Film: Page eight (2011)

Titel: Page eight
Originaltitel: Page eight
Genre: Thriller
Regissör: David Hare
Manus: David Hare
Skådespelare: Bill Nighy, Rachel Weisz, Ralph Fiennes, Michael Gambon, Felicity Jones
Utgivningsår: 2011
Produktionsland: Storbritannien
Längd: 103 min
Serie: -
Såg den på Netflix 26 juli 2024





Handling
Johnny Worricker är en veteran inom MI5. När hans chef och bäste vän Benedict Baron visar Johnny ett oförklarligt superhemligt dokument och sedan dör, hotas hela organisationen. Samtidigt verkar ett till synes slumpartat möte med Johnnys attraktiva granne, aktivisten Nancy Pierpan, lite för bra för att vara sant. Johnny Worricker tvingas gå under jorden för att ta reda på sanningen.

Min kommentar
När jag började kolla runt lite på streamingtjänsterna, för att kolla in vad som kunde bli fredagsfilmen, så upptäckte jag att Page eight var uppsatt som sista chansen (även en annan film var det, men den får det bli nästa vecka). Eftersom det är en film som jag verkligen ville se, trots att den är gammal, så fick det bli den.

En av de stora anledningarna till att jag verkligen ville se den är Billy Nighy, en skådespelare som jag verkligen tycker om. Han är inget annat än perfekt i den här rollen. Jag hade därför inte jättekoll på vad det egentligen var för typ av film och minsann, det är en spionthriller. En genre som jag inte alltid uppskattar. Den här filmen är dock en som funkar för mig. Förmodligen tack vare att det inte är för mycket politik, som man inte förstår något alls av.

Det är så otroligt skönt och vilsamt att se på brittiska filmer. Det är mer hjärna än muskler, ingen action överhuvudtaget. Inget våld heller, vad jag kan komma ihåg. Faktum är att inte ett enda vapen avlossades. Här finns inga stora överdrivna gester, utan här är det minimal mimik som gäller. Allt kommer fram så tydligt ändå. Eller kanske tack vare det. Det jag kommer att minnas allra längst är kommentaren att man måste välja sida. Att man blir dödad om man står mitt på vägen. Så sant.

Men varför, varför, varför måste det blandas in romantik? Kemin mellan Nancy Pierpan och Johnny Worricker antydde en spänning som jag inte alls ville ha där. Nancy Pierpan verkade ju vara i samma ålder som Worrickers dotter. Jag tänkte att jag kanske (hoppas, hoppas, hoppas) inbillade mig, men nej. I slutet kom det. Det blev bara osmakligt och faktiskt obehagligt.

Page eight är tydligen första filmen i en trilogi om denne Johnny Worwicker. Jag vill gärna se de andra två också, men de verkar inte streama någonstans. Detta är väldigt lågmält, ingen nagelbitarspänning. Till syvende och sist väldigt lagom på något sätt, inget som höjer pulsen, men mitt intresse hölls uppe hela filmen. Temat är ju onekligen aktuellt. Fortfarande.


På Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 7 681 betyg).
På IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 21k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig