Fullbordad utmaning 2025:1

Du vet hur det är. Det kommer så mycket nytt och spännande att man på något sätt glömmer bort de där författarna som man kanske bara har läst någon enstaka bok av, men som man verkligen gillade. På något sätt har det känts som att de alltid får stå åt sidan, jag vet ju att de är bra, till förmån för det okända som kanske blir en ny favorit. Och så där håller det på.

Enda lösningen var att helt enkelt göra en utmaning för att hitta tillbaka till de där gamla favoriterna, eller i alla fall de jag ville läsa något mer av. Så föddes Vi möts igen. Detta är åttonde året och det har fungerat alldeles lysande. Även om de kanske borde ha varit fler, men sex stycken tycker jag är ett rimligt antal.

2025 blev det följande författare:
Eva Dolan (Till det bittra slutet)
John Irving (I en människa)
Dean Koontz (Tystnaden)
Dennis Lehane (En äkta man)
Adrian McKinty (Kedjan)
Katarina Wennstam (Svikaren)

Årets tema är favoritförfattare (vilket i det här fallet betyder att jag har läst minst två böcker, som jag verkligen har tyckt om) som jag inte har läst på väldigt många år. Den författare som har väntat längst har väntat sedan 2001 och den som har väntat kortast tid har bara fått ge sig till tåls sedan 2018. De allra flesta förvaltade återseendet på ett bra sätt.

Eva Dolans serie om Zigic och Ferreira var otroligt bra, men boken jag läste nu i år hör inte till den serien. Den var inte heller lika bra. I början undrade jag om det verkligen var samma författare, men historien tog sig på slutet. Tyvärr verkar det vara så att hennes böcker inte längre översätts. Trist, tycker jag.

John Irving var en megastor favorit när jag var yngre. Därför blev den här boken platt fall. För det mesta är det förvillande likt en gubbsjuk mans fantasier. Kanske kommer jag att våga mig på något mer av honom igen.

Dean Koontz var ett tag nästan lika stor favorit som Stephen King (betoning på nästan), men betydligt mer ojämn. Denna var inte en av hans bättre, men det kommer ändå att bli fler. Denna är ju ändå första boken i en serie.

Dennis Lehane är ett säkert kort och det är en sanning som fortfarande gäller. En riktigt bra bok.

Adrian McKintys serie om polisen Sean Duffy i Nordirland på 80-talet var en riktig hit, men av någon anledning så verkar de ha slutat översätta även de böckerna. Däremot så har jag hittat ett par fristående och denna är en av dem. En bra bok även detta.

Katarina Wennstam har jag läst en del böcker av tidigare och verkligen gillat. Även hon har förvaltat återseendet på ett exemplariskt sätt. Den här boken var väldigt bra och jag ser fram emot att läsa vidare i serien.

Slutresultatet är lite förvirrat och egentligen är det väl bara John Irving som blev en rejäl besvikelse. De andra kommer att behålla epitetet favorit och när det gäller Dean Koontz, Dennis Lehane, Adrian McKinty och Katarina Wennstam så har jag redan fler böcker av dem väntandes i hyllan. Eva Dolan vill jag hemskt gärna läsa mer av, men eftersom hennes böcker inte översätts så blir det förmodligen inte så. Detsamma verkar gälla Adrian McKinty, när jag väl har läst den jag har kvar i hyllan.

Betygssnittet för 2025 blev 3,5, vilket är samma som för 2024.