Originaltitel: Bridget Jones: Mad about the boy
Genre: Komedi
Regissör: Michael Morris
Manus: Helen Fielding, Dan Mazer, Abi Morgan
Skådespelare: Renée Zellweger, Chiwetel Ejiofor, Leo Woodall, Gemma Jones, Hugh Grant
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: Storbritannien, Frankrike, USA
Längd: 124 min
Serie: -
Såg den på Prime Video 22 augusti 2025
Handling
Bridget Jones är ensam igen, änka sedan fyra år tillbaka, då Mark blev dödad under ett humanitärt uppdrag i Sudan. Hon är nu ensamstående mamma till nioårige Billy och fyraåriga Mabel och har fastnat i ett emotionellt limbo. Hon fostrar sina barn med hjälp av sina lojala vänner och till och med sin forne älskare, Daniel Cleaver.
Pressad av familj och vänner till att slå in på en ny väg mot livet och kärleken återvänder Bridget till jobbet och provar till och med dejtingappar, via vilka hon snart får en drömsk och entusiastisk ung beundrare. Medan hon försöker balansera jobbet, hemlivet och romantiken måste Bridget hantera fördömanden från de perfekta mammorna i skolan och oroa sig för Billy som har det kämpigt med sin pappas frånvaro. Dessutom hamnar hon i en rad knepiga situationer med sin sons överrationelle naturvetenskapslärare.
Min kommentar
Efter en nästan osannolikt jobbig helg så stod valet mellan två filmer; en komedi och en skräck. Faktum är att det valet egentligen var ganska enkelt. Ingen av oss kände att vi skulle klara något annat än ljust och glatt. Då blev det Bridget Jones: Mad about the boy.
Förutsägbar är bara förnamnet, men sanningen är att i den här typen av film så gör det inte speciellt mycket. Det tar ungefär femton minuter innan man vet hur det ska sluta, men jag tittar mest för att bli underhållen så det stör mig inte. Och underhållen blev jag. Men varför en två timmar lång film?
För första gången, som jag minns i alla fall, så stör jag mig nästan orimligt mycket på Renée Zellwegers sätt att vara Bridget Jones. Jag blir nästan tokig (och får kramp i käkarna) på hennes sätt att snörpa på munnen när hon pratar. Hon är så spänd att jag bara väntar på det där ljudet när en spänd fjäder släpper. Har hon verkligen alltid gjort så?
Jag saknar lite av Bridget Jones-charmen och hennes nya kärleksintressen är inte heller lika intressanta och charmiga som de har varit tidigare. Bridget är i övrigt sig lik. Hon fortsätter att göra och säga saker utan att riktigt fundera färdigt innan. Hugh Grant dyker upp i några korta scener och hans karaktär är också sig lik.
Kanske är det så (hemska tanke) att jag är lite trött på Bridget Jones, men jag tror att mitt stora problem är att jag till slut bara hörde och såg det där snörpandet på munnen. Det förstörde nog filmen för mig. Filmen lyckas inte beröra mig, jag bryr mig inte nämnvärt, men jag har ett svagt minne av att det brände till lite i slutet. Jag är i alla fall glad för Bridgets skull. Hon förtjänar att ha det bra.
Bridget Jones: Mad about the boy är inte lika bra som de tidiga filmerna, tycker jag, men det kan bero på andra saker än den faktiska filmen. Bridgets värld är inte på något sätt lik min, men jag tror att världen behöver fler Bridgets.
På Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 179 589 betyg).
På IMDb hade den 6,6 i genomsnitt (beräknat på 27k betyg).
Jag ger den 3,0.
Filmen är
| Spännande | Tråkig | Trovärdig | ||
| Klurig | Förutsägbar | Mystisk | ||
| Berörande | Osannolik | Underhållande | ||
| Snyggt foto | Rolig | Långsam | ||
| Romantisk | För lång | Fartfylld | ||
| Sorglig | För kort | Läskig |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar