"Rött stoft" av Ann Cleeves

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 377
Originaltitel: Red bones
Översättare: Jan Järnebrand
Serie: Shetlandskvartetten 3
Utgivningsår: (första) 2009 (min) 2010
Media: Pocket
Förlag: Bonnier Pocket





Första meningen: Anna slog upp ögonen och såg ett par händer som var strimmiga och glänste av blod.
Sista meningen: "Jag tänkte", sa hon, "att vi skulle kunna be dem komma på bröllopet."

Baksidetext
När en ung arkeolog vid utgrävningar på Whalsey, en av de mindre Shetlandsöarna, hittar kvarlevor av en människa, blir öborna förbryllade. Är skallen ett fornfynd eller något av senare datum? Kort därefter skjuts en äldre kvinna till döds i en mystisk olycka. Polisen Jimmy Perez kallas till platsen av kvinnans sonson, Sandy Wilson, som också är kollega till Perez.

Det ödsliga landskapet och det vidsträckta havet har frambringat ett obändigt och hemlighetsfullt folk. Mima Wilson hade varit en enstöring, hon hade sin mark, sin stolthet och sin familj. Men varför reagerade hon så märkligt på det arkeologiska fyndet? När Perez inleder sin undersökning bland lokalbefolkningen finner han två släkter som sedan generationer legat i fejd med varandra och vars avund, snikenhet och förbittring delat samhället i två läger. Han känner sig ensam och osäker, omgiven av främmande människor, långt hemifrån. När den tidiga våren sveper in ön i en klaustrofobisk dimma inträffar ytterligare ett dödsfall. Jimmy Perez inser att gamla hemligheter måste fram i ljuset om en mördare ska kunna hindras att slå till igen.

Min kommentar
Precis som i Vita nätter har korrekturläsaren missat mängder av stavfel och ordfel. Eftersom det stör min läsrytm när det plötsligt dyker upp ett "en" i stället för ett "ett" och liknande saker, och för att sådana fel faktiskt är så lätta att hitta, så gör det mig lite upprörd. Det tar alltid ner min uppfattning om en bok, då jag inte kan ta den på riktigt allvar eftersom förlaget uppenbarligen inte gör det. Vad mer som störde mig var att det plötsligt kunde dyka upp meningar som på inget sätt hörde samman vare sig med meningen före eller efter. Det kanske var enda sättet att låta oss få veta vissa saker, men det fick mig också att stanna upp och distraherade mig.

Början av boken var en rejäl pina för mig, jag avskyr krångliga släktförhållanden och har svårt att hålla ordning på vad alla de där orden innebär. Här vimlar det av sysslingar och bryllingar och alla verkar vara mer eller mindre släkt med alla. När sönerna dessutom heter samma som sina fäder så blir det bara för jobbigt. Det redde ut sig till slut, tack och lov, men jag fick faktiskt ta fram papper och penna. Första halvan upplevde jag också som ganska seg, det var bara en massa namn som spottades ut och historien stod mest och stampade. Andra halvan tog det mer fart och då var det plötsligt svårt att lägga ifrån sig boken. Men för mig är detta den svagaste boken i Shetlandskvartetten, hittills.

Det var riktigt kul att följa Sandy lite mer och se honom utvecklas till något mer än en osäker slarver. Här finns nog potential. Det var också ganska skönt att Fran var bortrest i stort sett i hela boken, så slapp man lägga fokus på förhållandet mellan henne och Perez. I stället fick man följa Perez tankar om det hela. Jag tror att jag skulle ha tyckt om Jimmy Perez om jag träffade honom, han verkar vara en sympatisk man, även om hans sävliga sätt hade retat vansinne på mig. Men jag tror det är en bra egenskap för en polis på Shetlandsöarna.

Tempot är lika långsamt som i de föregående två böckerna och något annat skulle nog faktiskt inte passa. Man får verkligen tid att tänka och känna efter. Ibland är det som att man vore där, i dimman och fukten, och vandrade runt alldeles ensam i ödsligheten. Jag gillar Ann Cleeves sätt att skriva, hur hon lägger upp hela berättandet och håller kvar mig i mörker och ovisshet. Jag ska villigt erkänna att jag inte hade en aning om vem som gjorde det, även om jag hade en ganska bra uppfattning om varför. Det låter kanske konstigt att man kan veta varför, men inte vem, men det var ju det där med de krångliga släktförhållandena.

I alla fall jag blir väldigt nyfiken på shetlänningar och är inte helt säker på att beskrivningen av dem är odelat positiv. De verkar vara ett hemlighetsfullt, mystiskt, driftigt och gästfritt folk, samtidigt som de beskrivs som lite ignoranta människor med taskig kvinnosyn. I varje bok påpekas det också att det inte går att hålla något hemligt på Shetlandsöarna, men i varje bok visar det sig till sist att morden har att göra med en väldigt gammal och väl bevarad hemlighet. Är det bara jag som tycker det är en paradox?

Och jag upprepar min fråga, den jag ställde när jag läst ut förra boken: Hur tar man sig till Shetlandsöarna och hur mycket kostar det?

Boktipset estimerade betyg var 3.6, jag ger den 3.0.

Andra som bloggat om Rött stoft: Paulas Bokblog, Snowflakes in rain och Ett hem utan böcker.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.