Bok: Flickorna vid altaret av Mattias Edvardsson

Författare: Mattias Edvardsson
Titel: Flickorna vid altaret
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 348
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Brottsplats Söderslätt 3
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2025 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 augusti 2026




Första meningen: Rebecka satt i pyjamas och läste Bibeln när tumultet bröt ut.

Baksidetext
En sluten sekt har bosatt sig på en ensligt belägen bondgård på Söderslätt. Det är försommar 1995 när en tonårsflicka hittas död i ett badkar på gården. Först avskrivs dödsfallet som självmord, men när utredarna på brottsroteln i Trelleborg får veta vilka som bor på gården anar de genast oråd.

Gunni Hilding och hennes kollegor börjar gräva i fallet och hamnar omedelbart på kollisionskurs med sektmedlemmarna, som gör allt för att sanningen inte ska komma fram. Samtidigt slits Gunni mellan plikten, sitt förflutna och lojaliteten med sin egen familj som står den karismatiske sektledaren nära.

Min kommentar
När det kommer en ny bok av Mattias Edvardsson så är det alltid en glädjens tid. Hans böcker tränger sig alltid före i läskön. Så gjorde även Flickorna vid altaret, den tredje delen i Brottsplats Söderslätt. Nu kan jag i alla fall med säkerhet säga att även renodlade deckare gör han bra.

I den här boken lyckas han pricka in nästan alla mina tabun när det gäller handling i böcker. Här finns en av de största. Polisen, som även är huvudpersonen, blir personligt inblandad i fallet och hamnar dessutom i livsfara. Räddningen är att den historia som Gunni hamnar mitt i är så etablerad i de två tidigare böckerna att det faktiskt inte stör mig. Det är inte alls svårt att föreställa sig vad som driver henne.

Eventuellt så är det bara jag som har lite problem att hålla isär alla de där sektmänniskorna. Mitt största problem är att komma ihåg vem som är förälder till vem. De är ju trots allt inte speciellt många, men jag vet att jag har problem med familjerelationer så det ligger säkert på mig.

Sekter skrämmer mig. Just det där fanatiska är riktigt otäckt. Jag önskar verkligen att jag kunde säga att det där skulle inte kunna hända, men jag vet ju att det gör det. Här funderar jag nog mest på om Karl-Fredrik själv tror på det han predikar eller om han bara är maktgalen, ond och/eller sjuk. Det är lätt att tänka att de allihop är onda, men jag tror inte att det är så enkelt. Lättstyrda ja, men inte genuint onda. Kanske Erik då. Personligen så tror jag att jag hade haft svårt att tro på att Gud skulle stå bakom allt Karl-Fredrik hittar på, men vem vet. Det är svårt att relatera till de här människorna, men Rebecka känns mycket mer än de andra. Och så de där läskiga hundarna. Jag hade en helt annan teori om vad de skulle användas till, men Mattias hade en annan (bättre) användning för dem. De blev i alla fall ett extra spänningsmoment varje gång någon skulle ta sig förbi dem.

Precis som vanligt så är det karaktärerna och relationerna som är i fokus. Det är mycket psykologi och gruppdynamik, något som jag verkligen gillar. Det är helt enkelt vansinnigt intressant. Huvudpersonen, Gunni, får ju inte, egentligen, ta del av utredningen eftersom hon har släkt där på sektgården, men naturligtvis lyckas hon blanda sig i ändå. Jag tycker bättre om henne i den här boken än i de två tidigare. Även om hon nu jobbar på egen hand, eller vad man ska säga, vilket väl egentligen är ännu en grej jag ogillar. Egentligen. Jag tycker att hon är mer självständig och säker nu. Och så finurligt att göra Mårten till lärare i svenska och psykologi. Blir det mer av honom tro?

Tack och lov så har "kärlekstramset" nästan försvunnit. Det finns en del trånande, men jag köper det. Glädjande nog så verkar Gunni släppa Valter. Jag har aldrig förstått vad hon har sett i honom. Valter är jag väl glad om jag slipper i fortsättningen, men något säger mig att vi inte är klara med honom. Den nya kollegan Jytte vet jag inte vad jag ska tro om. Är hon en bra eller dålig polis? Ja, det återstår väl att se. Och Hasse, en av mina favoriter. Så konservativ, men ändå alltid öppen för nya saker. Han skulle så lätt ha kunnat bli inskränkt, men den balansgången klarar han.

Men slutet, Mattias. Varför? Det gjorde mig både arg och ledsen. Mest ledsen. Samtidigt är det ett slut jag kommer att minnas och det händer inte speciellt ofta. Det lämnas en del öppet för nästkommande del(ar), som hur det ska gå för Gunnis syster Gerd. Nu hoppas jag bara att vi är färdiga med både Jehovas vittnen och sekter.

Flickorna vid altaret är riktigt bra. Det är spännande och kapitlen är korta, vilket ju gör att åtminstone jag hetsläser. Böckerna om Gunni är en annan typ av böcker än Mattias Edvardssons fristående böcker, dessa är mer renodlade deckare. Jag tycker om dem, men de berör mig inte alls på samma sätt. Jag förväntar mig egentligen inte att de ska göra det och kanske är det inte heller meningen. Men jag saknar det ändå.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,63 i genomsnitt (beräknat på 67 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Flickorna vid altaret: Lottens bokblogg, enligt O och malins bokblogg