"Hemmet" av Mats Strandberg

Författare: Mats Strandberg
Titel: Hemmet
Genre: Skräck
Antal sidor: 339
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 mars 2019




Första meningen: Han lyssnar spänt.

Baksidetext
Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.

Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan. På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.

Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne. Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.

Min kommentar
Mats Strandberg har ju blivit något av en favorit för mig. Han är lite som Stephen King, fast på svenska. Hemmet har stått oläst i hyllan i nästan två år. Varför kan jag inte riktigt förklara, men det kan bero på de skyhöga förväntningarna efter Färjan. En bok som tog mig med storm, trots att jag inte alls gillar temat. Eller splatter. Hemmet är Färjans motsats i skräckavseende. Skulle man kunna säga.

Miljön här är nästan lika klaustrofobisk som den var i Färjan, men här handlar det mer om att vara instängd i sig själv. Ett demensboende är ju rent generellt en plats fylld av skräck, det behövs egentligen inga monster. Skräcken att förlora sig själv räcker alldeles utmärkt. Och faktiskt är det så att det inte är... det andra, som är läskigt. Det är själva demensen som skrämmer mig. Kanske är demens egentligen en demon, något att likna vid besatthet.

Vi får följa Joel och Nina, ibland på varsitt håll, men ganska ofta på Tallskuggan. Det är mer eller mindre genialt att låta Tallskuggan få en egen röst också, insprängt mellan Joels och Ninas berättelser. Genom Joel, Nina och Tallskuggan får vi träffa alla de andra boende och personalen. Det är här bokens styrka ligger. Jag har ingen närmare erfarenhet av demens, bara genom kollegor med anhöriga som drabbats, men jag kan lätt föreställa mig att det är precis så här. Personalen beskrivs också trovärdigt. Här finns alla sorter, de som inte bryr sig och eldsjälarna som får allt att fungera.

Jag gillar Mats Strandbergs sätt att bygga upp historien. Utan att något egentligen berättas så får jag veta allt jag behöver. Lite i taget, precis som det ska vara i en spännande historia. Det som gör boken speciell är relationerna och personteckningarna. De är så tydliga och fantastiskt beskrivna, det är som att jag känner karaktärerna. Som att jag är där.

Det är långsamt och lågmält, nästan suggestivt. Men är det då läskigt? Nja. Det som är läskigt är de gamlas utsatthet, hur demens påverkar inte bara den dementa utan även de anhöriga, hur likgiltiga vissa i personalen är, chefens oro över ekonomi och anseende. Och att vi alla riskerar att hamna på ett sådant här boende. I övrigt, det som är... det andra, det skrämmer mig inte ett dugg och i det avseendet hade jag önskat mig betydligt mer.

På Goodreads hade den 3,65 i genomsnitt (beräknat på 965 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Hemmet: Johannas deckarhörna, Romeo and Juliet och Tentakelmonster.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.