de roliga kommentarerna.

Den sista festen har ett väldigt snyggt upplägg och många lager. Faktiskt lite av en pusseldeckare. Det är riktigt svårt att gissa vem som är skyldig. Det är ju heller ingen nackdel att boken utspelar sig i Wales (mestadels, sjön där mordet sker ligger nämligen precis på gränsen till England). Jag vill hemskt gärna fortsätta läsa om Ffion och, förhoppningsvis, Leo.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,76 i genomsnitt (beräknat på 54 763 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Den sista festen: Kulturbloggen