Bok: När repet brister av Belinda Bauer

Författare: Belinda Bauer
Titel: När repet brister
Genre: Thriller
Antal sidor: 348
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Snap
Översättare: Nils Larsson
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 juli 2023




Första meningen: Det var så hett i bilen att det kändes som om sätena höll på att smälta bort.

Baksidetext
"Nu är det Jack som bestämmer", sa deras mamma innan hon gick för att hämta hjälp. "Jag är strax tillbaka." Elvaårige Jack och hans två systrar sitter kvar i den kvalmiga bilen, där de småbråkar och gnäller och leker Ett skepp kommer lastat medan de väntar på sin mamma. Men deras mamma kommer inte tillbaka. Aldrig någonsin. Och Jacks och hans systrars liv förändras för all framtid.

Tre år senare vaknar den gravida Catherine While med en otäck känsla av att någon befinner sig i huset. Kort därefter hör hon ett ljud som bekräftar hennes misstankar. Catherine lyckas skrämma bort inkräktaren, men när hon återvänder till sovrummet väntar en obehaglig överraskning vid hennes säng. En kniv och ett kort meddelande: "Jag kunde ha dödat dig."

Mot bättre vetande väljer Catherine att inte polisanmäla inbrottet och hon berättar inte heller om det för sin man. Catherine blir inte kvitt oroskänslan, men har ingen aning om att hon nu dragits in i en historia som tog sin början en varm augustidag för tre år sedan, då en pojke och hans två systrar såg sin mamma för sista gången.

Min kommentar
Belinda Bauer har varit något av en favorit i många år nu och när jag kände att jag behövde säkra kort att läsa (efter en holmgång med en sällsamt tråkig bok) så tyckte jag att det kunde vara dags för När repet brister. Förväntningarna var höga och hon levde upp till dem allihop.

Även i den här boken handlar det om utsatta barn, något som verkar vara Belinda Bauers kännetecken. Hon gör det så fantastiskt bra. Jag blir så ledsen av att läsa det, vilket ju förmodligen är meningen, men det är så sällan det lyckas. Det kan ju bli en billig poäng, så att säga, men det görs på ett så fint sätt att det berör på djupet. Det är mörkt och tragiskt, men inte hopplöst.

Obrittiskt nog så är det väldigt få karaktärer här, inte ens tjugo stycken tror jag. De är komplexa och de flesta har både bra och dåliga sidor. En sak som jag verkligen älskar med Belinda Bauers böcker är att hon återanvänder sina karaktärer. Här dyker oväntat nog John Marvel upp och det är så kul att träffa honom igen. Jag blev ju mycket förtjust i honom i Det slutna ögat. Efter ett tag. Han var den enda jag egentligen kände igen, men även Reynolds, Elizabeth Rice och Veronica Reed är gamla bekantingar.

Något som är brittiskt är den vanliga dosen humor. Mestadels är det Marvel och Reynolds som står för det roliga. Det blir aldrig plumpt utan det är alltid med glimten i ögat. Oftast är det ironi, sarkasm och en nypa cynism. Precis som jag gillar. Tempot är väldigt långsamt, ingen action alls. Förutom kanske en jakt. Till fots. Det händer ändå riktigt mycket.

Att jag inte ens funderar över hur de olika trådarna hänger ihop, förrän en bra bit in i boken, är ett bevis för hur bra det här är. Eller, egentligen funderar jag aldrig över det. Det bara uppenbarar sig, plötsligt ser jag det. Bit för bit får vi veta vad som hände då, 1998, och hur det hänger ihop med det som händer nu, 2001.

Belinda Bauer skriver utan att använda för många ord. Hon skriver en inte på näsan, utan det finns en hel del mellan raderna. Och det är det som inte står i texten som gör historien obehaglig. Det är också nästan osannolikt befriande att läsa en bok som inte är full av vackra, men fullständigt onödiga, miljöbeskrivningar. Här är det människorna som är i fokus.

När repet brister är en märklig översättning av originaltiteln Snap, som säger mer om vad det handlar om. Den svenska titeln ... är det verkligen ett vedertaget uttryck? Jag har aldrig hört det. Nu har jag ingen mer oläst av Belinda Bauer i hyllan, så när översätts Exit?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,81 i genomsnitt (beräknat på 24 103 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om När repet brister: Lottens bokblogg (originalspråk), Fru E:s böcker och Läsvärd eller inte?.

"De vackra döda" av Belinda Bauer

Författare: Belinda Bauer
Titel: De vackra döda
Genre: Thriller
Antal sidor: 348
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The beautiful dead
Översättare: Leif Janzon
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 december 2020




Första meningen: Beskåda den skönhet som bara döden skänker.

Baksidetext
Eve Singer är beroende av döden. Hennes karriär som kriminalreporter på TV är på väg att dala, och hon är beredd att ta till nästan vilka medel som helst för att tillfredsställa sin blodtörstiga publik.

Mördaren är också beroende av döden. Inte nog med att han fortsätter att döda. Han tillkännager dessutom sina makabra framträdanden i förväg, i syfte att visa upp döendets skönhet för världen. När han kontaktar Eve tar hon tacksamt emot erbjudandet om att få vara först med varje nytt och blodigt spektakel. Tills hon inser att mördaren har två besattheter - och att hon är den andra.

Min kommentar
När jag har läst ut alla de planerade böckerna för en månad så blir jag lite vilse. Det är svårt att välja en av alla olästa böcker i hyllan, on the fly, eller vad man ska säga. Belinda Bauer har alltid varit ett säkert kort och det var inte längesedan jag läste henne. Av någon anledning kände jag att jag inte hade fått nog, utan ville ha mer och då fick det bli De vackra döda.

Liksom förra boken så befinner vi oss i London. Kanske har vi förflyttats dit för gott. Det gör mig inget, även om jag egentligen föredrar hedarna. När jag började läsa så hade jag ingen aning om att boken faktiskt passade rent tidsmässigt. Den utspelar sig i december, fram till juldagen. Hon har en alldeles speciell ton, Belinda Bauer. Det är cyniskt och ironiskt, men samtidigt mycket kärleksfullt. Det vimlar av skarpa iakttagelser av vardagliga ting och företeelser. Som den om Liam Neeson, som gör samma roll om och om igen. Precis vad jag själv har tänkt i några år nu.

I Belinda Bauers böcker brukar det inte vara speciellt många karaktärer, vilket egentligen är ovanligt för en brittiska spänningsromaner, rent generellt. Dessutom har hon för vana att återanvända några av dem. Här träffar vi, bland annat, polisen Emily Aguda, som var med i Det slutna ögat. Jag ville ju veta mer om henne efter att ha läst den. Det var roligt att se att det har gått bra för henne. Även Dougie Trewell har varit med i en tidigare bok, Skuggsida, men jag kan inte påstå att jag minns honom. Jag gillar det här greppet. Det känns så slösaktigt att skapa en karaktär för en enda bok.

För en gångs skull så är det inga barn inblandade. I stället handlar det om de val många oss måste göra. Moraliska dilemman kombinerat med vad ett moraliskt rätt val kommer att kosta mig. Har jag råd att förlora jobbet för att göra det som är rätt? Det handlar också mycket om medias, och folk i allmänhet, känslokyla (och faktiskt också mördarens beroende av media). Allt ska filmas och läggas upp så alla kan se. Utan en tanke på att det är riktiga människor som har råkat illa ut. Personligen så önskar jag att fler gjorde som Kevin Barrs pappa när okänsliga "journalister" knackar på dörren.

I början känner jag lite att Eve förtjänar det hon får, men längs vägen börjar jag tycka om henne. Speciellt när jag läser om hur hon tar hand om sin demente far. Hon verkar egentligen inte gilla det hon måste göra för att behålla jobbet. Nu när hon börjar bli gammal (30) och inte längre ung och vacker nog för att synas i TV. Även om jag inte alltid tycker att hon agerar rätt så kan jag förstå henne.

De vackra döda är enormt spännande och för mig var det bladvändarvarning. Det är en makaber historia och jag undrar om jag inte rankar detta som Bauers hittills bästa.

Avdelningen för olika funderingar:
Vems huvud var det egentligen i lådan? Fick man veta det?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,77 i genomsnitt (beräknat på 3 942 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om De vackra döda: Lottens bokblogg, A bookaholic Swede och Kulturnästet.

"Det slutna ögat" av Belinda Bauer

Författare: Belinda Bauer
Titel: Det slutna ögat
Genre: Thriller
Antal sidor: 293
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The shut eye
Översättare: Leif Janzon
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 november 2020




Första meningen: John Marvel tittade på sin armbandsklocka.

Baksidetext
Fem fotavtryck är det enda som visar att fyraåriga Daniel någonsin varit där. Och nu är det allt hans mamma har kvar. Varje dag vaktar hon de små avtrycken i cementen. Polerar dem så att de glänser. Glider allt närmare vansinnets gräns.

När ett medium erbjuder sig att hjälpa henne, tar hon chansen. Vem skulle inte ha gjort det? Kanske kan han tala om för henne vad som hänt hennes son... Men är mannen verkligen den han utger sig för att vara?

Min kommentar
Belinda Bauer hör till de där författarna som känns som säkra kort. Det slutna ögat är hennes sjätte bok och jag har läst samtliga fem innan denna. Jag har gillat dem lite olika mycket, men gillat dem har jag. Jag har fått någon knepig grej för mig att läsa hennes böcker i den ordning de har släppts och många gånger har jag tänkt att jag borde ta tag i den här ganska gamla boken, så att jag kan fortsätta med hennes nyare.

I den här boken befinner vi oss i London och det tror jag är första gången som jag hamnat där när jag läst Belinda Bauer. Förvänta dig inga fantastiska skildringar av miljön, oftast är vi i en bilverkstad, på polisstationen eller någon annanstans inomhus. Personligen tycker jag att det är skönt att slippa detaljerade miljöbeskrivningar som stjäl fokus så jag är nöjd. Faktum är att den här snäva cirkeln gör att jag upplever en smula klaustrofobi.

Karaktärerna är föredömligt få, bara dryga dussintalet, men ändå har jag till att börja med svårt att skilja på John Marvel och James Buck. De låter precis likadant. Ingen av dem är egentligen sympatisk och Marvel tycker jag rent av illa om från början. Efterhand så upptäcker jag, till min förvåning, att jag tycker om honom. Han visade sig vara precis så där kantig, cynisk och helt underbar, med ett hjärta av guld, som jag är så svag för. Jag tror att detta är samma John Marvel som är med i Skuggsida och i så fall utspelar sig Det slutna ögat tidsmässigt före, eftersom Marvel här blir förflyttad till Exmoor. Anna Buck är också en viktig person och även om Bauer inte lyckas få mig riktigt berörd av henne så bryr jag mig om och känner med henne. Lite kuriosa är att karaktären Richard Lathams namn kommer från en riktig person, som vunnit budgivningen om att namnge en karaktär och det är samma man som vann en annan auktion och namngett en karaktär i Dolt i mörker av Elly Griffiths.

Barn spelar alltid en stor roll i Bauers böcker, oftast som offer, och så även här. Dock brukar inte själva brottet vara i fokus och här har de(t) redan hänt när vi kommer in i historien. Det är människorna som är det viktiga; hur de agerar, reagerar och samspelar. I Det slutna ögat har det blandats in lite övernaturligheter och jag känner mig tveksam till det, speciellt i deckare/thrillers. Jag är inte speciellt förtjust i att ett brotts lösning hänger på något övernaturligt. Här sköts det ändå väldigt snyggt och hade det inte varit för det där fotot som dyker upp (min gräns för oförklarligt i deckare går långt innan liknande saker) så hade de inte ens varit självklart att det var något övernaturligt. Det tar i alla fall inte överhanden så det funkar, men det är ett gränsfall.

Jag förstår att det kan låta lite märkligt, men boken är rolig. Också. Det finns en del humoristiska formuleringar här, så typiskt brittiska. Inga trådar lämnas oknutna, men inget skrivs mig på näsan. Det gillar jag. Med Det slutna ögat skulle jag nog säga att Belinda Bauer befäster sin plats som en favorit och nu hoppas jag att det inte dröjer alltför länge innan jag läser nästa.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 2 998 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Det slutna ögat: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Bokfrossa.

"Livets & dödens villkor" av Belinda Bauer

Författare: Belinda Bauer
Titel: Livets & dödens villkor
Genre: Thriller
Antal sidor: 317
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The facts of life and death
Översättare: Leif Janzon
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 september 2019




Första meningen: Det hade inte slutat regna på hela sommaren, och det smala vattendraget som delade Limeburn strömmade häftigare än Ruby Trick hade sett under hela sitt tioåriga liv.

Baksidetext
"Ring till din mamma."
"Vad ska jag säga?"
"Säg adjö."

Det är så det börjar.

Unga kvinnor terroriseras i trakten kring kustorten Limeburn i sydvästra England. Tioåriga Ruby Trick följer med sin arbetslöse far, John, på nattliga bilfärder för att beskydda dem och jaga vad som snart visar sig vara en mördare. Samtidigt tycks havet anstränga sig till det yttersta för att sluka den lilla byn, som från andra hållet hotas av den vilt växande skogen.

Min kommentar
Livets & dödens villkor har stått och värmt sin plats i bokhyllan väldigt länge nu, vilket egentligen är ganska konstigt. Belinda Bauer kanske inte är en favoritförfattare, men jag har gillat de fyra böcker jag tidigare har läst av henne. Visserligen lite olika mycket, men de har varit bra. Så trots att varken boken eller författaren ingår i någon utmaning i år så tyckte jag att det minsann var dags att ta tag i den.

Jag vet inte varför jag blir överraskad av barnrösten som är den viktiga berättaren här. Barn som berättare hör inte till mina favoriter. Boken fick en lite tuff start på grund av detta, men ganska snart hade jag vant mig. Ruby Trick är spot-on. Jag gillar henne inte, hon är elak och en del andra inte så positiva saker, men vilken tioåring är inte det. Belinda Bauer är riktigt bra på att få mig att se saker ur ett barn ögon. Det är extra otäckt när man själv, som vuxen, förstår vad det egentligen är barnet ser och hör.

Naturen är en egen karaktär och miljöbeskrivningarna får mig att se exakt hur allt ser ut. Och känns. Och luktar. För mig blir det väl bra efter ett tag och jag tycker att naturen som karaktär kliver en aning över gränsen till för mycket.

Precis som det sig bör för en bok av Belinda Bauer så är det mörkt och skitigt, fattigt och eländigt. Hon är väldigt skicklig i att förmedla kunskap utan att trycka ner den i halsen på läsaren. Det uppskattar i alla fall jag. Pappa/dotter-relationen har hög igenkänningsfaktor.

Jag var tidigt säker på vem som var mördaren, vilket ju alltid är lite tråkigt, men det förstör inte alltför mycket av upplevelsen. Det här är ingen deckare utan mer en thriller så det är inte brottet som står i fokus. Det är relationerna i familjen Trick som är det viktiga och det är de som gör boken.

Livets & dödens villkor är Belinda Bauers femte bok och det är också den femte jag läser. Jag skulle säga att den tillhör mellanskiktet av de böckerna. Det är inte nervkittlande, det är inte nagelbitande och det är inte ovisst (vad gäller mördaren), men det är spännande ändå på något sätt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,93 i genomsnitt (beräknat på 1 474 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Livets & dödens villkor: Johannas deckarhörna, C.R.M. Nilsson och Bibliotekskatten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Betraktaren" av Belinda Bauer

Författare: Belinda Bauer
Titel: Betraktaren
Genre: Thriller
Antal sidor: 334
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Rubbernecker
Översättare: Ulla Danielsson
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 februari 2018




Första meningen: Att dö är inte lika lätt som det ser ut på film.

Baksidetext
"De döda kan inte tala till oss", hade professor Madoc sagt. Men det var inte sant. Nummer 19, det lik som den artonårige Patrick Fort undersöker på anatomilektionen, försöker berätta allt möjligt för honom.

Patrick har Aspergers syndrom och han har redan tillräckligt med bekymmer i sitt liv. Han har svårt att förstå sig på människorna omkring honom och han är besatt av tanken på döden, den märkliga dörr som bara öppnas åt ett håll och som hans far försvann igenom en dag för tio år sedan.

Det är denna besatthet som fått honom att välja kursen i anatomi, men nu har hans sökande efter svar lett honom i riktning mot ett mer påtagligt mysterium, kanske rentav ett mord. Vem är den man som talar till honom från dissektionsbordet? Och hur hamnade han egentligen här?

Samtidigt som en död man bit för bit avslöjar sina dolda sanningar för honom, upptäcker Patrick hemligheter i sin egen familjs förflutna. Till slut är bara en sak säker: Ingenting är vad det ser ut att vara.

Min kommentar
Jag har ibland lite exter för mig och en av dem är att jag helst vill läsa böcker i ordning, serieordning eller utgivningsordning. Belinda Bauer har ju tidigare skrivit en trilogi som utspelar sig i Exmoor, som jag har läst och gillat. Betraktaren är Bauers fjärde bok och tillhör inte den serien, men den är minst lika bra som de bästa i trilogin.

Vi befinner oss mestadels i Cardiff och väldigt ofta i en obduktionssal eller i en sjukhussäng. Det är två olika trådar och i början får jag ingen rätsida alls på om de utspelar sig samtidigt, årstider och liknande stämmer liksom inte, men allt klarnar ungefär halvvägs. Här finns tre berättare, Patrick (som väl är huvudpersonen), Sam (som ligger i koma) och Tracy (som jobbar på komaavdelningen). Tracys tråd är visserligen spännande, men den känns onödig och jag funderar lite på vilken funktion den eventuellt kan fylla. Speciellt som den här tråden i allra högsta grad blir hängande lös (nästan i alla fall).

Jag har förstått att jag är svag för udda karaktärer och det får man nog kalla Patrick, han är väldigt speciell och jag tycker riktigt mycket om honom. Hans mamma däremot gör mig så ledsen, jag vill inte döma henne, men jag blir ledsen. En liten knorr tycker jag att den där polisen, som ska utreda Patricks stöld, är. Han ger sken av att vara precis så där korkad som poliser brukar vara och jag blir riktigt arg på honom. Till att börja med.

Vissa scener är väldigt detaljerade och visuella, ibland blir de åt det lätt makabra hållet, men det är faktiskt inte de som får mig att känna mest. Det finns en speciell scen (se smakebiten) som ger mig gåshud och jag känner ångest. Nästan samma effekt har det när man får veta sanningen bakom Mrs Deals knackande fingrar. Ja, det finns en del att få rysningar av här.

Tempot är ganska långsamt, det mesta händer inuti de olika karaktärernas huvuden och det är spännande. Kanske inte den där nagelbitarspänningen utan mer åt hålla-andan-spänningen. Intrigen är genomtänkt och temat är så skrämmande att jag knappt vill tänka på det.

Slutet överraskar mig, ordentligt. Jag hade inte ens tänkt i de banorna. Det gillar jag.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 och genomsnittet 3,7 (beräknat på 158 betyg).
På Goodreads hade den 4,06 i genomsnitt (beräknat på 5 067 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Betraktaren: Den döda zonen, Nilmas bokhylla och hyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Ni älskar dem inte" av Belinda Bauer

Författare: Belinda Bauer
Titel: Ni äslakr dem inte
Genre: Thriller
Antal sidor: 406
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Finders keepers
Översättare: Ulla Danielsson
Serie: Exmoor 3
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 maj 2016




Första meningen: Det var sent på säsongen för jakt.

Baksidetext
Nioårige Pete väntar i bilen på mamma och pappa. När de kommer tillbaka är han borta. På ratten sitter en lapp: "Ni älskar honom inte."

Under högsommaren faller en mörk skugga över Exmoor. Barn blir bortrövade från bilar. Varje försvinnande markeras bara med ett kort meddelande en brutal anklagelse. Inga förklaringar, ingen begärd lösensumma... inget hopp.

Polisen Jonas Holly står inför en farlig resa in i kidnapparens förvridna psyke, om han alls ska ha en chans att sätta fast honom. Men Holly är ännu skakad av en personlig tragedi, är han över huvud taget rätt man för uppgiften?

Åtminstone en person i Exmoor anser att Jonas Holly, när det gäller byns beskydd, är den siste att lita på...

Min kommentar
Detta är alltså tredje boken i serien om den lilla byn på Exmoorheden och det är också den tredje boken jag läser av Belinda Bauer. Jag har tyckt lite olika om de tidigare två, där förra delen inte riktigt övertygade mig. Förväntningarna på denna var alltså ganska låga.

Jag tror att jag kan ha kommit på en viktig detalj för vad jag ska tycka om en bok. De första sidorna är extremt viktiga för hur jag... ja, låt oss säga attackerar boken. Denna vann nog mitt hjärta redan på sida 35 där en liknelse som innefattar en nerlegad madrass och Toblerone fick mig att skratta högt och sedan nicka igenkännande. Jag vet, helt ärligt, inte om de tidigare böckerna också var fyllda med en ganska bitande humor, men denna är det i alla fall. Brittisk ironi när den är som bäst.

Ni älskar dem inte utspelar sig drygt ett år efter Skuggsida och det är kul att åter träffa lille Steven, som nu inte är så liten längre. Han är sjutton och med flickvän. Det är inte riktigt lika kul att träffa polisen Jonas Holly. Som vanligt, skulle jag vilja säga, så har Bauer stoppat in hur många karaktärer som helst och min tanke en bit in i boken är "Men kära nå'n! Måste hela j-la byn vara med?". För exakt så känns det. Det är många berättarröster som kommer till tals, men det sköts så snyggt och naturligt att det aldrig stör mig.

Kapitlen är korta (65 stycken på runt 400 sidor) och mot slutet blir de ännu kortare. Kanske är det för att höja tempot, men jag kan nog tycka att det behövs lite mer än korta kapitel för att öka farten. De här böckerna är inte rafflande spänning, de är mera en konstant och diffus obehagskänsla. Och mörkt är det. Jag gillar det.

Medan jag läser funderar jag på om Bauer har tagit den enkla vägen ur det här, men till min glädje så har hon inte det. Detta är en fullkomligt vidrig historia och förmodligen inget för äckelmagade personer. Jag gillar det och utnämner denna till Bauers bästa bok. Hittills.

När jag kommer till slutet så blir jag plötsligt osäker på vad som egentligen har hänt, men annars är det ett perfekt slut. Det kommer jag att fundera på länge. Efter att ha tittat runt lite på vad andra har tyckt om boken så börjar jag fundera på om vi har läst samma bok och om den i så fall har slutat likadant. Många verkar tycka att det måste komma en fjärde del. Det förstår jag inte alls. Det här är, som sagt, i mitt tycke ett perfekt slut.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,5 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 117 betyg).
På Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 832 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Ni älskar dem inte: Lingonhjärta, Bokfrossa och boktok73.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

"Skuggsida" av Belinda Bauer

Genre: Thriller
Antal sidor: 382
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Darkside
Översättare: Ulla Danielsson
Serie: Exmoor 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhylla
Utläst: 24 februari 2015






Första meningen: Mucy tyckte att sjukhusljuden lät dämpade och avlägsna.

Baksidetext
Shipcott mitt i vintern är ett samhälle med stark sammanhållning, där ingen främling förblir obemärkt. Byns polis Jonas Holly blir därför i dubbel mening chockad när en äldre kvinna hittas mördad i sin säng. Hur kan någon ha tagit sig in och mördat henne utan att lämna några spår efter sig?

När utredningen övertas av en påstridig kriminalinspektör känner sig Holly snart åsidosatt. Ska hans första mordutredning vara över innan den ens hunnit börja? Och som om det inte vore nog är det någon i byn som anklagar honom för att tragedin har inträffat. Det verkar som om någon känner till vartenda steg han tar. Någon som tvivlar på hur han sköter sitt jobb.

När sedan ännu en person blir mördad övergår smädelserna i allvarliga hot. Förblindad av sin växande paranoia, av oro för sin handikappade fru och av den evinnerligt fallande snön, startar Jonas Holly sin egen desperata jakt på mördaren. Men hoten upphör inte. Och det gör inte heller morden.

Min kommentar
Belinda Bauer hör ju till de mest hyllade författarna i bokbloggosfären och det är alltid lite läskigt att läsa böcker efter att alla andra nästan älskat sönder dem. När jag läste Mörk jord för drygt två år sedan så slutade det i alla fall så bra att jag fortsatte att köpa på mig hennes böcker. Och nu har alltså turen kommit till Skuggsida.

Redan första ordet får mig att bli irriterad. Det är ju liksom höjden av slarv när en av huvudkaraktärernas namn är felstavat först i boken (se ovan, hon heter Lucy). Inget bra intryck alls. Dessvärre fortsätter den dåliga korrekturläsningen. Jag vet inte om det är redigeringen eller översättningen det är fel på, men jag är säker på att det är översättningsmissar som gör att det ibland dyker upp dubbla negationer så meningarna blir fullkomligt obegripliga. Hela boken ger ett slarvigt intryck.

Jag hade otroligt svårt att komma in i den också, kanske mest på grund av att det kändes som att jag träffade på alla bybor de första 50 sidorna. Det blir liksom lite för många. Ett kärt återseende blev det i alla fall, Steven från Mörk jord är med här också och det gläder mig att det verkar som att han är ganska OK.

Miljöbeskrivningarna är fantastiska om man gillar sådant, en väldigt trovärdig bild av en liten by växer sakta fram. För mig är det dock lite för mycket av "grinden var böjd för att någon bundit en ko där". Det är inte speciellt intressant i mina ögon. Karaktärerna är också bra beskrivna och jag tycker jag får lära känna de personer som är viktiga för historien.

Det fortsätter att vara lite småsegt ända tills det är runt 100 sidor kvar, men då bränner det å andra sidan till ordentligt. Slutet är överraskande och det gillar jag ju, men är det verkligen bra? Blev det inte väl mycket där? Ett plus blir det i alla fall för att författaren vågar ta död på karaktärer som jag är helt säker på ska klara sig.

Mitt största problem med boken är nog att det är mängder av småsaker/detaljer som jag inte alls får ihop. Jag fattar absolut ingenting av när Rice ser fotspåren i sitt rum och funderar på hur det gick till. Där kändes det som att det var något allvarligt fel på antingen texten eller analysen. Det fanns fler sådana tillfällen, men detta är det enda jag antecknade.

Jag tycker inte alls denna höll samma standard som Mörk jord, men jag ser fram emot att läsa Ni älskar dem inte, som redan står och väntar i hyllan.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,0 (beräknat på 109 betyg).
På Goodreads hade den 3,58 i genomsnitt (beräknat på 978 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Skuggsida: Beroende av böcker, Annika och Bokbrus.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

"Mörk jord" av Belinda Bauer

Genre: Thriller
Antal sidor: 272
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Blacklands
Översättare: Ulla Danielsson
Serie: Exmoor 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (första) 2010 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Utläst: 29 oktober 2012






Första meningen: Hela Exmoorheden dröp av fukt; den var full av smutsiga ormbunkar, färglöst, grovt gräs, taggig ärttörne och fjolårets ljung; den var så svart att det såg ut som om en eldstorm hade svept fram över landskapet och slitit med sig träden, så att marken lämnats kall och naken för att oskyddad möta vintern.

Baksidetext
För arton år sedan försvann Billy Peters. Hela byn tror att han blev mördad - seriemördaren Arnold Avery har ju trots allt erkänt att han mördade sex andra barn och grävde ner dem på den ödsliga heden.

Men Billys mor vägrar tro att han är död. Varje dag står hon vakt vid fönstret och väntar, medan familjen faller sönder omkring henne.

Och varje dag efter skolan gräver tolvårige Steven ute på Exmoorheden. Han har nämligen bestämt sig för att rädda sin familj från morbror Billys spöke. Om det så innebär att han måste gräva upp och visa mormor skelettet efter hennes mördade son.

Så tar han även nästa steg - Steven skriver brev till psykopaten Arnold Avery i fängelset.

Brevet blir början på en livsfarlig katt-och- råtta-lek mellan ett desperat barn och en uttråkad seriemördare. En lek som kommer att få mycket värre konsekvenser än Steven någonsin kunnat föreställa sig.

Min kommentar
Det har tagit emot lite att läsa denna och egentligen beror det bara på alla tokhyllningar jag läst vilket gjort att jag hade otroligt höga förväntningar. Det är är aldrig bra, de flesta böcker klarar inte att leva upp till dem. Så icke heller denna.

Visserligen tyckte jag den var spännande, otäck och bra skriven, men det saknades något. Detta något, kom jag på efter lite funderande, var ovissheten. Inte någon gång var jag det minsta osäker på vad som egentligen skulle hända och hur det skulle sluta, det var solklart ända från början. Vägen dit var ändå dramatisk, men inte nervkittlande.

Känslan jag bär med mig är nog trots allt mest "stackars Steven", den här lille pojken på 12 år, som är beredd att göra vad som helst för att få tillbaka sin familj, få den normal igen. Både hans mormor och mor verkar vara helt uppfyllda av sonen/brodern som försvann och aldrig hittades i stället för att ta hand om dem som fortfarande faktiskt lever, som Steven och hans lillebror Davey. Bröderna som delar rum i huset, trots att det finns ett obebott, sedan arton år tillbaka, där den försvunne Billy bodde. I hela Stevens liv verkar den där morbror Billy ha haft huvudrollen och de levande barnen har blivit satta på undantag. Det gör mig så obeskrivligt ledsen.

Steven är ju bara 12 år, men han har en vuxens analytiska förmåga, även om han nu råkar tänka ett steg för lite, och just den biten tycker jag är ganska osannolik. Jag har inte träffat många 12-åringar som kan tänka så abstrakt, men kanhända är han bara ovanligt smart.

Bokreferenser i böcker är alltid kul och Arnold Avery läser Michael Connellys Svart eko där han sitter inlåst i fängelset, en bok jag själv läste för bara ett par veckor sedan.

Helt klart är det i alla fall att jag kommer att läsa fler böcker av Belinda Bauer. Jag undrar när Skuggsida släpps i pocket...

Boktipsets estimerade betyg var 3.0. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Mörk jord: Fru E, Bokbrus och Olika sidor.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.