Vilken skitvecka det har varit. Och det trots att jag fyllde år i måndags, men vad jag kan minnas så var detta min värsta födelsedag, någonsin. Jag blev så klart sjuk efter Umeå-resan. På min födelsedag hade jag egentligen tagit ledigt för att få massage, ta en gofika (med Budapestbakelse) och köpa med mig, typ, min favoritmat från stan. Men nej. I stället låg jag nedbäddad med feber och hosta (som fortfarande är kvar plus nu också bihåleinflammation) från helvetet. Så kan det också gå.
Ända sedan jag läste och gillade min första Mhairi McFarlane så har jag tänkt att jag måste läsa något mer av henne. Bok inhandlades redan för tre år sedan, men nu tyckte jag att jag verkligen behövde något lättsamt och roligt. Då var det äntligen dags att läsa Galen i dig, som jag förmodligen kommer att läsa ut i dag.
Min smakebit är från sida 259:
Ungefär en timme senare hördes en försiktig knackning på dörren.
"Harriet", sa Cal. "Mår du bättre?" En lång tystnad. "Snälla, jag vill bara säga att jag är så ledsen. Det var ett dumt sätt att lägga fram något som du måste vara helt förkrossad över. Jag står helt och fullt på din sida och jag borde ha varit ärlig."
Till och med i sitt plågade tillstånd måste hon medge att han var charmig. Kanske var det till och med ... känslomässig intelligens?
"Gå härifrån", sa hon, halvt på allvar, som en grinig tonåring. Hon låg på sängen, stirrade upp i taket, och ögonen var svullna men torra. Hon hade slut på tårar igen. Hon visste att hennes beteende inte var särskilt smickrande, men på något sätt måste hon ta sig igenom det för att kunna komma ut på andra sida. Om Cal verkligen var ledsen, om han verkligen gillade henne, skulle han uthärda det.
"Snälla, kan jag få komma in och förklara och kräla i stoftet ansikte mot ansikte?" sa Cal.
"Nej, du får kräla i stoftet genom dörren."
"Okej, då gör jag det. Ett ögonblick, jag ska bara sätta mig ner först."
Hon hörde ljudet av Cals t-shirt som gled mot väggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar