"Förrädare" av Manda Scott

Författare: Manda Scott
Titel: Förrädare
Genre: Thriller
Antal sidor: 563
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A treachery of spies
Översättare: Kjell Waltman
Serie: Inés Picaut 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 juni 2020




Första meningen: Du begår ett misstag, litar på fel person, viker av till vänster i slutet av gatan i stället för till höger, och sedan är det för sent.

Baksidetext
En äldre kvinna hittas mördad i Orléans i Frankrike. Alla tecken som skulle ha kunnat avslöja hennes identitet har skickligt eliminerats, men dödsmetoden är mycket specifik: Hon har avrättats på samma sätt som förrädare avrättades av motståndsrörelsen under Andra världskriget. Spåren efter mördaren leder kriminalinspektör Inès Picaut tillbaka till fyrtiotalets Frankrike där män och kvinnor i motståndsrörelsen organiserade sig mot den nazistiska ockupationsmakten i en desperat kamp för överlevnad.

För att komma vidare med utredningen måste Picaut ta reda på vad som hänt i det förflutna. Ett nätverk av spioner börjar framträda, tillsammans med en intrig som sträcker sig tillbaka till mordoffrets ungdom: En tid när det upprättades oheliga allianser mellan ockuperade och ockuperande, då avtal upprättades och löften bröts.

Det förflutna har varit begravt i decennier och det finns de vars framtid är beroende av att det fortsätter vara så. Och som är beredda att döda för att bevara sina hemligheter.

Min kommentar
Spionthrillers är kanske inte min favoritgenre, men det beror egentligen mer på utförandet än på genren. Därför blev jag ju nyfiken på Förrädare när den kom. Att den sedan blev nominerad till Årets bästa till svenska översatta kriminalroman av Svenska Deckarakademin gjorde inte min nyfikenhet mindre. Till slut blev det då dags att ge sig på denna nästan-tegelsten. Jag vet helt ärligt inte var jag ska börja att berätta och det är möjligt att detta inlägg blir precis lika rörigt som boken.

Vi rör oss i flera olika tidstrådar; 1942, 1944, 1957, 2018, och förflyttar oss mellan flera olika platser; Skottland, Paris, London, gränsen mellan Frankrike och Schweiz. Det är ett evigt hoppande mellan då och nu, oftast är det tack och lov så att då rör sig framåt, men vid minst ett tillfälle så hoppas det tillbaka i tiden där också. Det är inte helt hopplöst att hänga med på den här biten, däremot så har jag riktigt stora problem att hålla isär karaktärerna. Det skulle i och för sig kunna bero på att jag inte bryr mig om dem. Trots allt det hemska som händer så kan jag inte uppamma något intresse.

Karaktärerna är många och flera av dem förekommer i flera eller till och med alla tidstrådar. Problemet är att de då kan heta något helt annat. Det känns som att alla heter många olika namn och dessutom verkar alla vara släkt med varandra. För mig, som känner mig överväldigad av släkt som är större än föräldrar och syskon, så blir det snabbt oöverskådligt med far- och morföräldrar, barnbarn, barnbarnsbarn, kusiner, gudföräldrar och gud vet vad. Det borde ha funnits med ett släktträd i boken.

Från start fick jag känslan av att ha ramlat in i mitten av en bok, vilket till viss del visar sig vara sant. Detta är nämligen andra delen om polisen Inés Picaut och det kommer mängder av referenser till saker som hände i förra boken (tror jag i alla fall att det gjorde). Det är dock inte det största problemet, den saknade biten där är ändå hyfsat enkel att fylla i själv. Mina svårigheter beror på att det känns som att det saknas information, framför allt i dialogerna, som ofta är krystade och dåliga. Alla pratar i gåtor. Någon kan plötsligt säga "Jag är ledsen." till någon annan, men för vad har man ingen aning om. Jag tycker ändå om att gissa ibland, men då vill jag ju ha något att gissa på, några alternativ liksom.

Språket är sirligt och tillkrånglat (som när något ligger söder och öster om staden, i stället för att helt enkelt använda sydost), ofta känns det som att författaren har kommit på en riktigt fin formulering och bara måste trycka in den. Oavsett om den passar eller ej. Dessutom verkar det som att hon har försökt få med precis allt som hon har researchat fram. Hela boken är full av märkliga uttryck och ordkombinationer (till exempel död brevlåda), som bara är konstiga och jag har ingen aning om vad de ska betyda.

Störande nog så kommer det vid flera tillfällen hela stycken med text på franska. Jag kan ju tycka att när jag läser en översatt bok så ska den vara just det, översatt. Visst, jag hänger med när det är enstaka ord, men jag kan inte franska så där blev jag ofantligt irriterad.

Förrädare kunde ha varit en riktigt spännande historia, den har verkligen potentialen, men den är på tok för lång och alldeles för tillkrånglad. Vid några tillfällen är jag på väg att ge upp. Något som jag aldrig gör.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,19 i genomsnitt (beräknat på 960 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Förrädare: DAST Magazine och Jazzsufiern.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.