Jag hade fel förra helgen, jag var inte alls på bättringsvägen. På måndagen blev det besök på vårdcentralen och sjukskrivning hela veckan. Jag har aldrig blivit sjukskriven förut 😲 För att göra allt ännu värre så bar sambon hem en förkylningsbacill som jag så klart inte kunde stå emot, men det var faktiskt den märkligaste förkylning jag någonsin har haft. Ont i halsen i två dagar, pyttelite snuva (knappt ens värt namnet) och sedan puts väck. Jag är tacksam för det och nu verkar resten av mig också repa sig.
Man skulle kunna tro att det har blivit mycket läsning under veckan som gått, men jag har inte riktigt orkat med det. Det har funkat betydligt bättre med TV-serier, men lite lästid har det ändå blivit. Alla planerade böcker i oktober är utlästa och då botaniserar jag lite hej vilt. Jag hittade en bok av Clare Mackintosh som har några år på nacken, Låt mig vara, som jag tyckte att det kunde vara dags för.
Min smakebit är från sida 147:
"Jag förmodar att maken inte tror på spöken", sa Sarah. De satt i en svart skinnsoffa i besöksrummet på Highfield. Murray hade tagit rast och passade på att hälsa på Sarah de fyrtiofem minuterna som var avsedda för middag.
"Sambon". Nej, han säger att det är sorghallucinationer."
"Spöket Casper kommer att bli helt förkrossad."
Dörren öppnades och en ung flicka kom in. Hon var så smal att huvudet verkade oproportionerligt stort, och ett sicksack-mönster av tunna ärr täckte hennes armar från handleden till axeln. Hon låtsades inte om Murray eller Sarah utan tog bara en tidning från soffbordet och gick ut igen.
"Enligt Mark Hemmings påstår upp till sextio procent av alla sörjande att de har sett eller hört sina nära och kära efter att de har gått bort, eller känner deras närvaro på något annat sätt."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar