Titel: Vintereld
Genre: Thriller
Antal sidor: 375
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Årstidskvartetten 3
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 januari 2025
Första meningen: Hon hade alltid älskat sjön.
Baksidetext
Lucianatten 1987 utbryter en våldsam brand i en skånsk stugby. En ung kvinna dör i lågorna, och i polisutredningen som följer ställs vänner mot varandra, förtroenden sviks och familjer splittras innan en ung mordbrännare till sist erkänner.
Trettio år senare får Laura Aulin ärva den nedgångna stugbyn av sin faster. För första gången sedan branden återvänder hon nu till trakten. Hennes närvaro rör upp känslorna, och när flera bränder anläggs blir stämningen än mer fientlig. Samtidigt börjar Laura ana att fastern kommit något på spåren före sin död, och hon tvingas ifrågasätta allt hon minns om den tragiska lucianatten. Om vinterelden som gav ärr som aldrig bleknat.
Min kommentar
Eftersom jag var ledig nästan en vecka in på det nya året så gick läsningen betydligt snabbare än vad min planering hade tagit hänsyn till. Jag behövde en bok inemellan de andra och valet föll på Vintereld. Tredje delen i Årstidskvartetten.
Trots att detta kallas en serie så är böckerna, ovanligt nog, fristående. Inga gemensamma karaktärer, vad jag har upptäckt, tema och geografi är dock gemensamt. Även denna utspelar sig i ett litet (fiktivt) samhälle i nordvästra Skåne. Även här kommer någon (tillbaka) och börjar nysta i något som hände för längesedan, men som påverkar nuet.
Här utspelar sig dåtiden 1987 och fram till ungefär halvvägs in i boken så får dåtid och nutid vartannat kapitel. Jag skulle inte säga att tidshoppandet är rörigt, men ibland har jag svårt att mentalt förflytta mig mellan tiderna. Många av karaktärerna förekommer i båda trådarna och då brukar det tydligen bli besvärligt för min hjärna. Nutidshistorien är mer intressant, tycker jag, och det är även karaktärerna som befolkar den. Jag tycker att det är tråkigt att man inte fick lära känna Hedda. Hon var nog den mest intressanta karaktären.
Något som jag tycker riktigt bra om i de här böckerna är att det kanske inte är omöjligt att gissa vad som har hänt, men det är svårt. Det är både väldigt ovisst och klurigt. Själv gissade jag på allt möjligt, en del var förvisso rätt (som det ju blir när man gissar hej vilt), annat var det inte. Helt säker var jag dock inte förrän mot slutet. Då blev det så vansinnigt spännande att jag inte hade något annat val än att läsa ut den.
Jag tycker att Anders de la Motte beskriver småstadsmentaliteten bra och realistiskt. Folk är så oerhört snabba med att döma (jag vet inte om de faktiskt är snabbare i små orter, men de är ju definitiv närmre). Helst utan att ha någon som helst verklig fakta, eller ens förstahandsinformation. Dessvärre gäller tydligen även det motsatta, att en del människor lyckas hålla sig kvar på sina piedestaler, helt oförtjänt. Ganska ofta räcker det med att bara ha mycket pengar, men allra säkrast är att göra riktigt bra insatser för samhället. Sedan kan man i stort sett bete sig hur man vill.
Grundhistorien här är så tragisk. Jag blir så ledsen när folk tappar kontakten med viktiga människor. Många gånger på grund av inbillade oförrätter. Plötsligt är det för sent att fixa och det gör mig ledsen. Jag kan ju förstå att det är svårt när man själv inte är vuxen och vet allt, men när man har växt upp så borde man faktiskt tänka lite längre. För mig var det solklart vad som hade hänt.
Det är ganska mycket som man inte får svar på, men det är gott så. I alla fall vad det gäller det mesta av det. Men det här latenta viruset i kroppen, det förstår jag inte. Var det bara ett hjärnspöke eller var det på riktigt? Jag tröttnade faktiskt lite på tjatet om den där vinterelden, vad det nu var, och ärret, som verkade leva sitt eget liv.
Vintereld är liksom sina två föregångare inte en renodlad deckare. Den är mycket mer ett familjedrama, men med en knorr i form av ett mysterium. Den är både vemodig och olycksbådande. Tempot är långsamt och jag gillar att saker och ting inte bara hastas förbi utan de får en chans att landa.
På Goodreads hade den 4,10 i genomsnitt (beräknat på 1 976 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
| Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
| Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
| Långsam | Tempofylld | Obehaglig | ||
| Detaljrik | Fåordig | Nagelbitare | ||
| Mysig | Rå | Sorglig | ||
| Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
| Rörig | Genomtänkt | Mörk | ||
| Lättsam | Mystisk | Berörande |
Andra som bloggat om Vintereld: Håkans hylla, Tankar från en samlares hjärna och Svenska deckarbiblioteket
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar