Smakebit på søndag: Alla djävlar är här

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår ordinarie samlingspunkt tycks ha försvunnit, men jag tänker att jag fortsätter med att varje vecka bjuda på ett stycke i boken jag läser.

Den här helgen har varit den första oplanerade sedan början av augusti och det är så otroligt skönt att få lite tid att andas. Jobbveckan har också varit helt okej och jag slutade på topp. Som man ju ska men sällan gör. Kanske kan jag få näsan en bit över vattenytan den här helgen. Och nu är det bara sjutton dagar kvar till semestern.

I morse började jag läsa den sextonde delen i Louise Pennys serie om Armand Gamache, Alla djävlar är här. I den här boken har handlingen tydligen förflyttats till Paris, vilket jag har svårt att tro att jag kommer att uppskatta. Det är ju lite charmen med den lilla byn Three Pines som jag vill åt. Vi får väl se hur det går.

Min smakebit är från början av boken:

"Helvetet står tomt, Armand", sa Stephen Horowitz.
    "Det har du sagt, ja. Och alla djävlar är här?" frågade Armand Gamache.
    "Nja, kanske inte just här." Stephen gestikulerade med sina uttrycksfulla händer.
    Just här var parken kring Musée Rodin i Paris, där Armand och hans gudfar satt och njöt av en liten stilla stund. Utanför murarna hördes den stora stadens trafik, jäkt och folkliv.
    Men just här rådde frid. Den sortens djupa frid som inte bara finns i stillheten utan också i det välbekanta
    De visste att de var trygga här. I parken. I varandras sällskap.