Titel: Det svarta trädet
Genre: Thriller
Antal sidor: 608
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The witch elm
Översättare: Ing-Britt Björklund
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 april 2026
Första meningen: Jag har alltid betraktat mig själv som en i grund och botten lyckligt lottad person.
Baksidetext
Toby Hennessy är en framgångsrik 28-åring som lever en sorglös tillvaro och lyckas prata sig ur de flesta knepiga situationer. Men en natt förändras allt. Efter en sen utekväll vaknar han mitt i natten av ett ljud i sin lägenhet och överraskar två inbrottstjuvar. I stället för att fly därifrån misshandlar de båda männen Toby brutalt och lämnar honom att dö. Medan Toby steg för steg börjar återhämta sig från sina skador inser han att hans liv kanske aldrig mer kommer att bli som förut. Angreppet har skakat honom i grunden och det är först när han och flickvännen Melissa söker sin tillflykt till familjens ståtliga släktgods, Ivy House, som han anar en viss ljusning. Men så görs en dag en chockerande upptäckt. Under en lek i trädgården sträcker sexårige Zach ett av Tobys kusinbarn in sin hand i en ihålig gammal alm. Till sin fasa ser han att det föremål han fått tag i är en människoskalle.
Det makabra fyndet öppnar porten till en länge dold familjehemlighet, med oanade rötter i Tobys barndom. Allt han trott sig veta om sitt förflutna ställs på ända, och med växande obehagskänsla går det upp för Toby att han inte längre kan lita på sina egna minnen. Vem är han, egentligen? Och vem var han den sommar då almen blev en grav?
Min kommentar
Läsningen i april gick så bra att det var en och en halv vecka kvar av månaden när jag läst klart alla böcker som var inplanerade. Då tyckte jag att det kunde vara dags för en tegelsten och plockade fram Det svarta trädet. En fristående thriller.
Den här boken liknar överhuvudtaget inte alls hennes böcker om Dublin Murder Squad och jag har sett att många inte alls gillade hur historien berättades. Framför allt för att tempot är extremt långsamt. Tydligen är detta något som passar mig riktigt bra, speciellt när det är kombinerat med riktigt obehaglig stämning. En som gör att man vet att något är galet, men man vet inte vad. Eller ens vem i det här fallet.
Karaktärerna är inte många, tyvärr så är de inte heller speciellt lätta att tycka om. Toby är sannerligen inte en sympatisk figur, varken före eller efter skadan. Då är det ändå så att det som händer honom borde få en att känna åtminstone empati. Men det gör jag inte. Han är inte ett dugg intresserad av någon annan än sig själv. Han glider omkring på sin räkmacka och tror verkligen att alla andra har det likadant. Det är på riktigt otäckt att förirra sig in i Tobys tankar när han sjunker djupare och djupare ner i sin paranoia. Att inte veta vem man kan lita på måste vara så förvirrande, i synnerhet när man har en så skev självbild som Toby tycks ha. Det måste vara omvälvande att upptäcka att allt man trott om sig själv är fel.
Tobys kusiner, Susanna och Leon, kommer direkt efter Toby på otrevlighetslistan. Jag förstår mig bara inte på dem. Nästan alla i familjen är antingen osympatiska eller i stort sett osynliga. Den ende jag gillar är farbror Hugo. Honom hade jag gärna pratat med en stund. Till och med poliserna, speciellt de två som kom in i historien senare, är rent otrevliga. Jag tycker inte att man ska behandla någon som de gjorde. Och hur märkligt är det inte att fråga vad någon gjorde ett specifikt datum, till exempel 12 september, en helt vanlig måndag, för tio år sedan. Och faktiskt förvänta sig ett svar. Nej, poliserna var nog rentav läskigast av alla.
Berättandet blir väldigt utdraget och repetitivt ibland, särskilt när de sitter och pratar. Något de gör ofta. Då ligger det dessutom ganska nära navelskåderi. Om jag någon gång tröttnade lite på att läsa så var det i dessa milslånga monologer/dialoger. Helt utan nya stycken eller andra naturliga avbrott i textmassan.
Naturligtvis så försökte jag ju gissa vart allt skulle ta vägen. Jag hade många teorier, den ena värre än den andra. Ingen av dem var ens i närheten av sanningen. Den sista knorren hade jag kunnat vara utan. Den var lite onödig, men på något sätt så slöts cirkeln där.
Trots att Det svarta trädet är något helt annat än hennes serie om Dublin Murder Squad så behåller Tana French sin plats som favorit. Denna är lite mer som en feberdröm, men mycket pratigare. Lite tudelad är jag, det finns liksom ingen anledning till att boken är drygt 600 sidor, men jag gillar det ändå.
Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.
På Goodreads hade den 3,58 i genomsnitt (beräknat på 111 738 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
| Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
| Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
| Långsam | Tempofylld | Obehaglig | ||
| Detaljrik | Fåordig | Nagelbitare | ||
| Mysig | Rå | Sorglig | ||
| Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
| Rörig | Genomtänkt | Mörk | ||
| Lättsam | Mystisk | Berörande |
Andra som bloggat om Det svarta trädet: Kulturkollo, DAST Magazine och Enligt Jenny
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar