Bok: Den blå timmen av Paula Hawkins

Författare: Paula Hawkins
Titel: Den blå timmen
Genre: Thriller
Antal sidor: 303
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The blue hour
Översättare: Jessica Hallén
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 mars 2026




Första meningen: Månen väckte mig, genomträngande och nära.

Baksidetext
Vanessa Chapman är en numera avliden men mycket känd konstnär vars verk ställs ut på Tate Modern i London. När en forensisk antropolog kontaktar museet och säger att en av skulpturerna innehåller ett människoben, påbörjas en utredning.

James Becker jobbar för stiftelsen Fairburn Foundation som lånat ut Chapmans verk till Tate Modern, och han får i uppdrag att resa till konstnärens hem på en ö utanför den skotska kusten. Den vindpinade ön Eris nås bara tolv timmar om dygnet när tidvattnet är lågt. Det är en karg och mytomspunnen plats, känd för sitt magiska ljus. Men det är också en farlig plats. Människor som bott här har försvunnit spårlöst, däribland Vanessas make Julian.

Vanessas vän Grace bor kvar på ön, men känner sig bara trygg nog att sova när den är avskuren från omvärlden. Efter ett visst motstånd går hon med på att ta emot Becker. Tillsammans påbörjar de det omfattande arbetet med att gå igenom Vanessa Chapmans kvarlåtenskap – och kommer snart farligt nära öns mörka hemligheter.

Min kommentar
För nästan elva år sedan nu (tänk vad tiden går!) så läste jag Kvinnan på tåget och jag sällade mig snabbt till hyllningskören. Sedan har det av olika anledningar inte blivit mer läst av Paula Hawkins för mig. Till nu då. Den blå timmen dök överraskande upp här förra våren så när mars närmade sig sitt slut och alla planerade böcker var lästa så åkte den fram.

Den här boken har så många ingredienser som jag gillar och är en typisk bok som borde passa mig. Tyvärr så når den inte ända fram. Mest beror det nog på att med en så här långsam thriller, vilket i sig inte alls är något negativt, så måste berättelsen vara väldigt mycket mer spännande, framför allt vad gäller ovissheten. Det får gärna vara (minst) en opålitlig berättare, så att man aldrig är helt säker. Slutet ska helst innehålla en twist som är mind-blowing. Inget av detta fanns här.

Miljön må vara fiktiv, men den är helt fantastisk. Det är fascinerande med öar rent allmänt, men öar som bara är öar ibland är det något speciellt med. Om det hör stället hade funnits så skulle jag gärna ha besökt det. Gått över den där vägbanken vid ebb.

Man hoppar friskt mellan olika perspektiv, dåtid/nutid och konstnärens gamla anteckningar/brev. Det blir ändå aldrig rörigt. Dock så saktas det redan långsamma tempot ner än mer när vi gör djupdykningar ner i någon lång konstdiskussion.

Karaktärerna är inte många, men de är sällsamt osympatiska allihop. Det finns ingen som framkallar ens ett uns av sympati. Jag är inte intresserad av dem och jag bryr mig inte om dem. Det förtar ju en del och det kunde ha varit intressant om inte samtliga även hade varit så enkla att avslöja. De är nästan klichéartade och samtligas motiv/drivkraft är övertydliga.

Nästan direkt från start så känns det att något är fel. Tyvärr så framgår det ganska snabbt vem som är orsaken. Den här personen är så läskig och obehaglig att alla varningslampor blinkar illröda. Det blir på tok för tydligt och jag hade gärna velat vara osäker en bra bit till. [spoiler]Det är synd att författaren gjorde Grace till en fet, ful och ensam kvinna, som mördar alla som, enligt henne, förminskar henne. Det hade känts mycket bättre om hon "bara" hade haft sin udda personlighet. Utseende och personlighet hänger nämligen inte alls samman och får inte blandas ihop.[/spoiler]

När Den blå timmen är slut så är det en hel härva kvar av lösa trådar. Den enda som egentligen knyts ihop är väl Graces, men det är nog åtminstone fyra som vi aldrig får veta vad som hände. Nog för att jag gillar öppna slut, men man måste ändå få så mycket information att man kan göra en kvalificerad gissning. I det här fallet blev det lite som den där delen av högskoleprovet där man ska avgöra om man har nog med information för att lösa uppgiften. Här räcker den inte.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,26 i genomsnitt (beräknat på 77 420 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Den blå timmen: Lottens bokblogg, hyllan (engelsk utgåva) och DAST Magazine