onsdag 10 juli 2019

"Den onde samariten" av Mason Cross

Författare: Mason Cross
Titel: Den onde samariten
Genre: Thriller
Antal sidor: 431
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The samaritan
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Carter Blake 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 juni 2019




Första meningen: Jag höll ögonen på Murphy när han kröp fram till kanten av den utskjutande klippan, satte kikare till ögonen och ställde in skärpan på en plats någon kilometer längre där vägen ringlade ut ur det trånga bergspasset.

Baksidetext
En sadistisk seriemördare har i över ett decennium gett sig på ensamma kvinnliga bilförare som fått motorstopp. Tidningarna kallar honom Samariten. När en ung kvinnas lemlästade kropp påträffas i bergen utanför Santa Monica vet LAPD-polisen Jessica Allen att hon har sett det här förut - två och ett halvt år tidigare i andra änden av landet.

Med en mördare som inte lämnar några spår efter sig kör polisutredningen snabbt fast. Det är då Carter Blake dyker upp och erbjuder sina tjänster. Han är en skicklig spårare med en närmast kuslig förmåga att förutspå Samaritens nästa drag.

Till en början är Allen och hennes kollegor misstänksamma. Deras nya medarbetare hyser obekväma likheter med mannen de söker. Men när Samariten tar sitt dödande till nya nivåer måste Blake hitta ett sätt att stoppa honom - även om det innebär att hans eget förflutna kommer rasande ner över honom.

Min kommentar
För lite drygt två år sedan så läste jag första delen i den här serien och även om jag inte blev helt såld så blev jag nyfiken på karaktären Carter Blake. Han borde nämligen vara precis en sådan karaktär som jag älskar; lite hemlighetsfull, vansinnigt bra på det han gör och kylig. Jag ville helt enkelt veta mer om honom och därför blev jag glad när andra delen dök upp här hemma och nu har jag äntligen läst den.

Handlingen i Den onde samariten (varför den svenska översättningen tycker det är nödvändigt att poängtera att han inte är god känns faktiskt lite onödigt) utspelar sig i Kalifornien och Los Angeles. Väldigt mer specifikt på Mulholland Drive. Jag hade lite svårt att förstå en del av problemen med området, men när jag skulle skriva ihop det här inlägget så tittade jag på kartan. Mulholland Drive är lång. Väldigt lång.

Boken började bra och jag kände lite att det här skulle nog gå bra. Sedan stannade allt bara upp. Jag kunde inte förstå varför jag inte klarade att läsa speciellt långa stunder i taget. Sedan kom jag på det. Jag blev alldeles utmattad av all information som jag matades med. Tyvärr var mycket av den fullständigt ovidkommande sorten. En ganska stor del av den var dessutom detaljerade förklaringar. Gärna av självklara saker. I kombination med ett språk som verkar vilja vara korthugget, men som blandas med meningar långa som följetonger (se till exempel bokens första mening) så blir det väldigt märkligt. Fokuset ligger mer på att vara hårdkokt än att föra historien framåt.

Precis som i förra boken så berättas det mesta ur tre perspektiv; Carter Blake, polisutredningen och psykopaten. Carter Blake borde ju som sagt vara en karaktär för mig, men han saknar något som jag nog ser som ett måste för hårdkokt; humor. Det finns inte någon alls här. Kanske är det därför jag tycker han är tråkig och intetsägande. I alla fall så fick jag inte veta speciellt mycket mer om honom. Eller egentligen om någon av karaktärerna, vilket jag faktiskt gillar. Jessica Allen och Jonathan Mazzucco, de utredande poliserna, intresserar mig mer som personer än vad Carter Blake gör. Och för en gångs skull så jobbar män och kvinnor ihop utan att vara attraherade av varandra. Tack för det!

Det är väldigt rått och brutalt med en del ganska detaljerade beskrivningar. Egentligen händer det nog mycket, men jag tycker är tempot är alldeles för långsamt. Det blir segt. Mot slutet gör alla tre huvudkaraktärerna underliga och inte speciellt trovärdiga val och jag känner mig väldigt skeptisk till det de gör. Det känns helt enkelt oprofessionellt och det stämmer inte med det man tidigare fått veta om dem. En del vändningar överraskade mig, det uppskattas alltid, men vissa saker var väldigt förutsägbara.

Det har kommit fem delar i den här serien, av vilka bara de två första har översatts. Så kommer jag då att fortsätta läsa den här serien? Jag vet faktiskt inte. Kanske skulle de här böckerna passa mig bättre som film så jag hoppas de blir det.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,94 i genomsnitt (beräknat på 1 228 betyg).
Jag ger den 3,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Den onde samariten: DAST Magazine och Bokhyllan i pepparkakshuset.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

2 kommentarer:

  1. Jag tyckte att personbeskrivningarna var väldigt grunda i första boken, men märkligt nog gillade jag det just då. Jag kommer nog att läsa den här eftersom jag har den hemma, men sedan får jag se om det blir fler delar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, personbeskrivningarna funkar för mig. Jag behöver liksom inte bli bästa vän med karaktärerna. I alla fall inte i den här typen av bok. Men all den där informationen... jag blev så utmattad.

      Radera