Film: Där kräftorna sjunger (2022)

Titel: Där kräftorna sjunger
Originaltitel: Where the crawdads sing
Genre: Drama
Regissör: Olivia Newman
Manus: Lucy Alibar, Delia Owens (bok)
Skådespelare: Daisy Edgar-Jones, Taylor John Smith, Harris Dickinson, Sterling Macer Jr, Michael Hyatt
Utgivningsår: 2022
Produktionsland: USA
Längd: 125 min
Serie: -
Såg den på Netflix 23 augusti 2024





Handling
Kya Clark lever ensam och i samspel med naturen utanför en liten stad vid North Carolinas kust. Byborna kallar henne "Träskflickan" och har i många år spridit elaka rykten om henne. När en populär quarterback hittas död i våtmarken blir hon därför omedelbart misstänkt och en mordutredning inleds. Men Kya är långt ifrån den obildade enstöring som alla tror, och snart uppdagas sanningen om hennes liv.

Min kommentar
När boken Där kräftorna sjunger kom så var den ju en snackis. Minst sagt. Av någon okänd anledning så fick jag för mig att den inte var något för mig. Förmodligen blev jag bara lite anti för att alla läste och hyllade den. När filmen kom så funderade jag ett bra tag, men bestämde mig ändå för att ge den en chans. Det känns som att den inte har legat speciellt länge på listan, men den kom ju 2022 så ...

Sanningen är att jag jag faktiskt inte hade någon som helst koll på vad den handlar om. Det måste ju betraktas som något av ett konststycke att ha lyckats undvika det. Man kan lätt förledas att tro att den (filmen alltså) är en deckare. Det är den inte. Efter att ha sett den så ångrar jag lite att jag inte har läst boken. Så kan det gå.

Vilket öde att lämnas ensam när man är så liten. Det värsta är väl att alla verkar veta om det, men ingen bryr sig. Förutom paret som har affären. Och Tate. De inskränkta byborna sprider i stället illvilliga rykten. Kya är ju så annorlunda att det bara måste vara något fel på henne. Hon förstår liksom deras, till synes, perfekta liv. Men det som stör mig allra mest är att alla syskon bara övergav henne och inte hörde av sig igen. Det var ju inte så att de inte visste var hon bodde, men de utplånade henne från sina liv.

Personligen så tycker att det var för mycket romantik. För min del så kunde det ha fokuserats mer på Kyas bakgrund och uppväxt. Hur hon klarade sig helt på egen hand. Ända tills någon förbarmade sig över henne och åtminstone lärde henne att läsa. Där ser man värdet av att läsa böcker. Då lär man sig allt man behöver veta om hur man lever i verkligheten. I teorin. Sedan krävs ju så klart egna erfarenheter för att bli duktig på att bedöma situationer och människor. De erfarenheterna kan vara dyrköpta.

Under filmens gång så tänkte jag ibland att det skulle vara så underbart vilsamt att bo så där. Helt utan ekorrhjulet. Helt utan sociala krav och andra människor. De enda ljud som hörs är naturens egna (förutom en och annan motorbåt). Åtminstone ett tag. Några veckor om året. Men jag skulle vilja ha tillgång till en dusch i alla fall.

Där kräftorna sjunger är en fantastisk film, men tyvärr lite för lång. Den är otroligt stämningsfull och vacker, med enastående naturscener. Kanske kommer jag att läsa boken nu också.


På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 250 979 betyg).
På IMDb hade den 7,2 i genomsnitt (beräknat på 133k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig