TV-serie: The last kingdom #4 (2020)

Titel: The last kingdom
Originaltitel: The last kingdom
Säsong: 4
Genre: Drama
Skapad av: Stephen Butchard, Ben Vanstone, Sophie Petzal, Lydia Adetunji, Bernard Cornwell (bok)
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Alexander Dreymon, Timothy Innes, Mark Rowley, Emily Cox, Millie Brady
Premiär: 2020-04-26
Produktionsland: Storbritannien
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 53 min
Såg den på HBO 25 maj - 3 juni 2026



Handling
Fjärde säsongen av The Last Kingdom kretsar kring kampen om Englands enande efter kung Alfreds död. Uhtred försöker återta sitt förlorade hem Bebbanburg, men dras snart in i maktkamper om tronen i Mercia och Wessex, samtidigt som en ny våg av danska attacker hotar de saxiska kungadömena.

Min kommentar
En serie som har blivit väldigt utdragen, när det gäller tittandet, är The last kingdom. Tydligen såg jag första säsongen för tio år sedan och det har väl varit på gång ett tag nu att jag ska se den fjärde. Av någon mycket oklar anledning så har jag dock alltid bläddrat förbi den när jag letat efter något att se.

Detta är en väldigt märklig serie. Den lockar egentligen inte alls när jag inte tittar, men när jag väl börjat så kan jag inte sluta. Det tog mig bara tio dagar att se säsongens tio avsnitt.

Mitt stora problem när jag tittar är att jag inte hänger med ordentligt och jag önskar så att min förståelse var bättre. En del av det beror säkert på att det dröjer så länge mellan säsongerna, men en hyfsat stor del beror också på att alla, typ, heter likadant. Det är Aelswith, Aethelflaed, Aethelhelm, Aethelwood, Aethelred, Aethelstan, Aelfweard, Aelflaed och säkert några till Aeth-/Ael-personer. Det är omöjligt för mig att hålla reda på.

Fjärde säsongen tar vid där den tredje slutar och den gamle kungens änka Aelswith fortsätter att smida sina ränker. Kanske har hon smitt alltför många för några av hennes tidigare biter henne plötsligt i rumpan. Nej, jag gillar henne inte. Den nya karaktären Sigtryggr är intressant och förmodligen den vettigaste tillsammans med Uhtred.

Serien inspirerar till grymheter. Själv låter jag det stanna vid att jag ibland upprört ropar "Döda honom/henne då!". Men alltså, elefanten i rummet. Jag började fundera på hur de här människorna pratade med varandra. Kunde danerna verkligen engelska?

The last kingdom innehåller mängder av saker som jag inte brukar uppskatta; maktkamp, politik, hämndbegär, många och långa strider, för många karaktärer, invecklade relationer. Men den är faktiskt helt oemotståndlig. Nu har jag hittat en film som tydligen ska knyta ihop säcken. Den får jag se när jag har tittat på femte säsongen. Vilket jag hoppas inte ska dröja för länge, men det gör jag ju alltid.



På Trakt.tv har serien 4,1 i genomsnitt (beräknat på 5,8k betyg).
På IMDb har serien 8,5 i genomsnitt (beräknat på 190k betyg).
Jag ger säsongen 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Apex (2026)

Titel: Apex
Originaltitel: Apex
Genre: Thriller
Regissör: Baltasar Kormákur
Manus: Jeremy Robbins
Skådespelare: Charlize Theron, Taron Egerton, Eric Bana, Matt Whelan, Rob Carlton
Utgivningsår: 2026
Produktionsland: USA, Island, Australien
Längd: 97 min
Serie: -
Såg den på Netflix 14 maj 2026





Handling
Sasha, en bergsklättrare hemsökt av ett ödesdigert beslut i Norge, retirerar till den australiska vildmarken för att isolera sig. Hon ger sig ut för att erövra en hotfull flod, men hennes resa förvandlas till en desperat jakt när hon upptäcker att naturen inte är det enda som är ute efter blod. Nu måste hon tänja på sina gränser på ett soloäventyr i den australiska vildmarken, fångad i ett skruvat spel med en listig mördare som tror att hon är ett byte.

Min kommentar
Fredagsfilmen blev en torsdagsfilm, man måste ju anpassa sig lite efter hockey-VM, som började på fredagen. En film som dök upp på min radar för bara ett kort tag sedan är Apex. Den lät som att den kunde vara något för oss, även om själva handlingen lät bekant.

Nu var det väldigt längesedan jag såg den, men det här liknar handlingen i River wild. Den gamla filmen från 1994, med Meryl Streep och Kevin Bacon. Jag minns den som bättre. Ett litet inslag av Den sista färden kan man hitta också.

Skådespelarinsatserna är starka. Egentligen så har vi ju bara Theron och Egerton (och naturen) att titta på och de gör det väldigt bra. Fler behövs inte. Irriterande nog så envisas Ben med att tjuta hela tiden och det är ganska så störigt, men framför allt lite löjligt. Jag vet att han är sjuk i huvudet, men ändå.

Miljön är fantastisk och det är helt otroliga naturbilder vi får se. Det är fantastisk reklam för Australien. Minus psykopat då. Allt är väldigt intensivt och klättringsscenerna tar styggt på mig. Om jag drömmer mardrömmar så är det ett vanligt förekommande scenario.

Trovärdigheten sjunker ju längre filmen går. Det finns ganska mycket att störa sig på, men det finns två enorma missar som mest gör mig arg. Den första är att man får se en vy över ett gigantiskt område, med forsen, skog och berg. Och när jag säger gigantiskt så menar jag gigantiskt. Ändå så hittar Ben Sasha direkt. Så bra att han vet exakt vid vilken tidpunkt hon ska passera en viss punkt. Den andra är mot slutet, när de precis har klarat en vansklig forsränning, med bara sina kroppar och ett rep mellan sig. Plötsligt så har de all upptänklig klättringsutrustning, inklusive sele, massor av rep och karbinhakar. De hade absolut ingen packning alls med sig där i vattnet, så var kom den ifrån?

Apex är inte någon djup film, med många och långa (onödiga) förklaringar. En hel del lämnas åt tittaren och vi fokuserar helt och hållet på action/spänning. Det är ganska befriande faktiskt.


På Letterboxd hade den 2,5 i genomsnitt (beräknat på 319 415 betyg).
På IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 88k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på söndag: Maestro

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Veckan som gick började väldigt bra, sedan började det köra ihop sig. På många sätt. Mest tekniska sätt, på jobbet, men det som oroar mig mest är den där foten som inte vill bli bra. Den har sakta blivit bättre, men för några dagar sedan kändes det som att det vände åt andra hållet. Jag vet inte om jag har överbelastat den (det tror jag inte, egentligen, jag har bara gått väldigt korta sträckor) eller om det helt enkelt är träningsvärk. Semesterresan närmar sig med stormsteg och det gör mig orolig på riktigt. Nåväl, det är en kort vecka jag har framför mig. Bara 3,5 dagar. Sedan är det semester.

För en faslig massa år sedan fanns det en norsk bokbloggare, som även skrev på en bok. Han heter Geir Tangen och boken han höll på att skriva var Mestro. Den kom ut på svenska 2018 och sedan dess har den faktiskt stått oläst i min hylla. I år tog jag med den i min Boktolva och jag hade tänkt läsa den under Norgeresan, men den finns inte som e-bok så jag får helt enkelt läsa den nu, innan.

Min smakebit är från sida 70:

Luften var tung och råkall. Stillastående. Kulen. Svarta och tunga moln låg som ett lock över husen som klamrade sig fast på bergsknallarna vid Norheimskogen. Viljars taxi stannade, han betalade kontant och rörde sig snabbt in bland de vräkiga villorna högst upp på åsen. Här radade de upp sig och det fanns inte en enda som kostade under fem miljoner. Detta var Haugesunds svar på Holmenkollåsen.

Bok: Ingen mans land av Jan Guillou

Författare: Jan Guillou
Titel: Ingen mans land
Genre: Thriller
Antal sidor: 440
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Carl Hamilton 7
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 1992 (min) 1992
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 maj 2026




Första meningen: Det enda som skilde den döde från andra lik var förmågan att fortfarande kunna döda andra människor.

Baksidetext
Vid tiden för Gorbatjovs avgång och Sovjetunionens upplösning beslutar sig några skrupelfria individer för att utnyttja det rådande kaoset och göra sitt livs affär: Sälja kärnvapen på den svarta marknaden. För att förhindra den globala katastrof som en sådan illegal spridning av kärnvapen skulle innebära tvingas Gorbatjov söka hjälp utanför landets gränser. Detta i sin tur leder till att Carl och hans mannar tvingas lösa problemet hur man luftlandsätter svensk trupp i trettio graders kyla över världens bäst bevakade gräns ...

Min kommentar
Min läsning av Carl Hamilton-serien går så sakteliga vidare. Ingen mans land är den sjunde delen och nu börjar det äntligen likna det som jag kom ihåg från de senare böcker jag har läst. Mindre ankdammspolitik, action och übermenschfasoner, mer intressant intrig.

Att säga att den inte innehåller så mycket politik som de tidigare böckerna vore en ren lögn, men det känns som att det inte är så mycket. Allt är mer rakt på sak, men framför allt så är det inte trettio olika politiker/karaktärer från allehanda partier/myndigheter som motarbetar och ogillar varandra. Man kan säga att det är "större" politik än den inskränkta svenska.

Här finns inget osande författarhat mot vare sig Expressen eller SÄPO. Lite raljerande slipper vi inte undan och inte heller den nedlåtande tonen mot andra nationaliteter/länder, men nu handlar det mesta om själva handlingen, kan man nog säga. Det är så skönt.

Moraliska frågor finns det, så klart. Och vad är det egentligen för skillnad mellan svenska agenter som lyder order och, till exempel, nazisterna som följde order. Alla tycker sig jobba för det stora goda och världsfreden. För mig så blev det väl magstarkt och framför allt onödigt att förinta smugglarna på det viset. Speciellt som allt ändå blev känt bara ett litet tag senare.

Jag gillar inte alls att Stålhandske har gjorts stor och dum. Så har jag inte alls uppfattat honom i filmerna. Där har han varit min favorit, men i böckerna blir jag bara irriterad på honom. Kvinnosynen är fortsatt bara hemsk. Om detta är Guillous egna åsikter som kommer fram så förstår jag att han skäller som en bandhund på starka och framgångsrika kvinnor.

Humorn är närvarande hela tiden och då speciellt i form av ironi. Det allra roligaste var när Hamilton råkade ut för den ryska varianten av kapitalism och marknadsekonomi. Kort sagt så kan man nog säga att de hade missuppfattat en del. Säkert ligger det en del sanning i hur det var.

I slutet så förklaras början. Eller gör det verkligen det? Vem var egentligen ryssen som hittades i Enare träsk där i starten? Framgick det? I så fall missade jag det. Faktum är att jag helt hade glömt bort hur allt började så jag fick bläddra tillbaka för att kolla upp det.

Egentligen är det inte klokt att de här gamla böckerna fortfarande kan vara så aktuella. I Ingen mans land hamnar vi mitt i Sovjets sönderfall och nu har vi ju facit på hur det egentligen gick med glasnost och perestrojka. I stället är vi på väg åt andra hållet igen.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,67 i genomsnitt (beräknat på 975 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Ingen mans land: Läsfåtöljen, Smålands bokblogg och Bokstapeln

Födelsedag!

Det var ett par veckor sedan som jag fyllde år, men det är först nu som jag har samlat ihop mig för ett inlägg om de böcker jag fick då.

Överst på önskelistan stod de här fina böckerna, som jag egentligen vill läsa allihop nu på en gång. Dödlig tid av Elly Griffiths, Svikaren av Jonas Moström och Arne Dahl, För evigt glömd av Emmelie Uggla, Bortom broarna av Kristina Ohlsson, Bättre än på film av Lynn Painter och Det yttersta mörkret av Christoffer Holst.

Det visade sig att jag kunde önska mig mer och just då hade Bokus 4 pocket för 3. Jag är ju inte nödbedd. Jag fick visserligen nästan krysta fram två, men dessa fyra blev det till slut. Pizzeria Roma av Elin Persson, En farlig nystart av Christoffer Holst, Döden tar semester av Carina Burman och Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén.

Hett i hyllan #533

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje varannan under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi fortsätter väl med böcker jag fick när jag fyllde år i slutet av maj 2024 och som fortfarande är olästa.

Dennis Lehane har varit en favorit ända sedan jag läste min första bok av honom och det var över tjugo år sedan.

Egentligen så är det en slump att jag en gång upptäckte Dennis Lehane. Hans fristående bok Rött regn var månadens bok i bokklubben jag var med i för många år sedan. Resten är historia, kan man nog säga. Hatets hjärta hör inte heller till serien om Kenzie och Gennaro utan även den är en fristående bok. Jag har gillat alla (12 stycken!) de böcker jag har läst av honom så jag tror nog att denna också kommer att passa mig.

Så här står det på baksidan:

Sommaren 1974 eldar värmeböljan på rashatet som redan kokar i den irländskdominerade slumförorten Southie där den ensamstående mamman Mary Pat levt hela sitt liv.

Samma natt som hennes tonårsdotter inte kommer hem efter en fest hittas en ung svart man död, påkörd av tunnelbanan. De två händelserna verkar inte sammankopplade, men Mary Pat, som desperat söker efter sin försvunna dotter, börjar vända på stenar som den irländska maffian hellre skulle se orörda.

Beväpnad med inget mer än sin fallfärdiga Range Rover och en mors förtvivlade önskan om att till sist göra rätt skyr hon inga medel i jakten på sanningen.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: När du inte finns av Emma Olofsson

Författare: Emma Olofsson
Titel: När du inte finns
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 394
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Karlshamnsserien 2
Förlag: Bokfabriken
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: E-bok
Källa: Streamingtjänst
Utläst: 2 maj 2026




Första meningen: "Nu har jag dig."

Baksidetext
En restaurang i centrala Karlshamn sprängs mitt under lunchruschen. Ett försvunnet barn. En film på Youtube där en pojke tar livet av sig.

När det går upp för Matias och hans kollegor att händelserna hänger ihop förvandlas utredningen till en kamp mot klockan.

Min kommentar
Eftersom halva släkten bor i Karlshamn med omnejd så händer det ganska ofta att vi tar en hotellweekend där och då vill jag gärna läsa något som utspelar sig i närheten. För några år sedan så läste jag första delen i Karlshamnsserien vid ett sådant tillfälle. När det nu var dags för ännu ett besök så valde jag att läsa När du inte finns, andra delen i den serien.

Allt som hände i första boken (som det alltså är fem år sedan jag läste) har ganska stor påverkan även i den här, men dessvärre nämns det bara i bisatser. Aldrig med något slags förklaring om vad som faktiskt hände, utan bara, typ, med orden "det som hände". Vilket gjorde det ganska besvärligt för mig. Jag förstår ju att avvägningen mellan att ta med för mycket eller för lite är svår, men här var det helt klart för lite.

Miljöbeskrivningarna är bra och det är som vanligt speciellt att röra sig på samma gator som de i boken. Närheten till havet nämns ofta och trots att jag helt klart kan relatera till kärleken till havet så tycker jag att det blir ett evinnerligt tjat om det.

Kapitlen är korta och otroligt många, över hundra stycken. Det gör boken väldigt snabbläst. Ibland känns det som att författaren verkligen försöker få till ett poetiskt språk, men för mig så blir det bara krystat. Det gäller även dialogen. Jag har nog aldrig hört människor prata så där. Det känns som att de pratar med stora bokstäver hela tiden.

Ett par karaktärer kändes det som att jag borde veta vem det var, men jag hade ingen aning. Att de var viktiga i första boken var i alla fall tydligt. Så bra minne har jag tyvärr inte. För mig var det oklart vem som skulle gifta sig och vilka som egentligen var föräldrar till barnet som alla gick och bar runt på. Isak förstod jag vem det var, men Elsa? Var hon alltså Matias dotter? Hon verkar inte alls höra till samma familj och var höll hon hus när Isak var hos Matias? En karaktär byter efternamn från Lindberg till Lindström, men ja, det kan ju ha varit Matias som kom ihåg fel.

En hel del av det som störde mig i första boken är borta. Framför allt så används inte lika många adjektiv och, ännu bättre, ingen karaktär är längre underskön. Dock är det fortfarande så att författaren verkar ha en del favorituttryck som återkommer. Ofta. Väldigt vanligt är det att något smeker något, det kan vara en hand, vinden eller vad som helst. Och människorna är så trasiga.

Poliserna är dessvärre fortfarande osannolikt oprofessionella och alldeles särskilt Matias. Han går runt och skäller ut både förövare, offer och kollegor. Känns det som i alla fall. Jag bryr mig inte nämnvärt om man har ett romantiskt förhållande på jobbet, kollegor emellan, men man håller inte på och pussas och tar på varandra hela tiden. Inte heller parar man ihop sig med den man har en relation med när man åker ut på patrull.

När du inte finns spretar iväg åt alla möjliga håll, men ingen (läsare) blir väl förvånad när allt visar sig hänga ihop. Det betyder att det är mängder av sammanträffanden och de blir alldeles för många för mig. Det här sättet att berätta en historia passar helt enkelt mig väldigt dåligt.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,36 i genomsnitt (beräknat på 91 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om När du inte finns: Bokluckan och Håkans hylla

Tisdagstrion: Brott

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Brott

Det här temat skulle man kunna tänka var enkelt om man läser mest deckare, men så är det inte. Jag har alldeles för många att välja bland. Så jag fick ju försöka hitta ett tema och det gick faktiskt. Ordet brottsplats antyder ju brott och jag hittade exakt tre böcker som antingen har det i titeln eller i serienamnet. Tjoho!

1. Gravglänta av Mattias Edvardsson är första delen i serien Brottsplats Söderslätt. Åttaåriga Robin försvinner spårlöst när han leker kurragömma i skogen. En förövare hittas, med hjälp av en psykolog som pratar med lekkamraterna. Fem år senare så försvinner en pojke från en camping. Likheter mellan försvinnandena finns och polisen Gunni hoppas kunna avslöja sanningen.

2. Brottsplats: Faithful place av Tana French är tredje delen i serien Dublin Murder Squad. Faithful Place är Frank Mackeys barndomskvarter i Dublin, platsen han flydde från för tjugo år sedan. Ytterst tveksamt har han nu återvänt eftersom hans syster har ringt och bett honom komma. Hon har hittat något från den unga kvinnan han en gång älskade. Hans ungdomskärlek som svek. Nu försöker Frank ta reda på vad som verkligen hände den där dagen som han har gjort allt för att glömma. Dagen som för alltid ändrade hans liv.

3. Brottsplats Brooklyn av Donald E Westlake läste jag för över trettio år sedan och jag minns faktiskt ingenting av den. Abraham Levine och hans kolleger vid 43:e polisdistriktet konfronteras med blodiga maffiauppgörelser, undanröjda småfifflare, rånmord och knarkbrott.

TV-serie: Rooster #1 (2026)

Titel: Rooster
Originaltitel: Rooster
Säsong: 1
Genre: Komedi
Skapad av: Bill Lawrence, Matt Tarses
TV-bolag: HBO
Skådespelare: Steve Carell, Charly Clive, Danielle Deadwyter, John C McGinley, Maximo Salas
Premiär: 2026-03-09
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 31 min
Såg den på HBO 25 maj - 29 maj 2026




Handling
På ett universitetscampus försöker en författare balansera sitt yrkesliv med en allt mer komplicerad relation till sin dotter. Mellan föreläsningar, skrivande och vardagens små konflikter tvingas han konfrontera gamla beslut och nya förväntningar. Serien följer deras försök att förstå varandra i en miljö där familjeliv, identitet och akademiskt liv ständigt kolliderar.

Min kommentar
En serie som direkt dök upp på min radar var Rooster och den hamnade omedelbart på listan över serier vi väntar med att börja titta på tills sista avsnittet har släppts. När det i slutet av maj var dags att starta med en ny serie så hamnade den plötsligt överst. Komedier står väldigt högt i kurs här, just nu.

Efter att vi hade sett ett par avsnitt så noterade jag att Bill Lawrence, en av de som skapat Ted Lasso och Shrinking, är inblandad även i Rooster. Det förklarade faktiskt en hel del. Det är ungefär samma ton och ungefär samma humor här som i de två. Och den är minst lika bra.

De olika relationerna som skapas (eller redan finns) är det som gör serien så bra, tycker jag. Far- och dotterrelationen mellan Greg och Katie är riktigt fin. Det är även relationen som växer fram mellan Greg och studenten Tommy. Den är så stark att Katie till och med, ironiskt, kallar Tommy för lillebror.

Karaktärerna är både roliga och intressanta. Nästan alla olika typer finns och nästan alla går att tycka om. Med undantag för två. Steve Carell är fullständigt briljant i rollen som den lite daterade pappan och föreläsaren på universitetet. Det är ju han som har huvudfokus, men bifigurerna är minst lika roliga, som den värdelöse säkerhetsvakten, den gränslöse rektorn, den fulla hockeytränaren med flera. De gör ibland saker som nästan kräver skämskudde, men jag har en viss förståelse för dem.

Dialogen är rapp och späckad med one-liners. Till och med temalåten I played the fool, framförd av (den före detta frontfiguren i R.E.M.) Michael Stipe och Andrew Watt nämner one-liners. Det roligaste är nog dock när Greg åker runt med sin fatbike och gör roliga ljud. Så enkelt och så roligt. Varenda gång.

Rooster är så varm och kärleksfull, den känns helt enkelt äkta. Och den får mig att må så otroligt bra. Man skulle kunna säga att den visar upp det roligaste med generationskrockar och det omöjliga navigerandet, för den lite äldre generationen, mellan alla kobbar och skär i PK-havet. Att det blir en andra säsong är redan bestämt. Den ser jag verkligen fram emot.



På Trakt.tv har serien 3,95 i genomsnitt (beräknat på 15,7k betyg).
På IMDb har serien 7,6 i genomsnitt (beräknat på 16k betyg).
Jag ger säsongen 4,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Hemmet (2025)

Titel: Hemmet
Originaltitel: Hemmet
Genre: Skräck
Regissör: Mattias J. Skoglund
Manus: Mattias J. Skoglund, Mats Strandberg (bok)
Skådespelare: Philip Oros, Gizem Erdogan, Anki Lidén, Lily Wahlsteen, Lottie Ejebrant
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: Sverige, Estland, Island
Längd: 87 min
Serie: -
Såg den på SVT Play 8 maj 2026





Handling
Många år efter att ha lämnat den lilla staden återvänder Joel för att flytta sin mamma Monika till ett äldreboende för dementa. Monikas hälsa försämras dock strax efter hennes ankomst. Hon upplever skrämmande syner av sin avlidne make, Joels våldsamma far, och börjar uppvisa våldsamt beteende. Joel börjar tro att något ondskefullt och övernaturligt har tagit kontroll över hans mamma. Men med sin egen historia av drogmissbruk och mental instabilitet, kan han lita på sina egna uppfattningar? När Monikas minnen bleknar måste Joel konfrontera demoner från sitt eget förflutna, som grävts fram genom hans återkomst till hemmet där han växte upp.

Min kommentar
Nu var det väldigt längesedan som jag började vänta på att Hemmet skulle släppas på någon streamingtjänst. Till slut hände det i alla fall och eftersom den bara gästspelade på SVT Play i en månad så blev det lite bråttom. I maj går den ena helgen efter den andra bort av olika anledningar, men vi hittade ett tillfälle. Boken läste jag 2019 så jag hade nog bara diffusa minnen.

Faktum är att filmen mest gjorde mig förvirrad. Det var nästan en helt annan historia än den jag minns att jag läste. Det kan ju i och för sig vara jag som har blandat ihop den med en annan bok (jag måste nog kolla upp detta). I alla fall, boken var läskig tack vare att demens är skrämmande i sig. Hur utsatta både de, anhöriga och personal är. I filmen tycker jag att den känslan försvann helt.

Filmen fokuserar i stort sett enbart på det som jag inte tyckte var otäckt i boken; på själva skräcken, inte människorna. Det är nog här det går fel för mig. Om jag inte bryr mig om människorna tycker jag väldigt sällan att något blir läskigt. Skräck fungerar helt enkelt inte för mig om jag inte först bryr mig om de människor som drabbas.

Skådespelarinsatserna är överlag okej, med ett tydligt undantag: Anki Lidén. Hon är inget annat än briljant. I hennes “medvetna” stunder går det nästan att ana skräcken i ögonen.

Kanske är det så att det är dömt att misslyckas om man försöker filmatisera Mats Strandbergs böcker. Hans styrka är ju att göra karaktärerna mänskliga, med djup. Kanske inte alltid så lätta att tycka om, men ändå människor man kan relatera till. Ingen av de tre filmatiseringar jag har sett har lyckats att skapa sådana karaktärer.

I filmen Hemmet så är den socialrealistiska aspekten puts väck och det hela har blivit en ordinär skräckfilm, där jag faktiskt inte bryr mig om hur det går för någon. Det kändes lite som att budskapet var "gamla människor är både äckliga och otäcka". Ett tråkigt budskap.


På Letterboxd hade den 3,1 i genomsnitt (beräknat på 1 194 betyg).
På IMDb hade den 5,5 i genomsnitt (beräknat på 561 betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på söndag: Den enda segern

En smakebit på söndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men där vår ordinarie samlingspunkt gått AWOL. Nu har Mia på Mias bokhörna förbarmat sig över oss och ordnat lite organisation.

Veckan som gick var betydligt värre än den innan, även om hostan inte har gett med sig ännu. Det kan också vara så att jobbveckan avslutades på det mest perfekta sättet, att jag rättade en gammal bugg. Vi får se när det testas ordentligt. I morgon har jag tagit ledigt för att jag helt enkelt ska låtsas att det är min födelsedag och göra allt det där som jag tänkte göra för två veckor sedan.

Min Carl Hamilton-resa går vidare och nu läser jag den åttonde delen i serien, Den enda segern. Personligen så tycker jag att böckerna har blivit bättre längs vägen, men jag vet att många tycker precis tvärtom. Det enda jag har någon åsikt om när det gäller den här boken är att den är på tok för tjock, men den är också den i serien med flest antal sidor.

Min smakebit är från sida 497:

Carl hade tillbringat merparten av två dygn framför en TV med det enda engelskspråkiga alternativet CNN. Det var en absurd situation, någonting han aldrig skulle ha kunnat tro att det kunde hända honom.
    Ändå var han inte otålig eller missnöjd. PLO hade en stor kongress av något slag inne i stan och de han hade begärt att få träffa tillhörde naturligtvis de mest upptagna; med all tänkbar respekt de kunde tänkas ha för en svensk emissarie så tyckte de förstås att saken kunde vänta. De kunde ju inte ha den blekaste aning om innebörden i Carls budskap.

Just nu - juni

Första lördagen i månaden hakar jag som vanligt på avstämningskollen hos Kulturkollo.

Just nu ...

läser jag ... Den enda segern av Jan Guillou. Åttonde delen i serien om den osannolikt fantastiske Carl Hamilton.

lyssnar jag på ... låten som går på repeat i mitt huvud. Egentligen är det väl bara några strofer som upprepas i en oändlig loop. Titellåten till den underbara serien Rooster.

tittar jag på ... The Boroughs, serien som självaste Stephen King rekommenderat (nej, det är ingen "riktig" skräck, det är en äventyrsserie om ett gäng pensionärer som ska lösa ett övernaturligt mysterium), tittar jag på med sambon och emellanåt klämmer vi också ett avsnitt av Taskmasters artonde säsong. Och så är det ju finalen kvar av Sveriges Mästerkock. På egen hand kollar jag på säsong 22 av Grey's anatomy.

njuter jag av ... allt det gröna ute i naturen och att jag fått allt jag ska odla på plats på balkongen. Det är inte mycket som får plats där, men gurka, tomater, paprika och lite kryddväxter kommer man en bit med.

längtar jag efter ... årets första semesterveckor. En bussresa i den sydvästra delen av Norge står på agendan.

Månadsbokslut maj 2026

Antal lästa böcker i maj: 9

30. När du inte finns av Emma Olofsson
31. Ingen mans land av Jan Guillou
32. Lönnmördaren fru Shim av Kang Jiyoung
33. Neuromancer av William Gibson
34. Tanter på tåg av Jessika Devert
35. Snöängeln av Anki Edvinsson
36. En sång för de döda av Stuart MacBride
37. Galen i dig av Mhairi McFarlane
38. (13 svarta sagor om) Rymdskräck

Sidor
Totalt lästa	3349
Genomsnitt/dag	108
Genomsnitt/bok	372

Fördelning på antal sidor
1	-	99:	0
100	-	199:	0
200	-	299:	3
300	-	399:	3
400	-	499:	3
500	-	599:	0
600	-	699:	0
700	-	799:	0
800	-	899:	0
900	-	999:	0
1000	-	1099:	0
1100	-	1199:	0
1200	-	1299:	0

Betygsfördelning
1:	0
1,5:	0
2:	0
2,5:	1
3:	2
3,5:	2
4:	4
4,5:	0
5:	0

Snittbetyg: 3,5

Serier
Ingående i serie:		5
Påbörjade serier:		1
Avslutade serier: (läst senast utgivna/översatta)		1

Genre
Drama:		1
Fantasy:		0
Feelgood:		1
Humor:		0
Kriminalroman:		3
Romance:		0
Science fiction:		1
Skräck:		1
Thriller:		2

Utmaningar
Boktolvan:		1	(5/12)
Finish That Series:		2	(10/18)
Hyllvärmare:		4	(22/37)
Vi möts igen:		0	(3/6)

Författare
Olika författare:		21
Ej läst tidigare:		6

Kvinnor:		13
Män:		8
Duo:		0

Format
Danskt band/Häftad/Storpocket:		1
E-bok:		3
Inbunden/Kartonnage:		4
Ljudbok:		0
Pocket:		1

Språk
Originalspråk (svenska):		5
Originalspråk (engelska):		0

Källa
Biblioteksböcker/e-lib:		0
Egen hylla/läsplatta:		6
Streamingtjänst:		3

Recensionsexemplar:

1

In/ut
Antal nykomna böcker:		10
Antal bortskänkta böcker:		4

Månadens nominerade
Månadens bästa: Tanter på tåg av Jessika Devert
Månadens överraskning: -
Månadens besvikelse: Neuromancer av William Gibson
Månadens roligaste: Galen i dig av Mhairi McFarlane
Månadens mysigaste: Tanter på tåg av Jessika Devert
Månadens otäckaste: -

Kommentar:
Långa tågresor kan uppenbarligen göra underverk för läsningen. Över 3000 sidor lästa och det har jag en tågresa till Umeå att tacka för. Kvantiteten kan jag verkligen inte klaga på, däremot kvaliteten lämnade en del övrigt att önska. Trots att fyra böcker fick en fyra i betyg så blev snittet bara 3,5.

Fem av böckerna (Edvinsson, Gibson, Guillou, MacBride, Olofsson) ingår i olika serien. Bara två av dem (Guillou, MacBride) ingår i min Finish That Series-utmaning. Endast en (Gibson) är första delen i sin serie och en (MacBride) är också den senast översatta. En (Gibson) är även antalet för antalet lästa i min Boktolva. Samtliga utmaningar går fortfarande bra. Antingen är jag i fas eller före.

Fyra av böckerna var hyllvärmare och de har allihop förekommit i Hett i hyllan. Min lilla utmaning att läsa 10% av mitt totala antal hyllvärmare går som tåget (kan man väl egentligen inte säga längre och mena något bra). Endast ett recensionsexemplar blev läst, men hela tre böcker genom min streamingtjänst. Sex stycken är från min egen hylla alltså.

I maj är det ju min födelsedag och det betyder att inflödet av nya böcker är högt. Totalt tio nya böcker blev det och samtliga fick jag i present. Födelsedag betyder också kalas och det i sin tur betyder även ett utflöde av böcker. Tyvärr plockade släkten bara på sig fyra stycken så nettoresultatet blev +6.

Om månadens bästa: Det var riktigt svårt att välja en vinnare här, men Tanter på tåg berörde mig mest.
Om månadens överraskning: -
Om månadens besvikelse: Neuromancer var definitivt inte dålig, men jag hade förväntat mig mer.
Om månadens roligaste: Galen i dig innehöll en hel del roliga kommentarer, av typen brittisk humor.
Om månadens mysigaste: Tanter på tåg var sorglig också, men när den var mysig så var den riktigt mysig.
Om månadens otäckaste: Trots en skräckantologi så var det inget som var läskigt.

Nyss - Nu - Nästa v23

Ett meme som väldigt ofta förekommer på Instagram är Last - Now - Next. Nu inför jag det på min blogg, under namnet Nyss - Nu - Nästa. Varannan torsdag kommer jag att lägga upp det här inlägget, som då varvas med Hett i hyllan övriga veckor.

Nyss: Galen i dig av Mhairi McFarlane som var precis det jag ville ha och förväntade mig. Jag har ju länge tänkt att jag ska läsa något mer av henne, efter att jag blev så förtjust i You had me at hello och nu har det alltså hänt. Det kommer att bli fler.

Nu: Den enda segern av Jan Guillou, som är åttonde delen i serien om Carl Hamilton. Här är han mer ordrik än någonsin. Boken är på drygt 600 sidor.

Nästa: Fördelarna med en kollaps av Jonathan Tropper kan passa bra efter en Jan Guillou-bok, tänker jag. Troppers böcker brukar vara lättsamma och roliga, men ändå med ett visst allvar.

Bok: Vinden genom nyckelhålet av Stephen King

Författare: Stephen King
Titel: Vinden genom nyckelhålet
Genre: Fantasy
Antal sidor: 258
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The wind through the keyhole
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: Det mörka tornet 4,5
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Storpocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 april 2026




Första meningen: Det gröna palatset hade när allt kom omkring inte varit Oz, men väl blivit ett mausoleum åt den obehagliga karl som Rolands ka-tet hade lärt känna som Ticktackmannen.

Baksidetext
Under en storm söker Roland och hans följeslagare skydd i en öde by. Medan en iskall vind drar genom världen berättar Roland om ett av sina första uppdrag som revolverman – en berättelse i berättelsen, och en som i sin tur innehåller en saga.

Min kommentar
När jag, mer eller mindre, hade slukat de sju böckerna i serien Det mörka tornet, nästan 4000 sidor på knappa två månader, så drabbades jag av svår separationsångest. Därför blev jag så glad när jag året efter hörde att det skulle komma en del till, en som skulle in mittemellan, som del 4,5. Jag väntade och väntade, men det dröjde fem år innan boken översattes. Sedan tog det mig ytterligare nio och ett halvt år att läsa Vinden genom nyckelhålet.

Det är så mysigt att få hänga lite med Roland och hans ka-tet igen. Eller ja, mysigt kanske inte är riktigt rätt ord, det sker ju hemska saker. Men det är faktiskt lite som att komma hem efter att man har varit borta i många, många år. Jag har saknat den här världen riktigt mycket.

Upplägget här är annorlunda, minst sagt. Det är en berättelse i en berättelse i en berättelse. Underligt nog så blir det inte ett dugg rörigt, kanske främst för att historierna är väldigt separerade. Själva ramen är i samma tidslinje som resten av Det mörka tornet. Den andra berättelsen är när Roland, under en storm, berättar om ett av sina första uppdrag och den tredje är en saga som den unge Roland berättar i den andra historien.

Sagan är den stora delen av den här boken och det är också den som lever kvar efter att jag har läst färdigt. Man kan luras att tro att sagan inte har ett dugg med Det mörka tornet eller Roland att göra. Men det har den. Först och främst för att Ståndaktige Tim (som karaktären i sagan heter) lika gärna hade kunnat heta Roland. Förutom olikheterna i deras respektive uppväxt så är de nästan exakt likadana. Vi möter också en karaktär som vi nog kan dra slutsatsen är självaste Randall Flagg. Så även i sagans värld sipprar han in.

Mitt enda problem är att jag knappt minns vad berättelse nummer två, den om Ömsaren, handlar om när jag kommer tillbaka till den efter sagan. Det blev lite som att vakna ur en väldigt lång dröm och försöka minnas vad man gjorde innan man somnade. Det kan förstås ligga på mig, jag har svårt att skifta fokus när jag är mitt i något.

Man skulle kunna kalla det här en mix av fantasy, western och skräck och det låter nog som en underlig kombination, men den funkar. Precis som vanligt så kan man hitta många referenser till alla möjliga verk, både egna och andras. Antagligen missar jag några också. Det enda negativa jag skulle kunna säga om den här boken är att det faktiskt blir för lite häng med Roland och hans ka-tet. Sagan tar upp hälften av boken och berättelsen om Rolands första uppdrag tar en tredjedel. Men jag kan inte tänka mig den här boken på något annat sätt.

Stephen King är ju en riktig citatmaskin, enligt mig, och här hittar jag ett som jag alldeles säkert kommer att börja använda. Jag har alltid levt efter “själv är bäste dräng”, men efter Vinden genom nyckelhålet får det kanske bli: "Be om regn så mycket du vill, men gräv dig en brunn medan du gör det.". Samma sak, men med plats för hopp, tro och önskningar.

Vinden genom nyckelhålet har egentligen ingen betydelse för eposet Det mörka tornet, men är ett måste för alla som gillar de böckerna. Som jag. Den ger Roland en fylligare bakgrund och en hel del klarnar. Kan man nog säga. Tyvärr så betyder väl detta att historien är slut nu. Om man inte, som med allt i ka, till slut återvänder till början.

På Goodreads hade den 4,13 i genomsnitt (beräknat på 95 078 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Vinden genom nyckelhålet: Håkans hylla och Följeslagarna

Tisdagstrion: Ungdomsböcker

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Ungdomsböcker

Man kan kanske tycka att jag inte alls är rätt målgrupp för det här temat och det stämmer. Om man bara tänker på ålder. Det händer att jag läser ungdomsböcker och oftast är de faktiskt riktigt bra. Det ägnas vanligtvis mindre tid och text vid sådant som jag inte uppskattar i böcker och det är ju bra. Det var dock lite svårt att bara plocka ut tre.

1. April, April av Mattias Edvardsson handlar om Hugo, som inte mår så bra. Han hamnar på ett behandlingshem och där träffar han, bland annat, April. Visst finns det saker som är värda att leva för.

2. När hundarna kommer av Jessica Schiefauer har nog varit med i olika teman ett flertal gånger, men det är den värd. Den handlar om Isak, hans stora kärlek Ester och hans lillebror Anton. En berättelse om Esters och Isaks stora kärlek. Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.

3. Felet med Eden av E.P. Uggla är första delen i en dystopi om världen efter en dödlig pandemi. Eden är en förfärlig plats, som tyvärr inte är så långt ifrån vår verklighet. Där ju empati och solidaritet numer är en bristvara. Men i Eden är empati förbjuden. Precis som kärlek.

TV-serie: Parenthood #3 (2011)

Titel: Parenthood
Originaltitel: Parenthood
Säsong: 3
Genre: Drama
Skapad av: Jason Katims
TV-bolag: NBC
Skådespelare: Lauren Graham, Peter Krause, Dax Shepard, Erika Christensen, Monica Potter
Premiär: 2011-09-13
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 18
Avsnittslängd: ca 43 min
Såg den på Netflix 3 maj - 24 maj 2026




Handling
I tredje säsongen av Parenthood ställs Braverman-familjen inför nya förändringar och svåra beslut. Relationer utvecklas, karriärer tar oväntade vändningar och flera familjemedlemmar försöker hitta balansen mellan ansvar, kärlek och egna drömmar. Samtidigt fortsätter vardagen att bjuda på både konflikter, humor och stark gemenskap när familjen håller ihop genom livets med- och motgångar.

Min kommentar
Ungefär samtidigt som jag hade sett klart på andra säsongen av Parenthood så kom den med på Netflix sista-chansen-lista. Alltså att de skulle ta bort den ur utbudet. Jag insåg att jag inte skulle hinna se de ytterligare fyra säsonger som finns på den korta tid som var kvar, så jag gav upp den och tänkte att den får bli ännu en som jag inte får veta hur det slutar. Av någon okänd anledning så finns den fortfarande kvar och det är jag glad för.

Den här säsongen tycker jag att alla de olika karaktärernas egenskaper förstärks och blir ännu tydligare. Och jag upphör aldrig att fascineras av hur effektfullt det är när alla pratar samtidigt, gärna om helt olika saker. De hade helt klart drivit mig till vansinne på rekordtid.

Redan i första avsnittet så blir jag skogstokig på Adam och Kristina. De har en helt sanslös mossig syn på det mesta. De vill lägga sig i och kontroller allt och alla. Precis som pappa Zeek. Gränser existerar inte. Eller jo, men i så fall bara för att de ska kunna kliva över dem. Mestadels när det handlar om dem så tänker jag "men bara sluta nu". Jag gillar dem mindre och mindre. Deras raka motsats är Julia och Joel. De känns som genuint bra människor. Visst gör de fel ibland, men de menar alltid väl. De bidrar med de mest berörande scenerna och jag gillar dem mer och mer.

Sarah orkar jag knappt heller med. Jag förstår inte vad hon höll på med där ett tag. Hon måste ju ha förstått att det skulle tolkas fel. Även hon menar dock väl och jag tror att hon lider av det där jag-vill-att-alla-ska-älska-mig-syndromet. Eventuellt så har hon blivit lite bättre och kanske börjat släppa på de stenhårda tyglas om hon har hållit sina "barn" i. Hon ger mig mest tankar av typen "bestäm dig nu!". Crosby ... ja, han är en odåga och han har lite svårt med impulskontrollen, men jag gillar honom och vill att det ska gå väl. Han får i alla fall mest hejarop.

Parenthood är rörig (ibland hysterisk), rolig och känslosam och jag känner inget annat än villkorslös kärlek för den. Familjen Braverman är så knäpp, men så underhållande att titta på. Att fyra syskon kan vara så olika. Det här är så bra.



På Trakt.tv har serien 4,0 i genomsnitt (beräknat på 1,4k betyg).
På IMDb har serien 7,3 i genomsnitt (beräknat på 25k betyg).
Jag ger säsongen 4,0.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: Mickey 17 (2025)

Titel: Mickey 17
Originaltitel: Mickey 17
Genre: Science fiction
Regissör: Bong Joon Ho
Manus: Bong Joon Ho, Edward Ashton (bok)
Skådespelare: Robert Pattinson, Naomi Ackie, Mark Ruffalo, Toni Collette, Steven Yeun
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA, Storbritannien
Längd: 137 min
Serie: -
Såg den på HBO 24 april 2026





Handling
Den osannolike hjälten Mickey Barnes hamnar i den extraordinära situationen att arbeta för en arbetsgivare som kräver det ultimata engagemanget för jobbet: att dö för att leva.

Min kommentar
Det var dags att välja en ny film och vi kände båda två att en riktig action hade varit kul. Någon sådan hittade jag inte. I stället hittade jag Mickey 17, en film som tydligen klassas som många genrer, bland annat science fiction och komedi. Det kan ju vara en bra kombination.

Något jag inte visste är att filmen är baserad på en bok, från 2022, men då heter den Mickey7. Det kanske hade räckt med sju ... Det är nästan så att jag är sugen på att läsa den, bara för att få veta om den är lika mycket åt buskishållet som filmen har blivit.

Allt börjar ganska okej, sedan blir den som de flesta filmer nuförtiden (eventuellt så är detta en överdrift, men just nu känns det så). Det blir överdrivet, tramsigt och inte ett dugg roligt. Särskilt spännande är det inte heller. Det är väldigt synd, för egentligen så har den potential, men jag gillar inte buskis.

Det enda som faktiskt höjer filmen något är Marshalls likhet med en viss president. Jag kan ju inte låta bli att undra om det är meningen. Med tanke på att boken som den baseras på kom 2022 så tror jag faktiskt att författaren hade honom i åtanke.

En hel del kända skådespelare är med, av någon anledning. Tyvärr så spelar absolut alla över å det grövsta. Vilket förmodligen är meningen, men det blir inte bättre för det.

Jag har börjat förstå nu att det som jag tycker är roligt och spännande inte passar de som är unga nu. Och tvärtom. Allt måste numer vara övertydligt och man kan inte skämta om speciellt mycket. Inget lämnas åt fantasin och budskapet (något alla filmer tydligen måste ha) fullständigt trycks ner i halsen på en. Ironi är i stort sett otänkbart, någon kan ju få för sig att man menar allvar och bli stött. Något av det värsta som kan hända enligt många, tror jag. Inga roliga skämt finns kvar.

Mickey 17 är en ganska plump och meningslös film. Om man ska göra satir så tycker jag att det krävs fingertoppskänsla, något som den här filmen helt saknar. Den är en typisk trea, en axelryckning.


På Letterboxd hade den 3,6 i genomsnitt (beräknat på 2 151 857 betyg).
På IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 244k betyg).
Jag ger den 3,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig