Bok: Flickorna vid altaret av Mattias Edvardsson

Författare: Mattias Edvardsson
Titel: Flickorna vid altaret
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 348
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Brottsplats Söderslätt 3
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 augusti 2026




Första meningen: Rebecka satt i pyjamas och läste Bibeln när tumultet bröt ut.

Baksidetext
En sluten sekt har bosatt sig på en ensligt belägen bondgård på Söderslätt. Det är försommar 1995 när en tonårsflicka hittas död i ett badkar på gården. Först avskrivs dödsfallet som självmord, men när utredarna på brottsroteln i Trelleborg får veta vilka som bor på gården anar de genast oråd.

Gunni Hilding och hennes kollegor börjar gräva i fallet och hamnar omedelbart på kollisionskurs med sektmedlemmarna, som gör allt för att sanningen inte ska komma fram. Samtidigt slits Gunni mellan plikten, sitt förflutna och lojaliteten med sin egen familj som står den karismatiske sektledaren nära.

Min kommentar
När det kommer en ny bok av Mattias Edvardsson så är det alltid en glädjens tid. Hans böcker tränger sig alltid före i läskön. Så gjorde även Flickorna vid altaret, den tredje delen i Brottsplats Söderslätt. Nu kan jag i alla fall med säkerhet säga att även renodlade deckare gör han bra.

I den här boken lyckas han pricka in nästan alla mina tabun när det gäller handling i böcker. Här finns en av de största. Polisen, som även är huvudpersonen, blir personligt inblandad i fallet och hamnar dessutom i livsfara. Räddningen är att den historia som Gunni hamnar mitt i är så etablerad i de två tidigare böckerna att det faktiskt inte stör mig. Det är inte alls svårt att föreställa sig vad som driver henne.

Eventuellt så är det bara jag som har lite problem att hålla isär alla de där sektmänniskorna. Mitt största problem är att komma ihåg vem som är förälder till vem. De är ju trots allt inte speciellt många, men jag vet att jag har problem med familjerelationer så det ligger säkert på mig.

Sekter skrämmer mig. Just det där fanatiska är riktigt otäckt. Jag önskar verkligen att jag kunde säga att det där skulle inte kunna hända, men jag vet ju att det gör det. Här funderar jag nog mest på om Karl-Fredrik själv tror på det han predikar eller om han bara är maktgalen, ond och/eller sjuk. Det är lätt att tänka att de allihop är onda, men jag tror inte att det är så enkelt. Lättstyrda ja, men inte genuint onda. Kanske Erik då. Personligen så tror jag att jag hade haft svårt att tro på att Gud skulle stå bakom allt Karl-Fredrik hittar på, men vem vet. Det är svårt att relatera till de här människorna, men Rebecka känns mycket mer än de andra. Och så de där läskiga hundarna. Jag hade en helt annan teori om vad de skulle användas till, men Mattias hade en annan (bättre) användning för dem. De blev i alla fall ett extra spänningsmoment varje gång någon skulle ta sig förbi dem.

Precis som vanligt så är det karaktärerna och relationerna som är i fokus. Det är mycket psykologi och gruppdynamik, något som jag verkligen gillar. Det är helt enkelt vansinnigt intressant. Huvudpersonen, Gunni, får ju inte, egentligen, ta del av utredningen eftersom hon har släkt där på sektgården, men naturligtvis lyckas hon blanda sig i ändå. Jag tycker bättre om henne i den här boken än i de två tidigare. Även om hon nu jobbar på egen hand, eller vad man ska säga, vilket väl egentligen är ännu en grej jag ogillar. Egentligen. Jag tycker att hon är mer självständig och säker nu. Och så finurligt att göra Mårten till lärare i svenska och psykologi. Blir det mer av honom tro?

Tack och lov så har "kärlekstramset" nästan försvunnit. Det finns en del trånande, men jag köper det. Glädjande nog så verkar Gunni släppa Valter. Jag har aldrig förstått vad hon har sett i honom. Valter är jag väl glad om jag slipper i fortsättningen, men något säger mig att vi inte är klara med honom. Den nya kollegan Jytte vet jag inte vad jag ska tro om. Är hon en bra eller dålig polis? Ja, det återstår väl att se. Och Hasse, en av mina favoriter. Så konservativ, men ändå alltid öppen för nya saker. Han skulle så lätt ha kunnat bli inskränkt, men den balansgången klarar han.

Men slutet, Mattias. Varför? Det gjorde mig både arg och ledsen. Mest ledsen. Samtidigt är det ett slut jag kommer att minnas och det händer inte speciellt ofta. Det lämnas en del öppet för nästkommande del(ar), som hur det ska gå för Gunnis syster Gerd. Nu hoppas jag bara att vi är färdiga med både Jehovas vittnen och sekter.

Flickorna vid altaret är riktigt bra. Det är spännande och kapitlen är korta, vilket ju gör att åtminstone jag hetsläser. Böckerna om Gunni är en annan typ av böcker än Mattias Edvardssons fristående böcker, dessa är mer renodlade deckare. Jag tycker om dem, men de berör mig inte alls på samma sätt. Jag förväntar mig egentligen inte att de ska göra det och kanske är det inte heller meningen. Men jag saknar det ändå.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 67 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Flickorna vid altaret: Lottens bokblogg, enligt O och malins bokblogg

Bok: Vykort från en mördare av Mattias Edvardsson

Författare: Mattias Edvardsson
Titel: Vykort från en mördare
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 361
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Brottsplats Söderslätt
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 augusti 2025




Första meningen: Mörkret faller fortare än hon trott.

Baksidetext
Hösten 1994 landar ett vykort i en brevlåda på Söderslätt. Kortet föreställer en kyrka och på baksidan finns ett dödsdatum. Den som tar emot vykortet har bara timmar kvar att leva.

Efter sommaren har Gunni Hilding lämnat brottsroteln och återgått till ordningspolisen. Hennes lillasyster Gerd är spårlöst försvunnen, men Gunni är övertygad om att någon vet var hon finns och den här gången tänker Gunni inte svika sin syster.

När Trelleborgspolisen ställs inför sin mest komplicerade utredning hittills ber brottsrotelns chef Valter Roos om Gunnis hjälp. Men är Gunni beredd att återvända? Snart står det klart för alla inblandade att de går en kamp mot klockan – och att fler liv ligger i vågskålen.

Min kommentar
När det är för mycket månad kvar när alla planerade böcker har blivit lästa så kan man få välja fritt bland alla hundratals böcker. Jag vet att många gillar det, men jag brukar stå där som en åsna mellan två hötappar och nästan bli handlingsförlamad. Just den här månaden var det dock inga som helst problem. Vykort från en mördare, som damp ner i början av augusti stod ensam överst i vill-läsa-listan.

Man skulle kunna tro att det är jobbigt att börja läsa en bok av en favoritförfattare, men när det gäller just den här favoriten så stämmer inte det alls. Jag litar totalt på Mattias Edvardsson, att han lotsar mig genom hela historien på ett utomordentligt sätt. Det har stämt hittills och det stämmer fortfarande. Då är det ändå så att jag, på sätt och vis, har läst det här innan, men i en tidigare version. När den bara var ett manus. Faktum är att jag blev lite överraskad av hur bra jag tyckte att slutresultatet blev.

Nu har ju jag den här lite märkliga diagnosen, eller vad det är, som gör att jag helt enkelt inte minns speciellt mycket detaljer. I synnerhet små detaljer som mördare, inte ens det kom jag ihåg när jag började läsa. Däremot så kom det tillbaka till mig direkt när personen ifråga dök upp första gången. I de här böckerna är det inget problem om man minns vem som gjorde det. Här är det nämligen inte mördaren och det faktiska brottet som är det viktiga. Fokus ligger på människorna och deras inbördes relationer.

Boken utspelar sig 1994 och det finns en hel del tidsmarkörer, som dessutom läggs in på ett väldigt naturligt sätt. Ibland dyker det upp ord och uttryck som alla använde 1994, men som nu, 2025, är mer eller mindre utdöda. Allt detta sammantaget ger tidskänslan en extra autenticitet och förhöjer alltihop. Åtminstone för mig som var med då.

Gunni känns som en person som jag skulle vilja träffa. Jag tror att vi hade kommit bra överens. Men ibland grubblar hon lite för mycket. Eller det är kanske snarare så att hennes tankar går i cirklar ganska ofta och hon kommer inte fram till något. Då har hon, tack och lov, sin kollega Hasse som kan hjälpa till med att komma framåt. Han verkar vara en bra person och är nog den klippa som Gunni behöver. Hon har verkligen mycket att bearbeta på grund av sin uppväxt.

Gunnis kollega Inga förstår jag mig inte på överhuvudtaget. Hon känns som min antipod. Jag vet att de här människorna finns, men jag gillar dem inte och det är inte en typ av människa som jag väljer att umgås med. Helst vill jag inte ha dem i min närhet. Chefen Valter gillar jag nog inte heller, inte så här långt i alla fall. Gunni verkar gilla honom och jag hoppas väl att han ska visa sig vara en bra person. En bra polis tycks han vara, men inte en speciellt bra chef. Och en usel make.

Kapitlen är mycket korta och det gör boken extremt snabbläst. Man hinner ju alltid ett kapitel till (eller två, eller fem). Insprängda bland de "vanliga" kapitlen så kommer det ibland några som heter I mörkret. Där får man inte veta ur vems perspektiv historien berättas. I alla fall inte förrän i slutet. De kapitlen kanske inte är läskiga, men de är helt klart åt det otäcka hållet. Och spännande. Mycket spännande.

Vykort från en mördare avslutas med en ganska så rejäl cliffhanger. Minst sagt. Det kan jag se som det stora problemet med att ha läst boken redan, att det nu dröjer omåttligt länge innan jag får läsa fortsättningen. För visst är det väl se att den som väntar på något gott redan har väntat för länge.

På Goodreads hade den 3,65 i genomsnitt (beräknat på 100 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Vykort från en mördare: Lottens bokblogg, Basilica och malins bokblogg

Bok: Gravglänta av Mattias Edvardsson

Författare: Mattias Edvardsson
Titel: Gravglänta
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 331
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Brottsplats Söderslätt 1
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 oktober 2024




Första meningen: Från hänggungan bredvid den blommande häggen hade Lola Falk fri utsikt över det böljande backlandskapet på andra sidan Grönbyvägen.

Baksidetext
En sen eftermiddag i maj 1989 försvinner åttaåriga Robin spårlöst när han leker kurragömma i skogen. Hans lekkamrater pekar snabbt ut en förövare, men den unga polisassistenten Gunni Hilding, som kastats in i utredningen av en tillfällighet, misstänker att de är på fel spår.

Fem år senare, under den heta VM-sommaren 1994, blir en turistande pojke bortrövad från campingen i det idylliska Beddingestrand. Gunni ser genast likheter med Robinfallet och hoppas att äntligen kunna avslöja sanningen. Men om hon har rätt innebär det att en mycket farlig man går fri på Söderslätt.

Min kommentar
Egentligen så var Gravglänta planerad som första bok i november, men när det var en vecka kvar av oktober och allt planerat (och lite till) var läst så tänkte jag att jag lika gärna kunde läsa den. För jag har ju verkligen sett fram emot det.

Faktum är att jag känner mig så oerhört tacksam och (nästan löjligt) stolt över att jag "upptäckte" Mattias Edvardsson långt innan alla andra gjorde det. Redan 2013, när jag läste hans första bok, Dit drömmar färdas för att dö. Resten är historia, kan man väl säga, och sedan dess slukar jag allt han skriver. Jag är så glad för att jag tackade ja till det där recensionsexemplaret, när den då okände författaren från Lund hörde av sig.

Jag är så svag för de skånska ord som dyker upp med jämna mellanrum. Ord som var helt okända för mig när jag flyttade till Skåne, men som nu är en så naturlig del i språket (det förstådda, inte talade). Även de tidsmarkörer som används lagom mycket gör mig glad (och nostalgisk). 1989 var ett bra år för mig och vem minns inte sommaren 1994 med ett lyckligt leende. Tidsmarkörerna kommer dessutom in helt naturligt. Som när någon tittar på TV eller lyssnar på radio.

Fokus här ligger på människorna. Vad det gör med de som på något sätt påverkas av ett brott. Visst är det en mördare som ska fångas, men förövaren är inte viktig. Inte hur eller varför. De viktiga är alla andra, som på olika sätt är offer. Jag får väldigt kraftiga vibbar av Kevinfallet och det är helt omöjligt att låta bli att fundera över hur många som sitter inspärrade (eller får sina liv förstörda) som har fallit offer för en sådan här psykolog. Inte ens jag ställer ledande frågor, när jag vill ha ett opåverkat svar. Och för varje oskyldig så springer det runt en mördare ute i det fria.

Allt sammantaget så är detta en smart historia. Inte spännande som i nagelbitare, utan mer för att man vill veta hur det ska gå för alla de här människorna. Som är helt vanliga. De är inte vridna ett extra varv för att bli "intressanta". Personligen tycker jag att verklighetstrogna karaktärer är betydligt mer intressanta än de tillskruvade.

Gunni är en bra huvudperson. Hon har en intressant bakgrund, som vi får veta mer om allteftersom. Hon har lämnat Jehovas vittnen, hela sin familj, och plågas av tvivel, ensamhet och känslan att inte höra till något större. Med tanke på cliffhangern i slutet så är det henne vi ska följa i de efterföljande böckerna. Det hoppas jag i alla fall.

Gravglänta är en mycket lovande första del i det som ska bli serien Brottsplats Söderslätt. Jag tror inte att jag vet någon annan författare som kan skriva som han (i så fall är det inte speciellt många). Vissa författare klappar hjärtat lite extra för och Mattias är en av dem. Egentligen är detta (precis som alla hans andra böcker) mindre deckare än relationsdrama. Det är vackert, berörande och inkännande.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 218 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Gravglänta: Lottens bokblogg, enligt O och och dagarna går