Bok: Vinden genom nyckelhålet av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Vinden genom nyckelhålet
Genre: Fantasy
Antal sidor: 258
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The wind through the keyhole
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: Det mörka tornet 4,5
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Storpocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 april 2026




Första meningen: Det gröna palatset hade när allt kom omkring inte varit Oz, men väl blivit ett mausoleum åt den obehagliga karl som Rolands ka-tet hade lärt känna som Ticktackmannen.

Baksidetext
Under en storm söker Roland och hans följeslagare skydd i en öde by. Medan en iskall vind drar genom världen berättar Roland om ett av sina första uppdrag som revolverman – en berättelse i berättelsen, och en som i sin tur innehåller en saga.

Min kommentar
När jag, mer eller mindre, hade slukat de sju böckerna i serien Det mörka tornet, nästan 4000 sidor på knappa två månader, så drabbades jag av svår separationsångest. Därför blev jag så glad när jag året efter hörde att det skulle komma en del till, en som skulle in mittemellan, som del 4,5. Jag väntade och väntade, men det dröjde fem år innan boken översattes. Sedan tog det mig ytterligare nio och ett halvt år att läsa Vinden genom nyckelhålet.

Det är så mysigt att få hänga lite med Roland och hans ka-tet igen. Eller ja, mysigt kanske inte är riktigt rätt ord, det sker ju hemska saker. Men det är faktiskt lite som att komma hem efter att man har varit borta i många, många år. Jag har saknat den här världen riktigt mycket.

Upplägget här är annorlunda, minst sagt. Det är en berättelse i en berättelse i en berättelse. Underligt nog så blir det inte ett dugg rörigt, kanske främst för att historierna är väldigt separerade. Själva ramen är i samma tidslinje som resten av Det mörka tornet. Den andra berättelsen är när Roland, under en storm, berättar om ett av sina första uppdrag och den tredje är en saga som den unge Roland berättar i den andra historien.

Sagan är den stora delen av den här boken och det är också den som lever kvar efter att jag har läst färdigt. Man kan luras att tro att sagan inte har ett dugg med Det mörka tornet eller Roland att göra. Men det har den. Först och främst för att Ståndaktige Tim (som karaktären i sagan heter) lika gärna hade kunnat heta Roland. Förutom olikheterna i deras respektive uppväxt så är de nästan exakt likadana. Vi möter också en karaktär som vi nog kan dra slutsatsen är självaste Randall Flagg. Så även i sagans värld sipprar han in.

Mitt enda problem är att jag knappt minns vad berättelse nummer två, den om Ömsaren, handlar om när jag kommer tillbaka till den efter sagan. Det blev lite som att vakna ur en väldigt lång dröm och försöka minnas vad man gjorde innan man somnade. Det kan förstås ligga på mig, jag har svårt att skifta fokus när jag är mitt i något.

Man skulle kunna kalla det här en mix av fantasy, western och skräck och det låter nog som en underlig kombination, men den funkar. Precis som vanligt så kan man hitta många referenser till alla möjliga verk, både egna och andras. Antagligen missar jag några också. Det enda negativa jag skulle kunna säga om den här boken är att det faktiskt blir för lite häng med Roland och hans ka-tet. Sagan tar upp hälften av boken och berättelsen om Rolands första uppdrag tar en tredjedel. Men jag kan inte tänka mig den här boken på något annat sätt.

Stephen King är ju en riktig citatmaskin, enligt mig, och här hittar jag ett som jag alldeles säkert kommer att börja använda. Jag har alltid levt efter “själv är bäste dräng”, men efter Vinden genom nyckelhålet får det kanske bli: "Be om regn så mycket du vill, men gräv dig en brunn medan du gör det.". Samma sak, men med plats för hopp, tro och önskningar.

Vinden genom nyckelhålet har egentligen ingen betydelse för eposet Det mörka tornet, men är ett måste för alla som gillar de böckerna. Som jag. Den ger Roland en fylligare bakgrund och en hel del klarnar. Kan man nog säga. Tyvärr så betyder väl detta att historien är slut nu. Om man inte, som med allt i ka, till slut återvänder till början.

På Goodreads hade den 4,13 i genomsnitt (beräknat på 95 078 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Vinden genom nyckelhålet: Håkans hylla och Följeslagarna

Bok: Senare av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Senare
Genre: Skräck
Antal sidor: 266
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Later
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 januari 2026




Första meningen: Jag gillar inte att börja med en ursäkt.

Baksidetext
Ibland betyder "växa upp" att du måste möta dina demoner. Jamie Conklin, son till en ensamstående, hårt arbetande mor, vill bara ha en vanlig och normal barndom. Men Jamie är inte ett vanligt barn – han ser vad ingen annan kan se och vet saker som ingen annan kan veta. Och priset han får betala för att hjälpa polisen jaga en mördare från andra sidan graven är högre än han någonsin kunnat föreställa sig.

Min kommentar
Ganska ofta så får jag för mig att jag vill läsa en författares böcker i kronologisk ordning. Med en produktiv författare som Stephen King, som jag följt sedan mitten av 80-talet, så går det oftast bra, men ibland så dyker det upp en ny bok från sidan och då får jag helt enkelt hoppa tillbaka sedan. Som med Senare, en bok som har några år på nacken.

Jag bara älskar Stephen Kings sätt att skriva, att berätta en historia. Hans förmåga att beskriva barn och uppväxt är suverän. Jag vet ingen annan som gör det så bra. Han är även en mästare på foreshadowing, att med en enda kort mening hinta om att det kommer att hända något hemskt. Senare. Som ju titeln antyder.

Stephen King är också fantastisk på att skriva karaktärer. De blir så levande. Som riktiga människor. Vanliga människor. Den sort som helt enkelt gör sitt bästa i en värld av oförutsedda och omvälvande händelser. De är kanske inte alltid så lätta att tycka om, men oftast känner jag åtminstone något slags sympati/empati för dem. Eftersom han har skrivit massor av böcker så gillar han att lägga in referenser till sina egna verk, vilket förhöjer allt, när man hittar dem. Även egna citat har han tagit med här.

Förutom referenser till egna verk så finns det massor av andra, både till filmer, böcker och serier. Många av dem är bland det bästa jag har sett. Det verkar nästan som att vi har samma smak.

Kanske låter det märkligt, men för mig är en Stephen King-bok likställt med trygghet. Jag vet att han kommer att ta hand om mig på bästa sätt. Jag vet att han inte kommer att lura mig med enkla trick. Som en dedikerad Stephen King-läsare så är jag van vid ledtrådar som serverar på ett närmast likgiltigt sätt, vilket ju gjorde att jag gissade själva twisten (jodå, det finns en) långt innan den avslöjades. Det som först känns som bakgrundsbrus visar sig vara själva kärnan. Först efteråt inser man hur generös King varit med ledtrådar.

Om man vill vara lite djup så kan man kanske tänka sig att historien handlar om hur man växer som människa. Att man måste möta sina demoner, stå upp emot dem. Utmana dem. Då växer man. Annars tappar man bort sig själv. Och alla dessa "före" som formar allt "senare".

Boken skulle onekligen göra sig utmärkt som film, precis som alla hans böcker. Faktum är att jag tror att den redan är under produktion, eller åtminstone är i planeringsstadiet, men som serie.

I Senare påpekas det ett flertal gånger att det är en skräckhistoria och det är det väl. Särskilt otäck eller läskig tycker jag dock inte att den är. Egentligen är den mer av en "vanlig" roman, förutom det lilla inslaget av övernaturligt. Förhandsantydningarna är så täta att titeln nästan känns som en blinkning till läsaren. Allt finns där från början. Man ser det bara inte förrän senare.

På Goodreads hade den 3,96 i genomsnitt (beräknat på 151 041 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Senare: Kulturbloggen, Tentakelmonster och Bokblomma

Bok: Rygga inte undan av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Rygga inte undan
Genre: Thriller
Antal sidor: 547
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Never flinch
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: Holly Gibney 4
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 augusti 2025




Första meningen: Mars, och vädret är bedrövligt.

Baksidetext
Kriminalinspektör Izzy Jaynes vet inte vad hon ska tro. Polisen i Buckeye City har mottagit ett brev från en person som hotar att döda "tretton oskyldiga människor och en skyldig” som ett sätt att gottgöra det personen beskriver som en felaktigt dömd mans orättvisa död. Izzy tvingas snart inse att brevskrivaren menar allvar. Men hur ska polisen kunna skydda tretton slumpmässigt utvalda människor som saknar koppling till gärningsmannen? För att komma framåt i utredningen ber Izzy sin vän, privatdetektiven Holly Gibney, om hjälp.

Samtidigt ger sig Kate McKay, en frispråkig feministisk aktivist, ut på en utsåld turné genom landet. Hon drar till sig skaror av fans – men också fiender. När en otäck stalker går över gränsen anlitar Kate Holly Gibney som sin personliga livvakt. Men vem är det egentligen som förföljer Kate? Hoten blir allt våldsammare och Hollys uppdrag kompliceras av Kates våghalsighet. Samtidigt blir hon besatt av Izzys märkliga fall.

Min kommentar
En vecka i augusti så stod alla planeter och stjärnor rätt. När det handlar om böcker så betyder det att den ena favoriten efter den andra blev läst. Sist ut av blev Stephen Kings senaste, Rygga inte undan. En bok jag har väntat på och längtat efter i vad som känns som evigheter. Detta är en bok i serien om den fantastiska Holly Gibney, men vilken del det är råder det lite förvirring om. Det kan vara den tredje, men kanske ändå troligare den fjärde, om man räknar novellen Blod säljer. Vilket jag gör. Sedan kan man ju också räkna böckerna där hon dyker upp först, trilogin om Bill Hodges. Vilket jag inte gör. Så, fjärde delen.

Kanske är det lika bra att börja med elefanten i rummet. Holly. Denna fantastiska karaktär som nog är min favorit av Stephen Kings alla figurer (tillsammans med Roland då, förstås). Jag är faktiskt lite besviken på hur Holly framställs här. Hon känns som en helt vanlig, ordinär karaktär nu och det är inte sådan jag vill ha henne. Inte heller ät det sådan hon har varit tidigare. Alla speciella egenskaper, allt det som gjorde Holly till Holly är puts väck. Det får mig att börja fundera på om boken skrevs med en helt annan huvudperson och så stoppade King bara in Holly, för han tyckte att det kunde passa. För hon är dessvärre helt utbytbar i den här historien och hade kunnat vara precis vem som helst.

Starten blir lite rörig. Då hoppar vi vilt mellan olika trådar, som börjar väldigt långt ifrån varandra. Allt är lite för omständligt berättat. Alltså mer än vanligt, även med King-mått. Till syvende och sist så behövs alla enskilda delar för att få ihop allt i slutet. Det är faktiskt mycket skickligt gjort.

En helt sanslös mängd karaktärer får vi möta, men jag har inga som helst problem att hålla isär dem. Här finns inget övernaturligt, inga fantasimonster. Bara vanliga människor. Vilket är fullt tillräckligt när några av dem anser sig ha rätt att tycka (och döda) för alla andras skull och bästa. Det är faktiskt ganska läskigt, för den typen av människa börjar ju bli vanlig nu. Självrättfärdiga empatilösa hycklare.

Allt sammantaget så kändes inte detta helt och hållet som en King-bok. Mycket var ändå som vanligt, som de där referenserna till något hemskt, som ännu inte har hänt. Foreshadowing, som ju är Stephen Kings specialitet (en av dem), men den här gången tycker jag att det används en aning för ofta för att det ska kännas riktigt bra. En annan sak som är precis som vanligt (de senare åren i alla fall) är att det osar av samhällskritik. Och han gör det så snyggt.

Korrekturläsningen lämnar en del övrigt att önska, den är förvånansvärt dålig för ett så stort och seriöst förlag. Förutom rena stavfel så blir bland annat efternamnet McKay vid ett flertal tillfällen KcKay. Något som jag väl inte kan tro är meningen för vad betyder det i så fall?

Rygga inte undan är inte Kings bästa bok (inte heller den sämsta), men han har ju en väldigt hög lägstanivå så boken är trots alls väldigt bra. Bara inte så bra som en bok om Holly av Stephen King borde vara.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 38 518 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Rygga inte undan: Jag kan inte hitta någon, men på Följeslagarna finns två recensioner av originalutgåvan.

Bok: Holly av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Holly
Genre: Thriller
Antal sidor: 580
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Holly
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: Holly 3
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2023 (min) 2023
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 januari 2025




Första meningen: Staden är gammal och inte längre i särskilt gott skick.

Baksidetext
Det är tidig kväll och ett duggregn faller när Jorge Castro joggar upp och ner för kullarna i Sugar Heights, den välbärgade stadsdelen alldeles intill stadens college. Jorge är författare och undervisar i litteratur vid colleget. Han är fyrtio år gammal, och springturerna är hans sätt att kämpa mot det oundvikliga åldrandet. Hans mål är att känna sig som fyrtio ända till femtioårsdagen, men ödet vill annorlunda.

När Jorge stannar till för att hjälpa ett äldre par i nöd, blir han överraskad av ett plötsligt nålstick i nacken. Han kommer aldrig att fylla fyrtioett.

Jorge Castro är bara ett i en rad av offer vars liv fått samma mardrömslika slut. Privatdetektiven Holly Gibney blir kontaktas av mamman till en ung kvinna som försvunnit i samma kvarter som Jorge. Holly kommer två människor på spåren, vars gärningar inte kan beskrivas som annat än monstruösa.

Min kommentar
Någon tradition är det väl egentligen inte, men detta är tredje gången jag har plockat med mig en tegelsten av Stephen King till läsretreaten i Varberg. Faktum är att de passar alldeles utmärkt att läsa när man har nästan obegränsat med tid för dem. Jag gjorde en del omplaneringar och plockade med mig Holly. Som jag läste ut på två dagar.

I den här boken gör vi nedslag 2012, 2015, 2018 och tidig vårvinter 2021, med själva huvudtråden förlagd sommaren 2021. Mitt under brinnande pandemi, med allt vad det innebär. Människan glömmer ju fort och det är faktiskt svårt att föreställa sig hur hemskt det var, trots att man var med. En tid när precis allt var politik.

Jag älskar att återse de här människorna; Holly, Jerome och Barbara. Men oj, vad jag saknar Bill. Han hade inte alls trivts i det polariserade USA som beskrivs. Att King inte gillar Trump är ju allmänt känt, åtminstone om man har lite koll på honom, och här framgår det extremt tydligt. Jag kan inte riktigt förstå invändningarna jag har sett runt omkring, för det var ju precis så här det var under pandemin. Även i Sverige.

Äntligen så har Holly fått en egen bok. Hon har varit en av mina favoritkaraktärer ända sedan vi först träffade henne i Mr Mercedes. Dock så tyckte jag bättre om henne innan hon anpassade sig och blev som en alldeles vanlig person. Jag saknar hennes kantighet. Och jag verkar hela tiden glömma att hon är äldre, typ i min ålder.

King är som bäst när han, som här, blandar svidande samhällskritik, bländande karaktärer och gnisslande relationer (jo, det blir en del adjektiv i en sådan här text). Han beskriver egentligen hela samhället i ett trovärdigt tidsdokument. Hans barnkaraktärer är oftast speciellt bra. Jag tror inte att jag har läst någon som skildrar uppväxt på ett bättre sätt. Nu finns det inte så många barn i just den här boken, men de förekommer. Men det som King behärskar allra bäst är att med en enda kort mening hinta om att det kommer att hända något hemskt. Foreshadowing som det kallas på engelska, men jag vet inget svenskt ord för det. Han använder det precis lagom ofta och på exakt rätt ställen.

I den här boken finns inga monster, förutom "vanliga" människor och det gör allt mycket hemskare. Tycker jag. Just de här personernas människosyn är rent vidrig. Vilket King får fram utan att använda speciellt många ord. Egentligen bara ett. Det är fantastiskt.

Översättningen är, som vanligt, gjord av John-Henri Holmberg och han är en så van King-översättare nu att han nog får betraktas som en förlängning av Kings penna. Tyvärr så verkar man ha haft lite för bråttom med att få ut boken för här finns en hel del korrekturfel. Bland annat så kallas Bill för Dodges (jag vill knappt skriva det!) och Jaynes för James. I mina ögon så är det oförlåtligt.

Holly är inget för den äckelmagade, men här finns inte ett spår av något övernaturligt. En makaber historia och jag blir nästan lite rädd, men inte ett dugg skeptisk. Det här är dessvärre ett fullt rimligt scenario i en värld där en del tycker att just deras behov övertrumfar andras. Tydligen har boken blivit en vattendelare och jag kan lätt föreställa mig att de som tycker som de som får en (rejäl) känga här inte alls uppskattar den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,09 i genomsnitt (beräknat på 145 044 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Holly: Breakfast Book Club, Deckarlogg och Följeslagarna

Bok: Så du vill ha det mörkare av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Så du vill ha det mörkare
Genre: Skräck
Antal sidor: 635
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: You like it darker
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 juli 2024




Baksidetext
Danny Coughlin plågas av en mardröm så verklig att den snarare liknar ett varsel: en utsvulten hund som biter och drar i ett illa nedgrävt kvinnolik. När Danny kör till den övergivna bensinmacken han sett i sina syner upptäcker han till sin fasa att drömmen blivit verklighet. Hur ska han kunna förklara fyndet för polisen utan att själv bli misstänkt för mord? ”Danny Coughlins onda dröm” är en av tolv mästerliga nya noveller av Stephen King, som inte väjer för mörkret i människan. Bland dem finns också ”Skallerormar” – en uppföljare till Kingklassikern ”Cujo”. Som King själv skriver till sina läsare i bokens efterord: “Så ni vill ha det mörkare? Bra. Det vill jag också.”

Min kommentar
Förmodligen är det ingen, som följer mig, som har missat att Stephen King är min husgud och har varit så i fyrtio år. Då kan man kanske förstå min nästan omåttliga glädje när det plingade till i min telefon och där var ett DM från förlaget, som undrade om jag ville ha hans senaste novellsamling, Så du vill ha det mörkare, som recensionsexemplar. Självklart tackade jag ja och jag började läsa den så fort jag hade läst klart de böcker jag redan hade planerat in för juli.

Samlingen innehåller tolv noveller, varav fem är tidigare outgivna (jag har inte läst någon av dem tidigare, så för mig var de nya allihop). Den längsta av dem är nära 200 sidor och den kortaste bara tio. Stephen Kings novellsamlingar kan ju vara mycket ojämna och ja, jag blev lite förvånad (och ännu gladare) när det började så otroligt bra. De första fyra novellerna fick allihop en fyra i betyg. Sedan kom den lilla dippen, men den varade inte speciellt länge.

Ett genomgående tema är det här med att åldras, döden och vad som händer sedan. Det finns nästan ett litet filosofiskt anslag i många (alla?) av novellerna. Väldigt många handlar också om hjälplöshet, av så skilda slag som maktmissbruk och våldsamma brottslingar. I dessa noveller finns inte många (finns det något?) monster. Förutom människan. Precis som det ju är i verkligheten. Många av dem innehåller visserligen ett litet uns av övernaturligt element, men det är liksom inte det som är är det viktiga. Det viktiga är de karaktärer som befolkar historierna. Och det är ju detta som King är allra bästa på, att beskriva vanliga människor. Fast i väldigt ovanliga situationer. Ingen (och jag menar verkligen ingen) kan med så få beskrivningar få fram en så tydlig karaktär. Där ingår då även samhället, ofta en småstad.

De bästa novellerna är de som inte är så explicita, de som liksom bara slutar i en antydning eller ett tänk-om. Hela sju av novellerna fick en fyra i betyg och inlägget skulle bli alltför långt om jag skrev om dem allihop. De sju är i alla fall Två talangfulla jävlar, Det femte steget, Knäppa Willie, Danny Coughlins onda dröm, Röd skärm, Turbulensexperten och Svararen.

Danny Coughlins onda dröm förtjänar ett eget omnämnande. Den är den längsta novellen i samlingen och det var nog den enda som faktiskt gav mig kalla kårar och för mig var den läskigast av alla. Maktlösheten och hopplösheten som Danny Coughlin måste känna är nästan fysisk och den osar ut från sidorna så att jag själv kände den. Just maktmissbruk skrämmer mig mycket. Även Röd skärm, den kortaste novellen, vill jag nämna speciellt. Även den är riktigt läskig, trots att man ju förstår precis vad som ska hända. Den skulle passa väldigt bra som film, tror jag.

En novell fick 4,5 och det var Skallerormar. Den som är ett slags uppföljare till Cujo. Den handlar dock inte om rabiessmittade hundar. Uppföljningen är att huvudpersonen är pappan, Vic Trenton, från Cujo. Många år senare. Man kan säga att den handlar om det allra värsta som kan hända och vilka effekter det kan få. Den är extremt obehaglig, helt enkelt en King i högform. Till och med slutet har han fått till. Jag har sett att det finns en diskussion om huruvida novellen skulle kunna ha vem som helst som huvudkaraktär eller om det var tvunget att vara pappan från Cujo. Jag sällar mig till sidan som säger att det måste vara det.

Jag vill också slå ett slag för översättaren, John-Henri Holmberg. Han har översatt nästan alla böcker av King sedan 1997 (ett fåtal inemellan är översatta av andra). 28 av de totalt 75 översatta böcker jag har i hyllan är översatta av honom. Förmodligen så är det därför som översättningarna är så bra. Det torde vara omöjligt att inte få den rätta känslan efter så många böcker.

Så du vill ha det mörkare är en av de jämnaste novellsamlingar jag har läst av Stephen King. Det är i alla fall ovanligt många som tilltalar mig. Kanske beror det på att det här är mer lågmäld, krypande och obehaglig skräck än pang på rödbetan. Jag får ofta frågan hur jag kan tycka så mycket om skräck och nu har jag Kings egna ord att ta till som svar. I efterordet skriver han: Skräckberättelser kan bäst uppskattas av dem som är godhjärtade och empatiska.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,34 i genomsnitt (beräknat på 24 014 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Så du vill ha det mörkare: Följeslagarna

Bok: Blod säljer av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Blod säljer
Genre: Skräck
Antal sidor: 501
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: If it bleeds
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2020
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 februari 2024




Baksidetext
Skräckmästaren Stephen King har alltid briljerat som novellförfattare, och återvänder här till genren och till några av sina klassiska teman: ondska, galenskap och skrivkrampens plågor.

Min kommentar
King har ju varit min husgud i 40 år (i år faktiskt, tror jag) och jag köper alla böcker han skriver. Däremot så kan det dröja ett tag innan jag läser dem (han är ju väldigt produktiv och det finns ju andra böcker också, jodå, det finns det). När Holly släpptes förra året insåg jag att titelnovellen i Blod säljer inte bara hör ihop med Holly, utan till och med räknas som andra delen i hennes serie. Dessutom så har en av de andra novellerna filmatiserats och den vill jag ju gärna se. Det var ju bara att börja läsa.

Tre av novellerna är väldigt långa (alternativt så är det väldigt korta romaner), men med Kings mått så är det förmodligen normallängd. Generellt för alla novellerna här (och för Kings författarskap) så är det som vanligt karaktärerna som är Kings paradgren. Det är alltid vanliga människor, men i ovanliga situationer, vilket gör att det inte är några problem att relatera till dem. Precis som vanligt så avslutas novellsamlingen med Kings egna kommentarer om de noveller man just har läst. Utan att lägga någon som helst värdering av novellerna så brukar den texten vara det mest intressanta. Det är alltid spännande att få veta vilka små och vardagliga saker som kan trigga igång en författares fantasi. Och hur en idé kan dyka upp, för att sedan få ligga i malpåse för att den behöver något att hängas upp på. Om man är King så löser man ju det genom fler böcker.

Eftersom det är så få, bara fyra stycken, noveller i samlingen så är det möjligt att få med ett kort tyckande om samtliga.

Mr Harrigans telefon är först ut och det är ju då denna som har blivit en film. Ett av Kings favoritteman avhandlas här, tror jag. Den utspelar sig i början av 2000-talet så mobiltelefoner i allmänhet och smartphones i synnerhet är nytt. Det börjar som en uppväxtskildring, och det är ju något som King är en mästare på, med en riktigt fin relation mellan ung och gammal. Man kan säga att det hela utmynnar i mobilberoende i kubik. Det är väldigt tänkvärt om "ny" teknik. Hur bra den är från början. Hur beroende vi har blivit av den. Till slut kan den ju lösa allt. Personligen så tycker jag att King verkar ha en hälsosam syn på teknik.

Chucks liv är en berättelse i tre delar, som inte alls verkar hänga ihop, men ändå på något Kingskt sätt gör just det. Dessutom berättas den baklänges. Första delen, alltså den som utspelar sig sist egentligen, är den som jag tycker mest om av dessa tre. Den hade kunnat bli en egen historia.

Blod säljer räknas då som andra delen om Holly Gibney, en karaktär som första gången dök upp som en bifigur (mer eller mindre) i Mr Mercedes-trilogin. Jag tycker så mycket om Holly (något jag verkar ha gemensamt med King) och jag är så glad att han bestämt sig för att återanvända henne. Lite less är jag nog på hela den här El Cuco-grejen och jag hoppas, intensivt, att Hollys egen bok inte handlar om det. I övrigt så är det otroligt roligt att träffa Holly och Jerome igen. Jag skulle nog säga att denna inte ska läsas fristående. Den hänger väldigt tajt ihop med både Mr Mercedes-trilogin och Outsidern.

Råttan handlar om ännu ett av Kings favoritteman. En författare med problem. Det verkar han gilla att skriva om och jag tror ju att han vet vad han pratar om. Helst ska det vara så hemskt och självcentrerat (vad gäller författaren i historien alltså) som möjligt. Just det här med att bli helt avskuren från resten av världen är otäckt och ja, ibland får jag också för mig att det är jag som påverkar olika skeenden beroende på vad jag gör. Saker jag egentligen inte alls kan påverka. Detta är nog den som är mest som en klassisk King. Det verkar som att en gammal karaktär till dyker upp här, Al Stamper från Väckelse, men jag kan faktiskt inte riktigt avgöra om det är samma karaktär eller bara samma namn.

Ingen av novellerna i Blod säljer handlar om det som jag tror att de ska handla om, när jag börjar läsa. Jag skulle egentligen inte kalla någon av dem för skräck. Åtminstone inte allihop och definitivt varken blodiga eller jätteläskiga. Mer som verkligheten. Men med en Kingsk twist.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,99 i genomsnitt (beräknat på 93 693 betyg).
Jag ger den 4,0 (ett genomsnitt räknat på sammanlagt betyg dividerat med antal noveller därefter avrundat till närmaste "halvtal").

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Blod säljer: C.R.M. Nilsson, Bokblomma och Vargnatts bokhylla

Bok: Elevation av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Elevation
Genre: Drama
Antal sidor: 160
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Elevation
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Simon & Schuster
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: E-bok
Källa: Storytel
Utläst: 8 maj 2023




Första meningen: Scott Carey knocked on the door of the Ellis condo unit, and Bob Ellis (everyine in Highland Areas still called him Doctor Bob, although he was five years retired) let him in.

Baksidetext
Although Scott Carey doesn’t look any different, he’s been steadily losing weight. There are a couple of other odd things, too. He weighs the same in his clothes and out of them, no matter how heavy they are. Scott doesn’t want to be poked and prodded. He mostly just wants someone else to know, and he trusts Doctor Bob Ellis. In the small town of Castle Rock, the setting of many of King’s most iconic stories, Scott is engaged in a low grade—but escalating—battle with the lesbians next door whose dog regularly drops his business on Scott’s lawn. One of the women is friendly; the other, cold as ice. Both are trying to launch a new restaurant, but the people of Castle Rock want no part of a gay married couple, and the place is in trouble. When Scott finally understands the prejudices they face—including his own—he tries to help. Unlikely alliances, the annual foot race, and the mystery of Scott’s affliction bring out the best in people who have indulged the worst in themselves and others.

Min kommentar
Det är oerhört sällan som jag nöjesläser på engelska. Kanske sker det ungefär en gång vart femte år. För mig är att läsa på engelska alldeles för förknippat med jobb, eftersom nästan allt jag läser för jobbet är på engelska. Ibland måste man dock göra ett undantag. Som när en av favoritförfattaren Stephen Kings böcker inte har översatts. Som Elevation.

Egentligen var det rena turen att jag hann läsa denna. Jag råkade se att den skulle försvinna från Storytel 14 maj och då var vi redan i början av månaden. Först hade jag tänkt lyssna (det är King själv som läser), men det blev e-boken i stället. Ljudboken är i alla fall inte ens fyra timmar. En kortroman kan man kanske kalla det, men en historia på runt 160 sidor är ju, i Kings universum, att betrakta som en kort notis.

Någon skräck är det absolut inte, även om den faktiskt vann Goodreads Choice Award för Best Horror 2018. I stället är den nästan lite feelgoodig, med inslag av drama och en liten nypa övernaturligt. Personligen så skulle jag vilja kalla den för en metafor (som ju inte är en genre), för vad är dock lite oklart. Kanske för världen, i det stora hela.

Som vanligt så väjer inte King för att beskriva världen som den ser ut. Även om sanningen ibland känns lite som en för trång tröja. Jag tycker den här historien är mycket insiktsfull. Lite Trump-skämt får man på köpet också.

Det är inte många karaktärer här och vi får egentligen inte veta mycket om någon. Bara var de är just nu. Jag tycker det är ett riktigt bra val av King, när han låter allt annat vara höljt i dunkel. Vi behöver inte mer än så.

Elevation påminner lite om Thinner (Förbannelse), men utan förbannelse och det ondskefulla. Kanske förstår jag inte riktigt vad den käre King vill säga med den här berättelsen, den är onekligen öppen för tolkning. Min blir att vi alla tyngs ner av fördomar och andras förväntningar på oss. Om vi gör oss av med dem så blir vi viktlösa. Oavsett så är den bra.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,65 i genomsnitt (beräknat på 121 041 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Elevation: med näsan i en bok, följeslagarna och Läsa & lyssna.

Bok: Institutet av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Institutet
Genre: Skräck
Antal sidor: 661
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Institute
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 december 2022




Första meningen: En halvtimme efter att Tim Jamiesons Deltaplan enligt tidtabell skulle ha lyft från Tampa på väg mot New Yorks skarpa ljus och höga byggnader stod det fortfarande kvar vid gaten.

Baksidetext
Luke Ellis har alltid vetat att han är speciell. Det är inte bara hans extrema begåvning, det är också den märkliga påverkan han har på sin omgivning varje gång han blir riktigt upprörd. Ett glas som spricker i tusen bitar utan att någon rört det, en tallrik som faller ner och krossas mot golvet. Det Luke inte vet är att någon haft ögonen på honom och hans svårförklarliga talang länge. En natt blir han kidnappad och flugen till en plats belägen djupt inne i skogarna i Maine: Institutet. Där utnyttjas tillfångatagna barn med ovanliga förmågor som brickor i ett farligt globalt spel.

Min kommentar
Läsningen i december gick så fantastiskt bra att jag hade massor av månad kvar när jag hade läst hela planeringen plus två julböcker. Jag var lite trött på fluff och mys efter de där julböckerna och ville ha något rejält att sätta tänderna i. Vad passar bättre då, än en tegelsten av min husgud, Stephen King? Det fick bli Institutet, som jag hört mycket bra saker om.

Första delen av boken (jag vet inte hur många delar den är uppdelad i, men det är kanske ett tiotal) är så bra. Jag tyckte så mycket om att läsa om Tim Jamieson. Honom lämnade vi dock ganska snabbt, för att inte återvända förrän mot slutet. Det här var lite förvirrande för mig, de två olika bitarna verkade inte alls ha med varandra att göra. Allt blev liksom hängande i luften med massor av frågor ... Vad går det ut på? Vad har första delen med resten att göra? Är de frågor jag hade som inte spoilar något. Orolig blev jag egentligen aldrig. Jag är alltid helt säker på att mr King ska ta hand om mig på bästa sätt. Det gör att jag kan koppla av och bara åka med.

Karaktärerna är legio. Jag tror inte att jag någonsin har läst en bok med så många karaktärer. De är runt 100-talet. Så vitt jag kan minnas så är inte någon av dem återanvänd från andra böcker. Lyckligtvis så är inte de viktiga personerna speciellt många och det är lätt att ha koll på dem. De flesta är barn och det är nog ingen som kan skildra barn som Stephen King. De går rätt in i hjärtat. Som vanligt handlar det om vanliga människor (i vissa fall med lite ovanliga egenskaper) i ovanliga situationer. Det är precis sådana jag vill läsa om och är ytterligare en av Kings styrkor.

Samhällskritik är kanske inte det gemene man främst associerar Stephen King med, men faktum är att hans böcker är fulla av det. Om man bara tänker på vad man faktiskt läser. Det är mycket att fundera över här och det finns många referenser till både historiska och moderna företeelser. Den stora grejen här torde vara etik, moral, rätt och fel. Vad har man "rätt" att göra i det "godas" namn? Det är ju lätt att snacka om offer. När man själv inte offrar något.

Lite David mot Goliat, skulle man nog kunna kalla detta. För visst är det väl så att den som försvarar (sin frihet, sitt land eller liknande) oftast är mer motiverad och då starkare än den som angriper. Hur stor och skräckinjagande Goliat än är. Om man bara jobbar ihop så kan man klara det mesta, även att rå på stora, elaka Goliat. Trots att man bara är ett gäng barn.

Stephen King är ju nästan alltid lite ordrik, så även här, men inte så att det egentligen stör. Jag tycker nog ändå att den kunde ha kortats ner något. Uppbyggnaden på Institutet och själva end game är en aning utdraget. Jag har ju läst ganska många böcker av King och det gör att jag nästan alltid börjar bli orolig när jag närmar mig slutet. Att få ihop en historia utan att hemfalla åt bombastiska skeenden är inte hans bästa gren. Det här slutet har han dock fått till hyfsat bra.

Institutet är en klassisk King och då menar jag att den mer liknar Carrie, Eldfödd, Död zon och The Shining. De han skrev i början av sin karriär. Jag skulle nog inte kalla den för renodlad skräck, även om historien är otäck. Mer tanken på den än det som faktiskt händer. Jag såg att någon hade beskrivit den som en science fiction-skräck thriller. Det känns väl ungefär rätt. Tydligen är den på gång att bli mini-serie. Det ser jag fram emot.

Avdelningen för olika funderingar:
[spoiler]Man skulle ju kunna hävda att de där som såg in i framtiden borde ha sett hur Tim Jamiesons val påverkade framtiden. Och dödat honom. Om det som hände verkligen hade fått de långtgående konsekvenser som den läspande mannen påstod.[/spoiler]

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,20 i genomsnitt (beräknat på 218 836 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Institutet: C.R.M. Nilsson, Kulturbloggen och Vargnatts bokhylla.

Bok: Törnrosor av Stephen King & Owen King

Författare: Stephen King & Owen King
Titel: Törnrosor
Genre: Skräck
Antal sidor: 704
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Sleeping beauties
Översättare: Boo Cassel
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 februari 2022




Första meningen: Nattflyet får Evie att skratta.

Baksidetext
Över en natt faller världens kvinnor i en märklig sömn. Pandemin sprider sig i takt med att tidszonerna släcks. Om de väcks blir kvinnorna livsfarliga. Och medan de sover befinner de sig på en helt annan plats. I en småstad i Appalacherna kämpar sheriff Lila Norcross för att hålla sig vaken medan männens ociviliserade sidor tar över allt mer. I jakten på botemedel utspelas en kamp på liv och död.

Min kommentar
Jo'rå så atte... Stephen King är ju min husgud, vilket nog inte är en överraskning för någon som följt min blogg. Trots det så var det nu två år sedan jag läste en bok av honom senast och då har jag ändå ganska många av hans böcker olästa i hyllan. Jag skyller på det där fenomenet ett det ju finns så mycket nytt och spännande att upptäcka, vilket gör att favoriter hamnar lite i bakgrunden. På läsretreaten (som faktiskt blev av i år, om än i annorlunda tappning) så fick tegelstenen Törnrosor följa med. Lång och ostörd lästid är bra för en tegelsten.

Detta är en typisk Stephen King-bok, men samtidigt ändå inte. Det finns en hel del att känna igen från (och blinkningar till) andra av hans böcker. Dock tror jag att det finns ett budskap här, vilket kanske inte är så vanligt. Förmodligen kommer varenda läsare att tolka den annorlunda, men ibland känns det som att det är omöjligt att få vissa nöjda. Om män inte skriver om kvinnor så är det inte bra. När de gör det så är det heller inte bra. Om man inte tar med reflektioner om svarta/vita så är det inte bra. När man gör det så blir det för tydligt och löjligt. Ja, jag vet inte, hur man än vänder sig så har man ju rumpan bak...

Upplägget här är klassiskt King, skulle jag nog drista mig till att säga. Man presenteras för alla (nåja, kanske inte riktigt alla) i samhället. Persongalleriet är digert (det finns till och med en lista i början av boken), men det här kan han, King. Han är så fantastiskt bra på att skriva karaktärer, både goda och onda, gärna samtidigt. De är helt enkelt nyanserade; alla kvinnor är inte goda, alla män är inte onda. Det känns bra. Som vanligt handlar det om vanliga människor i ovanliga situationer, vilket är Kings specialitet och det jag gillar att läsa. Jag kan känna igen (och relatera till) så gott som alla karaktärer, när det handlar om egenskaperna de har.

Ingen kan, som King, beskriva ett samhälle med allt det innebär, så att det känns riktigt och även möjligt. Det finns inga hjältar, inga övermänniskor. Bara vanliga rädda och osäkra människor. Och ja, det är en förfärlig mängd karaktärer här, men jag har inga problem med att hålla isär dem. Vissa (många) är bara en fond, eller kanonfläsk om man hellre vill kalla dem det. Ganska snabbt utkristalliserar sig en handfull som viktiga och de är mycket tydliga.

För mig är King lite av en citatmaskin och min absoluta favorit, som också har blivit en livsfilosofi jag försöker leva efter, kommer från Cujo (Om livet ger dig citroner, gör lemonad). Här får jag ännu en favorit, som jag funderar på att brodera upp och sätta på väggen: Gravitationen finns inte, det är jorden som suger. Hur bra är inte den?! Det är inte heller bara referenser till Kings egna böcker här, bland annat så läser en karaktär en Koontz-bok, som jag tror är Väktare. Den verkar han gilla, King.

Detta är en mycket sorglig historia, egentligen, med ytterst lite hopp för mänskligheten. Jag tror att det finns en hel del symbolism, men jag är på riktigt usel att förstå det. Därför, tror jag, förstår jag inte alls räven och tigern. Trädet och ormen... kanske. Att de är symboler är väl ändå ganska tydligt, men för vad?

Kanske är det också som vanligt att en King-bok gärna blir för lång. I alla fall så är det inte speciellt ovanligt. Det gäller även den här boken. Att den är för lång alltså. Det blir ibland lite väl utdraget. Början är bra, slutet är bra, men mellandelen kunde lätt ha kortats ner och då alldeles speciellt den där belägringen av fängelset. Så detaljerad och så lång.

Törnrosor har, som sagt, ett budskap (tror jag). Det är inte bara män som försöker bestämma över kvinnor. Även somliga kvinnor försöker göra det, utifrån sin egen lilla värld, och tror sig veta vad alla andra kvinnor vill och kan. Min tolkning blir den att ALLA är olika, med sina egna behov. INGEN är bara sitt kön. Och ja, just det... låt dig inte avskräckas av att jag har genrebestämt den som skräck. Det är den inte. Bara. Den är lite allt möjligt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,73 i genomsnitt (beräknat på 72 621 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Törnrosor: Bokdivisionen, DAST Magazine och Med näsan i en bok (engelsk utgåva)

"Outsidern" av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Outsidern
Genre: Skräck
Antal sidor: 632
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The outsider
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: Holly Gibney 1
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 februari 2020




Första meningen: Bilen var omärkt, bara en några år gammal alldaglig amerikansk sedan, men de helsvarta däcken och de tre männen i den avslöjade vad den var.

Baksidetext
Terry Maitland – även kallad Coach T – är något av en lokalkändis i Flint City. Alla känner den omtyckte basebolltränaren, som håller i stadens juniorlag och tränar ungarna i high school. Därför blir chocken extra stor när Terry blir arresterad inför publik och under stor dramatik vid en basebollmatch på den lokala arenan. Han anklagas för ett fasansfullt brott: sexuella övergrepp och mord på en elvaårig pojke.

Ett dussin vittnen säger sig ha sett Terry tillsammans med pojken eller nära brottsplatsen samma kväll. Men själv svär Terry på att han befann sig någon helt annanstans. Polisens utredare Ralph Anderson och den ambitiösa distriktsåklagaren Bill Samuels är dock övertygade om att de fått tag på rätt man och vill se honom i elektriska stolen. I staden sprids lynchstämningen samtidigt som Terrys fru och barn gömmer sig i hemmet.

Men det dyker upp märkliga inslag i utredningen som inte går att förklara, och Ralph Anderson tvingas till sin förfäran inse att historierna inte går ihop. Lika säkert som bevismaterialet mot Terry tycks vara, lika vattentätt är det alibi som basebolltränarens advokat presenterar. Kan en människa befinna sig på två olika platser samtidigt? När Ralph väl vågar ställa de rätta frågorna inser han att de krafter som satts i spel inte har någon naturlig förklaring – och att ondskan som ligger bakom det fruktansvärda mordet fortfarande är lös.

Min kommentar
Jag tror att det kan ha varit svårt att missa att Stephen King är något av husgud för mig. I snart fyrtio år har jag mer eller mindre slukat det han har skrivit och egentligen har han aldrig gjort mig riktigt besviken. Detta trots att King mäts mot en helt annan måttstock än alla andra författare. En mycket, mycket hårdare. Outsidern har stått i min hylla sedan julafton 2018, men nu när jag såg att den började gå som TV-serie så var det dags.

Det är svårt att att veta vad man ska vänta sig när man läser King, men lite förvånad blev jag när allt började som en deckare. Här var både poliser och förhör. Jag var ändå ganska säker på att det vardagliga vid någon punkt skulle raseras.

Början är riktigt bra, tycker jag. Här handlar det om Kings paradgren; karaktärer och allt det vardagliga runt omkring. Vad som händer i en småstad när en pålitlig medborgare plötsligt blir anklagad för ett avskyvärt brott. Hur en stad och alla i den drabbas av något som väl bäst beskrivs som masspsykos. Hur det att bli anklagad för ett brott påverkar de anhöriga. Det finns, som vanligt, en hel del samhällskritik. Snygg invirad i skräck-/thrillerförklädnad. Bland annat hur lätt det är att, utan källkritik, låta sig dras med i konstruerade nyheter. Hur man helt enkelt struntar i fakta som inte stämmer med det man vill.

Till min stora förvåning och glädje så dyker Holly Gibney upp, min favorit från Bill Hodges-serien. Det är mest tack vare Holly som boken även blir lite rolig. Jag borde ju vara van nu, kan man tycka, för det är ju så King gör. Han skapar fantastiska karaktärer, sedan låter han dem dyka upp i andra böcker. Det händer att han även stoppar in sig själv och det gör han här, på sätt och vis, genom att nämna filmatiseringar av hans böcker. Även litterära referenser dyker upp och diskuteras. Här finns också den vanliga, lite udda, gruppen. Den som man genast känner att man är en del av. Jag gillar verkligen att King har skapat något så ovanligt som poliser som tänker. Hoppas jag får träffa på dem i någon annan bok.

Outsidern är lite för utdragen och den lyckas inte riktigt ge mig de rysningar som jag förväntar mig. Förmodligen beror det på att det onda blir lite för osannolikt och långt ifrån verkligheten. Jag saknar en Stephen King i högform. Han hade gjort så mycket mer med den här historien. Nu ska det bli spännande att se vad de har gjort med TV-serien.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,00 i genomsnitt (beräknat på 137 305 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Outsidern: Johannas deckarhörna, bam tycker och Kulturnästet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Lite krasslig, bara" av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Lite krasslig, bara
Genre: Skräck
Antal sidor: 34
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Under the weather
Översättare: Lena Jonsson
Serie: -
Förlag: Novellix
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2018
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 december 2019




Första meningen: Jag har haft samma otäcka dröm i en vecka nu, men det måste vara en sådan där klardröm, för jag lyckas alltid dra mig ur den innan den övergår till en mardröm.

Baksidetext
Om ditt undermedvetna försöker säga någonting till dig - skulle du förstå det? Eller snarare: Om ditt medvetna jag försöker tvinga dig ur en illusion, skulle du låta det hända trots att det innebar total katastrof? I den fenomenalt uppbyggda och ytterst obehagliga Lite krasslig, bara sugs vi in i Stephen Kings bisarra värld, där allt kan hända. Eller har det kanske redan hänt?

Min kommentar
När 2019 gick mot sitt slut så fick jag för mig att jag inte ville ha någon oavslutad bok över årsskiftet, alltså gick jag över till noveller. Jag hävdar bestämt att Stephen King är, förutom att vara skräckens mästare, novellernas mästare. Det korta formatet hindrar honom från att brodera ut historierna och bara essensen blir kvar. Av en händelse så hittade jag Lite krasslig, bara av honom oläst i hyllan.

Förmodligen förstår läsaren ganska tidigt exakt vad problemet är i den här lilla pärlan. Det gör nu ingenting för King är en fantastisk berättare och att följa huvudpersonen när han kommer till insikt är... nej, inte spännande... fängslande, är nog mer rätt ord. Det blir obehagligt, men inte på det läskiga viset. Här är det mer sorgligt än otäckt.

Stephen Kings styrka är ju att skapa levande karaktärer och han behöver inte många ord för att måla upp en glasklar bild. En kort och effektiv berättelse. Lite okingskt, skulle man kunna säga, men väldigt typiskt när det handlar om hans noveller.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,56 i genomsnitt (beräknat på 351 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Lite krasslig, bara: C.R.M. Nilsson, Boktanken och Bokhyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Sista vakten" av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Sista vakten
Genre: Thriller
Antal sidor: 381
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: End of watch
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: Bill Hodges 3
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 mars 2019




Första meningen: Det är alltid mörkast före gryningen.

Baksidetext
För sju år sedan körde den ökände "Mercedesmördaren" Brady Hartsfield rakt in i en folkmassa. Åtta människor dog och långt fler fick men för livet. Den pensionerade kriminalpolisen Bill Hodges har inte kunnat lägga vansinnesdådet bakom sig, och när han nås av den oroande nyheten att en efter en av de överlevande efter Mercedesmassakern försökt ta sina liv under mystiska omständigheter, inser han att mardrömmen är långt ifrån över.

Hodges blir allt mer övertygad om att Brady Hartsfield har ett finger med i spelet i det som börjar likna en självmordsepidemi. Men hur kan det vara möjligt, när Hartsfield som är dömd till psykiatrisk vård, sitter i rullstol och knappt kan prata? Vad döljer sig bakom Mercedesmördarens tomma blick?

Min kommentar
I höstas läste jag förra delen i den här trilogin och slutet i den gjorde att jag helt enkelt inte kunde vänta längre. Sista vakten var helt enkelt tvungen att klämmas in i läskön. Samtidigt är jag ju en luttrad King-läsare, vilket gjorde att jag var väldigt orolig för slutet. En farhåga som besannades. Och inte.

Återigen så börjar vi när dådet, det som är själva grunden i den här historien, inträffar. Vi möter ytterligare personer som blev drabbade. Eller möter och möter... I Sista vakten är Bill Hodges med ända från start. Det är bra. Han har ju blivit något av en favorit. Tillsammans med den fantastiska Holly. Och Jerome, så klart, som är med aningens mer i den här delen. En trojka som kommer att leva kvar hos mig länge. Det är en hel hög andra karaktärer med, osannolikt många, men jag har aldrig några problem att hålla isär dem. De viktiga är väldigt tydliga.

Trots den lilla föraningen i slutet av Den som finner och trots att jag ju faktiskt läser King så blir jag överraskad av vilken väg historien svänger in på. Faktum är att jag nog mer ryggar tillbaka och blir lite besviken. I mitt tycke fixade King thrillergenren med den äran och så klarar han liksom inte att hålla ihop det utan att återfalla till det där andra som han gör så bra. Jag kan villigt erkänna att jag känner mig helt bortkollrad av hur zappitarna är tänkta att fungera. Kanske för att det faktiskt inte går. Men vem bryr sig?

Det blir lite utdraget ibland, speciellt Bradys tillbakablickar. Allt förklarande blir för... förklarande. Kanske är det det som skaver lite. Mystik ska inte förklaras. Samtidigt har vi ju en logiskt tänkande huvudkaraktär som vill ha förklaringar och logik. Det är när saker inte kan förklaras med logik som det blir knepigt. Mot slutet tar det fart igen och där bränner det till ordentligt.

Jag gillar att King tar med den där hemska kriminalaren som är en rejäl känga mot (amerikanska) polisväsendet, där rättvisa är politik. Han brukar passa på att klämma in något samhällskritiskt och just den biten är bara förfärlig.

Även om jag fortfarande inte vet riktigt vad jag tycker om upplösningen så är Sista vakten ett värdigt slut på en bra trilogi. Ett väldigt okingskt slut, skulle man kunna säga utan att avslöja för mycket. Kan det vara så att han har lärt sig att behärska även de så viktiga sluten?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,09 i genomsnitt (beräknat på 67 825 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Sista vakten: Bokdamen, Midnattsord och Icepick.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Den som finner" av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Den som finner
Genre: Thriller
Antal sidor: 398
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Finders keepers
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: Bill Hodges 2
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 31 oktober 2018




Första meningen: "Upp och hoppa, geniet."

Baksidetext
Morris Bellamy är författaren John Rothsteins allra största fan. Han är fullkomligt besatt av den geniförklarade Rothstein och hans romaner om Jimmy Gold. Men Morris är besviken på sin idol. Rothstein har slutat skriva, och sålt sig till reklambranschen. Som straff måste han dö.

Efter att ha skjutit ihjäl Rothstein i författarens eget hem får Morris inte bara med sig pengarna i kassaskåpet, utan också en trave anteckningsböcker som bland annat visar sig innehålla det handskrivna manuset till ytterligare en Gold-roman. Morris hinner precis gömma undan anteckningsböckerna när omständigheterna gör att han hamnar i fängelse för ett annat brott.

Åratal senare finner en liten pojke vid namn Pete Saubers den undangömda skatten. En skatt som visar sig vara livsfarlig att ha i sin ägo. Den pensionerade kriminalaren Bill Hodges får nys om Petes trängda situation, och tillsammans med sina medhjälpare Holly och Jerome dras han in i fallet och i Morris Bellamys vansinne.

Min kommentar
Stephen King är min absoluta favoritförfattare, alla kategorier, och har så varit de senaste 35 åren eller så. Ändå lyckas jag ha olästa böcker av honom i hyllan. Den som finner har visserligen inte stått där så länge (bara 2,5 år), men underligt är det. Nu i höst tittade jag på TV-serien Mr Mercedes och blev inspirerad. Och så vill jag naturligtvis se andra säsongen, som redan har släppts. Dock verkar den inte alls ha något att göra med den här boken.

Jag blir faktiskt nästan lite förskräckt i början, för jag upplever det som lite segt. Det hoppas fram och tillbaka mellan två skeenden och ingen av dem har med Bill Hodges att göra. Det tar en förfärlig tid innan han till slut dyker upp.

När det vänder vet jag inte, men plötsligt är det nästan omöjligt att sluta läsa. Man skulle kunna tycka att jag borde vara van vid Kings något längre startsträcka, då när allt byggs upp, för att sedan eskalera. Det är så jäkla skickligt.

En av Kings styrkor är hans förmåga att skildra barn och ungdomar. Jag tror inte det finns någon som gör det bättre. Det är som om han har direktkontakt med sitt inre barn. Jag vet inte vad det säger om honom när hans förmåga att skildra psykopater/sociopater/galna är minst lika bra.

Jag blir så glad när Holly dyker upp också, hon är precis min typ av karaktär. Även Jerome gästspelar, tyvärr inte jättemycket. Hodges känns inte lika tydlig i Den som finner, men det kan ju bero på hans lite nedtonade roll. I stället är det syskonen Pete och Tina som har fokus. Och Morris Bellamy så klart. Han är så otrolig och trovärdig på samma gång.

Även om jag inte kan relatera till den här besattheten som boken handlar om så funkar litteraturvinklingen bra. Jag drar i alla fall slutsatsen att detta är något som skrämmer King, rejält. Den som finner är väl tredje boken om ett galet fan som ger sig på sin favoritförfattare.

Alla dessa händelser som nästan händer gör spänningen olidlig och hade jag haft möjlighet så hade jag sträckläst boken. Något som King inte brukar vara bra på är slut, men alltså... vilket slut! Måste läsa tredje delen snart.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,7 och genomsnittet 3,6 (beräknat på 68 betyg).
På Goodreads hade den 4,04 i genomsnitt (beräknat på 83 001 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den som finner: Bokdamen, Bokhyllan och Icepick.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.