"Den man älskar" av Mari Jungstedt

Författare: Mari Jungstedt
Titel: Den man älskar
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 350
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Anders Knutas 12
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 november 2016




Första meningen: Vita väggar, högt i tak, en klotformad lampa, grått dagsljus som silade in genom den tunna bomullsgardinen, ett skyddande flor mellan honom och världen utanför.

Baksidetext
En blek aprilsol kryper långsamt över det gamla stenbrottet i Bunge på norra Gotland, där mäklaren Sanna Widding har hittats död. Några kilometer därifrån ligger en anrik kalkstensgård, som hon fått i uppdrag att sälja. Men försäljningen väcker starka känslor i ägarfamiljen, och snart stiger djupa och mörka hemligheter upp till ytan. Kriminalkommisarie Anders Knutas är nu tillbaka efter sin sjukskrivning och kastas genast in i en omskakande mordutredning. Tillsammans med kollegan Karin Jacobsson inser han snart att Sanna Widding inte kommer att bli det enda offret.

Min kommentar
Jag har ju läst alla de tidigare elva böckerna i den här serien och har väl haft lite blandade känslor för dem. Förra boken (Du går inte ensam) blev jag mycket besviken på och därför har ju inte denna lockat speciellt mycket. Den man älskar är definitivt bättre än den förra, det känns som att det är mer substans här, lite mer tanke bakom. Men räcker det?

Det de här böckerna alltid lyckas med är att få mig att längta till Gotland. Jag bara älskar att vara på Gotland, både bokstavligt och bildligt, och Mari Jungstedt har den goda smaken att fördela morden över hela ön, tror jag i alla fall. Den här gången befinner vi oss i norra delen. Senast jag var på Gotland så åkte vi en del just i de trakterna och jag tror mig känna igen vissa orter. Dock önskar jag att jag hade vetat om den där gamla gotländska gården när jag var där. Den hade jag velat besöka.

Som vanligt är det väldigt lättläst och det går snabbt framåt. Därmed inte sagt att tempot är speciellt högt. Det är mer lite småputtrigt och trots alla mord så är det småtrevligt. Tillbakablickarna ligger på en bra nivå, i alla fall om man ganska så nyligen har läst förra delen. Det är ju alltid svårt det där, att veta hur mycket man ska förklara av vad som hänt tidigare och visst kan det bli för mycket i vissa delar, men det behövs nog.

Karaktärerna är de gamla vanliga, till och med Martin Kihlgård lyckas dyka upp väldigt krystat. Han är ju ändå från Rikskrim och de kommer väl inte en dag efter ett mord har inträffat. Anders Knutas fortsätter att mysa med sin Karin Jacobsson och jag tycker faktiskt fortfarande att det blir lite väl sockersött och puttenuttigt. Men så är jag ju ingen romantiker heller. De som intresserar mig mest är familjen Ramberg. Där verkar finnas mycket att berätta och vi får faktiskt bara en liten smakbit av hela deras historia. Jag ville veta mer. Det mest positiva är ändå att både Johan och Emma lyser med sin frånvaro.

Cliffhangern från förra delen hoppas i stort sett över. Varför? Var den händelsen bara med för att få med det otroligt krystade avslutet (hoppas jag) på Petrov-fallet? Det som mynnar ut i Knutas besök på fängelset, som kan vara något av det konstigaste jag har läst. Skulle de få meningarna betyda att allt är glömt och förlåtet? Nåväl, jag hoppas som sagt att detta var det sista jag hör om det fallet.

Det vimlar av underliga slutsatser och lösa trådar här och som vanligt stör det mig. Mycket. Till exempel, hur kan man dra slutsatsen att det handlar om en mordutredning när en i familjen Ramberg hittas på en illegal spelklubb under en razzia? Det är inte det enda underliga, men det var det som störde mig mest. Motivet till morden förstår jag överhuvudtaget inte. Det antyds lite om mördaren, men hur man går därifrån till att mörda urskillningslöst övergår mitt förstånd. Och varför dikter av Karin Boye?

Det finns ju vissa regler för det här med hur en deckare ska vara uppbyggd och Den man älskar ligger på gränsen där. Eller strax utanför. Det är också något som stör mig enormt. Man kan inte kasta in en ny karaktär i slutet och göra den till gärningsman. Så är det inte riktigt här, men väldigt närapå.

Kanske är det så att de här böckerna passar bäst på sommaren och då gärna på plats på Gotland. Det har jag provat en gång och det gick väldigt bra. Men jag kan ju inte åka till Gotland varje gång Mari Jungstedt släpper en ny bok. Väl?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,1 och genomsnittet 3,35 (beräknat på 293 betyg).
På Goodreads hade den 3,22 i genomsnitt (beräknat på 156 betyg).
Jag ger den 3,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den man älskar: Lottens bokblogg, Johannas deckarhörna och Läsa & Lyssna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.