Smakebit på søndag: Döden för oss samman

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Ja, då är midsommar avklarad och för att citera vad min pappa alltid sa vid midsommar, vartenda år: Nu vänder det igen. Jag tror att han gillade att se hur många nästan blev helt desperata 😁 För de flesta människor så har ju sommaren bara precis börjat. Jag fortsätter att räkna ner till semestern och nu är det bara två veckor kvar. Det är ju egentligen ingenting.

Läsningen har gått undan i juni och jag har fått plocka in lite oplanerade böcker och egentligen så är det ju precis det som är meningen med min planering. Jag såg ett par, i det närmaste, lyrisk recensioner av Döden för oss samman av Håkan Mattsson för någon vecka sedan och då bestämde jag att det minsann fick bli den jag skulle läsa. Jag har nästan kommit till slutet, men smakebiten är från betydligt tidigare. Jag tycker det är så "kul" att pandemin är där i bakgrunden och så här var det ju många som trodde att det skulle bli.

Min smakebit är från sida 75:

    Antonio log sorgset mot henne. "Sarina kommer också att få gå. Men det här är ju bara tillfälligt. Om nån månad är den här jäkla smittan förbi och då återgår allt till det normala. Jag lovar att ni har era jobb här igen innan påsk."
    De kramades hastigt och Antonio lovade att höra av sig så snart som möjligt. Hannah lämnade Café Bullen med en kall förtvivlan växande i bröstet. Vad skulle hon göra nu?
    På pendeln halvvägs till Trångsund ringde mobilen. Hon tittade uppgivet på displayen, såg att det var Sarina och tryckte på grön lur.
    "Ja hej, du har kommit till arbetslösa Hannah. Vad kan jag stå till tjänst med?" Hon hörde hur bitter hennes egen röst lät.
    "Sho bre, det är Sarina. Vad händish?" Sarina lät hurtig som vanligt. Hade hon inte hunnit prata med Antonio än?