Bok: Sommarboken av Emylia Hall

Författare: Emylia Hall
Titel: Sommarboken
Genre: Drama
Antal sidor: 314
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The book of summers
Översättare: Marianne Mattsson
Serie: -
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 juli 2026




Första meningen: Det är vita nätter som den här som Marika tar ner boken, när snön utanför tränger på mot fönsterluckornas hakar och rutorna är överdragna med frost.

Baksidetext
Beth Lowe arbetar på ett konstgalleri i London. En dag får hon ett tjockt brev med posten – ett brev som vänder upp och ner på hela hennes tillvaro. Där framgår nämligen att hennes mamma, som hon inte haft kontakt med på många år, är död. I brevet finns också en bok med foton som mamman har gjort och döpt till Sommarboken.

Beth har under lång tid trängt undan sina barndomsupplevelser, men nu återvänder alla bitterljuva minnen. De förtrollande somrarna hos hennes bohemiska mamma i den lilla konstnärsstaden vid sjön i Ungern. Kontrasten mot det stillsamma livet hos pappa i England. Och den allra sista, fruktansvärda sommaren.

Min kommentar
Av någon anledning, jag minns inte längre vad det kan ha varit, så köpte jag Sommarboken på bokrean för tio år sedan. Kanske var det så att jag längtade så intensivt efter vår att boken blev oemotståndlig. Februari är ju den näst värsta månaden på året, enligt mig. Oavsett anledning så har den nu stått i hyllan i ett decennium och på något sätt känns det som en maxgräns.

Min uppfattning om den här boken skiljer sig markant mot mångas, märkte jag. För mig är det ett stort problem när någon tittar på ett foto, tas tillbaka drygt ett decennium och minns en sommar i detalj. Med dialog och allt. Detta upprepas då för sju somrar. Visst, jag minns också min barndoms somrar, men det handlar mer om en skarp bild, som ett foto, av någon speciell händelse, och en känsla. Någon dialog är det inte tal om.

Ibland händer det att språket i en bok står i vägen för upplevelsen och den här boken är ett sådant exempel. Det är så många utsvävningar. Så många liknelser och adjektiv. Så många upprepningar. Det är ett förfärligt ältande. Och hur många sätt finns det att beskriva något på? Ja, det kan man få en känsla av om man läser den här boken. Dessutom skorrar det betänkligt mellan en tioårings upplevelser som skildras med en vuxens ord. Jag känner mig mycket tveksam till om en tioåring använder sådana ord och tänker sådana tankar. Det är ett vuxet konsekvenstänk.

Det här var en bok som inte lockade till fortsatt läsning, tvärtom. Det tog verkligen emot varje gång jag skulle sätta mig med boken. Ända fram till slutet. Då brände det till lite. Själva avslöjandet av "hemligheten" kändes dock som en antiklimax. Jag kommer nog aldrig att förstå människor som reagerar så starkt på något. Att man gör det som sextonåring är förståeligt, då är alla känslor stora, men att sedan envist hålla fast vid den känslan man fick då ... Det säger en del om den personen och det är inga positiva saker.

Beth som vuxen är det omöjligt att få grepp om, jag får inte lära känna henne alls. Inte ens hon själv verkar veta vem hon är. Hon är i stort sett en observatör och då bara den vecka under sju olika somrar som hon tillbringade i Ungern, när hon var mellan tio och sexton år. Varken hon eller hennes pappa reflekterar över hur eller varför de reagerar. Eller ens hur längesedan det var. Båda har undvikande som strategi. Ingen av dem utvecklas på något sätt. Den andra karaktärerna kommer jag inte heller nära. Alla får vi bara se genom ett barns ögon.

Man skulle nog kunna sammanfatta mina invändningar med att det blir för stor diskrepans mellan ett barns upplevelser, en vuxens ord, ett i stort sett fotografiskt minne och en vuxen som inte verkar ha bearbetat det som hände när hon var barn. Med en vuxens ögon så är det inte ens någon speciellt stor grej, men eftersom Beth har låtit den sista sommaren definiera henne och hon inte har någon som helst vilja till att gå vidare så stannar det där.

Att så många verkar tycka att Sommarboken är fantastisk har jag egentligen inte svårt att förstå. Till skillnad från mig så gillar de alldeles säkert "poetiskt" språk. Själv blir jag bara uttråkad och får känslan av att trampa vatten. För mig är det en ganska tråkig bok där inget rör sig framåt på ett meningsfullt sätt.

På Goodreads hade den 3,65 i genomsnitt (beräknat på 2 506 betyg).
Jag ger den 2,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Sommarboken: Annas bokblogg, Bokdamen och Beas bokhylla

Bok: Blodsband av Jo Nesbø

Författare: Jo Nesbø
Titel: Blodsband
Genre: Drama
Antal sidor: 416
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Kongen av Os
Översättare: Per Olaisen
Serie: Kungariket 2
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 juni 2026




Första meningen: Alla har en svag punkt.

Baksidetext
Bröderna Carl och Roy Opgard har på många sätt varit framgångsrika i livet. Så mycket framgång som det är möjligt att ha i ett litet samhälle som Os. Carl driver det flotta spahotellet, medan Roy har ambitiösa planer på en nöjespark. Men eftersom det är troligt att den nya motorvägen kommer att läggas i närheten måste något göras, även om okonventionella metoder krävs. Som tur är har bröderna en del erfarenhet av sådant.

Samtidigt kan den lokale polisen tack vare ny teknik bevisa att bröderna sannolikt ligger bakom ett antal mord långt tillbaka i tiden. Och fler offer kommer det att bli.

Min kommentar
Jo Nesbø har en alldeles speciell plats i min favoritlista och när jag såg att det skulle komma en andra del om Roy och Carl Opgard så blev jag eld och lågor. Jag köpte den nästan direkt efter att den hade getts ut, men sedan blev den stående. Precis som böcker tenderar att bli här. Någon gång i höstas bestämdes att vi skulle åka till Norge på semester i år och då var valet av bok väldigt enkelt. Det fick ju helt enkelt bli Blodsband.

I böckernas värld har det gått ungefär åtta år sedan händelserna i Kungariket (i mitt liv har det gått nästan sex). Både Roy och Carl har gått vidare, byggt upp sina liv igen. Någon fristående bok är det i alla fall inte. Allt som händer här bygger på det som hände då. Man missar väldigt mycket om man läser denna utan att ha bakgrunden klar för sig. Mängden tillbakablickar är däremot på en bra nivå och de hjälper mitt minne att komma tillbaka.

Roy funderar mycket på (ältar) det som har hänt. Hur han har blivit som person och jag tycker mig ana att han inte är riktigt nöjd med den han nu är. Trots det så fortsätter han på samma bana eftersom han inte tycker sig ha något val. Vilket man ju alltid har. Gränsen för vad som är normalt fortsätter att glida. Den stora frågan är väl om Carl förtjänar att skyddas. Carl är nämligen ... Carl. Bara ännu mer än i Kungariket. Om man dödar alla sina fiender så har man ju inte längre några problem. Eller?

I den första boken tyckte jag om Roy och kunde helt klart sympatisera med honom. Hans sårbarhet, som han dolde bakom en hård yta, gjorde honom till en speciell person. Nu vet jag inte vad jag ska tycka om honom. Här passerar han en gräns där jag inte längre kan göra det. Nu lämnas jag snarare med frågan: När slutade jag heja på honom?

Jag vill inte säga att det är ett problem, men jag tycker att det är lite överdrivet och, förhoppningsvis, osannolikt när i stort sett alla, inklusive polisen, helt verkar ha tappat sin moraliska kompass. Om nästan alla karaktärer befinner sig någonstans i den moraliska gråzonen blir fokus inte "vem gjorde det?" utan snarare "hur långt är människor beredda att gå för dem de älskar eller för sig själva?" Natalie är kanske den enda som fungerar som ett moraliskt ankare, men hon gör det på ett annat sätt än man först väntar sig. Hon försöker inte skipa rättvisa, utan väljer i stället kärleken och relationerna.

Tempot är ganska långsamt, men det händer ändå mycket. På ett underligt eftertänksamt, nästan filosofiskt sätt. Nesbø verkar vilja skildra Os som ett slags slutet ekosystem där lojaliteten till familjen eller den egna vinningen alltid väger tyngre än lagen eller samvetet. Märkligt nog så är alla oerhört förlåtande, speciellt med tanke på hämndbegäret som alla verkar drivas av. Plötsligt så är allt bra. Allt är glömt och förlåtet.

Blodsband är egentligen mer ett familjedrama än en deckare, trots att mord och andra grova brott genomsyrar berättelsen. Originaltiteln är Kongen av Os och jag kan inte låta bli att tycka att det blir en helt annan bok bara genom titeln. Originaltiteln antyder att det här är en historia om makt och kontroll. Den svenska, däremot, ger skenet av familj och lojalitet och låter mer som en spänningsroman. Medan den norska mer låter som en modern tragedi. Vilket faktiskt ligger mycket närmare sanningen.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,98 i genomsnitt (beräknat på 8 870 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Blodsband: Lottens bokblogg, Boktanten och DAST Magazine

Bok: Fördelarna med en kollaps av Jonathan Tropper

Författare: Jonathan Tropper
Titel: Fördelarna med en kollaps
Genre: Drama (lad-lit)
Antal sidor: 319
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: One last thing before I go
Översättare: Erik MacQueen
Serie: -
Förlag: Gilla böcker
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 juni 2026




Första meningen: I dag är det tisdag, knappt tre veckor innan Silvers före detta fru ska gifta sig, och några dagar innan han trevande konstaterar att det inte är säkert att livet är värt att leva om man har levt det så uselt som han.

Baksidetext
Silvers liv har kollapsat. Inte nog med att han är en lönnfet överårig rockstjärna med en exfru som ska gifta sig med den perfekte mannen, och en tonårsdotter som råkat bli gravid, nu har han dessutom fått en mindre stroke. Alla i Silvers omgivning förutsätter att han ska genomgå operationen som kan rädda honom, men Silver är inte säker på om hans liv ens är värt att rädda. Samtidigt som han förbereder sig på att kanske dö förändrar stroken Silvers hjärna och ur hans mun kommer allt som han aldrig tänkt säga högt.

Min kommentar
Vis av skadan så har jag äntligen lärt mig att efter att jag har läst en Jan Guillou så behöver jag något mera lättsmält och gladare. Nu är väl egentligen inte Jonathan Tropper ett jättebra val om man vill ha något glatt, men det fick ändå bli Fördelarna med en kollaps. Den fjärde av hans böcker som jag läser.

Jonathan Troppers böcker liknar verkligen varandra, i alla fall tematiskt. Alla innehåller de, genomgående, tragiska män med relationsproblem. Må så vara med olika typer av relationer, det kan vara fru, barn, föräldrar, syskon, vänner. Oavsett vilken så har de problem med den. Hans böcker är roliga, men på ett sorgligt sätt. Det gäller även denna.

Silver är en patetisk man. Liksom de andra männen i gänget på Versailles, ett sanslöst deprimerande lägenhetshotell. Hur blev han egentligen sådan? Enligt hans ex-fru så var han i alla fall inte så här från början. Han är bara 44 år, men verkar tycka att filosofiska funderingar över om livet är värt att leva, om det inte har blivit som man har tänkt sig, är helt normala. Kanske är det lika bra att dö om livet är så kass. Eller borde man kanske ta sig i kragen och förändra det man inte är nöjd med. Han är i alla fall av den bestämda åsikten att om man är dödligt sjuk så får man bete sig hur som helst och säga vad man vill. Det märkligaste med Silver är nog ändå att alla kallar honom för Silver, inklusive hans dotter. Det är ju hans efternamn.

De flesta (alla?) karaktärerna är orealistiskt förlåtande. Jag hade nog haft problem att förlåta en hel del som händer här. Tropper lyckas i alla fall med konststycket att få mig att tycka om (nåja) dessa osympatiska och egocentriska karaktärer. Jag bryr mig i alla fall om hur det går för dem.

Dialogen är rapp. Kanske inte alltid så trovärdig, men underhållande. Samtidigt så är boken väldigt mörk. Här finns inte många (om några) glädjeämnen. Slutet vet jag inte hur jag ska tolka, men jag tycker ändå att det är ett bra slut.

Fördelarna med en kollaps kunde ha varit becksvart och faktiskt deprimerande, om det inte hade kombinerats med en rejäl dos humor. Det är allvarliga ämnen som levereras med en punchline, kan man nog säga.

På Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 20 524 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Fördelarna med en kollaps: Bokstunder, Boktanken och Romeo & Juliet

Bok: Tanter på tåg av Jessika Devert

Författare: Jessika Devert
Titel: Tanter på tåg
Genre: Drama
Antal sidor: 453
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: (original) 2026 (min) 2026
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 18 maj 2026




Första meningen: Att komma försent är inte en dödssynd, åtminstone inte i Cinas bok.

Baksidetext
När den stressade rektorn Cina, med ett visst kontrollbehov, missar snabbtåget och tvingas ta ett långsamt tillbaka till Göteborg, känns dagen som en enda lång uppförsbacke. I sätet bredvid henne sätter sig Sollan – en till synes lugn och samlad kvinna, men med ett brev i väskan som innehåller ett besked hon ännu inte orkat ta in.

Vad som börjar med frustration, snäsiga kommentarer och en lång tågförsening blir snart en resa som ingen av dem kunnat ana. I den slitna restaurangvagnen, över ljummet kaffe och räkmackor, växer ett samtal fram om kärlek, sorg, mod och allt det som inte blev. Och det som blev, fast kanske inte så bra.

När tåget till slut rullar in i Göteborg är ingenting längre som förut. Ett oväntat möte har väckt något nytt – en spirande vänskap och kanske en ny början för dem båda. Något som kommer att visa sig vara den räddning Sollan så desperat behöver – likaväl som Cina.

Min kommentar
Jag har läst ganska många böcker av Jessika Devert nu och att jag skulle läsa även Tanter på tåg var självklart, men när? Det optimala tillfället hade ju varit på ett tåg mot Göteborg, men det visste jag inte ens om det skulle bli. Däremot så bestämdes det i vintras att årets stora gruppmöte skulle ske i Umeå. Jag valde att åka tåg dit och plötsligt fanns det ett perfekt tillfälle för boken.

Kvinnlig vänskap är inte särskilt vanligt förekommande i böcker, tycker jag. Vänskap mellan två kvinnor som är runt 60 är ännu ovanligare. Tack och lov då för Jessika Devert. Hon har verkligen hittat sin nisch. Hon kan skildra tanter på ett väldigt kärleksfullt sätt.

Sollan upptäcker, plötsligt, att som man har bäddat får man ligga. Hon har definitivt ett eget ansvar för att både hennes man och döttrar beter sig som bortskämda skitstövlar. Hon har låtit dem göra det i många år. Döttrarna verkar ju gå att lära nytt, men mannen är nog dessvärre fullständigt körd. Han är känslomässigt handikappad.

Vänskap kan verkligen växa fram i de mest märkliga och oväntade situationer. Det är ju inte helt enkelt att skaffa nya vänner när man är vuxen/äldre. En vän som Cina borde alla ha. Om man slår upp ordet vän i ett lexikon så borde det finnas en bild på Cina där.

Humorn är mycket framträdande, genom hela boken och jag gillar det. Allt behöver inte vara nattsvart och man kan faktiskt skämta om allt. Det tar liksom udden av hemska saker. Tycker jag. Boken får mig, lite, att börja fundera på mina egna livsval. Att jag kanske borde våga säga ja lite oftare. Man ska ju leva så länge man lever. Och en tågluff låter ju helt fantastiskt. Åtminstone på det här, lite mer vuxna, sättet. Kanske inte just de här resmålen dock.

När jag hade kommit en bit in i läsningen och hade fått lite grepp om vad det handlade om så började jag undra hur allt skulle sluta. Jag blev orolig för att det skulle bli ett ordinärt och tillrättalagt standardslut, som jag omedelbart skulle glömma bort. Det blev det inte. Det här slutet kommer jag att minnas länge.

Tanter på tåg var inte alls den bok jag förväntade mig. Utan mycket bättre. Den är fin, berörande och varm. Jag skulle inte vilja kalla den för feelgood, det känns orättvist mot boken. Om den hade varit en film så skulle man ha kallat den för drama. Så det gör jag. Jag går ändå stärkt ur den. Den ger hopp och styrka.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,74 i genomsnitt (beräknat på 381 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Tanter på tåg: Lottens bokblogg, malins bokblogg och enligt O

Bok: Jag utan dig av Kelly Rimmer

Författare: Kelly Rimmer
Titel: Jag utan dig
Genre: Drama
Antal sidor: 317
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Me without you
Översättare: Helena Stedman
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 april 2026




Första meningen: Det var absolut inte kärlek vid första ögonkastet.

Baksidetext
Callum arbetar på en stor PR-byrå i Sydney och tar varje dag färjan hem till förorten Manly. En dag på färjan kommer han av en slump i samtal med Lilah, som är en engagerad jurist och miljökämpe, och detta första möte utvecklar sig snabbt till en stormig förälskelse. Ingen av dem tror egentligen på kärlek vid första ögonkastet, men de klickar helt enkelt med varandra.

Lilah försöker först kämpa emot med alla medel. Hon hittar på den ena ursäkten efter den andra för att inte låta känslorna ta över, men till sist ger hon upp och låter sig översköljas av kärleken. Allt ser ljust ut, och deras förhållande blir allt starkare. Men så kommer den dag då Lilah inte längre kan ignorera de sjukdomstecken som hon fruktat och hållit hemliga för Callum ...

Min kommentar
För ganska många år sedan läste jag En mors bekännelse av Kelly Rimmer. Den var så bra att jag köpte på mig fler av hennes böcker. Som sedan har blivit stående i hyllan. I år tyckte jag att det var dags att kolla om den förra boken bara var en lyckoträff eller om hon faktiskt är så bra. Alltså fick Jag utan dig vara med i Vi möts igen-utmaningen.

Tydligen är det så att den här boken jämförs med ett flertal andra, liknande böcker, vilket jag helt hade missat. Jämförelsen berättar ganska tydligt vilken typ av bok det är, så jag låter bli att skriva dem här. Även om det nu faktiskt är ganska uppenbart vad som ska hända, eftersom det antyds väldigt tidigt. Det var också riktigt svårt att hitta inlägg, där det inte avslöjas, att länka till. Det känns onödigt att berätta för mycket.

Det mesta av historien berättas ur Callums perspektiv, men insprängt finns några enstaka kapitel med utdrag ur Lilahs dagbok. För mig är det här alldeles för känslostyrt och för mycket instalove-likt. Något som jag inte uppskattar. Dessutom är det något av ett mysterium varför de föll för varandra. De har ingen kemi att tala om och de har absolut ingenting gemensamt. Deras kärlek bara förutsätts, men jag får ingen anledning till den. Det här fick mig att tro att karaktärerna var runt 20, men de visar sig vara dubbelt så gamla.

Trots att det inte är Lilah som berättar så är det hon som är huvudperson. Hon är tyvärr en av de där arroganta människorna som kräver att alla andra ska anpassa sig efter henne (för hon har ju rätt). Själv blir hon alldeles galen om någon skulle föreslå att göra något som inte är "hennes grej". Som att sitta i soffan och titta på TV. En enda kväll. Precis allt är på Lilahs villkor. Callum är bara passagerare i hennes liv. Hon tycker också att hon har rätt att "bespara" andra jobbiga saker, vilket jag tycker att "andra" ska få bestämma själva. Nej, det är inte mycket jag tycker om med Lilah, det är omöjligt för mig.

Förmodligen så är det på grund av Lilah som jag inte blir berörd på riktigt av den här boken. Det är lite synd, men det är så det är. Det som till slut berör mig är när Callum får kontakt med sina bröder igen. Där dök det upp någon tår. Jag tyckte det var så fint.

Tempot är extremt långsamt, men det stör mig inte. Det passar och jag kan inte tänka mig berättad snabbare. Det som stör mg är alla upprepningar, det blir mest samma likadant.

Jag utan dig är en aning repetitiv och ibland blir den på gränsen till tramsig. Speciellt i början. Mot slutet blir den för sentimental. Det kunde ha varit en riktigt fin och berörande historia, utan alla störningsmoment.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 4,04 i genomsnitt (beräknat på 14 146 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Jag utan dig: Fru E:s böcker, Bina's Books och Idas recensioner

Bok: Stäppens krigare av Conn Iggulden

Författare: Conn Iggulden
Titel: Stäppens krigare
Genre: Drama
Antal sidor: 411
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Wolf of the plains
Översättare: Lennart Olofsson
Serie: Erövraren 1
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 april 2026




Första meningen: Snön var förblindande när de mongoliska bågskyttarna omringade de tatariska plundrarna.

Baksidetext
Temudjin är bara 11 år gammal när han skickas till sin moders stam för att hitta en hustru men under hans vistelse där dödas hans far, khan över Vargarna. Klanen fryser ut familjen och de lämnas utan mat eller tak över huvudet för att svälta ihjäl på den hårda Mongoliska stäppen. Temudjin får en hård start i vuxenvärlden och tvingas lära sig att övervinna naturens faror och människans ondska.

Temudjin bygger upp en ny klan av människor som inte tillhör någon stam och han drömmer om att förena de krigande folken, men för att göra det måste fienden slås ner. När han går i krig mot tartarerna för att hämnas sin faders död tar han kommandot över Vargarna och de andra stammarna. Steg för steg närmar han sig drömmen om en khan över alla folken på den enorma oceanen av gräs - en khan under namnet Djingis.

Min kommentar
För lite drygt tio år sedan så tyckte jag att var och varannan bokbloggare sålde in författaren Conn Iggulden rätt hårt. Jag kan inte påstå att det har blivit lätt för mig att motstå sådana böcker, men på den tiden var det i stort sett omöjligt. Så jag bytte till mig Stäppens krigare, första delen i serien Erövraren. Sedan drabbades den av samma öde som så många andra böcker, den blev stående. I år tyckte jag att jag skulle bli av med en del gamla surdegar så jag la till den i min Boktolva.

Detta är en så otroligt rå och brutal historia. Människorna var utstuderat grymma och speglade naturen och miljön, som även de var obarmhärtiga. Å andra sidan så var väl inte heller vi så väldigt civiliserade på 1200-talet.

Ibland är jag trollbunden. Ibland tycker jag det är segt (dock inte ointressant, men samma likadant). Det senare fallet inträffar nog endast när det handlar om strider. Som aldrig tar slut. Det finns ganska mycket av den varan och jag är inte så intresserad av det. Det jag tycker är mest spännande att läsa om är hur de lever, deras relationer, vad de gör när de inte krigar, vad och hur de tänker. Tack och lov så är det ändå mest av detta.

Rent generellt så har jag oerhört svårt för hämndtema. Det har jag även här, men jag kan faktiskt förstå Temudjin. Av hela mitt hjärta. Det han och hans familj utsätts för är så skoningslöst och omänskligt. Den barndomen kan nog ställa till det ordentligt i den mänskliga hjärnan. Han var i alla fall en stor man, med stora visioner och ett annorlunda sätt att tänka. Det gick ju hem, kan man väl säga.

På tal om barndom ... Det som barnen inte bara tillåts göra, utan rent av uppmuntras till, är så långt från vår verklighet som man kan komma. Temudjin var bara elva år när hans liv tog en annan riktning och han blir fullständigt samvetslös. Man kan till och med döda sin egen bror, om man inte gillar det han gör. Ett liv är rent allmänt inte värt mycket och ett kvinnoliv ännu mindre.

Precis som vanligt så sitter jag och funderar över vad som är sant och vad som är påhittat. I efterordet så får man veta vilka ändringar Iggulden gjort på hur det var i verkligheten. Det är inte alltför mycket, verkar det som. I alla fall inte när det gäller fakta, som slag och människor. Alldeles säkert så är det mesta sant. Det som är läskigt är att jag tror att författaren har lagt in sina egna tankar och känslor vid de få tillfällen när han gör människorna mer ... mänskliga.

Det är svårt för mig att sätta ett betyg på Stäppens krigare, av mer än ett skäl, men den når inte fram till en fyra. Mer än ibland och det räcker inte. Det finns ytterligare fyra delar i den här serien och nu vet jag minsann inte hur jag ska göra. Ska jag fortsätta läsa? Det är onekligen mycket som är intressant, men även mycket som jag inte är så glad i. Det här tål att funderas på, men just nu kommer jag nog inte att prioritera fortsatt läsning.

På Goodreads hade den 4,39 i genomsnitt (beräknat på 38 256 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Stäppens krigare: Carolina läser, Hobbybibliotekarien och Sladdertackans bokblogg

Bok: Kast med liten kniv av Sara Kadefors

Författare: Sara Kadefors
Titel: Kast med liten kniv
Genre: Drama
Antal sidor: 319
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 mars 2026




Första meningen: Vi bor i ett hus som är större än andras, men inuti luktar det konstigt och lutar så att man blir sjösjuk.

Baksidetext
NU: Jonas bor med fru och barn utanför Göteborg. Det går bra för firman och han hinner vara både engagerad pappa och idrottstränare. Allt är i det närmaste perfekt. Tills en sen natt då han råkar få höra ett samtal. Efter det är ingenting sig likt. Smärtan från det förflutna dyker upp igen med dubbel kraft.

DÅ: Han hänger med halvkriminella kompisar, stämplas som mindre vetande i skolan och blir nertryckt hemma av sin smarta storasyster. Den enda han kan vara sig själv med är Rebecka, som inte bryr sig om vad andra tycker och tänker. En dag händer det ofattbara och hela tillvaron kastas omkull. Efter det stänger han dörren om sig själv och kastar knivar i väggen medan tiden passerar.

Nu håller allt som hans liv är uppbyggt kring återigen på att rämna. Kanske måste han göra upp med det gamla för att en dag kunna leva fullt ut?

Min kommentar
En bok som har stått i evigheter i min hylla är Kast med liten kniv. Något som faktiskt är märkligt. Jag har ju läst och gillat tre andra böcker av henne. När vi skulle tillbringa helgen i trakten av Landvetter, där boken alltså (mestadels) utspelar sig så tyckte jag att det ju kunde vara en lämplig bok att läsa just då.

För mig var det här en mycket intressant läsupplevelse. En del av det beror säkert på att jag växte upp i de här trakterna, ungefär samtidigt som Jonas och hans kompisar. Det var spännande att se allt ur ett Landvetter-perspektiv och jag känner igen så mycket. Men jag hade ingen aning om att vi från Hällingsjö sågs som mindre värda. Eller att Landvetter-kidsen var så hemska. Trots att vi gick ihop i skolan hela högstadiet.

Historien berättas i två olika trådar, en nu och en då (början av 80-talet, tror jag). Vartannat kapitel får de olika trådarna och vi får se allt genom Jonas ögon. Ofta, när det är uppdelat så här, så blir jag förvirrad och/eller tycker bättre om den ena berättelsen. Så är det inte här. Allt är glasklart och båda tidsepokerna är lika intressanta.

Jonas. Denna sorgliga spillra till människa. Han är så trasig. Det är svårt att sätta ord på, men det började nog redan när han var liten. Hans föräldrar brydde sig aldrig om vad han gjorde eller kände. De var inte ens där när han behövde dem. Hans far var nog till och med narcissist. Det kan vara det som gjorde honom till en konflikträdd empatilös person med mindervärdeskomplex, i alla fall byggde grunden. Allt som är jobbigt och stör ordningen skyfflas undan och göms i en mörk vrå, bakom lås och bok. Det tas aldrig fram i ljuset. Jag känner verkligen med Jonas och jag känner även igen mitt tonåriga jag i hans tonåriga jag.

Jag tror inte att barndomstraumat ensamt var orsaken till allt det dåliga. Jonas var ju undfallande och osäker redan innan det hände, men så klart satte det djupa spår. För även detta gömdes undan och bearbetades aldrig. Som jag ser det så är Jonas stora problem att han försöker vara någon han inte är. Både som ung och som vuxen. Han gör aldrig något för sin egen skull, för att han vill eller känner för det. Han har ingen aning om vem han är och verkar aldrig ens ha funderat på det. Att vara någon utan förankring i ens jag kan liksom aldrig bli bra. Allt han gör är sådant som han tror får honom att framstå som en god människa (som vuxen då, som ung vill han bara smälta in). Han påtalar gärna hur duktig han är också. Sedan undrar han varför ingen gillar honom. De flesta av oss känner ju om någon är äkta och vill kanske helst inte umgås med de som inte är det.

Lite så här var det att växa upp på 70- och 80-talet. De flesta av oss lämnades, som det anses nu, vind för våg. Jag tror inte någon av oss reflekterade över det. De flesta av oss klarade oss riktigt bra och växte upp till självständiga individer. Sedan fanns det ett fåtal, som Jonas, som led i tysthet. Den allmänna åsikten var nog att man inte kunde må dåligt när man var ung.

Kast med liten kniv är en berörande historia. Nattsvart. I stort sett utan hopp. Det är väl egentligen först på de allra sista sidorna som man kan uppleva att det blir något ljusare. Kanske.

På Goodreads hade den 3,35 i genomsnitt (beräknat på 194 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Kast med liten kniv: Kajsas bokblogg, Bokdivisionen och Booze'n'Books

Bok: Vi två av Andy Jones

Författare: Andy Jones
Titel: Vi två
Genre: Drama
Antal sidor: 303
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The two of us
Översättare: Åsa Brolin
Serie: -
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 mars 2026




Första meningen: Folk frågar: Hur länge har ni varit tillsammans?

Baksidetext
Fisher och Ivy har bara varit ett par i nitton dagar. Båda har haft förhållanden tidigare, men de vet båda två att det är annorlunda den här gången: De är ämnade för varandra. Att de egentligen vet väldigt lite om varandra känns mindre viktigt.

Men under det kommande året, en period då deras liv förändras oåterkalleligt, upptäcker Fisher och Ivy att det är en sak att bli förälskad och en helt annan att fortsätta vara förälskad.

Min kommentar
För ganska många år sedan nu så läste jag Problemet med Henry och Zoe, som verkligen fick mig på fall. Så klart ville jag läsa mer av Andy Jones, och köpte hans debut, Vi två. Det har ju tagit mig några år, men i år la jag till den i min Vi möts igen-utmaning och nu har jag äntligen läst den.

Den här boken är en fin djupdykning i hur det kan bli. En relation som på många sätt börjar i slutet. Man kan säga att hela boken är ett worst case scenario, som ändå får ett bra avslut. På något ytterst besynnerligt sätt. Trots allt sorgligt.

Allt berättas ur ett manligt perspektiv, vilket ju inte händer alltför ofta i den här typen av bok. Det är väldigt uppfriskande och faktiskt realistiskt. Det finns en del drama, men helt utan dramaqueen-inslag. Det passar mig utmärkt.

Ivy känns både blasé och avståndstagande. Hon verkar inte alls lika kär. Eller sympatisk. Vi får ju egentligen aldrig veta vad hon tänker och känner och får i stort sett lära känna henne samtidigt som William, eller Fisher som han kallas. Sedan förändras en del av mitt sätt att se på henne, när hon delar med sig av det som både Fisher och jag tyckte var viktigt. Men faktum är att Ivy hela tiden känns nästan kall och ganska självupptagen. Medan Fisher är tålamodet självt och otroligt kärleksfull och omtänksam. Jag skulle nästan vilja säga att hon inte förtjänar honom. Åtminstone så är det mycket svårt att förstå varför han är så kär i henne.

En dos manlig vänskap får vi också och den är riktigt fint beskriven. Ett annat par får vi också lära känna. Jag undrar om inte El och Phil är mina favoriter här. Deras liv påverkar mig mycket i alla fall. Och så har vi ju Ivys bror Frank. Han är helt gränslös. Han respekterar i alla fall inte andras gränser. Så kan man ju inte bete sig. Även om man nu råkar vara ett syskon som behöver någonstans att bo.

Den stora grejen här är nog sorgen. Visst är det så att det som händer här även händer i verkligheten, men det är så obeskrivligt sorgligt. Sorgen är väldigt fint skildrad. Inte ett dugg påträngande eller närgånget och utan att skriva mig något på näsan. Det är precis den distans som gör att jag känner den tydligt.

Vi två är inte alls lika humoristisk och charmig som Problemet med Henry och Zoe, utan är en helt annan typ av bok. Jag gillar (kräver) svärta, speciellt i feelgood, som jag definitivt inte skulle kalla detta. Nu med facit i hand. Här är det mörka verkligen becksvart. Ändå ger den mig lite hopp. Märkligt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,52 i genomsnitt (beräknat på 2 990 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Vi två: Bina's books, Fru E:s böcker och hyllan (engelsk utgåva)

Bok: Jag som aldrig känt en man av Jacqueline Harpman

Författare: Jacqueline Harpman
Titel: Jag som aldrig känt en man
Genre: Drama
Antal sidor: 228
Originalspråk: Franska
Originaltitel: Moi qui n'ai pas connu les hommes
Översättare: Katja Waldén
Serie: -
Förlag: Gondol
Utgivningsår: (original) 1995 (min) 2025
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 20 januari 2026




Första meningen: Sedan jag nästan helt slutat att gå ut tillbringar jag mycket av min tid med att sitta i en av fåtöljerna och läsa om böckerna.

Baksidetext
Djupt nere under marken sitter trettionio kvinnor fängslade i en bur. Kvinnorna övervakas av beväpnade vakter och har ingen aning om hur de hamnat där. De har inget grepp om tiden och endast vaga minnesbilder av hur livet såg ut innan.

I ett hörn sitter den fyrtionde fången, en ung flicka, och prövar sina tankar. Hon är utstött från de andras gemenskap. Men när slumpen ger kvinnorna en chans att fly ska hon visa sig vara nyckeln till gruppens överlevnad.

Min kommentar
I år tänkte jag vara med på bokcirkeln under läsretreaten i Varberg. Boken som skulle läsas var Jag som aldrig känt en man, som jag hade sett lite överallt i mitt flöde. När jag kollade upp den så lät den intressant, kanske mest för att den beskrev som en dystopisk science fiction. Sedan upptäckte jag den franska originaltiteln och blev lite tveksam igen, för franskt och jag är inte kompatibelt. Men nej, den är inte fransk. Den är belgisk.

Detta är en typisk bok som man kan tolka precis som man själv vill. Jag är inte ett fan av den typen av böcker. Jag gillar inte att behöva tolka. Alls. Varken i verkligheten eller i böcker. Kanske är den bara omvälvande om man inte redan tycker det författaren vill få fram? Jag vet inte och det är svårt att veta. Det är uppenbart att författaren vill säga något, men vad har jag faktiskt ingen aning om.

Bokens allra största nackdel är att det inte finns några kapitel, inga nya stycken överhuvudtaget. Allt är ett enda textsjok. Vilket gör den väldigt jobbig att läsa och jag avskyr verkligen att behöva avsluta ett "läspass" mitt i en textmassa. Eftersom jag läste e-boken och den ofta hoppar en sida framåt eller bakåt när man startar den igen så var det svårt att få rätt på var man skulle börja läsa.

Historien började riktigt intressant. Jag undrade ju så klart vad som hade hänt och varför de satt i den där buren. Det var spännande. Sedan gick det i stå och därefter började allt repeteras. De gick. De hittade en ny bunker. De åt. De sov. Repetera. Varken boken eller människorna i den har en mening eller mål. Allt bara upprepar sig. Det kan vara något av det mest deprimerande jag har läst. Inte för att det händer hemska saker, utan för avsaknaden av allt.

Det var väldigt mycket tryck på att den namnlösa var så annorlunda. I stort sett allt vi gör och tänker baseras på det vi vet (eller tror oss veta). Om man inte vet något så tänker man naturligtvis på ett helt annat sätt. Personligen så tycker jag att det hade räckt att påtala den skillnaden, mellan den namnlösa och de andra, en gång.

Mycket här är inkonsekvent. Jag tycker att den namnlösa har ett förvånansvärt stort och bra ordförråd. Hon klagar hela tiden på att hon inte vet vad saker är, men hon använder "fina" ord. Jag kan inte heller förstå de andras motvilja att lära den namnlösa olika saker. Bara med motiveringen att hon inte behövde kunna/veta det, eftersom hon aldrig skulle få någon användning för kunskapen. Det var ju inte som att de hade fullt upp med annat och sedan när måste man ha användning för allt man lär sig. Där faller ju hela idén med skolan.

Logik går inte riktigt att använda här. Eftersom jag uppenbarligen läser texten hon skrev så måste ju någon ha hittat den. Då skulle man ju lätt ha kunnat tänka sig ett förord eller ett efterord. Men nej.

Jag som aldrig känt en man är inte tråkig, men inte heller speciellt spännande. Jag lär mig inget. Jag blir inte nyfiken på något som jag bara måste kolla upp. Det finns ingen mening. Vi har inga svar. Vi bara vandrar på och överlever.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,10 i genomsnitt (beräknat på 468 680 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Jag som aldrig känt en man: Lottens bokblogg, Lyrans Noblesser och enligt O

Bok: Hjärtlinjer av Brit Bennett

Författare: Brit Bennett
Titel: Hjärtlinjer
Genre: Drama
Antal sidor: 362
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The vanishing half
Översättare: Sofia Nordin Fischer
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2021
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 november 2025




Första meningen: Morgonen då en av de försvunna tvillingarna återvände till Mallard sprang Lou LeBon hela vägen till dinern för att meddela nyheten, och än i dag, många år senare, minns alla chocken när den svettige Lou kom instörtande genom glasdörrarna, andfådd, med halslinningen mörk efter ansträngningen.

Baksidetext
Som tonåringar rymmer tvillingsystrarna Desiree och Stella Vignes till New Orleans. Där inser Stella för första gången att hennes hud är så ljus att andra människor kan ta henne för vit. Så snart hon upptäckt kraften i den förklädnaden finns ingen återvändo.

Tjugo år senare lär två unga kvinnor känna varandra i 80-talets Los Angeles. På ytan har de inte mycket gemensamt, men de delar samma rötter.

Min kommentar
Läsningen i oktober gick undan så när november började var jag redan på andra boken i novemberplaneringen; Hjärtlinjer. En bok som jag fick på läsretreaten 2022. Min tanke var då att jag skulle läsa den när den uppskjutna (pre-pandemi) USA-resan blev av. Nu vet jag inte när jag kommer dit så jag tyckte att det var lika bra att bara läsa boken.

Det finns en hel del att fundera över här, den stora springande punkten här tycks vara vilken färg man har på huden och hur det påverkar ens liv. Jag ska inte vara så förmäten att jag säger att jag förstår, för detta är något som jag förmodligen aldrig kan sätta mig in i och förstå. I alla fall inte på riktigt, att leva med det. Är man verkligen svart om ens hud är vit? Och spelar det egentligen någon roll?

För mig var boken jobbig att läsa. Jag älskar kronologi och den här boken är nästan motsatsen till det. Den består av olika delar, som till namn har olika årtal. Då man får förmoda att den ska utspela sig. En stor del av texten var dock tillbakablickar till vad som hänt långt tidigare. Detta plus perspektivbyten, som kunde ske lite hur som helst kändes det som, gjorde att det ibland var svårt att veta vilken "hon" som avsågs. Boken handlar ju om fyra olika kvinnor, som alla är berättare vid något tillfälle.

Boken belyser viktiga saker, som identitet. Vem är man, förutom färgen på ens hud? Om det inte syns på hudfärgen att man är svart och man inte berättar det för någon, då är det ju inget som märks. Ingen behandlar dig annorlunda. Vilket ju betyder att det inte är någon skillnad på människor, baserat enbart på hudfärg. Och en annan viktig frågeställning i boken: Om man inte vet att man är svart, är man det då ändå?

Hela den där fiktiva byn Mallard är som en by i en skräckfilm. Den påminner lite om samhället i The Stepford wives. På ytan är allt perfekt, men inget är som det verkar. De svarta i byn, som är så ljusa i skinnet att det inte syns, visar rasism mot de med mörkare hud.

Första meningen i boken förtjänar ett eget omnämnande, tycker jag. Det är i särklass den längsta första mening jag läst sedan jag började ha med den i inläggen. Det var i oktober 2011. Eventuellt är den längst, någonsin (kanske måste kolla upp Jack av Ulf Lundell).

Berättelsen i Hjärtlinjer är både bra och berörande. men sättet berättelsen presenters på passar inte mig speciellt bra. Det var en märklig bok. Medan jag läste den så tyckte jag att den var bra. När jag inte läste den så lockade den inte ett dugg. Jag inser ju att jag är hyfsat ensam om att inte tokhylla den här boken så om du inte har problem med kronologi, eller snarare bristen på den, så läs den för all del. Det är den värd.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,12 i genomsnitt (beräknat på 844 633 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Hjärtlinjer: Bokstunder, Bokdivisionen och Bokbesatt

Bok: Finns det hjärterum av Sara Lövestam

Författare: Sara Lövestam
Titel: Finns det hjärterum
Genre: Drama
Antal sidor: 312
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Kouplan 4
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 oktober 2025




Första meningen: Det är morgon och barnen i Uppsala lämnas hos sina förskollärare.

Baksidetext
Kouplan vill aldrig mer tänka på livet han en gång levde. Han har sitt uppehållstillstånd nu, och detektivuppdragen har bytts ut mot praktik på Farsta bibliotek. Jo, en sak lämnar fortfarande inte hans tankar: Vad har hänt hans bror?

I Uppsala vaknar Victor Holmberg kallsvettig om nätterna. Hans förflutna släpper honom inte. Just när han trodde att det fruktansvärda var bakom honom, kommer de igen med förnyad kraft. Männen som aldrig slutar söka.

I en trea i Hagsätra bor fem afghaner, tre afrikaner och två östeuropéer. För femton kronor i timmen städar de, lagar mat och serverar, duckar för gränspoliser och chefers chefer. När en av dem mördas är det som om det aldrig har hänt.

I sökandet efter sin bror befinner sig Kouplan plötsligt i sitt sista detektivuppdrag, och tvingas möta skuggorna igen. Kanske har de aldrig lämnat honom.

Min kommentar
Då var det till slut dags att ge sig på sista delen i serien om Kouplan, Finns det hjärterum. En resa som har tagit mig sju och ett halvt år. Kouplans resa har inte varit lika lång tidsmässigt, men väl lika lång på andra sätt.

Det var med blandade känslor som jag tog tag i den här boken. Det är sorgligt att skiljas från Kouplan, jag tycker verkligen om honom. Världen behöver fler Kouplans. Goda människor som genuint bryr sig om andra. Hur svårt de själva än har det.

Den lilla, lilla dippen i förra boken var högst tillfällig och här är vi tillbaka till det vanliga igen. Det är en gripande och berörande historia och rolig ibland också. Som när Kouplan tycker att det är konstigt att Hilla heter som en möbel. Det fick mig faktiskt att skratta högt.

Att ta upp och belysa samhällsfrågor med hjälp av skönlitteratur är ett fantastiskt sätt att uppmärksamma problem. Böckerna väcker frågor som man förmodligen aldrig har funderat på. Om de inte gör det så vågar jag nog påstå att att något är väldigt galet. Det enda underliga är att Kouplan själv tydligen inte ens har reflekterat över det. Onekligen ett delikat problem.

Sara Lövestam gör det så bra. Det märks att hon har träffat många som har haft mycket att berätta. Och att hon faktiskt bryr sig. Tack vare det så bryr sig även läsaren. Det är helt omöjligt att inte bli engagerad i Kouplans och hans vänners öden.

Titlarna på böckerna i serien är så finurliga och jag uppskattar verkligen dem. Samtliga är väldigt svenska uttryck, det är oerhört genomtänkt.

Finns det hjärterum är ett fint och värdigt avslut på serien. Jag kan bara rekommendera alla att läsa de här böckerna. I rätt ordning, så klart. Jag önskar Kouplan (eller Daniel då) alla lycka och välgång. Och nej, det är inte deckare. Inte alls och inte ens i närheten. Nu ska jag kolla vilka andra böcker av henne jag ska ge mig på. Kanske grammatikböckerna. Det vore kul.

På Goodreads hade den 4,01 i genomsnitt (beräknat på 218 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Finns det hjärterum: Tofflan, Tankar från en samlares hjärna och Den läsande kaninen

Bok: Luften är fri av Sara Lövestam

Författare: Sara Lövestam
Titel: Luften är fri
Genre: Drama
Antal sidor: 365
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Kouplan 3
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 september 2025




Första meningen: Ulrika minns tvivlet, timmarna innan hon gick vid Håkans sida mot altaret.

Baksidetext
Kouplan har blivit hemlös. Allt han äger finns nu i hans ryggsäck, och han måste hitta en plats som skyddar mot både regn och gränspoliser. Det är tufft, inte det ultimata tillfället att ta ett nytt uppdrag. Å andra sidan behöver han pengarna.

I en villa i Bromma bor en kvinna, som misstänker att hennes man, Håkan, är otrogen. Ett rutinuppdrag för en detektiv – men ju mer Kouplan upptäcker, desto mer förstår han att detta handlar om något helt annat. Något värre.

Samtidigt som han nystar upp de alltmer mystiska trådarna kring Håkans förehavanden, försöker han reda upp sitt eget liv. Snart får han söka asyl igen och röra sig fritt på gatorna – men det är inget mer än en andningspaus.

Min kommentar
För ganska många år sedan nu så läste jag första delen i den här serien och trots att jag verkligen tyckte om den så dröjde det fyra år innan jag läste den andra. Då var jag fast besluten att inte låta det gå så lång tid innan jag läste den tredje, Luften är fri. Om man är väldigt snäll så kan man säga att jag lyckades med det, för det dröjde bara tre år. Nu är den i alla fall läst.

I mitt tycke så är inte denna på riktigt samma nivå som de två första. Alla ingredienser finns där, men det är inte samma balans. Här blir det lite mer klassisk deckare av det hela än vad det har varit i de övriga. Därmed inte sagt att den är dålig på något sätt. Väldigt långt därifrån, men den ger mig inte samma känsla. Nåväl, till slut, att kalla dessa böcker för fristående är inte bara felaktigt, utan mer ett tjänstefel.

Man får veta betydligt mer om Kouplans bakgrund här och den är intressant. Och tragisk. Men det går att berätta en tragisk historia med humor. Inte ha ha-rolig utan med en mer lågmäld och finurlig humor. Min sort, helt enkelt. Kouplan får i alla fall ett, vad jag hoppas, ovanligt och delikat problem. Det är inte speciellt svårt att föreställa sig myndigheternas huvudbry. De är ju inte direkt kända för att vara flexibla. Men det är nog ett svårt problem att lösa och det finns nog ingen lätt, och säker, lösning. Själva "gåtan", fallet som Kouplan jobbar med, känns (för en van deckarläsare) lite i tunnaste laget.

Alla Sara Lövestams böcker har nog hittills varit väldigt samhällskritiska, men helt utan pekpinnar. Just i den här boken tycker jag dock att det blir mycket mer tydligt. Det gör inte så mycket, men jag är inte glad i när det trycks på så här tydliga knappar. En av dessa detaljer som jag reagerade på var när en karaktär vid ett tillfälle tyckte att hans fru inte shoppade så mycket. Hon köpte bara fem - max tio - par skor om året. Är det normalt?! Så många olika skor behöver väl ingen.

Slutet känns lite abrupt och jag fick, helt ärligt, ta mig en ordentlig funderare på hur den egentligen slutade. Då hade det bara gått någon timme sedan jag läste ut den. Men sista meningen ger mig hopp om Kouplans framtid.

Luften är fri ger mig lite känslan att det skulle ha varit sista boken. Allt knöts ihop, på ett väldigt övertydligt sätt. Det är inget som jag minns i de tidigare delarna, men nu finns det ju en fjärde del och jag hoppas väl att detta bara var en tillfällig svacka.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,92 i genomsnitt (beräknat på 270 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Luften är fri: Feministbiblioteket, Den läsande kaninen och DAST Magazine

Bok: Choklad av Joanne Harris

Författare: Joanna Harris
Titel: Choklad
Genre: Drama
Antal sidor: 349
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Chocolat
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Choklad 1
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 1999 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 1 september 2025




Första meningen: Vi kom med karnevalsvinden.

Baksidetext
När Vianne Rocher och hennes dotter Anouk kommer till den lilla sömniga sydfranska byn blir livet aldrig sig likt för invånarna. Vianne förvandlar det nedgångna bageriet till den läckraste chokladbutik man kan tänka sig, fylld av utsökta godsaker.

Viannes underbara choklad ger byborna livsglädjen tillbaka, något som inte ses med blida ögon av prästen Reynaud. Han härskar över sin församling med järnhand och har kämpat mot frestelser och sinnliga begär i hela sitt liv. Vianne blir symbolen för allt han räds och föraktar och han bestämmer sig för att få bort henne från byn.

Min kommentar
För ungefär femton år sedan såg jag filmen Chocolat, som jag verkligen tyckte om. Just då hade jag ingen aning om att den byggde på en bok, vilket jag ju fick veta efteråt. På bokrean 2014 hittade jag boken Choklad och jag är helt säker på att jag köpte den i fast förvissning om att jag skulle läsa den nästan direkt. Så blev det ju inte riktigt, men nu är den i alla fall äntligen läst.

När jag började läsa så kunde jag inte låta bli att undra när i hela friden detta utspelar sig. Prästens och de andra bybornas beteende gjorde att jag tänkte att detta måste vara väldigt längesedan. En bit in så var det något, som jag inte längre minns vad det var, som avslöjade att detta sker i relativ nutid. Kanske 90-tal. Det är fullständigt obegripligt, för att inte tala om orimligt, men kanske är det så i små franska byar. I så fall är jag glad att jag inte bor där.

Historien är otroligt omständligt berättad. Den är väldigt ordrik och ganska många ord behövs egentligen inte. Många av dem är liksom samma sak som stod bara ett litet tag tidigare. Framför allt så är det löjligt mycket utsmyckningar och det är inte något som jag brukar uppskatta. Det funkade dock ändå hyfsat bra.

Värre är då att det blir för simpelt när de goda (de "fria" andarna) bara är goda och de onda (kyrkan och allt som hör därtill) bara är onda. Jag vet inte om det är författarens åsikter som lyser igenom (ropas i megafon), men det blir så tydligt att det nästan blir plumpt. Och i allra högsta grad irriterande. Det blir mer som en saga, där det viktiga blir budskapet, (sens)moralen, och berättelsen kommer i andra hand.

De två huvudpersonerna, Vianne och prästen, gillar jag inte alls. De är precis lika osympatiska och respektlösa båda två. Bara på helt motsatta sidor. Desto mer tyckte jag om Armande, Joséphine och Guillaume. De är mer i min smak vad gäller personliga egenskaper.

En hel del saker hintades det bara om, men det mesta fick man nog ganska klart för sig. Till slut. Normalt sett stör det inte mig när man berättar så här. Bara om man fortsätter att antyda, många, många gånger, innan man får veta. Precis som det görs i den här boken. Choklad och bakverk finns det i överflöd här och om du har svårt att motstå choklad så kanske du ska hoppa över denna. Turligt nog, för mig, så var det bara mörk choklad. Det tycker inte jag om.

Choklad är ett av de där sällsynta fallen när filmen är bättre än boken. Mycket bättre. Åtminstone som jag minns det. Jag måste kanske se om den nu, när jag har något att jämföra med. Och så en sak till: Ge för allt i världen inte hunden choklad 😲

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,96 i genomsnitt (beräknat på 130 097 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Choklad: Jag kan inte hitta någon.

Bok: 100 år med Lenni och Margot av Marianne Cronin

Författare: Marianne Cronin
Titel: 100 år med Lenni och Margot
Genre: Drama
Antal sidor: 376
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The one hundred years of Lenni and Margot
Översättare: Jessica Hallén
Serie: -
Förlag: Bazar Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 augusti 2025



Första meningen: När folk säger "terminal", tänker jag på en flygplats.

Baksidetext
Livet är kort. Ingen vet det bättre än 17-åriga Lenni som bor på en terminalvårdsavdelning på Glasgows sjukhus. När hon går med i en konstterapigrupp träffar hon Margot, en rebellisk åttiotreåring från avdelningen bredvid.

I väntan på det oundvikliga bestämmer de sig för ett gemensamt projekt: tillsammans ska de måla etthundra tavlor, en för varje år som de levt. Genom att gestalta och dela med sig av sina livsberättelser kommer de allt närmare varandra och Lenni inser vilken gåva livet kan vara även när det håller på att tas ifrån oss.

Min kommentar
Hösten 2021 hade Bokträff Skåne sin första sammankomst och jag var där. I utlottningen så vann jag 100 år med Lenni och Margot, en bok som jag är ganska säker på att jag aldrig hade hört talas om. Den lät inte som något som jag vanligtvis läser, men ändå väldigt lovande. I år tyckte jag att den hade väntat länge nog på att bli läst och tog med den i min Boktolva.

Efter att ha läst ett tag så visar det sig att Lenni har svenskt påbrå och jag kunde inte låta bli att undra om hon är det även i originalutgåvan eller om det är något som har ändrats i den svenska översättningen. Jag upplevde det som lite krystat och det fanns egentligen ingen anledning att hon skulle vara halvsvensk, men hon verkar vara det även i det engelska originalet. Vilken slump.

Boken börjar väldigt lovande, när vi bara hängde med Lenni (och fader Arthur). När Lenni och Margot plötsligt, utan att vi får veta någon egentlig anledning, blir bästa vänner och tillbakablickarna börjar så tappar jag intresset lite grann. För det är tillbakablickar, i Lennis och Margots liv, som är den här boken, skulle jag nog vilja påstå. Hur och varför de blir vänner, nutiden alltså, får vi inte veta. Inte heller vad de bygger vänskapen på. De målar och Margot berättar historier.

Trots att nästan alla tillbakablickar är Margots så tycker jag inte att jag får lära känna henne. Historierna hon berättar handlar nästan alltid om någon annan. Vad Margot ser i Meena och Humphrey får jag ingen som helst känsla för. Man får egentligen inte veta särskilt mycket om dem heller. Bara ätt de är annorlunda.

Med Lenni är det precis tvärtom. Det blir inte så mycket bakgrund (hon har jag bara levt i sjutton år, jämfört med Margots 83), men i nutiden bor vi i stort sett i hennes huvud. Jag gillar henne. Hon verkar vara en stark och levande person. Prästen Arthur är nog faktiskt min favorit, han är både ödmjuk och sympatisk. Jag får veta mer om honom, vem han är, än Margot, bara genom hans samtal med Lenni.

De där tillbakablickarna blev för många för min smak och än värre blev det när de i sin tur innehöll tillbakablickar. Vid ett tillfälle blev det nästan löjligt och väldigt överdrivet. En specifik historia berättades genom att vi fick följa två olika trådar, en "nu" och en några timmar tidigare. Varje sekvens var bara några meningar lång och det blev otroligt hoppigt. Det fanns ingen som helst anledning att hoppa fram och tillbaka så, det var liksom ingen speciellt spännande eller mystisk händelse som berättades. Det är inte en berättarteknik som passar mig, den gör mig bara jättestressad. Där och då tappade jag intresset på riktigt.

Jag trodde att det här skulle vara en bok som berörde mig, men det gjorde den inte. En specifik händelse fick det att kännas lite mer, men det gick över snabbt. Främst tror jag att det beror på att jag aldrig kände mig nära de här människorna. Jag förstår inte heller alltid Lennis och Margots agerande. Eller egentligen är det väl Lennis pappas agerande som jag inte alls kan greppa. Att ha en sjuk dotter handlar inte ett dugg om honom eller hans mående. Anhöriga som överger sina nära och kära bara för att de är sjuka och att det är så jobbigt att besöka dem på sjukhuset kan jag överhuvudtaget inte förstå. Att Margot överger sin man är lite mer förståeligt. Han skulle inte må ett dugg bättre av att hon stannade.

Med tanke på temat så borde 100 år med Lenni och Margot vara mycket berörande, men författaren lyckas inte få mig att bli intresserad av de här personerna. Historien är det egentligen inget fel på, men utförandet passar mig väldigt dåligt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,29 i genomsnitt (beräknat på 123 702 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om 100 år med Lenni och Margot: Bokstunder, malins bokblogg och Marias bokhylla