Bok: Alla djävlar är här av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Alla djävlar är här
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 477
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: All the devils are here
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Armand Gamache 16
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2020 (min) 2025
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 september 2025




Första meningen: "Helvetet står tomt, Armand", sa Stephen Horowitz.

Baksidetext
Under sin första kväll i Paris samlas familjen Gamache för en familjemiddag med Armands gudfar, miljardären Stephen Horowitz. Men kvällen slutar i tragedi när Stephen blir påkörd av en skåpbil och allvarligt skadad. Armand är övertygad om att det inte är någon olycka, utan ett medvetet mordförsök.

En märklig nyckel som finns i Stephens ägo blir upptakten till en jakt på sanningen som tar Armand, hans fru Reine-Marie och hans före detta kollega, Jean-Guy Beauvoir, från toppen av Eiffeltornet till det franska nationalbibliotekets djupaste gömmor. Och en ohygglig upptäckt i Stephens lägenhet får dem att inse att faran är mycket större, och mer överhängande, än de först trott.

När Armand börjar avslöja hemligheter som hans gudfar hållit dolda i årtionden finner han sig insnärjd i ett nät av lögner som hotar att förgöra allt han håller kärt. För till och med i Ljusets stad finns långa skuggor, och i mörkret gömmer sig djävulen själv.

Min kommentar
Nu har det gått tio år sedan jag läste första delen i den här serien och nästan sju sedan jag började läsa böckerna den årstid som de utspelar sig under. Det är helt otroligt att hålla den höga kvaliteten så länge, tycker jag, men Louise Penny lyckas. Alla djävlar är här är den sextonde delen, men eftersom den svenska översättningen av serien ligger ungefär fem år efter utgivningen så finns det flera.

I stort sett alla böcker, så här långt, har utspelat sig i och kring den lilla byn Three Pines. Det gör inte denna. Av någon oklar anledning så har handlingen förflyttats till Paris. Eller ja, det är dit barnen Gamache har flyttat med sina respektive och barn, så det är ju naturligt att Armand och fru vill åka dit. Eftersom jag envist fortsätter att hävda att jag inte gillar något franskt (vilket hittills har stämt till 99,99999%) och Paris inte lockar mig på något sätt så är jag inte så glad i miljöombytet.

För första (och sista, hoppas jag) gången så får vi ett mysterium där hela familjen Gamache är inblandad och hamnar i livsfara. I bästa fall så är det lite krystat. Det är i alla fall spännande att få veta mer om alla i familjen, bland annat Armands bakgrund, men speciellt sonen Daniel, som knappt har förekommit alls tidigare. Allt det där får sin förklaring nu. En förklaring som, ärligt talat, känns väldigt långsökt. Jag har nog lite svårt att förstå hur man kan anklaga någon för något man själv har gjort. Det som Daniel fått för sig finns ju bara i hans huvud och är i allra högsta grad självförvållat.

Den här Stephen Horowitz, som nu är så viktig, kan jag inte komma ihåg att jag träffat på tidigare (han nämns kort i De blindas rike). Nu är han plötsligt deras närmaste vän. Jag är helt säker på att han aldrig har dykt upp i fysisk form i någon av de tidigare böckerna.

Med risk för att bli attackerad så måste jag ändå ta upp elefanten i rummet. Förmodligen så är det likvärdigt med att svära i kyrkan att säga att jag är lite less på Armand Gamache. Hur han hela tiden framställs som en upphöjd gudaliknande person. Han är typ den enda (genom)goda karaktären i hela boken och faktiskt lite av en übermensch. Han är så perfekt att jag reagerade starkt när det vid ett tillfälle visade sig att han verkade ha ett litet fel ändå. Nu minns jag inte ens vad det var, men jag blev glad då.

Nu vet inte jag om det är en tillfällighet att den här boken är lite olik de tidigare böckerna, men jag hoppas att det är så. Väldigt många gånger så får någon reda på något väldigt viktigt, men det förmedlas inte till läsaren. Inte förrän personen som upptäckte det berättar för någon annan. Jag uppskattar inte alls när man använder det här knepet för att försöka få det mer spännande genom överanvändning av cliffhangers. En eller två gånger klarar jag, men här var det betydligt fler tillfällen än så.

Det finns en hel del som jag tycker inte riktigt går ihop och det beror nog på alla vändningar och turer. De är på tok för många. Allra mest funderar jag på varför i hela friden de där SecurForte försökte döda Armand i muséet. Just där jobbade han ju för den sidan och det hade ju bara varit idiotiskt att döda honom innan han var klar. Historien är i alla fall väldigt spännande, men ändå på något sätt förutsägbar.

Trots att saknaden efter Three Pines är stor (för att inte tala om alla som bor där, det är ju liksom de som gör de här böckerna så otroligt bra) så är Alla djävlar är här i stort sett lika bra som de andra. Den är bara lite annorlunda. Mer action. Mer blod, Mer konspirationer. Mer tilltrasslad. Mer ... överarbetad. En aning mer ansträngd, helt enkelt, men det är kanske det som krävs för att fylla ut en historia där det viktigaste saknas.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,43 i genomsnitt (beräknat på 79 723 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Alla djävlar är här: Lottens bokblogg, Tofflan och Fiktiviteter (engelsk utgåva)