"I dödens labyrint" av James Dashner

Författare: James Dashner
Titel: I dödens labyrint
Genre: Science fiction
Antal sidor: 358
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The maze runner
Översättare: Ylva Spångberg
Serie: Maze runner 1
Förlag: Bokförlaget Semic
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 december 2018




Första meningen: Han började sitt nya liv stående, omgiven av kallt mörker och instängd, dammig luft.

Baksidetext
När Thomas vaknar upp i en hiss minns han ingenting, bara sitt eget namn. När hissdörrarna öppnas möter Thomas en stor grupp tonårskillar, som liksom han själv har fått sina minnen raderade. De är inlåsta i ett stort område som omges av höga stenmurar.

Allt de vet är att dörrarna till en enorm labyrint som omger dem öppnas varje morgon, och varje kväll stängs de. Labyrinten myllrar av dödliga faror, och väggarna i den flyttas dessutom varje natt. På något sätt måste de försöka hitta ut, men hur?

Då händer något oväntat - Teresa skickas dit. Hon är den första tjejen någonsin som kommit. Det verkar som om hon och Thomas känner varandra sedan tidigare. Vad betyder det? Kan hon vara till hjälp när de ska försöka ta sig därifrån levande? Och vem vet vilka svar som väntar där ute?

Min kommentar
Maze runner. En bok (och film) som jag har hört väldigt mycket om. När jag hittade den på bokrean 2015 så var den ett självklart köp. Sedan har den stått där och samlat damm. Nu när jag äntligen har läst den så kan jag, som vanligt, inte låta bli att fundera på hur många bra böcker som står olästa i hyllan.

Miljön är fantasieggande. Trots att den egentligen bara består av en glänta och en gigantisk labyrint. En värld som vi upptäcker tillsammans med och samtidigt som Thomas. Ett grepp jag verkligen gillar. Den "inre" miljön (karaktärerna alltså) kan tyckas torftig och grund, men vi snackar här om karaktärer som inte har någon bakgrund. De "äldsta" har funnits i två år. Allt de känner till är labyrinten. Under de förutsättningarna hade inte heller jag haft ett blomstrande inre liv. Det enda som existerar är här, nu och driften att överleva.

Det är en väldigt effektivt berättad historia, som ju ungdomsböcker brukar vara. Och spännande. Ibland andlöst spännande. Vid vissa tillfällen stressläser jag nästan. Drivet framåt finns alltid, jag vill ju liksom veta hur den här världen fungerar. Det är också befriande fritt från romantik. Något annat som inte finns är tjejer (inte på ett bra tag i alla fall), vilket får mig att undra om det verkligen inte fanns några intelligenta flickor i den här världen.

I början är det väldigt mycket jag inte förstår, som varför bry sig om att kartlägga labyrinten om den nu ändrar sig varje natt. Eller hur det kommer sig att de inte går vilse (labyrinten är gigantisk). Framför allt förstår jag inte vad labyrinten går ut på, hur den skulle kunna vara ett givande test. På vadå, liksom? Envishet? Det som kallas Förvandlingen känns oerhört krystat och det där serumet verkade ju inte ens behövas. En del frågor får svar. Andra inte.

Mitt största problem nu är att jag ju bara måste fortsätta läsa trilogin, vilket betyder fler böcker i läskön. Filmen måste jag ju också se, så klart.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets genomsnittsbetyg var 3,5 (beräknat på 255 betyg).
På Goodreads hade den 4,03 i genomsnitt (beräknat på 864 896 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om I dödens labyrint: Romeo and Juliet, Bokhyllan och Old adult reads young adult.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Fullbordad utmaning 2018:2

Detta är en sådan bra utmaning och förhållandevis enkel att det faktiskt är åttonde året som jag kör den. Den startade hos enligt O och går ut på att läsa tolv nya författare under året och det är en utmaning som passar mig jättebra, eftersom jag oftast läser betydligt fler. Det brukar alltså inte vara någon utmaning i egentlig mening.

I år försökte jag blanda genrer lite mer än vad jag brukar, tror jag. En del av dem är helt klart utanför min bekvämlighetszon (om jag nu har en sådan) medan andra nog är lite mer på gränsen och någon är spot on. En bra blandning helt enkelt.

Det blev en del nya favoriter, så klart, och jag kommer att läsa mer av Ransom Riggs, Mhairi McFarlane, Lars Wilderäng, James Dashner och Gabrielle Zevin. De fick alla fyra i betyg av mig. Det fick även Orson Scott Cards bok, men jag är tveksam till om jag vill fortsätta läsa den serien. Kanske. Fem av tolv är kanske inget bra resultat, men i mina ögon är det faktiskt en bra sak att kunna plocka bort författare från vill-läsa listan. Också.

Jag vill inte gå så långt som att säga att det blev några bottennapp i år, men jag kommer med största säkerhet inte att läsa mer av Will Schwalbe, Jason Mott eller Mariette Glodeck. Dessa fick en trea i betyg och i vissa fall kanske till och med det är för snällt, men ibland så är det bättre att fria än att fälla. Vissa ljuspunkter fanns det ju, trots allt.

I mellanskiktet finns Andrew Davidson, Jean-Michel Guenassia och Henry James, som alla fick 3,5 i betyg. Förmodligen kommer jag inte att läsa något mer av Andrew Davidson (han verkar å andra sidan inte ha skrivit något mer, än). De andra två är jag lite mer tveksam till. Jean-Michel Guenassia är jag nog faktiskt lite nyfiken på och kanske dyker han upp i en annan utmaning så småningom. Henry James... ja, jag vet inte. Just den här boken passade inte mig så bra, men den började helt fantastiskt så kanske blir det mer av honom också.

Resultatet blev alltså sex fyror, tre 3,5 och tre treor, vilket gör genomsnittet 3,62. Det är exakt samma som förra året och helt okej.

"Bokklubben vid livets slut" av Will Schwalbe

Författare: Will Schwalbe
Titel: Bokklubben vid livets slut
Genre: Biografi
Antal sidor: 297
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The end of your life book club
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: Walter Gröhn 3
Förlag: Massolit Förlag
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 november 2018




Första meningen: Vi älskade mockadrycken i väntrummet på Memorial Sloan-Ketterings öppenvårdsmottagning.

Baksidetext
"Vad är det du läser?" Det är frågan Will ställer till sin mamma, Mary Anne, när de sitter i väntrummet på cancermottagningen. Det är november 2007, kort efter att hon diagnosticerats med långt framskriden cancer.

Detta är den sanna historien om en son och hans mamma, och om den bokklubb som under hennes sista tid i livet för dem närmare varandra. I takt med att sjukdomen sprider sig läggs bok efter bok till läslistan, och i de personliga samtalen kring böckerna får Will och Mary Anne en möjlighet att återupptäcka sina liv och lära känna varandra på ett nytt sätt. I bokklubbens sfär är de inte längre den sjuka och den friska, utan en mamma och en son som tillsammans upptäcker nya världar.

Min kommentar
Den här boken fick jag som en överraskning från förlaget sommaren 2013. Även om den lockade till läsning redan då så kände jag att den låg lite för nära min egen verklighet för tillfället. Min pappa dog bara ett halvår innan boken dök upp och det kändes lite väl tungt att ge sig på en bok med det här temat. Och så blev den stående där. Tills nu.

Jag hade inte kommit speciellt långt när jag blev förvånad och faktiskt lite chockad när jag insåg att jag var irriterad på den här familjens förträfflighet. Alla är så belästa, så duktiga, så filantropiska. Visst, det hör till det amerikanska att slå sig själv för bröstet, men det finns ingen anledning att rapa upp fina titlar och namn på kändisar. För mig blir det för mycket av "se på oss, vi är så fantastiska och hanterar det här föredömligt". Jag gillar det inte.

En bidragande orsak till att jag inte gillar är förmodligen att jag inte tycker om mamman. Hon framställs inte som speciellt sympatisk. Hon är fördömande mot andra människor som inte är familj eller flyktingar, speciellt om de inte tycker som hon. Hon är despotisk, styr familjen med järnhand och är mer än en aning självgod. Dessutom har hon egenheten att hon alltid läser slutet i en bok först, för att vara säker på att den är värd att läsa.

Boken är otroligt rörigt skriven och jag kan inte hitta tidslinjen. Något börjar berättas, som händer nu, plötsligt görs en avvikare och i den avvikaren kan det i sin tur komma avvikare. Jag blir helt yr. Speciellt mycket bokdiskussioner blir det inte utrymme för i all name-dropping och slå på sin egen trumma, de är synnerligen grunda och korta. Och kanske för att följa sin mors exempel så berättar författaren gärna hur böckerna slutar.

Nej, boken är inte värdelös, det finns en del funderingar som jag kan relatera till, exempelvis beskrivningen av e-böcker som går ut på att e-böcker bara är själ, de har ingen kropp, konsistens eller vikt. Man kan inte känna på dem. Precis så är det. Och så gläder det mig att dessa fina, belästa människor gillade Stieg Larsson. För mig är detta lite för opersonligt skrivet och jag blir inte så berörd som jag hade hoppats på, men så fort det slutar handla om mammans rättfärdighet och i stället går in på vad Will känner så bränner det till. Det är tack vare de stunderna som boken ändå får en trea i betyg.

Boktipsets estimerade betyg var 3,1 och genomsnittet 3,0 (beräknat på 91 betyg).
På Goodreads hade den 3,81 i genomsnitt (beräknat på 43 523 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Bokklubben vid livets slut: C.R.M. Nilsson, Bokstunder och Bam tycker.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Miss Peregrines hem för besynnerliga barn" av Ransom Riggs

Författare: Ransom Riggs
Titel: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
Genre: Fantasy
Antal sidor: 379
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Miss Peregrine's home for peculiar children
Översättare: Sanne Näsling
Serie: Miss Peregrines besynnerliga barn 1
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: Kartonnage
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 oktober 2018



Första meningen: Jag hade just börjat acceptera att mitt liv skulle bli helt vanligt, när högst ovanliga saker började hända.

Baksidetext
En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier. Sextonårige Jacob tror inte längre på de historier hans farfar brukade berätta för honom.

Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är såklart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn.

Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfars förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga - kanske till och med farliga - och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framförallt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.

Min kommentar
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn har stått i hyllan sedan bokrean 2014. Efter jag hade köpt den började jag höra väldigt blandade åsikter och jag kände mig plötsligt inte så sugen på den. Det enda jag egentligen kände till om boken var att det skulle vara ett barnhem inblandat. Och besynnerliga barn (på vilket sätt visste jag inte). Och foton. Massor av gamla, konstiga foton. Hur bra kunde det bli, liksom?

Det visade sig att det här var ett vinnande koncept. Vilken fantastisk grej att använda en massa foton för att skriva en bok. Jag är så sjukt imponerad över hur Riggs får allt att passa ihop.

Stämningen är väldigt mörk och ödesmättad, vilket förstärks när vi förflyttar oss till den där ön utanför Wales. Öar är ju perfekta miljöer, speciellt när de är karga och lite ödsliga. Som denna.

Kapitlen är väldigt långa, men fotografierna bryter av på ett bra sätt och det finns många andra naturliga ställen att pausa på (om man nu skulle behöva det). Detta var nämligen inget problem för det var nästan omöjligt att lägga ifrån sig boken. Det är så spännande att jag bara vill fortsätta att läsa.

Eventuellt skulle man kunna tycka att Riggs klämmer in för mycket. Här finns i stort sett allt man kan tänka sig och visst spretar det lite, men det funkar väldigt bra för mig. Det är egentligen bara det där med tidshoppen, som vanligt blir jag yr i huvudet av dem och som vanligt känner jag att det är något som inte riktigt stämmer. Det stör mig dock inte alls.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn liknar nog inget annat jag har läst, samtidigt som det på något sätt liknar allt annat. Fotografierna förhöjer läsningen och om man är lite känslig så kan detta säkert även vara en kuslig historia. Nu måste jag ha tag i fortsättningen...

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,5 och genomsnittet 3,6 (beräknat på 318 betyg).
På Goodreads hade den 3,9 i genomsnitt (beräknat på 799 789 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Miss Peregrines hem för besynnerliga barn: Krejsy cat lady, Fru Bibliofil och med näsan i en bok.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Den sista dagen i december" av Mariette Glodeck

Författare: Mariette Glodeck
Titel: Den sista dagen i december
Genre: Chick-lit
Antal sidor: 329
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Röda Vita Rosen 2
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 oktober 2018




Första meningen: Det brinner ett ljus på den rosa marsipankullen.

Baksidetext
En blivande brud, en misstagsfar, en snobb från Saltsjö-Boo, en regissör, en alkis, en lesbisk wannabe, en ovillig pop-prinsessa och en bajsprins. Är det vad de blev?

Milla och Måns och Carl och Jens och Pepsi och Tove och Frida och Teddy. Gamla vänner med en historia ihop. Det är klart, de hinner inte ses lika ofta längre. Frida har suttit ett år i turnébuss. Måns jobbar sena kvällar bakom en bardisk. Teddy har tagit över pappas firma. Tove tragglar med sina läkarstudier. Men när de väl ses brukar allt kännas som vanligt. Och att Milla ska gifta sig kommer visserligen som en överraskning, men det borde inte förändra någonting. Eller?

Det handlar om relationer och andra katastrofer. Om att kollidera och kanske mötas på nytt igen. Om allt man önskar och det man får istället. En varm och underhållande samtidsroman om ett gäng unga människor som befinner sig i ett skede då valen man gör är mer betydelsefulla än någonsin tidigare. Och då skamliga hemligheter måste komma upp i ljuset för att spricka som spöken.

Min kommentar
Den här boken vann jag i en utlottning hos Norstedts sommaren 2013. Japp, du läste rätt; sommaren 2013 (dessvärre är den inte den sista olästa av de fyra böcker jag vann då). Det har tagit över fem år att ta sig an den här boken, kanske mest för att jag inte alls kände till den. Jag tror att jag aldrig hört talas om den. Nu i efterhand visar det sig att den tydligen är en fortsättning på Röda Vita Rosen, som jag heller aldrig hört talas om. Tyvärr så framgår det ingenstans på boken att den är andra delen och kanske hade den funkat bättre om jag hade känt till karaktärernas bakgrund och relationer.

Språket är väldigt enkelt (vilket inte alls är en nackdel) och flyter på bra. Förutom de där oavslutade meningarna, som bara slutar mitt i, alltså inte min kära ellips utan en ensam punkt. Och där blir de liksom bara hängande. Efter ett tag inser jag att kapitelrubrikerna är låttitlar, men vad de ska symbolisera vet jag inte. De verkar inte hänga ihop med texten i alla fall.

Här finns åtta huvudpersoner, skulle man nog kunna säga, och de består av det där kompisgänget. Alla har dock inte egna röster. Perspektivbytena sker utan störningsmoment och det blir faktiskt aldrig rörigt. Jag tycker att persongalleriet är väldigt schablonmässigt, alla finns med. De här 30-någonting människorna är självupptagna och småsinta, det är inte lätt att vare sig tycka om eller bry sig om dem. Åtminstone 7/8 lider av klassiska fall av "gräset är grönare på andra sidan" och vill inte växa upp.

Jag vill inte gå så långt som att säga att detta är helt ointressant, men det är inte heller speciellt engagerande och det är, som sagt, inga sympatiska människor jag lär känna. Det är lite som ett extra långt avsnitt av Vänner, men utan humorn och kemin.

Boktipsets estimerade betyg var 3,0 och genomsnittet 2,8 (beräknat på 18 betyg).
På Goodreads hade den 2,7 i genomsnitt (beräknat på 20 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den sista dagen i december: Stories from the city, Kattugglan och Jonna Lindberg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Återvändarna" av Jason Mott

Författare: Jason Mott
Titel: Återvändarna
Genre: Science fiction
Antal sidor: 341
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: -
Översättare: Frida Lindholm
Serie: -
Förlag: Harlequin
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 oktober 2018




Första meningen: När Harold öppnade dörren den dagen fick han syn på en mörkhyad man i välsydd kostym som log mot honom.

Baksidetext
Över hela världen börjar människors anhöriga att återvända från andra sidan. Ingen vet hur eller varför det händer, om det är ett mirakel eller ett tecken på att den yttersta dagen är nära. En av de som återvänder är Harold och Lucille Hargraves son Jacob. Han dog många år tidigare i en tragisk olycka på sin åttaårsdag. När han plötsligt står utanför deras dörr, fortfarande åtta år gammal, vet de inte vad de ska tro.

Kaos bryter ut över hela jordklotet och den nyligen återförenade familjen Hargrave befinner sig mitt i en värld på randen till kollaps. De tvingas manövrera i en mystisk ny verklighet och genom en konflikt som hotar att riva upp själva meningen med vad det är att vara människa.

Min kommentar
För några år sedan så gick det en serie på TV som hette Resurrection, jag gillade verkligen den. I alla fall första säsongen. Den sas bygga på en bok och jag var ju inte sen att köpa den. Jag ville ju ha svar. Nu, med facit i hand, så vet jag att den här boken i stort sett inte har något alls gemensamt med TV-serien och det visar sig, dessutom, att författaren påstås ha stulit hela idén från en fransk film/TV-serie. Och några svar fick jag överhuvudtaget inte.

Det börjar så väldigt lovande, sedan står det bara och stampar. Inget händer liksom. Förutom att folk i gemen uppför sig rent korkat. Någonstans här inne finns nog ett budskap, men jag kan inte riktigt få ihop det. Om man tror att folk ska bli välvilligt inställda till något okänt och främmande genom att de tvingas lämna sina hem för att det okända och främmande ska bo där i stället så har man nog inte tänkt igenom det ordentligt.

För mig blir det här för amerikanskt och jag kan inte relatera till någon, egentligen. De som kommer närmast är väl Harold och Bellamy, de verkar vara de enda som överhuvudtaget använder sina hjärnor. Förmodligen är jag för pragmatisk för den här typen av bok, när man är död så är man död och jag har ingen som helst önskan att utsätta mina döda nära och kära för traumat att återvända. Eller mig. Det räcker att sörja en gång.

Jag har otroligt svårt att förstå poängen med den här boken. I efterordet så låter det som att författaren har velat skriva en hoppfull och upplyftande historia om att återse sina döda nära och kära. Personligen känner jag mig bara frustrerad och inte ett dugg upplyft. Detta är nämligen en rent förfärlig historia. En intressant frågeställning och idé är det, icke desto mindre, men så illa hanterad att det bara försvinner i bruset.

Om du har sett TV-serien och är sugen på boken så vill jag än en gång poängtera att de inte har något gemensamt, utöver Återvändarna. Inte ens namnen på karaktärerna är samma, i de flesta fall. Om du inte har sett TV-serien och är nyfiken på boken så vänta dig inga svar och inte heller den typ av spänning som man kanske förväntar sig när man läser en sådan här bok.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,5 (beräknat på 6 betyg).
På Goodreads hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 13 932 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Återvändarna: Med näsan i en bok, Maddes bokblogg och hyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"De obotliga optimisternas klubb" av Jean-Michel Guenassia

Författare: Jean-Michel Guenassia
Titel: De obotliga optimisternas klubb
Genre: Drama
Antal sidor: 628
Originalspråk: Franska
Originaltitel: Le club des incorrigibles optimistes
Översättare: Dagmar Olsson
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 augusti 2018




Första meningen: I dag begravs en författare.

Baksidetext
Quartier Latin i Paris i slutet av 50-talet: Den tolvårige Michel Marini bor med sin mamma Hélène, pappa Paolo, brodern Franck, systern Juliette och katten Nero i en stor våning. Michel har fått en kamera och skivspelare i födelsedagspresent och när han inte skolkar från skolan ligger han hemma på sängen och lyssnar på Elvis Presley på högsta volym.

Michel har ett tredje intresse som upptar hans tid: han är en bokslukare av stora mått. Författarna delas in i två kategorier: sådana som gör att man kommer för sent eller sådana som gör att man kommer i tid. De förra är bäst.

Ute i världen pågår kalla kriget för fullt. Ryssarna har skjutit upp den första sputniken och i Frankrike delar det algeriska inbördeskriget befolkningen i två läger: för eller emot självständighet för Algeriet. Detta krig griper högst påtagligt in i familjen Marini-Delauneys liv när sonen Franck meddelar att han blivit övertygad kommunist och tagit värvning i franska armén med det dolda syftet att övertyga andra soldater att desertera. Föräld­rarnas äktenskap börjar knaka i fogarna och uppgörelserna över Francks öde avlöser varandra när Héléne kastar ur Fanck.

Michel flyr hemmet så ofta han kan till Café Balto där han spelar fotbollsspel. En dag av upptäcker han av en ren slump att det döljer sig en schack-klubb bakom ett draperi. Klubben heter De obotliga optimisternas klubb och där har en rad bisarra östeuropéer med otroliga levnadsöden funnit en fristad. Michel lär känna de olika medlemmarna: ryssen Leonid, före detta stridspilot och folkhjälte i Sovjetiska armén, ungrarna Tibor och Imre, en före detta filmstjärna och hans agent, östtysken och antina­zisten Werner, polacken Pavel, revisor med kreativ bokföring som specialitet och så den mystiske och undanglidande Sacha som de andra inte riktigt tolererar.

Min kommentar
Jag kommer egentligen inte ihåg på vilka grunder jag köpte den här boken, sommaren 2013, men jag gissar att jag hade läst positiva saker om den (inlägg jag så klart inte hittar nu). En tegelsten i pocketformat lockar inte jättemycket, alltså har den bara blivit stående. Ett säkert sätt att få en bok läst är att ta med författaren på sin boktolva. Vilket jag gjorde i år.

Om man har någon relation alls till Paris så kommer man att älska miljöerna där vi rör oss. Jag har själv aldrig varit där, men med hjälp av De obotliga optimisternas klubb så kommer jag dit inne i mitt huvud. Nu utspelar sig boken 1959-1964, men jag gissar att det inte skiljer sig så vansinnigt mycket från nu.

I början av boken så är jag lite lätt uttråkad. Det händer inte speciellt mycket och det är väldigt långsamt. Efter kanske drygt 200 sidor så märker jag till min stora förvåning att jag plötsligt är intresserad, att jag ser fram emot att plocka upp boken och läsa mer. Jag kan inte säga var, hur eller varför det förändrades, det bara gjorde det.

Boken är full av anekdoter ur dessa, så kallade, optimisters liv och jag blir onekligen berörd av deras livsöden. Det är roligt, sorgligt och rent av tragiskt, här finns alla tänkbara känslor. Jag kan känna den ryska berättarstilen andas från sidorna, men tyvärr (för mig) så tar det franska överhanden. Här finns dessutom, som en bonus, mängder av litteraturdiskussioner. Bland annat ett citat som jag tycker är så sant och träffande (sid 45):

Att läsa och tycka om en roman som har skrivits av en skitstövel är inte detsamma som att ge någon sorts syndaförlåtelse, dela hans övertygelser eller bli hans medbrottsling, det är att erkänna hans talang, inte hans moral eller idéer. Jag har själv inte lust att skaka hand med Hergé, men jag tycker om Tintin. Och du själv förresten, är du ofelbar?

Fler bonusar med boken: Jag lärde mig att spelet foosball även kallas baby-foot, av någon outgrundlig anledning. Jag hittade ett recept på "äkta" ungersk gulash, som jag givetvis måste prova någon gång. Perfekt till hösten.

Berättelsen är icke-linjär, det hoppas en del fram och tillbaka, men här funkar det. Tyvärr så tycker jag att boken är ett par hundra sidor för lång för mig. Det är egentligen det som gör att den inte får ett högre betyg. Jag anar att jag kanske kommer att tycka att den är värd en fyra när jag har fått lite distans till den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 80 betyg).
På Goodreads hade den 4,28 i genomsnitt (beräknat på 3 718 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om De obotliga optimisternas klubb: Bokblomma, Beas bokhylla och BleuBlancRouge.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Enders spel" av Orson Scott Card

Författare: Orson Scott Card
Titel: Enders spel
Genre: Science fiction
Antal sidor: 335
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Ender's game
Översättare: Börje Crona
Serie: Ender 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 1985 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 juli 2018




Första meningen: "Jag har sett genom hans ögon, jag har lyssnat genom hans öron, och jag försäkrar att det är han."

Baksidetext
För att utveckla ett säkert försvar mot en attack från en fientlig, utomjordisk ras, föder staten upp barngenier och tränar dem till soldater. En lysande ung kille, Andrew "Ender" Wiggin, bor med sina snälla men distanserade föräldrar, sin sadistiske bror Peter och sin älskade syster Valentine.

Ender blir den i familjen Wiggin som värvas till stridsskolan, för rigorös militär utbildning. Enders förmågor skänker honom respekt och gör honom till en ledare i skolan. Samtidigt plågas han av känslor av ensamhet, rivalitet, press från de vuxna lärarna och rädsla för de invaderande utomjordingarna.

Är Ender den general jorden behöver? Kriget har rasat i hundra år, och jakten på den perfekta generalen har pågått nästan lika länge. Enders två äldre syskon är precis lika speciella som han, men på olika sätt. Tillsammans har de tre de förmågor som krävs för att bygga upp en ny värld.

Om världen överlever, vill säga.

Min kommentar
Science fiction ja, det är ju lite av en favoritgenre. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det var med den här, men jag tror inte att jag visste att det var en bok när jag såg filmen. När jag köpte boken så visste jag i alla fall att den hade blivit film (som jag redan hade sett). Och jo, det funkar faktiskt att läsa boken efter man har sett filmen, men jag önskar att jag hade gjort tvärtom. Det är mycket som klarnar.

Jag förstår ju att jag inte är lika kritisk när jag läser science fiction som när jag läser annat när mitt allra största problem med den här boken är att Ender bara är 6 år när allt börjar. Han känns inte speciellt trovärdig som litet barn och mentalt förändras han inte ett dugg från han är 6 till han är 12. Det gör inte någon av de andra karaktärerna heller. Visst, de är genier och utvalda och allt det där, men för mig funkar inte detta alls. Jag måste hela tiden tänka bort hur små de är. I filmen så har jag för mig att de är äldre, i alla fall tonåringar. Så som de vuxna behandlar de här barnen gör mig bara mörkrädd, men det handlar ju så klart om mänsklighetens överlevnad. Eller?

Både krigsövningarna och miljön där de utförs är detaljerat beskrivna, men jag hänger nog inte riktigt med där. Antingen så gör författaren ett dåligt jobb eller så kan jag bara inte föreställa mig allt. Det är vid sådana här tillfällen som jag efterlyser illustrationer. Hela den så kallade skolgången blir en aning utdragen, den är mest samma likadan, men jag är ändå intresserad hela tiden.

Slutet är perfekt och jag älskar det. Jag är väl inte den som vanligtvis brukar gå igång på existentiellt djup och filosofiska funderingar, men här funkar det förvånansvärt bra. Många tankar blir det och kanske hade den här boken passat utomordentligt att diskutera i en bokcirkel. Mest gillar jag det lite moment 22-aktiga som genomsyrar boken. Den personlighet som utan att tveka skulle åta sig uppdraget vill man inte ha, för den kan inte utföra det tillräckligt bra. Den personlighet som man vill ha/behöver är den som egentligen inte vill ha uppdraget. Detta är något som jag har upptäckt stämmer vid många tillfällen, ute i verkligheten.

Det här är tydligen en serie, men jag tror inte att jag kommer att läsa någon mer del. Slutet är, som sagt, perfekt som det är.

Avdelningen för olika funderingar:
Förmodligen missade jag någonting någonstans eller så har författaren helt glömt bort förutsättningarna. Anledningen till att man utbildade barn var ju [spoiler]att de måste vara unga för att fortfarande leva när de kom fram till striden, som ju var många, många ljusår bort. I slutet av boken så visade det ju sig att de inte alls behövde resa någonstans. Så varför behovet av barn? För att de är lättare att styra och manipulera? Usch![/spoiler]

Boktipsets estimerade betyg var 5,0 och genomsnittet 4,1 (beräknat på 459betyg).
På Goodreads hade den 4,3 i genomsnitt (beräknat på 950 608 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Enders spel: Lottens bokblogg, Annas bokhörna och Boktycke.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Stjärnklart" av Lars Wilderäng

Författare: Lars Wilderäng
Titel: Stjärnklart
Genre: Science fiction
Antal sidor: 402
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Stjärnklart 1
Förlag: Ponto Pocket
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 juni 2018




Första meningen: "Den lever!"

Baksidetext
Elektronik har inget immunförsvar.

Det är något som inte stämmer med de allt fler trasiga telefonerna som har lämnats in för reparation runtom i landet. De är stendöda.

Samtidigt börjar en rad oförklarliga händelser i samhället avlösa varandra. Ett fabrikationsfel i bilarnas mikrochips förvandlar snabbt vägarna till bilkyrkogårdar. Tågen drabbas av elfel, hyllorna i affärerna gapar tomma, sommarförkylningarna blir allt segare och strömavbrotten blir en del av den nya vardagen.

På Karlsborgs flygplats står elitsoldaten Gustaf Silverbane redo för utlandsinsats när något går fruktansvärt snett och ett eldsken fyller himlen. Survivalisten Filip Stenvik får se sin tidigare hånade hobby förvandlas till blodigt allvar. I den tilltagande ovissheten driver polisen Peter Ragnhell sina redan okonventionella metoder för brottsbekämpning till sin spets. Samtidigt gör programmeraren Anna Ljungberg en upptäckt som hotar att förändra förutsättningarna för allt mänskligt liv på jorden. Eller är det redan för sent?

Efter ännu ett strömavbrott förändras allt. Den mörka hösten går in i en stjärnklar vinter där kaos råder och få överlever.

Min kommentar
Den här boken har stått och samlat damm i bokhyllan i nästan exakt tre år, vilket ju torde vara en osannolik möjlighet. Mycket teknik (i alla fall i början), dystopisk science fiction och utspelar sig, mestadels, i mina hemtrakter. Vad kunde gå fel med det, liksom? Ingenting, visar det sig.

En värld utan teknik. Går det ens att föreställa sig nu. Det är knappt, men Lars Wilderäng gör ett bra jobb med att visa exakt hur illa det skulle bli. ALLT är ju beroende av elektronik. Inte ens preppers går säkra när till och med ett enkelt batteri slutar att fungera. Det är så j-la obehagligt och min paranoia frodas. Var finns egentligen den där ficklampan som man vevade igång?

Det är en förfärlig massa karaktärer att hålla ordning på, till att börja med. Alla trådar kanske inte behövs, men de är belysande. Trådarna minskar ju dessutom i antal, genom naturlig avgång om man säger så. En del går också ihop mot slutet. Jag har i alla fall inga problem att hålla isär dem.

Några som emellertid lyser med sin frånvaro är alla myndigheter, de får inte vara med alls i stort sett. Bara väntan på dem. Det speglar väl, i min mening, vårt samhälle perfekt. Folk har i allmänhet alltför stort förtroende för våra myndigheter. Det är ju bara att se vad som händer vid katastrofer (stora eller små) utomlands, där svenskar (vet inte om andra gör det också) kränkta kräver att staten ska hjälpa dem.

Däremot tycker jag att det är märkligt att ingen verkar tycka att det är konstigt med all teknik som fallerar. För att inte tala om ett strömavbrott som varat i över en månad. Någon "vanlig" människa borde ju ha börjat fundera. Det visar i alla fall hur sårbart vårt samhälle är och, vad värre är, ingen tar det på allvar. Jag känner mig inte heller helt övertygad om att så få människor skulle vara "goda" vid en katastrof, men man behöver ju bara se hur folk beter sig vid upplopp och liknande. Det är i alla fall obegripligt vad människor kan göra mot andra människor och det är det som är mest otäckt.

Ibland blir det väldigt nördigt, oftast gillar jag det, men när vapendetaljer radas upp somnar jag nästan. Nu händer inte det så ofta att jag hinner ledsna på riktigt, tack och lov. Passande nog så kom broschyren Om krisen eller kriget kommer från MSB när jag läste Stjärnklart. Det kan man kalla en förstärkning och jag ska lusläsa den broschyren.

Slutet får mig att fundera på om det kanske ballar ur här, men det får jag förhoppningsvis veta snart. Andra delen (och tredje) står redan i hyllan.

Det är inte ofta jag försvinner in på riktigt i en bok, men det hände här. När jag tittade upp från läsningen reagerade jag alltid över att, till exempel, busskylten eller TV:n fortfarande fungerade. Den kröp verkligen under skinnet på mig.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 238 betyg).
På Goodreads hade den 3,66 i genomsnitt (beräknat på 1 002 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Stjärnklart: Bokhyllan, Bokstunder och Bokhuset.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Livet enligt Fikry" av Gabrielle Zevin

Författare: Gabrielle Zevin
Titel: Livet enligt Fikry
Genre: Feelgood
Antal sidor: 303
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The storied life of A.J. Fikry
Översättare: Marianne Mattsson
Serie: -
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 april 2018




Första meningen: På färjan från Hyannis till Alice Island målar Amelia Loman naglarna gula, och medan hon väntar på att de ska torka läser hon igenom sin företrädares anteckningar.

Baksidetext
Livet har inte blivit som Fikry hade tänkt sig. Hans gravida fru har dött, hans bokhandel går sämre än någonsin och dessutom har någon stulit hans mest sällsynta och värdefulla bok, originalutgåvan av Edgar Allan Poes diktsamling ”Tamerlane”. I skotskrutig badrock och löparskor ger han sig iväg till polisstationen för att anmäla stölden. Men egentligen bryr han sig inte om förlusten, inte ens böckerna ger honom någon glädje längre och han isolerar sig på ön där han bor. Tills han en dag får en udda leverans som vänder upp och ner på hans tillvaro.

Inte bara Amelia som regelbundet kommer på besök för att sälja in böcker noterar förändringen hos den annars så vresige bokhandlaren. Det är uppenbart för alla att hans liv har fått ny mening.

Min kommentar
Den här boken tyckte jag alla läste för något år sedan. Titeln lockar väl inte direkt, i alla fall inte den svenska, men när jag fick grepp om att den handlade om en bokhandlare på en ö så blev jag halvsåld. När den dessutom kallades för feelgood och alla älskade den så gav jag efter. Efter att ha stått oläst och övergiven i hyllan i drygt två år så satte jag upp den i årets boktolva.

Jag är särdeles svag för öar, både i litteraturen och i verkligheten. Den här ön, Alice Island, är tyvärr fiktiv, annars hade den varit ett givet mål på en resa över pölen. Man får inte träffa speciellt många av öborna, men de jag möter tycker jag väldigt mycket om. Speciellt mycket gillar jag polisen, Lambaise, och naturligtvis Fikry själv. Vi hade kommit bra överens. Fikrys passion och kärlek till böcker kan smälta den hårdaste boknörd.

I en sådan här bok, där litteraturen egentligen är huvudperson, så gödslas det nästan med bokreferenser. Mellan varje kapitel finns ett novelltips som ingår i Fikrys lista över saker man bör läsa. Jag blir nästan som lycklig i hela kroppen av det. Ett tag funderade jag på att ta med något bokligt citat ur boken, men eftersom det fanns så många att välja mellan så hoppade jag över det.

Jag stör mig lite på de väldigt stora tidshoppen, det framgår inte alltid hur långa de är. Eller ens när de kommer. Det går lite väl snabbt ett tag. Lite märkligt är det att trots att det egentligen inte händer speciellt mycket så är det nästan omöjligt att sluta läsa. Eller ja, det händer väl en del och en del är lite oväntat, men det mesta är väldigt förutsägbart. Vilket väl hör till genren. Jag mår i alla fall bra av att läsa den.

Det är en humoristisk, finstämd och lite vemodig historia, men den lyckas inte beröra mig på riktigt. Jag gillar visserligen karaktärerna, men jag bryr mig inte riktigt om dem. Det är ändå en snabbläst liten pärla.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,98 och genomsnittet 3,2 (beräknat på 120 betyg).
På Goodreads hade den 3,98 i genomsnitt (beräknat på 164 309 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Livet enligt Fikry: Carolina läser, Johannas deckarhörna och C.R.M. Nilsson.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"You had me at hello" av Mhairi McFarlane

Författare: Mhairi McFarlane
Titel: You had me at hello
Genre: Feelgood
Antal sidor: 400
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: You had me at hello
Översättare: Lina Erkelius
Serie: -
Förlag: Ponto pocket
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 mars 2018




Första meningen: "Men satans skit, vilken jävla otur..."

Baksidetext
Mitt i ett gräl under bröllopsplaneringen bestämmer Rachel att det är hög tid att slå upp förlovningen med sambon Rhys. I förvirringen (och tequilaruset) som följer på det spontana beslutet ser framtiden minst sagt suddig ut. Ännu krångligare blir det när Rachel får höra att ungdomskärleken Ben har flyttat till hennes stad. Det är tio år sedan de senast träffades, men när Rachel lyckas planera in ett slumpartat möte med Ben väcks den gamla vänskapen till liv. Och — för Rachel — en hel del annat. Kruxet är att Ben inte verkar se Rachel som något annat än en vän. Dessutom har han skaffat sig en fru, lika sanslöst snygg som han, vilket talar sitt tydliga språk. Bara vara vänner alltså. Inga problem för Rachel. Eller?

Min kommentar
Den här boken hade jag hört väldigt mycket om, och inte ett ont ord tror jag, så när jag hittade den på en sommarrea fick den så klart följa med i beställningen. I nästan tre år har den stått där i hyllan och sett övergiven ut. I år fick den ingå i min boktolva och nu var det äntligen dags att läsa den.

Trots att jag hört så mycket om boken så hade jag faktiskt ingen aning om vare sig miljö eller handling. Till min stora glädje så utspelar den sig i Manchester och inte London. Inte för att jag har varit i Manchester, har bara landat på flygplatsen där, men jag kan lätt översätta till andra städer i norra England.

Det tar inte speciellt lång tid innan jag faller pladask. Jag kommer inte ihåg om det var första Starwars-referensen eller den fantastiskt humoristiska tonen som fick mig på fall, men det är många, många igenkännande leenden. Replikskiftena får mig också att småle lyckligt.

Rachel är en karaktär som jag i vanliga fall förmodligen inte alls hade gillat, hon är på tok för velig och har den där låt-gå-mentaliteten som jag inte tål. Hon fattar i stort sett inga beslut överhuvudtaget utan låter allt bara hända. Ändå är hon helt omöjlig att inte tycka om. Hennes kompisar Mindy, Caroline och Ivar är fantastiska och jag vill också ha dem som vänner. Karaktärerna är så mycket kött och blod att det känns som att jag kan ta på dem.

Jag har nog inte klart för mig vilken typ av historia det här ska vara, det känns som en väldigt sockersöt kärlekshistoria. Något som jag ju inte alls brukar gilla, men den här boken är speciell. Det mesta verkar, till en början, handla om hur man klarar vardagen, speciellt efter ett stort uppbrott. Låter det trist? Det är i så fall det sista den här boken är. Inte ens innan den där tvisten kommer, den som jag väl borde ha fattat, men jag tror ju på folk. Jag känner mig nästan lite lurad och allt blev en helt annan historia. En ännu bättre. Man skulle kunna kalla den förutsägbar, men inte ens det vill jag gå med på. Ett tag funderade jag faktiskt på hur allt skulle gå.

När jag markerade boken som läst på Goodreads så såg jag att det tydligen finns något slags fortsättning på boken, en nästan novellkort bok. Jag vet inte om jag kommer att läsa den, tycker att jag kanske gillar slutet på You had me at hello och låter karaktärerna bara leva vidare i mitt huvud. Men jag kommer nästan alldeles säkert att läsa mer av Mhairi McFarlane, för det här gillade jag. Mycket.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,6 (beräknat på 111 betyg).
På Goodreads hade den 3,79 i genomsnitt (beräknat på 17 037 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om You had me at hello: Lottens bokblogg, Carolina läser... och Feelgoodbiblioteket.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.