Bok: Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell

Författare: Jonas Gardell
Titel: Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden
Genre: Drama
Antal sidor: 292
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Torka aldrig tårar utan handskar 3
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 maj 2024




Första meningen: Redan som barn visste han att det måste finnas något mer i livet än Centralgatan fram och tillbaka på epatraktor.

Baksidetext
Det här är berättelsen om mina vänner. Om Paul och Bengt, Seppo och Lars-Åke. Om Rasmus och Benjamin.

De som sökte friheten och kärleken i en tid inte långt från nu.

Det här är berättelsen om en sjukdom som tog mina vänners liv medan de ännu var helt unga. En berättelse om lidande och om förnedring och om svek men också en berättelse om kärlek som trotsar allt.

För du vet hur det är: Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen!

Det som berättas i den här historien har hänt.

Allt är sant.

Jag var en av de som överlevde.

Jag ville bryta tystnaden.

Jag har gjort det nu.

Min kommentar
Nästan tio år efter "alla andra" så vad det då dags för mig att läsa tredje och sista boken i Torka aldrig tårar utan handskar. Den med undertiteln Döden. Jag kan inte påstå att jag såg fram emot det. Trots att det gått i stort sett ett decennium sedan jag såg TV-serien så har jag sista delen av den kvar i minnet. Eller det jag minns är att den var så otroligt sorglig.

Den här serien är, för mig, ett av de ovanliga fall där filmatiseringen är bättre än boken. Jag förstår att det här är en högst personlig berättelse, att Gardell var tvungen att få ur sig den. I mitt tycke så innehåller den alltför många pekpinnar och ibland är den en aning docerande. Det är ju så lätt att säga att något var felaktigt. När man sitter där med facit. Och då tänker jag bara på behandlingen av de sjuka.

Förra delen tog tidshoppandet till en ny nivå, men i denna har det lugnat ner sig. Därmed inte sagt att det inte görs, men den är inte alls lika hoppig. Då blir jag också mer berörd. Boken är som allra bäst och berörande när den skildrar händelser bara på ett konstaterande sätt, utan melodrama. Som när moster Christina dukar med engångstallrikar. Eller Lars-Åkes födelsedagskalas. Eller den sista julen. Eller det som Rasmus föräldrar gör. Hur orkar de leva med sig själva efter det? De bryr sig inte ett dugg om vad Rasmus ville. Bara vad som var enklast för dem.

Benjamin och Rasmus är de som berör mest och jag hade velat ha betydligt mer av dem. Här får vi lära känna Bengt mer, även Lars-Åke och Seppo blir lite tydligare. Paul däremot är fortfarande ett enigma. Kanske är det meningen så.

Eftersom det hoppas en del fram och tillbaka i tiden så är det ofrånkomligt att det blir vissa upprepningar. Det är inget jag uppskattar. Inte heller uppskattar jag när saker skrivs mig på näsan, när någon föreläser för mig eller bokstavligen trycker ner vad jag ska känna i halsen på mig. JAg tycker att Jonas Gardell är bättre än det. Det är också lite oklart för mig om Gardell är mest upprörd över att de homosexuella blev så illa behandlade, eller om han är mest upprörd över att sjukdomen, oftast, drabbade homosexuella. Det första kan man ju göra något åt, medan det andra är betydligt svårare att påverka.

Torka aldrig tårar utan handskar är en viktig berättelse från en tid som vi helst inte vill ha tillbaka. Det är hemskt. Det är vackert. Jag känner ilska. Jag känner glädje. Jag känner sorg. Det är en ganska omtumlande upplevelse, helt enkelt. Jag är glad och tacksam att den är skriven. Jag är glad och tacksam för att jag har läst den.

På Goodreads hade den 4,41 i genomsnitt (beräknat på 3 954 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden: Lottens bokblogg, boksessed och Dark places

Bok: Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen av Jonas Gardell

Författare: Jonas Gardells
Titel: Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen
Genre: Drama
Antal sidor: 295
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Torka aldrig tårar utan handskar 2
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 19 april 2024




Första meningen: Det är en hopplöst grå dag.

Baksidetext
De är en sorts familj: ärkefjollan Paul, Lars-Åke och Seppo, Reine med sitt plågade förflutna på den lilla bohuslänska ön, den vackre Bengt som är filmstjärna i vardande. Varje år firar de jul hos Paul, det är där Benjamin och Rasmus träffar varandra och blir kära. Allt ska de offra för kärleken.

De älskar varandra så mycket. Världen och framtiden tillhör dem. Och det är då som sjukdomen kommer till staden. Bögpesten. Den nya digerdöden. De är alla så unga. En efter en skall de dö. Det som berättas i den här historien har hänt. Allt är sant. Jag var en av dem som överlevde. Det här är min och mina vänners historia.

Min kommentar
Det var då dags att ta tag i andra delen i Torka aldrig tårar utan handskar, den som också heter Sjukdomen. Jag var nog förberedd på, kanske inte en gråtfest, men på att bli väldigt berörd. Tyvärr drar den här boken tidshoppandet några varv för långt för mig.

Allt är väl egentligen redan sagt om de här böckerna, jag är ju väldigt sen på bollen, men jag gör ett tappert försök. Det är svårt att ens börja förstå hur det var att berätta för sina föräldrar. Det är klart att de blir chockade. Kanske borde det inte vara så, men jag kan förstå det. Speciellt på 80-talet. Däremot så kommer jag aldrig att förstå en Gud som är dömande och oresonlig. Inte heller kommer jag någonsin att förstå de som tror på en sådan Gud.

För mig blir läsningen av den här boken lite som att läsa med shuffle inställt. Det blir osannolikt och onödigt rörigt när stycken från olika tider blandas hej vilt. Ett exempel är när vi börjar med en midsommar när Reine var tolv. Mitt i alltihop kommer ett litet stycke, på bara några rader, om när han flyttat till Stockholm. Sedan fortsätter midsommartråden ett tag, för att därefter hoppa tillbaka till Stockholm. Det blir helt obegripligt.

Detta är en otroligt berörande berättelse, men för mig försvinner det tyvärr lite, eftersom jag vid varje scenbyte måste lägga allt fokus på att fundera på vad som faktiskt har hänt, rent tidsmässigt, eller bara i något av alla tidshopp. När jag får förbli i en tidstråd en längre stund så tar historien tag i mig mer. Benjamins historia är den som sticker ut och som påverkar mig mest. Och Bengts. Jag blir så ledsen av hans berättelse.

Det är en förfärlig tid som beskrivs och människosynen som sipprar igenom är värre än förfärlig. En del recensioner som jag hittade nu när jag skulle skriva ihop mitt eget inlägg gör att jag blir lite orolig över att de som inte var med på 80-talet får en lite orättvis uppfattning. Man kan ju lätt få intrycket att alla hatade homosexuella och det ger en skev bild, tycker jag. Nu är ju boken så klart skriven ur Gardells perspektiv, men den är ju faktiskt skriven efter att vi fick facit, så att säga. Det var ju (oftast, hoppas och tror jag) inte så att vården behandlade dem illa för att de var homosexuella, utan för att absolut ingen visste exakt hur det här smittade. Precis som en annan, alltför bekant, sjukdom som drabbade hela världen för bara några år sedan.

Kanske har jag ett annat perspektiv på allt som händer i andra delen av Torka aldrig tårar utan handskar, eftersom jag läser den efter att vi numer har tagit oss igenom en pandemi. Den kunde ha varit så mycket mer drabbande, för mig, om den hade berättats mer kronologiskt. Det känns lite tufft att ge den ett så lågt betyg, men jag måste på grund av att jag mycket ofta var mycket irriterad. Jag tror i alla fall inte att någon annan författare hade lyckats få ihop det så bra som det ändå är.

På Goodreads hade den 4,31 i genomsnitt (beräknat på 4 657 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen: Lottens bokblogg, C.R.M. Nilsson och Litteraturkvalster

Bok: Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell

Författare: Jonas Gardell
Titel: Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken
Genre: Drama
Antal sidor: 291
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Torka aldrig tårar utan handskar 1
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 mars 2024




Första meningen: Augustidagen har passerat utan ett moln på himlen, men genom de tillslutna fönstren på isoleringen tränger inte sommaren.

Baksidetext
När Rasmus stiger av tåget på Centralstationen i september 1982 lämnar han det lilla Koppom bakom sig för att aldrig återvända. Ung och vacker kastar han sig ut i de homosexuellas Stockholm.

Benjamin är Jehovas vittne. Ivrigt går han från dörr till dörr för att predika om Gud. Ingenting kan rubba honom i hans tro. Tills den dag han ringer på hos Paul, den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat.

Så på julaftonskvällen, när det snöar över staden, träffas Rasmus och Benjamin, och inget blir som förr igen.

Det som berättas i den här historien har hänt. Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt började unga män insjukna, tyna bort och dö.

Jag var en av dem som överlevde.

Det här är min och mina vänners historia.

Min kommentar
Det kan ha varit hösten 2012 eller våren 2013 som jag såg TV-serien Torka aldrig tårar utan handskar. Då ägde jag bara den här, första delen, i bokserien. Trots att jag visste att jag ville/skulle läsa böckerna så var jag tvungen att se den, eftersom den strax efter det skulle sluta visas. Serien tog så hårt på mig att det har dröjt tills nu innan jag känt mig redo att läsa också. När jag dessutom upptäckte att den trevliga utmaningen Tre på tre (som jag faktiskt hade sparat den här serien till) hade återuppstått på Instagram så tvekade jag inte en sekund.

Om jag tolkar det rätt så var jag ett år yngre än Rasmus 1982, men min värld var väldigt olik hans värld. Möjligtvis var den något skyddad, men jag hade förmånen/lyxen att få växa upp som mig själv. utan att någon (viktig) hade några åsikter (som jag brydde mig om) om det. Mina föräldrar hade inte några invändningar när jag hellre lekte med bilar än med dockor. Förmodligen så hade min syster krattat manegen lite för mig, för även hon var lite av en pojkflicka (fast lite värre). I min värld var alla lika mycket värda.

Att läsa om Benjamins uppväxt gör mig så otroligt ledsen. Hela kroppen gråter. Den här tvärsäkra uppfostran han får måste ha gjort hans liv till ett helvete. Rasmus har det bara marginellt bättre. Trots att jag var med under den här tiden och trots att jag minns mycket av pratet så kan jag inte direkt känna igen hatet mot homosexuella. Jag antar att det beror på vilka man umgicks med och ens egen inställning. Även om jag inte kan säga säkert om det fanns någon homosexuell i min närhet (det var inte viktigt) så var det inget konstigt med det. Mina kompisar i gymnasiet, som bodde i stan, sprang på gayklubb (jodå, det fanns åtminstone en i Göteborg). Där var det tydligen alltid mycket roligare.

Något som stör mig rejält är det här hoppandet fram och tillbaka, mellan både tid och person. Det blir onödigt rörigt och jag kan inte riktigt förstå varför det är gjort så. Kronologi är bra. Och underskattat.

Boken är ett viktigt tidsdokument och en mycket intressant historielektion. För precis så känns det ibland. Mycket av det hade jag ingen aning om och det är svårt att föreställa sig hur det måste ha varit. I min egna lilla värld så har det alltid varit så att så länge man inte skadar någon så får man leva precis hur man vill och ingen annan har med det att göra. Uppenbarligen så tänker inte alla så. Fortfarande inte.

Gardell har förmågan att få fram både skratt och tårar, ofta samtidigt. För mig finns det egentligen inga ord för att säga hur otroligt berörande det här är. Jag kan i alla fall inte sätta ihop dem i den ordning som krävs. Jag känner så många känslor på en gång.

Första delen av Torka aldrig tårar utan handskar har en väldigt lång startsträcka. Det är väldigt mycket bakgrund för att komma till slutet, som ju egentligen bara är början. Jag ser med lite fasa fram emot att läsa nästa del. Jag vet ju vad som komma skall.

På Goodreads hade den 4,23 i genomsnitt (beräknat på 8 257 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken: Lottens bokblogg, och dagarna går och Litteraturkvalster

"Jenny" av Jonas Gardell

Författare: Jonas Gardell
Titel: Jenny
Genre: Drama
Antal sidor: 174
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: En komikers uppväxt
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2006 (min) 2009
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 augusti 2018




Första meningen: Hur går det med striden, syster?

Baksidetext
Tjugofem år efteråt får Juha Lindström veta att något fruktansvärt hände Jenny den där sista fredagkvällen före skolavslutningen då han inte var med.

Jenny handlar om en enda försommarnatt i barndomen - den som aldrig kan göras annorlunda.

Min kommentar
Jag har läst båda böckerna som föregår Jenny. De har varit bland de roligaste och sorgligaste böcker jag har läst. Jenny är inte rolig. Alls.

Den här boken är bara hemsk, sorglig och hjärtknipande. Jag får fysiskt ont när Jonas Gardell sliter hjärtat ur kroppen på mig och klämmer åt. Hårt. Vid några tillfällen blir jag helt knäckt. Det gör mig så ledsen att människor kan bete sig så här mot varandra. För jag vet ju att liknande saker händer, där ute i världen. På riktigt.

Trots alla hemskheter så finns egentligen inga anklagelser, inga pekpinnar. Bara konstateranden. Alla är offer, mer eller mindre, ingen är oskyldig och alla har ett val.

Det som stör mig lite är allt religiöst, här finns många bibelreferenser, liknelser och änglar. Det blir lite tjatigt och repetitivt. För min del hade de här bitarna gärna kunnat tonats ner.

Ett av mina favoritskämt (det där de två tomaterna går på vägen och den ena blir överkörd) figurerar en hel del genom boken. Egentligen tyckte jag inte det här skämtet var speciellt roligt förrän jag hörde det på engelska, men Jonas Gardell ger mig en helt ny tolkning. Att man helt enkelt måste resa sig upp och gå vidare. Även om man blir mosad. Det tänker jag ta med mig från den här boken.

Jenny är en väldigt intensiv bok och den tar styggt på mig. Ändå finns det en gnutta hopp där, speciellt mot slutet. Alla de här tre böckerna borde vara obligatorisk läsning i skolan.

Boktipsets estimerade betyg var 4,5 och genomsnittet 3,6 (beräknat på 2 298 betyg).
På Goodreads hade den 3,61 i genomsnitt (beräknat på 903 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Jenny: Booksessed, Boktanken och Eli läser och skriver.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Ett ufo gör entré" av Jonas Gardell

Författare: Jonas Gardell
Titel: Ett ufo gör entre
Genre: Drama
Antal sidor: 284
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: En komikers uppväxt 2
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2001 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 juli 2018




Första meningen: Det är första lektionen efter lunch.

Baksidetext
Vi återvänder till Juha och Jenny och de andra barnen i Sävbyholm, som vi lärde känna i En komikers uppväxt. 70-tal är på väg att bli 80-tal. Det är kärnkraftsdebattens år, discots och John Travoltas år, punkens och Sex Pistols år. Nu är de 15 år gamla och går snart ut grundskolan. Man åtrår allt som är vuxet, erövrar vuxenvärlden bit för bit: går med en kondom väl synlig för att andra ska tro att man gjort det, smygröker bakom gymnastiksalen, super sig medvetslös på ff-fester och ljuger sig blå om sina sexuella bravader. Man klär ut sig för att likna alla andra, men man kan också klä ut sig för att likna sig själv, för att komma sig själv på spåren.

Min kommentar
För drygt sex år sedan hade Fiktiviteter en Gardellördag, vilket gjorde att jag äntligen tog mig i kragen och läste min första Jonas Gardell (En komikers uppväxt). Den i stort sett golvade mig och jag skulle så klart läsa de två andra böckerna också. Det tog mig visserligen nästan två år att hitta Ett ufo gör entré, men att det sedan dröjde ytterligare fyra och ett halvt år innan jag läste den har jag inga som helst ursäkter för.

Det här är som att åka tidsmaskin och kastas tillbaka till min egen ungdom. Det är en berättelse om en tid som är välbekant för mig. I alla fall när det gäller vissa delar, som alla dessa härliga tidsmarkörer. De där låtarna som alla lyssnade på, till exempel. Eller Puss & Kram-byxorna (som jag aldrig ägde några) och Bergis-byxorna (som jag hade). Det jag inte känner igen är det råa klimatet bland klasskompisarna och det där sökandet efter sig själv. Vi var nog väldigt lyckligt lottade i min klass, med en sammanhållning som verkar ha varit ovanlig. För mig var högstadiet den bästa tiden i mitt liv. Det var det inte för Juha.

I Juhas klass handlar det om att passa in. Till vilket pris som helst. Strunt samma om man gör någon annan illa, det viktiga är att jag får vara med. Egentligen så blir jag otroligt irriterad på Juha, som behandlar Jenny som skit, men samtidigt så är ju så klart det primära att överleva själv. Men hur kunde ingen se? Det är en omtumlande upplevelse att ta sig igenom de här sidorna. Jag blir så ledsen, så otroligt ledsen för att i nästa stund nästan skratta högt.

Trots att jag inte blir lika golvad som av första boken så är Ett ufo gör entré väldigt bra. Hela boken är full av tänkvärda citat, vilket nog är lätt hänt när inte ett enda ord är onödigt. Jag blir så glad när Juha till slut förstår att det viktiga är att vara den man är, inte förställa sig för att andra ska acceptera en. Det känns som bokens huvudpoäng och det är lika viktigt nu som när boken skrevs.

Jag lyssnade på en stor del av boken och jag blev överraskad av att en bok faktiskt kan bli bättre som ljudbok. Jonas Karlsson gör en helt fantastisk uppläsning med en sådan känsla att jag blir berörd på riktigt.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 2 203 betyg).
På Goodreads hade den 3,79 i genomsnitt (beräknat på 1 106 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Ett ufo gör entré: C.R.M. Nilsson, Boktanken och Bokdivisionen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"En komikers uppväxt" av Jonas Gardell

Genre: Drama
Antal sidor: 240
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Utmärkelser: -
Serie: En komikers uppväxt 1
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (första) 1992 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 5 februari 2012

Första meningen: För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
Sista meningen: Och någon annan dag, men inte nu, ska jag visa dig den hemliga grottan, den porlande bäcken jag aldrig fann som barn.

Baksidetext
Tolvårige Juha Lindström är klassens clown. Att vara rolig är det enda han är bra på. Genom Juha får vi lära känna hans mamma Ritva, pappa Bengt, lillasyster Marianne och dvärgkaninen Prutten - och klasskamraterna förstås: bästa vännen Jenny, som har ett fult hårspänne i sitt fula hår och som Juha skäms för, den mobbade Thomas som har en galen tysk mamma, och de elaka Lennart och Stefan.

En komikers uppväxt speglar en generations uppväxt i sjuttiotalets svenska förort är en av de roligaste och samtidigt sorgligaste barndoms skildringarna i modern svensk litteratur.

Min kommentar
Wow! Jag har länge tänkt läsa något av Jonas Gardell, men ofta är det så att man behöver en spark där bak för att verkligen får det gjort. För mig blev sparken Fiktiviteters Gardellördag. Det som har fått mig att dra ut på det är att, även om jag älskar det mesta Gardell gjort för att han är så rolig och ofta träffar mitt i prick, så finns det nästan ingen som också kan vara så plump och vulgär som han. Det var inget jag hade behövt oroa mig för när det gäller den här boken.

Större delen av boken handlar om Juha, 12 år, och hans kamp för överlevnad i klassens hierarki. I sin strävan att få vara med de tuffa killarna behandlar Juha sina kompisar, Jenny och Tomas, på ett avskyvärt sätt och blir också han en mobbare. Allt för att överleva. De vuxna varken ser eller hör, om de gör det så bryr de sig inte enligt devisen "om jag blundar så ser jag inte och då finns det inte". Alla barn ska vara glada och ha det bra. Tänka på Biafrabarnen, de har det mycket värre. Så sa alltid mina föräldrar också.

Det är inte klokt hur mycket jag känner igen vissa saker, detta är ett riktigt tidsdokument över tidigt 70-tal. För mig, som är ett år yngre än Juha, är Hej Matematik och kartrum i skolan, Stenmark och Borg på TV och Byteskomik på radion en ren nostalgitripp. Jag upplever alltihop igen, med Gardells fantastiska förmåga att visa, inte berätta. Min skolgång var dock inte så dramatisk som Juhas, vi hade inte "råd" att vara elaka mot någon i klassen eftersom vi bara var fem stycken. Men visst var det så att de vuxna inte såg oss barn på den tiden, vi fick klara oss mycket själva. Vilket inte alltid är fel, men vuxna måste finnas där när man behöver dem.

Boken var ibland lite hoppig, inte för att vissa kapitel var brev från Juha i vuxen ålder, utan för att Juha först är 7 år, sedan 12, sedan 8 för att därefter bli 12 igen. Det är lätt att bortse från detta, men vid vissa tillfällen visste jag inte riktigt i vilken tid jag var.

Ibland är den hejdlöst rolig och man skrattar högt, i nästa stund är det så sorgligt att man bara vill gråta. Och det som boken lämnar kvar hos mig när jag slagit ihop den, är en stor tagg i hjärtat och sorg över hur vi människor, också barn, behandlar varandra.

Den som säger att barn inte är medvetet elaka borde läsa den här boken. Faktum är att alla borde läsa den här boken.

Självklart kommer jag att ta mig an även den andra delen om Juhas uppväxt, Ett ufo gör entré.

Boktipset estimerade betyg var 4.4, jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om En komikers uppväxt: BokNea, Dagens bok och The book pond.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.