Bok: Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

Författare: Christoffer Carlsson
Titel: Brinn mig en sol
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 447
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hallandssviten 2
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 januari 2025




Första meningen: Det var sommaren då Evy Carlén blev mycket sjuk, förstod att hon snart skulle dö och anförtrodde mig att hon visste vad som hade hänt Sven Jörgensson och hans son Vidar däruppe i Tiarp.

Baksidetext
I februari 1986 sker det första mordet i byn Tiarp på Nyårsåsen utanför Halmstad.

För polisen Sven och hans son Vidar blir det en avgörande tid. Landet är i chock efter mordet på Olof Palme. Medan Vidar söker sin väg mot vuxenlivet, tvingas Sven in i mörkret på Nyårsåsen för att jaga Tiarpsmannen: Vem är han? Vem blir hans nästa offer? Och vem är författaren som långt senare återger historien – varför skriver han?

Min kommentar
Brinn mig en sol planerade jag in sist i januari så att den skulle läsas under läsretreaten i Varberg. Det tyckte jag kunde vara lämpligt, eftersom jag då hade befunnit mig, åtminstone, i rätt landskap. Nu blev det inte så, i stället läste jag ut den samma dag som jag anlände till Varberg. Det var helt enkelt omöjligt att dra ut på det hela.

Förra våren gjorde jag ett besök i trakterna av Marbäck så jag såg tydligt miljön framför mig. Till och med så bodde jag på Tallhöjdens värdshus, där de var och åt en gång i boken. Här handlar det om en författare, vars föräldrar hette Carlsson i efternamn, som flyttar hem till barndomshemmet i närheten av Toftasjön. Huset var gult. Och nu undrar jag, har jag inte läst någonstans att Christoffer Carlsson växte upp i ett gult hus i närheten av Toftasjön? Jag tror dock inte att historien är biografisk, men jag kan tänka mig att mycket är hämtat från verkligheten.

En väldigt bra sak med den här berättelsen, som jag uppskattar oerhört mycket, är att trots att allt utspelar sig under lång tid så sker allt, i stort sett, kronologiskt. Ramberättelsen utspelar sig 2019, där ungefär en tredjedel av boken har sin handling. Dessa kapitel ligger först och sist. Inte mitt i. Inte samtidigt. Efter inledningen hoppar vi tillbaka till 1986 och går sedan framåt, med nedslag 1988 och 1991. Helt skilt åt.

Vidar är huvudperson även i den här boken och jo, det blir lite rörigt i mitt huvud när jag börjar fundera på vad man fick veta om honom i förra delen, som utspelar sig 1994, 2004 och 2017. Vilket ju betyder att nutiden ligger senare i den här andra boken, men allt annat är tidigare. Jag bestämde mig för att sluta grunna över det, för det har jag inget som helst minne av.

Karaktärerna är inte speciellt många och de är helt vanliga människor, med både bra och dåliga sidor. Jag får verkligen känna karaktärernas känslor, som skuld, ånger, förväntningar på sig själv och på andra. Det är helt omöjligt för mig att gilla det somliga av dem gör, men jag kan helt klart förstå det. Eftersom jag förstår deras drivkrafter. Här handlar det då mycket om hur brott påverkar alla, egentligen, och hur hemligheter har en förmåga att fräta sönder en inifrån. Det finns mycket att fundera på och förfasas av. Mest hur man man lever vidare med vetskapen att det man har undanhållit har kostat en oskyldig livet.

Tempot är riktigt långsamt, men det ska absolut inte förväxlas med tråkigt. Personligen så tycker jag att tempot passar perfekt med hela stämningen, men framför allt så är detta ingen action utan mycket mer psykologi och relationer. Jag gillar när man lägger in stora verkliga händelser i en fiktiv berättelse. För oss som var med så blir det en extra knorr och här handlar det om mordet på Olof Palme. Precis så där var det, då när det hände något med den svenska folksjälen. Något som inte kunde återställas, varken förr eller senare.

För det mesta så är det ovisst, när det gäller gärningsperson. Dock förstod jag ganska snart hur det låg till med vissa saker, som David Linder. Annat anade jag inte ens förrän det avslöjades. Jag uppskattar det och för mig betyder det att man har skrivit en riktigt bra berättelse. En som har så mycket mer än en kriminalgåta.

Jag bara älskar Christoffer Carlssons böcker som utspelar sig i hans gamla hembygd, som Brinn mig en sol gör. Det blir en speciell stämning och känsla, det liksom vibrerar. Jag tycker att vi ska skapa en ny genre - roman om ett brott - där det inte är brottet som står i fokus, utan människorna. Jag vet flera författare vars böcker kvalar in där. Christoffer Carlsson är en av dem.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,93 i genomsnitt (beräknat på 4 329 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Brinn mig en sol: Lottens bokblogg, enligt O och Stories from the city, stories from the sea