Film: Lion (2016)

Titel: Lion
Originaltitel: Lion
Genre: Biografi
Regissör: Garth Davis
Manus: Luke Davis, Saroo Brierly (bok)
Skådespelare: Dev Patel, Sunny Pawar, Nicole Kidman, David Wenham, Rooney Mara
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA | Australien | Storbritannien
Längd: 113 min
Serie: -
Såg den på DVD 5 april 2019





Handling
Femårige Saroo bor i norra Indien och är en ovanligt vaken liten kille. Hans högsta dröm är att växa upp och kunna göra allt det som hans äldre bror kan. Efter att av misstag ha hamnat på ett tåg och somnat vaknar han upp ensam och förvirrad hundratals mil hemifrån. Ingen förstår vad hans säger, ingen verkar vilja hjälpa honom och han tvingas en tid att leva som gatubarn i ett inte helt ofarligt Calcutta. Saroo hamnar till slut på ett barnhem varifrån man försöker finna hans familj utan resultat och han blir så småningom adopterad av en australiensisk familj som ger honom all den kärlek och omsorg han så länge saknat. För att inte såra sina adoptivföräldrars känslor nämner Saroo sällan sitt tidigare liv och begraver sitt hopp om att någonsin återförenas med sin riktiga familj. När en studiekamrat många år senare föreslår att han ska försöka hitta sin hemby med hjälp av Google Earth tycker han att det är en galen idé, men tanken är svindlande och han gör sin första sökning med hjälp av de fragmentariska minnesbilder han kvar.

Min kommentar
Den här filmen har stått på min önskelista i evigheter, men jag har på något sätt alltid lyckats undvika att köpa den. När sambon skickade ett SMS med en bild på filmer han undrade om han skulle ta med sig hem från jobbet och denna var bland dem så blev jag otroligt glad. Nu har vi äntligen sett den.

Jag visste nog faktiskt inte vad den här filmen handlade om, av någon anledning så hade jag missat det. Inte ens att den var verklighetsbaserad hade jag snappat upp. Det första som slår mig är att jag nog inte vill tro på allt, bland annat alla dessa ohjälpsamma och rent av ovänliga människor. De förvånar mig. Inte ens jag hade varit så likgiltig om jag såg ett övergivet barn. Men kanske blir man så avtrubbad när det finns så många gatubarn. Man får väl i alla fall hoppas att det görs mer effektiva och noggranna eftersökningar nu.

Det är en väldigt sorglig historia som utspelar sig framför ögonen. Tempot är väldigt långsamt, men jag blir aldrig uttråkad. Det är inte speciellt mycket dialog utan stämningen får berätta i stället. Det blir väldigt effektfullt. Jag kan inte låta bli att undra lite över de väldigt tydliga och detaljerade minnesbilderna som Saroo har från när han var fem år gammal. Själv har jag knappt ett enda minne från då, det är bara väldigt speciella händelser som finns kvar. Däremot så har minnen triggats när jag har besökt min barndoms platser, men så var det ju inte här.

Sunny Pawar som den unge Saroo är helt fantastisk och i mina ögon är det han som stjäl showen. De andra är inte dåliga på något sätt, tvärtom, men Sunny Pawar sticker ut.

Det finns mycket att fundera över i den här filmen, trots att en del förmodligen är tillrättalagt. Personligen så hade jag uppskattat en mindre Hollywoodiserad version, men de autentiska bilderna i slutet knäcker mig nästan.



På Letterboxd hade den 3,8 i genomsnitt (beräknat på 88 833 betyg).
På IMDb hade den 8,1 i genomsnitt (beräknat på 178 535 betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.