Bok: Maestro av Geir Tangen

Författare: Geir Tangen
Titel: Maestro
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 365
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Maestro
Översättare: Helena Sjöstrand Svenn
Serie: Gudmundsson & Skeisvoll 1
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 juni 2026




Första meningen: Den här morgonen, fyra dagar innan ljuset släcktes, stod journalisten Viljar Ravn Gudmundsson bredbent i sammanträdesrummet och njöt av atmosfären omkring sig.

Baksidetext
Journalisten Viljar Ravn Gudmundssons karriär är på väg utför. Förr var han den stora stjärnan på lokaltidningen i den norska småstaden Haugesund, och hade fullt sjå med att stå emot anbuden från Oslotidningarna. Men efter ett ödesdigert misstag går Viljar från stjärna till iskall på redaktionen. Samtidigt kämpar han privat med att ta hand om sin ADHD-diagnostiserade son, och inte minst med att hantera sina egna ångestattacker.

När Viljar en dag får ett mejl av någon som påstår sig vilja straffa människor som undkommit rättvisan, skickar han det bara förstrött vidare till polisen. Nästa dag hittas en kvinna mördad. Och snart trillar ännu ett kryptiskt mejl ner i Viljars inkorg ...

Lotte Skeisvoll leder polisutredningen. Många rynkar på näsan åt att hon 32 år ung blivit utnämnd till kriminalkommissarie, men Lotte själv – paragrafryttare och närmast tvångsmässigt överambitiös – tycker att hon borde ha fått chansen betydligt tidigare. Men nu möts hon av en gärningsman som ständigt verkar ligga steget före. Först när det framkommer att morden tycks spegla scener ur populära kriminalromaner står hon inför ett genombrott.

Min kommentar
För en faslig massa år sedan fanns det en norsk bokbloggare, som även skrev på en bok. Han heter Geir Tangen och boken han höll på att skriva var Mestro. Den kom ut på svenska 2018 och sedan dess har den faktiskt stått oläst i min hylla. Min plan var egentligen att läsa den under semesterresan till Norge, men sedan upptäckte jag att den inte fanns som e-bok och då fick jag göra en snabb omplanering och läsa den innan i stället. Det funkar ju det också.

Egentligen så är det här ett bra exempel på hur jag vill ha mina deckare. Ingen romantik överhuvudtaget. Minimalt med privatliv. Och så blir det nästan lite meta. Här finns många referenser till andra deckare. Till och med författarens eget namn är med. Jag gillar det.

Två huvudpersoner finns det och jag är inte så glad i någon av dem. Journalisten Viljar är inte särskilt sympatisk. Inte ens innan det där hände, som fick hans stjärna att dala. Polisen Lotte kan inte vara så lätt att jobba med. Enligt henne finns det bara två sätt att göra saker; hennes sätt och fel sätt. Om man slår upp tvångssyndrom så finns det en bild på henne där. På något skruvat sätt så gillar jag dem ändå. Jag kan känna med dem och de engagerar mig. Och kanske kan jag lite, lite relatera till Lotte.

Någon procedurdeckare är det inte. Faktum är att det inte finns några förhör alls och ingen utredning att tala om heller. Allt det sker när vi är någon annanstans. Det funkar bra det också. Morden är ganska råa, men jag tycker inte att vi får veta så mycket om dem. Förutom att de har hänt då och en övergripande bild. Inga blodiga detaljer alltså. Full av klyschor är den däremot, både vad gäller karaktärer, mordmetoder och mördare. När det är så här snyggt gjort, framför allt meningen(?), så blir det väldigt bra.

Vi får även ta del av mördarens tankar och det är väl något jag strängt taget inte är något fan av. Just den biten hade jag klarat mig utan. Dock ett plus för att de kapitlen inte är kursiverade. En då-tråd finns det så klart också. Något som tydligen är ett måste i en deckare. Det låter kanske som att det blir rörigt med alla olika trådar och berättare, men det är det inte.

Ungefär halvvägs in gissade jag mördaren. Jag minns inte vad det var som fick mig att haja till, men jag tror att det var något h*n sa. Det förstörde absolut ingenting. det fanns tillräckligt med annat som var ovisst och oväntat.

Maestro är en väldigt bra deckare och jag blev ju så klart sugen på att fortsätta läsa serien, men det visar sig bli oerhört svårt. Andra delen går inte längre att få tag i och den finns inte heller som e-bok att låna eller köpa. Det är inte alltid bra att vänta med att läsa böcker ...

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,60 i genomsnitt (beräknat på 1 251 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Maestro: Lottens bokblogg, Bokstunder och Boktanken

Bok: Neuromancer av William Gibson

Författare:William Gibson
Titel: Neuromancer
Genre: Science fiction
Antal sidor: 258
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Neuromancer
Översättare: Hans Lindquist
Serie: Neuromancer 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 1984 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 maj 2026




Första meningen: Himlen ovanför hamnen såg ut som rutan på en TV, inställd på en död kanal.

Baksidetext
Neuromancer är en mörk berättelse som utspelar sig i en framtid inte allt för långt ifrån oss, inofficiellt brukar man säga att den utspelas år 2020. En framtid där multinationella företag och organiserad brottslighet har tagit över makten i samhället, miljöförstöringen har gått mycket längre än i dag och klyftorna mellan rika och fattiga är enormt stora. Här finns Matrisen, en cyberrymd som i mycket liknar Internet som det senare utvecklades. Datoriseringen av samhället har gått mycket långt och neuroimplantat, VR-världar och datahackers är vanliga.

En av dessa datahackers - "tangentbordscowboys" - är Henry Dorsett Case. Han brukade vara den bästa av dem alla. Men när han bestal sina arbetsgivare straffade de honom genom att se till att han aldrig mer skulle kunna logga in i Matrisen igen, något som för Case kändes värre än döden. Men så blir han kontaktad av en mystisk kvinna, Molly, eftersom hennes arbetsgivare behöver honom för ett uppdrag som går ut på att göra en körning på Matrisen och attackera en AI.

Min kommentar
För en del år sedan så upptäckte jag att det fanns ännu en sci-fi-klassiker som jag hade missat; Neuromancer av William Gibson. Strax efter det såg jag att hela trilogin släpptes i en enda utgåva och den blev en självklar post på önskelistan 2020. Sex år tog det innan jag la till den i min Boktolva, men nu är den första boken läst. Jag kommer att räkna varje ingående bok som en bok. Helt enkelt för att de är det.

Helt säkert var den banbrytande när den kom, 1984, och jag har läst en del böcker (och sett en del filmer/serier) som tydligt har hämtat sin inspiration härifrån. Bara det gör ju att den fortfarande är intressant att läsa. Har den som skrev manus till Matrix läst den här boken månne? Särskilt intressant är det att läsa den nu, ungefär när den påstås utspela sig (på 2030-talet, sägs det).

När boken börjar så kastas man rätt in i en helt okänd värld. Utan reseledare. Absolut ingenting förklaras. Varken värld, ord eller uttryck. Man får helt enkelt gissa. Det mesta faller på plats allt eftersom, men detta gjorde att det var svårt att komma in i historien. Det är inte helt enkelt att förstå vad som händer när inte ens huvudpersonen, vår protagonist Case, gör det.

Karaktärerna är varken viktiga eller tydliga. Det är uppenbart att det är själva världsbygget som spelar huvudrollen här. Jag känner mig inte särskilt engagerad i vad som händer personerna som befolkar historien, utan mer som en observatör. Precis som Case.

Det är inte så mycket som har blivit som i boken, i alla fall inte om man går in på detaljnivå. Om man nöjer sig med att titta lite ovanifrån, i det stora hela, så blir det ett helt annat resultat. Väldigt mycket känns bekant.

Tydligen så skapade den här boken subgenren cyberpunk och idéerna som kastas på en är fascinerande, fantastiska och fantasieggande. Utförande och några sidotrådar är inte fullt så bra. Det är lite svajigt tempo, men det tycker inte jag gör något. Ibland är det ganska skönt att sakta ner lite så man hinner begrunda det man har läst.

Medan jag läste så förundrades jag över att den inte har blivit film eller serie, men det har den faktiskt blivit nu. En serie, alltså. Den förväntas ha premiär i slutet av året. Det ser jag fram emot.

Neuromancer är en utmanande läsning som kräver en del fokus, men jag känner att det var värt det. Egentligen är det nog en genial bok, men jag är inte människa att uppskatta det till fullo.

Avdelningen för olika funderingar:
Det berättas om en en kung som la mynt på ett schackbräde, men i den version som jag har hört så var det riskorn.

På Goodreads hade den 3,89 i genomsnitt (beräknat på 371 479 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Neuromancer: Martin Ackerfors och Piruett

Bok: Stäppens krigare av Conn Iggulden

Författare: Conn Iggulden
Titel: Stäppens krigare
Genre: Drama
Antal sidor: 411
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Wolf of the plains
Översättare: Lennart Olofsson
Serie: Erövraren 1
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 april 2026




Första meningen: Snön var förblindande när de mongoliska bågskyttarna omringade de tatariska plundrarna.

Baksidetext
Temudjin är bara 11 år gammal när han skickas till sin moders stam för att hitta en hustru men under hans vistelse där dödas hans far, khan över Vargarna. Klanen fryser ut familjen och de lämnas utan mat eller tak över huvudet för att svälta ihjäl på den hårda Mongoliska stäppen. Temudjin får en hård start i vuxenvärlden och tvingas lära sig att övervinna naturens faror och människans ondska.

Temudjin bygger upp en ny klan av människor som inte tillhör någon stam och han drömmer om att förena de krigande folken, men för att göra det måste fienden slås ner. När han går i krig mot tartarerna för att hämnas sin faders död tar han kommandot över Vargarna och de andra stammarna. Steg för steg närmar han sig drömmen om en khan över alla folken på den enorma oceanen av gräs - en khan under namnet Djingis.

Min kommentar
För lite drygt tio år sedan så tyckte jag att var och varannan bokbloggare sålde in författaren Conn Iggulden rätt hårt. Jag kan inte påstå att det har blivit lätt för mig att motstå sådana böcker, men på den tiden var det i stort sett omöjligt. Så jag bytte till mig Stäppens krigare, första delen i serien Erövraren. Sedan drabbades den av samma öde som så många andra böcker, den blev stående. I år tyckte jag att jag skulle bli av med en del gamla surdegar så jag la till den i min Boktolva.

Detta är en så otroligt rå och brutal historia. Människorna var utstuderat grymma och speglade naturen och miljön, som även de var obarmhärtiga. Å andra sidan så var väl inte heller vi så väldigt civiliserade på 1200-talet.

Ibland är jag trollbunden. Ibland tycker jag det är segt (dock inte ointressant, men samma likadant). Det senare fallet inträffar nog endast när det handlar om strider. Som aldrig tar slut. Det finns ganska mycket av den varan och jag är inte så intresserad av det. Det jag tycker är mest spännande att läsa om är hur de lever, deras relationer, vad de gör när de inte krigar, vad och hur de tänker. Tack och lov så är det ändå mest av detta.

Rent generellt så har jag oerhört svårt för hämndtema. Det har jag även här, men jag kan faktiskt förstå Temudjin. Av hela mitt hjärta. Det han och hans familj utsätts för är så skoningslöst och omänskligt. Den barndomen kan nog ställa till det ordentligt i den mänskliga hjärnan. Han var i alla fall en stor man, med stora visioner och ett annorlunda sätt att tänka. Det gick ju hem, kan man väl säga.

På tal om barndom ... Det som barnen inte bara tillåts göra, utan rent av uppmuntras till, är så långt från vår verklighet som man kan komma. Temudjin var bara elva år när hans liv tog en annan riktning och han blir fullständigt samvetslös. Man kan till och med döda sin egen bror, om man inte gillar det han gör. Ett liv är rent allmänt inte värt mycket och ett kvinnoliv ännu mindre.

Precis som vanligt så sitter jag och funderar över vad som är sant och vad som är påhittat. I efterordet så får man veta vilka ändringar Iggulden gjort på hur det var i verkligheten. Det är inte alltför mycket, verkar det som. I alla fall inte när det gäller fakta, som slag och människor. Alldeles säkert så är det mesta sant. Det som är läskigt är att jag tror att författaren har lagt in sina egna tankar och känslor vid de få tillfällen när han gör människorna mer ... mänskliga.

Det är svårt för mig att sätta ett betyg på Stäppens krigare, av mer än ett skäl, men den når inte fram till en fyra. Mer än ibland och det räcker inte. Det finns ytterligare fyra delar i den här serien och nu vet jag minsann inte hur jag ska göra. Ska jag fortsätta läsa? Det är onekligen mycket som är intressant, men även mycket som jag inte är så glad i. Det här tål att funderas på, men just nu kommer jag nog inte att prioritera fortsatt läsning.

På Goodreads hade den 4,39 i genomsnitt (beräknat på 38 256 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Stäppens krigare: Carolina läser, Hobbybibliotekarien och Sladdertackans bokblogg

Bok: Drömfångare av Samantha Shannon

Författare: Samantha Shannon
Titel: Drömgångare
Genre: Fantasy
Antal sidor: 479
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The bone season
Översättare: Lena Jonsson, Emma Jonsson Sandström
Serie: The bone season 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 mars 2026



Första meningen: Jag vill gärna tro att vi var fler från början.

Baksidetext
Paige Mahoney vet inte själv gränserna för sin förmåga. Hotad i en kontroll i t-banan råkar hon döda en vakt. Att undkomma kommer i princip att vara omöjligt. Ingen är efterlyst av Scion särskilt länge.

Året är 2059. Det är tvåhundra år sedan Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, men alla vet att det i själva verket är en ockupationsmakt, ett växande imperium.

Sedan hon var 16 har Paige arbetat åt Jaxon Hall i Londons kriminella undre värld. Hennes jobb är att skaffa information genom att bryta sig in i folks medvetanden. Paige är nämligen klärvoajant och därtill av en ytterst sällsynt sort: hon är drömgångare. Enligt Scion begår hon högförräderi bara genom att finnas till.

Exakt hur åtråvärd hon är för sin fiende kommer hon tids nog att bli varse.

Min kommentar
När jag köpte Drömgångare så verkar det ha funnits en del tvekan om vilken genre den egentligen var; science fiction eller fantasy. Det verkar vara det enda jag egentligen visste om den då. Det är väldigt oklart för mig varför jag köpte den, faktiskt, men tio år efter inköpet så var det hög tid att läsa den och ta reda på vad den faktiskt är.

Att boken är en fantasy framgår väldigt tydligt, redan från start, av många olika skäl. Det största är väl att det inte finns en gnutta science ens. Historien utspelar sig i framtiden, 2059, i en värld som är vår, men i ett parallellt universum kan man nog säga. Världen gjorde en skarp sväng 1859 och blev något helt annat än vad vi har i dag.

Världsbygget är mycket imponerande, men jag är tveksam till om alla dessa olika förmågor behövs. Det känns onödigt att ha ett femtiotal, som är helt omöjliga att komma ihåg vilken som är vad. Framför allt: Kommer man verkligen att träffa på samtliga genom serien?

I Sheol I använder man sig av ungefär samma system som nazisternas koncentrationsläger. Skötsamma fångar (eller överlöpare) får vakta de andra fångarna. De har olika färger på kläderna, beroende på vilken status de har. Jo, det finns en del likheter. Fler än de två jag nämner. Jag vet inte om det är meningen.

Karaktärerna, de allra flesta, är som kulisser. De har inget innehåll alls. Bara yta. Det gör att jag inte känner något för någon. Jag bryr mig inte helt enkelt inte om dem. Huvudpersonen Paige är faktiskt inte mycket bättre. Hon är otroligt motsägelsefull. Det hon tänker stämmer inte alls överens med det hon gör. Hon verkar, helt ärligt, ganska dum och tänker inte längre än näsan räcker. Hon hatar sin skötare så intensivt att hon är helt förblindad av det. Bara på grund av att han tillhör "överheten". Hon lyssnar inte på vad vare sig han eller hans handlingar säger.

Två väldigt stora problem har jag med den här boken. Nog för att det var löjligt förutsägbart, men var det verkligen nödvändigt med den romantiska vändningen? Det hade varit betydligt mer oväntat, och bättre, utan den. Jag tyckte bara den var osmaklig. Slutstriden blir bara för mycket för mig. Av allt. Och varför i hela friden använde de sig inte av den dödliga blomman?!

Drömgångare är faktiskt riktigt bra ända fram till slutet, eller runt två tredjedelar in. Då faller allt ihop som ett korthus. Här finns både diagram, karta och ordlista. Alltihop saker som jag verkligen uppskattar, men det hjälper inte riktigt. Detta är första delen i en serie, som ska bestå av sju böcker, och är den enda som är översatt till svenska. Det innebär att beslutet om huruvida jag ska fortsätta läsa eller ej är fattat utan att jag behöver ta ställning. Det kanske är lika bra.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 103 909 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Drömgångare: Carolina läser, Boktycke och Bokpandan

Bok: Mörkrets alla färger av Chris Whitaker

Författare: Chris Whitaker
Titel: Mörkrets alla färger
Genre: Thriller
Antal sidor: 671
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: All the colours of the dark
Översättare: Maria Lundgren
Serie: -
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2024
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 1 februari 2026




Första meningen: Patch satt på det platta taket ovanför köket och spejade genom den täta skogen av weymouthtallar och kärrekar mot Saint Francoisbergen, som oavsett årstid klämde in den lilla staden Monta Clare i sin skugga.

Baksidetext
Det är sjuttiotal i Amerika. I den lilla staden Monta Clare blir trettonårige Joseph ”Patch” Macauley både hjälte och offer när han räddar en jämnårig flicka från att kidnappas, men själv blir bortförd.

Patch vaknar upp i en nattsvart källare, utan hopp om att bli räddad. Efter dagar i fångenskap känner han plötsligt hur någon smyger sin hand i hans. En flicka. I hans ålder? Hon heter Grace.

Hon berättar historier för honom, om platser vackra som drömmar, om en värld i ljus och ett liv i frihet. Hon håller honom vid liv. Men när Patch mirakulöst befrias finns inga spår av vare sig förövaren eller Grace. Polisen ifrågasätter att hon ens funnits. Men Patch är säker, hon var där, hon var på riktigt och hon är fortfarande kvar där ute med mannen som tillfångatog honom. När ingen tror Patch ser han bara en mening med sitt liv: att hitta och rädda Grace.

Min kommentar
En bok som var en rejäl snackis för något år sedan är Mörkrets alla färger. Då hade jag redan en annan bok, oläst, i hyllan av författaren. Trots det så kunde jag till slut inte stå emot utan köpte den under Black Friday 2024. Lite överraskad blev jag över att den visade sig vara en riktig tegelsten; nästan 700 sidor. Det fick mig nästan att tappa sugen. Än mer tappade jag nog sugen när jag läste en, för mig, pålitlig bokbloggares recension, som inte var jättepositiv. Men i år tog jag med den i min Boktolva och så fick den följa med på årets läsretreat i Varberg, där det bjuds på många timmars ostörd läsning.

Faktum är att förmodligen alla böcker vinner på långa ostörda lässtunder. Den här är inget undantag. Eller så är den bara väldigt bra. Jag läste ut den på bara tre dagar. Då höll jag ändå igen lite sista dagen, så den skulle räcka tills jag släckte lampan för kvällen. Låt dig inte luras av genren thriller, som den tydligen är klassad som. Den är mer en uppväxtskildring kombinerad med mysterium och thriller. Jag visste absolut ingenting om den när jag började läsa, vilket jag är säker på är en fördel. Om du inte har läst den, men tänkt göra det. Sluta läsa här.

Boken utspelar sig under drygt 25 år, från 1975 till 2001, och ja, det händer ju en del under de åren. Trots att det är rejäla tidshopp ibland så är det hela lite för utdraget. Jag älskar ändå det långsamma tempot, som ger mig tid att reflektera och känna. Den är helt enkelt långsam som livet. Faktum är att det inte hade fungerat på något annat sätt. Det jag egentligen undrar över är alla dessa otaliga beskrivningar av växter och träd. Det får mig att fundera på om Chris Whitaker är en botaniker-wannabe.

Karaktärerna är, minst sagt, annorlunda och deras motiv och drivkrafter inte alltid logiska. Som Norma, som av något slags missriktad välvilja mer eller mindre tvingar Saint att gifta sig med Jimmy. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan önska sitt barnbarn olycka. Den enda karaktär jag egentligen tycker om är Chief Nix. Jag hade kunnat tänka mig en egen bok om honom. Hans liv berör.

Ibland dyker det upp ett namn på någon karaktär, som jag inte har en aning om vem det är. Någon som man, av sammanhanget, förstår att man borde känna igen. I åtminstone ett fall var det en karaktär som förekommit i, typ, en bisats många, många sidor tidigare. Det gör mig förvirrad. Och inte så lite irriterad.

I en så här omfångsrik bok så finns det ju en del att fundera över. Konstigt hade det varit annars. Det som stör mig allra mest är Tooms agerande. Jag kan bara inte förstå det. I realiteten så skyddade han ju faktiskt en seriemördare genom att inte berätta. En annan sak som inte känns riktigt trovärdigt är Graces berättande. Jag skulle nog våga påstå att ingen trettonåring pratar så där. Inte ens 1975. Och ja, jag känner mig lite förd bakom ljuset, för så klart framgick det inte på något sätt att hon lämnade cellen så ofta och så länge.

Det som jag tycker är allra bäst med den här boken är stämningen. Den är mycket stämningsfull och nästan suggestiv. Något osar ut från sidorna. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men jag är trollbunden. Genom hela boken. Här finns en riktigt fin vänskap och en besatthet av sällan skådat slag.

Mörkrets alla färger är en roman om ett brott. Eller snarare konsekvenserna av sagda brott. Den är mycket mörk, mycket vacker och ändå på något sätt hoppfull. Den kommer att vara en av årets bästa böcker, tror jag minsann. Och den hade förmodligen fått ett ännu högre betyg, om den inte hade varit riktigt så ordrik. Jag kommer med största säkerhet att fundera på den under lång tid. Framför allt så kommer jag att minnas känslan.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,25 i genomsnitt (beräknat på 457 937 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Mörkrets alla färger: Lottens bokblogg (engelsk utgåva), Läsfåtöljen och Bläddrat

Bok: Kleptomania av Kristina Hård

Författare: Kristina Hård
Titel: Kleptomania
Genre: Fantasy
Antal sidor: 250
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Arvet efter Kaiser 1
Förlag: Mörkersdottir Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 januari 2026




Första meningen: Det korta avbrutna telefonsamtalet andas panik och får mannen att köra alldeles för fort längs de isiga skogsvägarna.

Baksidetext
Den värsta tågolyckan i modern tid sker en sommarnatt i den djupaste skogen. Inga överlevande hittas. Inte förrän Linus Kaiser efter flera veckor stapplar ut ur skogen mil från själva olycksplatsen. Förvirrad, undernärd och med svår minnesförlust.

År senare är hans luftskeppsimperium en framgångssaga som ingen kan förstå hur det gått till. Själv är han döende i cancer. När Ingra Varg vill veta sanningen bakom framgången och alla pengar beslutar han sig för att avslöja vad som egentligen hände i skogen.

Hittade han något därute i skogen eller var det något som hittade honom ...

Min kommentar
De senaste åren så har jag märkt hur viktigt det är, för mig, att få en snabb start på läsningen när ett nytt år börjar. Då menar jag både vad gäller utmaningar och hur snabbt den första boken blir utläst. Alltså letade jag upp den kortaste boken bland de jag har planerat att läsa i år. Det blev Kleptomania. En bok som jag hade ögonen på ett bra tag och sedan ramlade den plötsligt ner i inboxen. Sedan blev den bara liggande där på läsplattan. Tills nu.

Potentialen finns där, det låter ju som att det kan vara en riktigt spännande historia, men det är något som skaver hela tiden. Det är ganska tråkig läsning, från start, trots den stora tågkraschen. Jag kan inte påstå att jag är intresserad av dessa människor. Inte heller bryr jag mig om dem. Dialogen är ibland åt det pinsamma hållet.

Onekligen så är det spännande med fantasy som utspelar sig i en bekant miljö, i de svenska skogarna. Jag gillar inslaget av nordisk folktro, i en värld som är ganska lik vår. Förutom troll och luftskepp då.

Världsbygget är något förvirrande och oklart. Jag undrar lite om det är en dystopisk framtid eller vad det är. Just det här med att luftskepp blir en stor grej gör mig fundersam. Man får inte någon bakgrund alls till hur världen blev så här. Tillståndet bara förutsätts. Vissa saker, som kunde ha varit intressanta, hastas bara förbi. Andra skeenden är vi kvar i i vad som känns som en evighet. Det blir helt enkelt för diffust.

Tidshopp gör mig nästan alltid, mer eller mindre, förvirrad. Alldeles särskilt mycket när de inte markeras tydligt. Vid flera tillfällen hoppar man plötsligt framåt eller bakåt utan att det visas på något sätt. Det gav ett rörigt intryck.

Flera saker förstår jag inte meningen med. Till exempel tågkraschen. Vad var det egentligen som hände. Och vem gjorde det? Och framför allt varför? Detta är ju en serie så det kanske man får veta i senare delar. De kommer jag förmodligen inte att läsa.

Kleptomania tar sig en del mot slutet, men tyvärr inte tillräckligt för att väcka mitt intresse. Jag kollade upp hur långa de efterföljande böckerna är och de är lika korta som denna. Jag förstår inte varför man delar upp den här historien i tre korta böcker i stället för att lägga allt i samma. Det känns väldigt onödigt. Fantasy brukar ju dessutom vara tjocka böcker. Så man hinner komma in i den nya världen ordentligt.

På Goodreads hade den 3,47 i genomsnitt (beräknat på 109 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Kleptomania: I heart fantasy, Tentakelmonster och Skymningssång

Boktolva 2026

En av de riktigt bra utmaningarna som florerar i bokbloggosfären är Boktolvan, som har sitt ursprung hos enligt O. Den går ut på att läsa böcker av tolv författare som man ännu inte har läst någonting av. Jag har ytterligare ett krav, förutom att det ska vara en ny författare, så ska boken även finnas i min bokhylla. För sextonde året så kör jag den här utmaningen.

Jag har en hel del olästa böcker av författare jag inte läst något av så det är en ganska komplicerad sak att plocka ut endast tolv stycken. Min ambition brukar vara att blanda genrer och 2026 har jag satsat stenhårt på att välja böcker som ligger en bit utanför min comfort zone. Inte alla, men de flesta. Jag tycker faktiskt att jag har lyckats riktigt bra.

Detta är de tolv nya författare och deras böcker som jag tänkt ge mig på nästa år:

Maeve Binchy (Vinter i drömhuset)
Joseph Conrad (Mörkrets hjärta)
William Gibson (Neuromancer)
Emylia Hall (Sommarboken)
Kristina Hård (Kleptomania)
Conn Iggulden (Stäppens krigare)
Madeleine Miller (Kirke)
Samantha Shannon (Drömgångare)
Elizabeth Strout (Mitt namn är Lucy Barton)
Geir Tangen (Maestro)
Elizabeth Wein (Kodnamn Verity)
Chris Whitaker (Mörkrets alla färger)

Har du läst någon av dem? Vad tyckte du?