Titel: 100 år med Lenni och Margot
Genre: Drama
Antal sidor: 376
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The one hundred years of Lenni and Margot
Översättare: Jessica Hallén
Serie: -
Förlag: Bazar Förlag
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 augusti 2025
Första meningen: När folk säger "terminal", tänker jag på en flygplats.
Baksidetext
Livet är kort. Ingen vet det bättre än 17-åriga Lenni som bor på en terminalvårdsavdelning på Glasgows sjukhus. När hon går med i en konstterapigrupp träffar hon Margot, en rebellisk åttiotreåring från avdelningen bredvid.
I väntan på det oundvikliga bestämmer de sig för ett gemensamt projekt: tillsammans ska de måla etthundra tavlor, en för varje år som de levt. Genom att gestalta och dela med sig av sina livsberättelser kommer de allt närmare varandra och Lenni inser vilken gåva livet kan vara även när det håller på att tas ifrån oss.
Min kommentar
Hösten 2021 hade Bokträff Skåne sin första sammankomst och jag var där. I utlottningen så vann jag 100 år med Lenni och Margot, en bok som jag är ganska säker på att jag aldrig hade hört talas om. Den lät inte som något som jag vanligtvis läser, men ändå väldigt lovande. I år tyckte jag att den hade väntat länge nog på att bli läst och tog med den i min Boktolva.
Efter att ha läst ett tag så visar det sig att Lenni har svenskt påbrå och jag kunde inte låta bli att undra om hon är det även i originalutgåvan eller om det är något som har ändrats i den svenska översättningen. Jag upplevde det som lite krystat och det fanns egentligen ingen anledning att hon skulle vara halvsvensk, men hon verkar vara det även i det engelska originalet. Vilken slump.
Boken börjar väldigt lovande, när vi bara hängde med Lenni (och fader Arthur). När Lenni och Margot plötsligt, utan att vi får veta någon egentlig anledning, blir bästa vänner och tillbakablickarna börjar så tappar jag intresset lite grann. För det är tillbakablickar, i Lennis och Margots liv, som är den här boken, skulle jag nog vilja påstå. Hur och varför de blir vänner, nutiden alltså, får vi inte veta. Inte heller vad de bygger vänskapen på. De målar och Margot berättar historier.
Trots att nästan alla tillbakablickar är Margots så tycker jag inte att jag får lära känna henne. Historierna hon berättar handlar nästan alltid om någon annan. Vad Margot ser i Meena och Humphrey får jag ingen som helst känsla för. Man får egentligen inte veta särskilt mycket om dem heller. Bara ätt de är annorlunda.
Med Lenni är det precis tvärtom. Det blir inte så mycket bakgrund (hon har jag bara levt i sjutton år, jämfört med Margots 83), men i nutiden bor vi i stort sett i hennes huvud. Jag gillar henne. Hon verkar vara en stark och levande person. Prästen Arthur är nog faktiskt min favorit, han är både ödmjuk och sympatisk. Jag får veta mer om honom, vem han är, än Margot, bara genom hans samtal med Lenni.
De där tillbakablickarna blev för många för min smak och än värre blev det när de i sin tur innehöll tillbakablickar. Vid ett tillfälle blev det nästan löjligt och väldigt överdrivet. En specifik historia berättade genom att vi fick följa två olika trådar, en "nu" och en några timmar tidigare. Varje sekvens var bara några meningar lång och det blev otroligt hoppigt. Det fanns ingen som helst anledning att hoppa fram och tillbaka så, det var liksom ingen speciellt spännande eller mystisk händelse som berättades. Det är inte en berättarteknik som passar mig, den gör mig bara jättestressad. Där och då tappade jag intresset på riktigt.
Jag trodde att det här skulle vara en bok som berörde mig, men det gjorde den inte. En specifik händelse fick det att känna lite mer, men det gick över snabbt. Främst tror jag att det beror på att jag aldrig kände mig nära de här människorna. Jag förstår inte heller alltid Lennis och Margots agerande. Eller egentligen är det väl Lennis pappas agerande som jag inte alls kan greppa. Att ha en sjuk dotter handlar inte ett dugg om honom eller hans mående. Anhöriga som överger sina nära och kära bara för att de är sjuka och att det är så jobbigt att besöka dem på sjukhuset kan jag överhuvudtaget inte förstå. Att Margot överger sin man är lite mer förståeligt. Han skulle inte må ett dugg bättre av att hon stannade.
Med tanke på temat så borde 100 år med Lenni och Margot vara mycket berörande, men författaren lyckas inte få mig att bli intresserad av de här personerna. Historien är det egentligen inget fel på, men utförandet passar mig väldigt dåligt.
Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.
På Goodreads hade den 4,29 i genomsnitt (beräknat på 123 702 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
| Tråkig | Spännande | Förutsägbar | ||
| Bladvändare | Klurig | Läskig | ||
| Långsam | Tempofylld | Obehaglig | ||
| Detaljrik | Fåordig | Nagelbitare | ||
| Mysig | Rå | Sorglig | ||
| Måbrabok | Tankeväckande | Rolig | ||
| Rörig | Genomtänkt | Mörk | ||
| Lättsam | Mystisk | Berörande |
Andra som bloggat om 100 år med Lenni och Margot: Bokstunder, malins bokblogg och Marias bokhylla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar