Bok: Himmelskriket av Mons Kallentoft

Författare: Mons Kallentoft
Titel: Himmelskriket
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 319
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Malin Fors 12
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 16 januari 2023




Första meningen: Hon måste dö.

Baksidetext
En dallrande het augustidag hittas en liten pojke död i en bil. När Malin Fors kommer till platsen sitter hans mamma i skuggan under ett träd med sonen tätt intill sig i famnen. Hennes förtvivlade skrik har övergått i ett klagande läte. Polisutredningen avslutas snabbt. Av allt att döma har mamman glömt den sovande pojken i bilen. Hon har nyligen varit utbränd och kan varken lita på sina sinnen eller minnen. Veckorna som följer utsätts hon för hat och hot på nätet och av Linköpings invånare. Ska man kunna orsaka ett barns död utan att straffas för det? Malin vet att det inte finns några enkla svar, att gränsen mellan rätt och fel kan vara hårfin. Och hur ska man döma den som redan fått värsta tänkbara straff? Så sker ett mord som tvingar henne och hennes kolleger att återvända till fallet.

Min kommentar
Det är tvära kast i min läsning. Efter att ha fått en rejäl historialektion i förra boken jag läste så var det nu dags för ren underhållning. Himmelskriket är tolfte delen i serien om Malin Fors och även om vissa böcker inte har varit lika bra som andra så har det genomgående varit en ganska hög och angenäm nivå. Frågan är väl egentligen när Mons Kallentoft ska våga avsluta allt.

Som vanligt, i de här böckerna, så är det samhällskritiskt och en del vanliga företeelser som avhandlas. Det bästa är nog att man ofta, åtminstone i de senare böckerna, inte kan ana vad författaren själv tycker om vissa av sakerna. Här är det återigen sociala medier som är en stor grej, bland annat. Ett tema som kanske känns lite uttjatat och använt (även av Kallentoft) 2023, men den här boken kom 2018 och då var det nog inte så omtuggat. Det har hänt mycket de senaste fem åren.

Förvirringen blir stor när Malin börjar fundera på att olöst mord. Jag har inget minne av något sådant. Ett tag började jag fundera på om jag hade missat någon del, men det har jag inte. Det kan vara så att det helt enkelt är mitt minne som spökar. Vilket inte är något ovanligt. De där anderösterna som var så störande i de första böckerna och som har avtagit för varje bok är nu helt borta. Det är jag tacksam för. Det är jag även för att alla beskrivningar, av allt möjligt, är på en mer rimlig nivå. Malin ältar lite, men inte alltför mycket.

Dottern Tove är med en del i den här boken och jag är inte alls glad i hennes utveckling. Hon blir mer och mer lik Malin. Både vad gäller alkohol och bristande impulskontroll. Malin ... ja, Malin. Vad ska man säga om henne? Hon verkar få vara lite lycklig och det unnar jag henne, men jag får så dåliga vibbar av hennes nya pojkvän. Jag hoppas jag har fel. Hon håller sig i alla fall nykter och det är så skönt.

Det som Malin får för sig att göra för Tove vet jag inte alls vad jag ska göra med. Jag har sagt det förut och jag vidhåller att två fel inte gör ett rätt. Det stör mig så att lagen inte är lika för alla. Vad lär man egentligen sina barn om man visar dem att (vissa) inte behöver ta konsekvenserna av sitt handlande? Ironiskt nog så tänker Malin ungefär likadant. Om alla andra som gör så. När det gäller hennes egna är det tydligen inte lika fel. Hon verkar åtminstone komma till insikt.

Fallet i den här boken gör mig så otroligt ledsen, på så många olika sätt. Jag vet ju att precis det här kan hända, det hände i grannbyn för bara tio år sedan att en stressad pappa glömde sitt barn i bilen. Något nämnvärt hat mot honom kommer jag inte ihåg, men jag kollade ju i och för sig inte heller. Men dessa självgoda människor som tydligen aldrig någonsin har gjort något misstag ... jag kommer aldrig att förstå hur de fungerar. Tänker gör de i alla fall inte. Alla gränser verkar vara så flytande.

Rent generellt så tycker jag att Kallentoft har lugnat ner sig lite och den trenden fortsätter i Himmelskriket. Det är inte längre så otroligt blodigt, grymt och brutalt. Även om nu det här fallet är hjärtknipande och tragiskt så frossas det inte i några blodiga detaljer. Tonen är, som vanligt, åt det melankoliska hållet. Storheten med den här serien är nog ändå att fallen inte är så krystade och komplicerade, de är oftast väldigt enkla. Det gör allt mer trovärdigt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,58 i genomsnitt (beräknat på 253 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Himmelskriket: Romeo and Juliet, Tankar från en samlares hjärna och Tofflan.