Bok: Eldbärare av Anders Björkelid

Författare: Anders Björkelid
Titel: Eldbärare
Genre: Fantasy
Antal sidor: 379
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Berättelsen om Blodet 2
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 juni 2022




Första meningen: - Den är fortfarande kvar!

Baksidetext
Tvillingarna Sunia och Wulf har tillbringat ett år i domarringen och lärt sig mycket om sitt arv. Under tiden har hotet från Kylan trappats upp och hirdjägarna tror att ett krig är oundvikligt. Deras ledare Fauho sänder Sunia och Wulf till en stad långt hemifrån. Där ska de försöka tända en av Imperiets gamla vårdkasar. Tillsammans tar de sig fram i en helt främmande värld. Dessutom måste de brottas med känslor och förväntningar som deras vuxenblivande innebär. I Wulfs fall en spirande kärlek, i Sunias en mycket motvillig invigning som kvinna av Blodet.

Min kommentar
Eldbärare är andra delen i serien Berättelsen om Blodet, något så ovanligt som svensk fantasy. Eller det var i alla fall ovanligt när de släpptes. De har några år på nacken. I år tog jag med serien i min Finish That Series-utmaning, så nu ska jag äntligen få veta.

Jag minns egentligen ingenting av första boken, som jag läste för tio år sedan. Några små glimtar var allt som var kvar, men glimtarna blev både fler och större medan jag läste. Man kan ju tycka att jag inte kan ha gillat första delen, eftersom det tagit så lång tid att fortsätta läsningen och då har man delvis rätt. Jag var inte helt såld, men den stora anledningen till att det dröjt så länge är att det var väldigt svårt att hitta alla delar. Eller ja, fjärde och sista delen hittade jag faktiskt för fem år sedan, men det har tagit mig ytterligare fem år att ladda för att läsa klart den.

Boken börjar i mitten, skulle man nog kunna säga, sedan hoppar man tillbaka och får allt som hänt fram till dess berättat. Jag är inget fan av det upplägget och här kan jag överhuvudtaget inte se något behov av det. Hela första kapitlet kunde ha hoppats över. Jag är osäker på om det hade hjälpt där i början, för jag tycker det är lite segt där. Om det beror på att jag hade svårt att komma in i boken eller om jag hade svårt att komma in i den för att det var segt är oklart.

Ungefär halvvägs tar det sig, ordentligt. Det blir mer spännande när de kommer till Kasan (år det förresten en slump att invånarna i Kasan har väldigt ryskklingande namn?) och än mer när de lyckas fly därifrån. Detta kan också bero på att jag då kunde ge boken min odelade uppmärksamhet. En av styrkorna genom hela berättelsen är att jag, så att säga, får upptäcka världen samtidigt och tillsammans med Wulf och Sunia. Jag får dessutom veta mer om deras bakgrund och mer kött på benen är aldrig fel.

Världsbygget här är väldigt bra, om än ibland lite för detaljerat för mig. För mycket detaljer gör så att jag får svårare att se det framför mig. Det finns en karta över Funisburg sist i boken, men den är tyvärr oanvändbar. Det går inte att se en enda siffra där. Ett av mina stora problem med fantasy, rent generellt, är det stora persongalleri som brukar finnas. Det är inget problem här, endast en handfull karaktärer dyker upp, av vilka runt hälften var med redan i förra boken. Det funkar alltså att skriva fantasy utan detta myller.

Jag upplever det som att Eldbärare är bättre än sin föregångare. Mer engagerande. Den är en aning förutsägbar, men jag tycker att det lite hör till genren. Nu ser jag verkligen fram emot att läsa fortsättningen och få veta ännu mer.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,69 i genomsnitt (beräknat på 277 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Eldbärare: bookiecookiez, Fiktiviteter och Skrivprocess.